Några ord om expediering av domar i militära brottmål. Bland följdförfattningarna till den nya militära straff- och processlagstiftningen märkes en den 19 november 1948 dagtecknad kungörelse (nr 699) om ändring i 1946 års kungörelse angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. I nämnda kungörelse föreskrives, att dom eller beslut i militärt brottmål inom viss, i kungörelsens 9 a § angiven, tid skall sän

 

¹ Ett förslag föreligger att i KK 31 okt. 1947 med vissa bestämmelser ang. rådhusrätt och magistrat införa stadgande om att enklare magistratsärenden skola vara enmansärenden.

das till »vederbörande närmast bestraffningsberättigade befattningshavare». Vidare stadgas i 11 § att, när domstol i annat fall än 1 § avser — d. v. s. när fråga icke är om häktad eller någon som eljest är intagen i fångvårdsanstalt, beträffande vilka fall må hänvisas till 4 § — meddelar dom eller beslut i militärt brottmål, som rör ansvar å krigsman, domen eller beslutet genast skall delgivas denne. Det kan måhända vara på sin plats att med några ord kommentera dessa båda föreskrifter.
    Bestämmelsen att dom eller beslut i militärt brottmål skall expedieras till vederbörande närmast bestraffningsberättigade befattningshavare är betingad av flera skäl. Först och främst motiveras bestämmelsen därav, att innehållet i domen eller beslutet skall antecknas på det kontrollkort, som ifrågavarande befattningshavare enligt 15—17 §§ militära rättsvårdskungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) är skyldig upprätta beträffande varje militärt brottmål, vare sig detta skall handläggas av honom själv som disciplinmål eller av domstol. Vidare syftar bestämmelsen till att skapa en grundval för den straffregistrering, som enligt militära rättsvårdskungörelsen (56—60 §§) ankommer på de militära myndigheterna.¹ Och slutligen sammanhänger föreskriften i första stycket av 9 a § — som behandlar det fall att genom domen eller beslutet disciplinstraff ålagts eller lägre myndighets, exempelvis militär chefs, beslut om åläggande av disciplinstraff upphävts — med stadgandet i 10 § första stycket lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän, enligt vilket det ankommer på bestraffningsberättigad militär chef att tillverkställighet befordra dom eller beslut varigenom sådant straff ålagts.
    Då det gäller att tolka uttrycket »vederbörande närmast bestraffningsberättigade befattningshavare» i 9 a § av nämnda kungörelse om översändande av domar i vissa brottmål m. m., har man att skilja mellan olika fall. Är det fråga om ett överklagat disciplinmål, bör beslutet² sändas till den militäre chef, som avgjort disciplinmålet. Gäller det återigen ett mål, som domstol handlagt i första insans, bör domen eller beslutet sändas till den militäre chef, vilken enligt vad därom i militära rättegångslagen stadgas må ha hänskjutit målet till vederbörande åklagare. Skulle åklagaren ha inlett förundersökning i målet på grund av en direkt hos honom gjord anmälan och något hänskjutande av målet från militär chef alltså icke ha förekommit, bör domen eller beslutet sändas till den som vid förundersökningens inledande närmast hade bestraffningsrätt i disciplinmål över den misstänkte (jämför 80 § andra stycket militära rättegångslagen och 15 § andra stycket militära rättsvårdskungörelsen). Expeditionen bör icke sändas till viss namngiven chef utan till chefen för vederbörande förband.
    Skulle en expedition som översänts till chefen för ett fartyg återkomma till domstolen såsom obeställbar på grund av att fartyget avmönstrat, bör domstolen i stället sända expeditionen till chefen för marinen.

 

¹ Närmare föreskrifter och anvisningar om förande av militärt straffregister ha med stöd av 60 § militära rättsvårdskungörelsen utfärdats i go nr 3650/1948 (TLB nr 101 och TSB nr 63).

² Rättens avgörande av saken sker därvid genom beslut, se 51 § första stycket i. f. militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

    Det bör noga observeras, att fullgörandet av den i 9 a § angivna expedieringsskyldigheten givetvis icke fritager domstolen från att även i militära brottmål iakttaga föreskrifterna i exempelvis 1 och 5 §§ av samma kungörelse.
    En viss komplikation vid tillämpningen av 9 a § uppstå i, när målet gäller en krigsman som icke står under militärt befäl och därför icke heller är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål. Detta är fallet med sådana vapenfria, s. k. samvetsömma, som tjänstgöra utom krigsmakten. Dessa personer äro numera att anse som krigsmän, trots att de allenast äro underställda civil chef (civilförsvars-, brand- eller arbetschef). I militära brottmål som avse dylika krigsmän torde det vara lämpligast att sända domen eller beslutet, förutom i förekommande fall till de myndigheter som angivas i kungörelsens övriga paragrafer, till befälhavaren för det försvarsområde inom vilket vederbörande var förlagd när den åtalade förseelsen begicks (jämför kungl. prop. nr 104/1949 med förslag till ny lydelse av 68 § militära rättegångslagen).
    Vid tillämpning av den inledningsvis omnämnda föreskriften i 11 § kungörelsen angående översändande av domar i vissa brottmål m. m. bör rätten, om målet rör en krigsman som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, beakta innehållet i 27 § militära rättsvårdskungörelsen. Enligt sistnämnda bestämmelse gäller, att vederbörande militäre chef på begäran av rätten är skyldig att ombesörja delgivning i militärt mål med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten. Rörande den närmare innebörden av denna bestämmelse må hänvisas till s. 65 f i en av undertecknad utarbetad Promemoria för befattningshavare vid krigsmakten angående den nya militära straff- och processlagstiftningen.
 

Sigurd Dennemark.