F. d. justitierådet Carl Christiansson död. Det är förmodligen en ganska begränsad krets, till vilken namnet här ovan har något att säga. Mannen som bar det och som vid åttiotvå års ålder gått bort, var så anspråkslöst tillbakadragen att man sällan torde finna en motsvarighet. Som ung jurist tilltrodde han sig icke att beträda hovrättskarriären, utan gick »tingshästens» väg. Så pass sent som vid trettiosju års ålder inkallades han emellertid till adjunktion i Svea hovrätt. Efter ett par år betroddes han som t. f. revisionssekreterare med en av de krävande skiftesrotlarna och utnämndes efter ännu ett par år till häradshövding. Från sin domsaga fick han emellertid inom kort kallelse att inträda i Högsta domstolen. »Han kommer nog inte», sades det där, »han vågar sig nog inte på det», men till allmän belåtenhet svarade han verkligen ja.
    Hans värde som domare var det ej svårt att uppskatta för dem som följde honom i arbetet: klok, erfaren, klar, mångsidigt kunnig och grundlig jurist.
    Men han hade också andra sidor. Om i en föredragen akt omnämndes — låt oss säga — en anatomisk detalj, en teknisk anordning, ett säreget folkbruk eller redskap, som var alla på avdelningen obekant, och uppslagsböckerna icke gåvo ledning, så förklarade slutligen ordföranden: vi få fråga »Christian». Man frågade »Christian», och hans svar blev gärna en blygsam motfråga: ja är det inte så, att — — —. Det befanns alltid vara »så». Han var en encyklopedi av vetande, av sådant vetande som inte redovisas i de tryckta encyklopedierna. Hans egen verkliga specialitet var eljest numismatiken, särskilt medaljkunskapen. Men hans biologiska vetande, i synnerhet inom botaniken, stack också djupt.
    Hans värde som domare var det ej svårt att uppskatta för dem som följde honom i arbetet: klok, erfaren, klar, mångsidigt kunnig och grundlig jurist.
    I decennier var Christiansson tillstädes på varje bokauktion i Stockholm, där gammal grafik bjöds ut. Han samlade ingalunda grafik själv, men en storsamlare i landsorten hade honom som sitt ombud, med full och berättigad tillit till hans smak och insikter. Det var typiskt för honom att i all obemärkthet tjäna andra med råd och dåd — naturligtvis utan ersättning.
    Carl Christiansson gick så stillsamt fram, men hans uppfattning var vaken och snabb, och de smala ögonen kisade esomoftast av den vänligaste humor. Han var en ungkarl med de allra enklaste levnadsvanor, knappast av smak, snarare av moralprincip. Mot slutet av första världskriget ledde ett svaghetsanfall läkaren till upptäckten att han var fruktansvärt undernärd: vid den rådande knappheten på livsmedel i landet hade enligt hans mening en ensam person förpliktelse att gå ned till existensminimum av föda. Med frikostigt understöd åt andra var det en annan sak. En ungdomsvän, som icke förstått att taga vara på sig själv, njöt t. ex. underhåll av Christiansson till döddagar.

    »Saliga äro de renhjärtade, de saktmodiga, de barmhärtiga», är det sagt. De orden komma för ens tanke vid minnet av Carl Christiansson. Han hungrade också efter rättfärdighet — för andra.
 

Nils Alexanderson.

 

    CARL ADOLF CHRISTIANSSON avled d. 9 mars 1949. Han var född i Ö. Vingåker, Söderm. län, d. 25 sept. 1866. Efter mogenhetsex. i Örebro 1885 och hovrättsex. i Uppsala 1892 samt tingstjänstgöring 1892—1903 blev han sistnämnda år adj.led. i Svea Hovrätt. 1906 blev han rev.sekr. och 1908 häradshövding i Östernärkes domsaga. 1910 utnämndes han till justitieråd. Han uppehöll detta ämbete till 1936, då han avgick med pension.