Rättsferier vid hovrätt och rådhusrätt. Flera framställningar ha gjorts om införande av rättsferier vid rådhusrätterna efter mönster av vad som gäller för häradsrätterna. Redan i maj 1948 gjorde styrelsen för stadsdomarföreningen en sådan framställning för rådhusrätternas och magistraternas del. Svea hovrätt hördes över framställningen och tillstyrkte den men framhöll samtidigt att den utredning i ämnet som borde komma till stånd lämpligen borde avse alla domstolar som inte redan ha rättsferier. Sedermera har också RÅ gjort en hemställan om utredning i ämnet.
De skäl som i framställningarna främst anförts för införande av rättsferier vid alla domstolar äro — förutom önskemålet om enhetliga regler — främst de ökade svårigheterna att skaffa vikarier för domstolsledamöter och åklagare under semestertiden. Dessa svårigheter ha kanske blivit allra störst för åklagarnas del. Under senare år har inte stått till förfogande så stor reservpersonal att alla ordinarie befattningshavare kunnat utfå semester under sommaren. RÅ har yttrat att situationen inom åklagarväsendet för närvarande är så ansträngd att stadsfiskaler och landsfogdar stå inför utsikten att över huvud taget inte kunna få någon semester om kravet på tillräcklig erfarenhet hos vikarierna skall upprätthållas. Om man införde rättsferier, skulle antalet mål som handlades under ferietiden inskränkas till det minsta möjliga. I domstolarna skulle personalstyrkan därunder reduceras genom att vikarier ej förordnades i större utsträckning än som vore oundgängligen erforderligt. Åklagarna skulle i stor utsträckning kunna vikariera för varandra, t. ex. landsfogdar och stadsfiskaler i residensstäderna. Ett annat skäl som åberopats för ferier under högsommaren har varit att det under sommaren 1948 visat sig på grund av semestrarna mycket svårt att samla parter, partsombud och vittnen till huvudförhandlingar.
Under våren 1949 ha två promemorior i ämnet varit utremitterade från justitiedepartementets processrättsbyrå, en om införande av rättsferier vid rådhusrätterna och en om motsvarande spörsmål beträffande hovrätterna. Vid den förra var fogat ett utkast till lag om ändrad lydelse av RB 1: 13 första stycket. Enligt den föreslagna lydelsen skulle rådhusrätt varje vecka, med undantag för tiden under rättens ferier, för huvudförhandling hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet krävdes. Ändringen bestod alltså däri att allmänna rättegångsdagar inte skulle hållas under ferierna — liksom ej heller allmänna ting hållas under häradsrätternas ferier. Särskilda sammanträden skulle däremot hållas när förhållandena så påfordrade, såsom för handläggning av häktningsfrågor och nämndmål
eller för brådskande tremansmål eller tremansärenden. Ledamöterna borde i regel vara skyldiga att utta sin semester under rättsferierna. Vikarier skulle därvid i regel ej förordnas. Längden av ferierna skulle regleras i administrativ ordning. Det föreslogs att tiderna skulle bli desamma som för häradsrätt, d. v. s. 17 juni—21 aug., 19 dec.—6 jan. samt från och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk.
En reglering av feriefrågan för hovrätternas vidkommande tarvar ingen lagändring eftersom hovrätternas sammanträdestider helt äro reglerade i administrativ ordning. Införande av ferier för hovrätterna skulle enligt promemorian innebära att under viss tid, ferierna, endast så många avdelningar skulle vara i tjänstgöring vid varje hovrätt som erfordrades för handläggning av mål som krävde mera skyndsam handläggning. I andra mål borde huvudförhandlingar inte utsättas, om inte särskilda skäl talade för det. Vållade det inte några olägenheter för parter och andra att inställa sig, borde hovrätt sålunda inte vara förhindrad att utsätta huvudförhandling också under ferier. Uppenbarligen måste genomförandet av ett feriesystem te sig väsentligt olika, rent organisatoriskt, i Svea hovrätt och de övriga hovrätterna. Likaså måste det bli skillnad mellan hovrätterna med tre avdelningar och hovrätterna med två. Om man fastslår att åtminstone en avdelning alltid måste vara i tjänstgöring kan ju i de minsta hovrätterna knappast tillämpas någon annan ordning på sommaren än den man har nu, d. v. s. att avdelningarna ta semester i följd efter varandra. För hovrätterna med tre avdelningar kan man tänka sig två skilda lösningar. Den ena innebär att avdelningarna liksom nu utta semester successivt. Om den avdelning som börjar sin semester som nr 2 slutar sin tjänstgöring så lång tid efter nr 1 som motsvarar halva semestertiden och nr 3 ytterligare lika lång tid därefter, kommer under 45 dagar under högsommaren endast en avdelning att vara i tjänstgöring medan under hälften så lång tid såväl före som efter 45-dagarsperioden två avdelningar tjänstgöra. Den andra lösningen innebär att två avdelningar samtidigt ta semester under högsommaren. Den tredje avdelningen tjänstgör under denna tid och erhåller semester antingen före eller efter eller också delad semester. Enligt promemorian skulle hovrätterna själva få välja vilkendera linjen man ville följa. För Svea hovrätts vidkommande räknades med att även under högsommaren två avdelningar måste vara i tjänstgöring.
Ferietiderna för hovrätt föreslogos i promemorian skola vara desamma som för häradsrätt och rådhusrätt. I arbetsordningen för rikets hovrätter föreslogs infört ett stadgande att under sommarferierna skulle, efter presidentens bestämmande, tjänstgöra allenast så många avdelningar som erfordrades för sådan handläggning varmed ej kunde anstå till efter ferierna. Under jul- och påskferierna skulle om tjänstgöringen gälla detsamma som nu om tjänstgöringen under juluppehållet.
Promemorieförslagen tillstyrktes så gott som genomgående i de yttranden som avgåvos över dem. I några hovrättsyttranden hemställdes
emellertid att hovrättsferier ej skulle införas redan 1949, eftersom tjänstgöringen under den instundande sommaren redan börjat planeras. I några yttranden över rådhusrättspromemorian gjordes den invändningen, att förslaget för rådhusrätternas del innebar att det arbete, som nu fullgjordes av personalen under årets tolv månader, för framtiden i realiteten skulle fullgöras av samma personal under de nio månader som återstode efter avdrag av rättsferierna. Detta, menade man, kunde knappast låta sig genomföra, om det inte skedde en utökning av domstolspersonalen. Vissa andra erinringar gjordes också. Några rådhusrätter uppgåvo att deras arbetsbelastning var så stor, att det icke var möjligt att på det sätt som föreslagits inskränka arbetet; bestämmelserna om ferier skulle därför för deras del inte kunna tillämpas. Man pekade också på de svårigheter som i en del städer uppkomme genom att man måste ha tremansrätt tillgänglig för handläggning av militära mål och på nödvändigheten av att magistraten alltid vore beslutmässig. I sistnämnda hänseende kan nämnas att ett tidigare framfört förslag, som gick ut på att utse illitterata rådmän för tjänstgöring i magistraten under ferietid, avvisats i promemorian.
Justitieministern har, trots det gynnsamma mottagande förslagen erhållit, beslutat att icke i år framlägga något förslag till ändring av RB 1: 13 eller att redan nu införa rättsferier för hovrätterna. För hovrätternas del lär det ovan nämnda skälet om de redan igångsatta förberedelserna för sommarens arbete ha varit avgörande. Beträffande rådhusrätterna har justitieministern velat avvakta erfarenheterna under den kommande sommaren av tillämpningen av ett i konseljen d. 22 april 1949 beslutat cirkulär till hovrätterna ang. vissa jämkningar i föreskrifterna om hållande av allmänna rättegångsdagar vid rådhusrätterna. I detta cirkulär har K. M:t som en provisorisk åtgärd föreskrivit att, utan hinder av vad i vissa av K. M:t för rådhusrätter och magistrater utfärdade särskilda arbetsordningar eller stadgor må vara föreskrivet att varje vecka skola hållas flera allmänna rättegångsdagar än en, rådhusrätt må under tiden d. 17 juni—den 21 aug. enligt magistratens närmare bestämmande hålla allenast så många rättegångsdagar som med hänsyn till förhållandena är erforderligt. Det har gjorts en erinran om att enligt RB 1: 13 minimiantalet allmänna rättegångsdagar dock är en i veckan.
Man har genom cirkuläret velat undanröja det hinder mot att de facto införa sommarferier vid rådhusrätterna som för vissa städers vidkommande ligger i arbetsordningarnas föreskrifter om större antal allmänna rättegångsdagar i veckan än en. I några större städer äger magistraten generell befogenhet att bestämma antalet rättegångsdagar; dessa beröras således ej av cirkuläret, liksom ej heller Stockholm, för vars rådhusrätt antalet allmänna rättegångsdagar fixerats i den av ÖÄ utfärdade arbetsordningen. Det faller genast i ögonen att cirkuläret blir utan tilllämpning för de icke få rådhusrätter som hålla endast en allmän rättegångsdag i veckan; men tydligen skulle en lagstadgad ferie ej betyda så mycket för dessa rådhusrätter — liksom ej heller för övriga rådhus
rätter med endast tre ledamöter — eftersom ju magistraten på något sätt måste hållas fulltalig.1 När det lämnats åt magistraterna att bestämma det erforderliga antalet allmänna rättegångsdagar, har meningen varit att hänsyn vid avvägningen skulle tas inte endast till antalet av de mål som förekomma under sommaren och kräva skyndsam handläggning samt till parters, partsombuds och vittnens intressen och bekvämlighet, utan också till arbetsbördan för rådhusrätten i stort. Man har alltså velat undvika att genom en alltför kraftig omfördelning av arbetet framkalla ett eljest icke motiverat krav på förstärkning av arbetskrafterna. Ostridigt är i de flesta rådhusrätterna arbetsbördan något mindre på sommaren, och det är den därav följande möjligheten till personalminskning som man velat söka utnyttja. Det bör kanske påpekas att cirkuläret endast nämner den tid som motsvarar häradsrätternas sommarferier. Någon anledning att i förevarande sammanhang införa tjänstgöringsbegränsning motsvarande jul- och påskferierna har inte ansetts föreligga.
Redan förra sommaren anordnade några rådhusrätter sin tjänstgöring på sådant sätt att behovet av särskilda vikarier minskades. Rådhusrätten i Karlstad, som består av fem ledamöter, har i sitt remissvar beträffande ferieförslaget uppgivit, att rådhusrätten på grund av vikariebristen då måst vidtaga särskilda åtgärder. Endast tre ledamöter voro under sommaren i tjänst och två av dessa hade förordande att jämte sin egen uppehålla också en semesterfirande kollegas tjänst. I samförstånd med parter och praktiserande advokater utsattes — bortsett från mål angående häktade — under ifrågavarande tid huvudförhandling endast i den utsträckning, som detta från något håll påkallades, eller ock önskemål om jämn sysselsättning för de i tjänst varande ledamöterna och biträdespersonalen eller om undvikande av onödig balans därtill föranledde. Anordningen fungerade väl och såvitt känt är till allas belåtenhet, har rådhusrätten uppgivit; någon tyngande balans av mål till de första höstmånaderna uppkom ej heller.
Det är justitiedepartementets förhoppning att cirkuläret skall öka möjligheterna att under den kommande sommaren något inskränka rådhusrätternas dömande verksamhet och därigenom lätta den ansträngda vikariatsituationen. Sedan man fått del av de erfarenheter som blivit gjorda, är det meningen att åter uppta frågan om lagfästa ferier för rådhusrätterna liksom om ferier för hovrätterna.
Bengt Lassen.