TAUNO ELLILÄ. Sivullisen oikeussuojan takeista ulosotossa erityisesti silmällä pitäen ulosmittaus menettelyä (Om garantier för tredje mans rättsskydd vid exekution med särskild hänsyn till utmätningsförfarandet). Föreningen Suomalainen Lakimiesyhdistys publikations serie A N:o 27. Vammala 1947. LV + 469 s. Fmk. 600.00.

 

    Frågan om skyddandet av utomståendes rätt vid exekution framträder ofta i det praktiska rättslivet, likaså den i samband därmed stående frågan, genom vilka medel en kollusivprocess, som kränker tredjemans rätt, kan göras oskadlig. Vissa intressanta rättsfall torde ha givit författaren anledning att ingående behandla dessa spörsmål. Men att taga dem till ämne för en doktorsavhandling visar en rätt stor djärvhet. Ett sådant ämne väljes ej av en person som vill ernå den åtrådda akademiska graden med minsta möjliga möda, utan därtill fordras ett verkligt forskarsinne, som finner behag i intellektuella ansträngningar och i de resultat, som därigenom kunna vinnas. Det måste med tillfredsställelse konstateras, att en ung författare med uppenbar forskarbegåvning här underkastat problemen angående tredje mans rättsskydd vid exekution ett grundligt studium, som är ägnat att belysa hela exekutionsinstitutets väsen.
    Ämnet har givit förf. möjlighet icke blott att i stor omfattning fördjupa sig i processrättsliga frågor, utan det har även tvungit honom att studera materiellrättsliga institut av betydelse för tredje mans rättsskydd. Enskilda frågor ha ej kunnat avgöras utan att sättas i samband med talrika andra rättskvddsproblem. Ett riktigt bedömande av stadgandena angående tredje mans rättsskydd har ej varit möjligt utan en samtidigt försiggående granskning av de stadganden, som avse att bereda rättsskydd åt borgenär, ty endast därigenom blir en harmonisk tolkning av resp. institut möjlig. Ett så universalt grepp på ämnet, som författaren visar i sitt nu anmälda arbete, har knappast tidigare förekommit i en finsk akademisk avhandling. Doktor Elliläs avhandling är därför icke blott en vägledning i de svåra problemen angående tredje mans rättsskydd vid exekution; arbetet har även allmän processrättslig betydelse.

    Förf. utgår från principen, att rättsskydd alltid borde givas, då ett verkligt rättsskyddsbehov är för handen. Rättsskyddet bör vara adekvat i förhållande till det behov det avser att tjäna och får ej sträckas längre än behovet påkallar. Det är ej alltid nödigt att rättsskydd gives fullt ut i tillåten utsträckning, varav följer att sökanden bör tillåtas att framställa även reducerade anspråk.
    Den största uppmärksamhet bar i arbetet ägnats åt rättsskyddsmedlens valfrihet och gestaltningsbarhet, vilka förf. på grundval av sina analytiska undersökningar genom att abstrahera det väsentliga upphöjer till verkliga rättsprinciper. I avseende å valfriheten intager han dock en negativ ståndpunkt såtillvida, att han ej anser valet av ett uppenbart obehövligt rättsskyddsmedel möjligt då enklare och mera ändamålsenliga medel kunna anlitas. Valfriheten kan vara simultan eller successiv. Denna princip finner uttryck däri, att rättsskyddssökanden kan välja fastställelsetalan i stället för fullgörelsetalan. Även huvud- och biintervention äro valfria, därest förutsättningarna för båda föreligga i det enskilda fallet. Med gestaltningsbarhet avser förf. möjligheten att inom vissa gränser utforma ett pågående rättsskyddsförfarande så att det motsvarar de förändrade förhållandena, en summarisk process till full kognition, fastställelsetalan, då synnerligen vägande skäl föreligga, till fullgörelsetalan, biintervention till huvudintervention och vice versa. I synnerhet har frågan om förfarandets gestaltningsbarhet betydelse i exekutionsförfarandet på grund av dettas hyperdynamiska karaktär. Även om förf:s framställning angående nämnda principer påkallar vissa anmärkningar, så är det otvivelaktigt, att den vidgar vyerna och är i hög grad intressant.
    Många av de frågor, som av förf. skärskådas, erbjuda mycket av intresse icke endast från finsk utan även från svensk rätts ståndpunkt. Vi skola här beröra endast några av dem.
    Förf. påstår (s. 19), att finsk doktrin och rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att förbudsdom icke kunde komma i fråga, om det redan finnes ett med straff sanktionerat förbud. Det kan knappast bestridas, att en sådan uppfattning har varit rådande i Finland; den har funnit uttryck i ett av förf. anfört rättsfall (HD medd. 22/1941). Men förf. har lämnat osagt, att finsk rätt icke utan undantag står på denna ståndpunkt, vilket framgår av lagen mot illojal konkurrens. Denna lag stadgar i § 14, alt där någon gjort sig skyldig till handling, som i 2, 4 eller 6—13 §§ sägs, kan han förbjudas att fortsätta eller upprepa handligen. Förbudstalan är alltså uttryckligen tillåten enligt sagda lag ehuru de i de angivna lagrummen nämnda handlingarna äro belagda med straff. Man torde icke kunna tänka sig, att de i åberopade lagreglerade fallen vore de enda, där förbudstalan vore nödig, utan man måste snarare utgå ifrån, att då sådan talan på något rättsområde visat sig erforderlig, kan den vara nödig även på andra områden trots straffsanktionen. Vi komma i ifrågavarande avseende till samma resultat som EKELÖF (Straffet, skadeståndet och vitet s. 129 ff.).
    Förf. berör (s. 38 ff.) den även i svensk doktrin (se TRVGGER, Kom

mentar s. 435; NILSSON-STJERNQVIST, Om handräckningsutslag s. 174; DILLEN, Bidrag till läran om skiljeavtalet s. 44; SOU 1938:44 s. 200) uppmärksammade frågan huruvida borgenär vid anhållan om kvarstad till säkerhet för penningfordran kunde anvisa ett bestämt objekt, till vilket verkställigheten borde begränsas i överexekutors utslag. Förf., som i frågan intager en negativ ståndpunkt, varom vi för vår del förena oss med nedan angiven reservation, motiverar sin åsikt förutom därmed, att ingen i det nuvarande rättssamhället är tvungen att göra gällande sin maximala rätt, med påpekandet, att borgenär icke ens vid utmätning kan på ett bindande sätt anvisa, vilket föremål som skall utmätas. I motiveringen borde förf. enligt vårt förmenande ha tagit hänsyn främst till gäldenären, vilken enligt 4 § 4 kap. UL (Sv. UL 4:64) tillkommer rätt att inom i lagen angivna gränser på ett bindande sätt bestämma ordningen för utmätningen, där sådant lämpligen och utan förfång för borgenären kan ske. Gäldenärens på detta stadgande grundade rätt skulle bliva åsidosatt ifall borgenären finge anvisa den egendom, som skall beläggas med kvarstad, ty beviljad kvarstad å egendom medför utan tvivel rätt att på grund av utslag låta utmäta den för samma gäld. Den omständigheten att den med kvarstadbelagda egendom närmast skall tillfredsställa kvarstadssökandens anspråk, framgår av UL 4: 13 (Sv. UL 4: 72 andra stycket), enligt vilket lagrum egendom, som belagts med kvarstad eller skingringsförbud, icke bör utmätas för annans gäld om annat gods finnes att tillgå och lämpligen kan utmätas utan förfång för utmätningssökanden. Jfr HASSLER, Svensk exekutionsrätt II s. 239.
    Borgenärs anvisning beträffande ett bestämt föremål kan enligt förf. beaktas endast under förutsättning, att gäldenären icke har något att invända mot dess beläggande med kvarstad. Då gäldenären kan meddela sitt samtycke först i det svaromål han avgiver i anledning av ansökningen, torde förordnande beträffande det anvisade föremålet icke kunna meddelas i resolutionen om det icke anses kunna grundas på skriftligt samtycke av gäldenären, vilket icke ofta torde komma i fråga i praktiken.
    Anm. delar förf. från WREDES ståndpunkt avvikande uppfattning (s. 151 ff.), att exekutionsförfarandet behärskas av officialprincipen och undersökningsmetoden. Då detta ställningstagande härutinnan är av synnerligen stor vikt för tredjemansrättsskyddet skulle man ha väntat, att förf. hade motiverat sin ståndpunkt med positiva stadganden. Detta hade varit desto mera nödvändigt som vår utsökningslag innehåller flera lagrum vilka tyda på förhandlingsmaximen (se t. ex. UL 3: 7, 8, 25, 26; 4:18, 23; 5:4, 6, 13, 17, 18, 24, 33, 37, 38, 41, 42, 44, 46). Att förf. icke i högre grad uppmärksammat den omständigheten, att officialprincipen dock i betydande grad är modifierad av förhandlingsmetoden, torde vara orsaken till att sistnämnda metod, vilken även den har betydelse för tredje mans rättsskydd, blivit så litet berörd i hans arbete. Detta förklarar varför förf. diskuterar möjligheten att höra tredje man, medan han knappast yttrar någonting alls angående möjligheten att höra parterna. Det är dock uppenbart, att borgenären och gäl

 

29—497004. Svensk Juristtidning 1949.

denären äro berättigade att vara närvarande då exekutiva åtgärder vidtagas, även om utmätningsman endast i de av lagen uttryckligen angivna fallen är skyldig att underrätta dem om tiden och orten för förrättningen. Part är uppenbarligen berättigad att på förfrågan erhålla dessa uppgifter, vilka dock i många fall kunna vara rätt obestämda, då isynnerhet tiden för förrättningen, men ofta även platsen därför äro beroende av många tjänstegöromål, vilka skola utföras samma dag, och av flere andra mellankommande omständigheter. Enligt vår åsikt har förf. intagit en för skarp ståndpunkt, då han säger, att det icke kan vara tal om förhandlingsmetoden, icke ens en modifierad sådan, medan dess konträra motsats, officialprincipen framträder på det tydligaste. Man torde träffa det rätta, om man säger, att i exekutionsrätten råder officialprincipen, modifierad av förhandlingsmetoden. Förf:s påstående, att vid utmätning utmätningsmannen ensam utser de lämpliga utmätningsobjekten, varför i detta skede, som är det mest avgörande ur synpunkten av tredje mans rättsskydd, officialprincipen vore rådande, är ett korollarium till hans kategoriska ståndpunkt, men knappast helt å lag grundad, då ju vid utmätning närvarande gäldenär är berättigad att anvisa de föremål, som skola utmätas, vilken anvisning utmätningsmannen bör efterkomma, om detta lämpligen och utan förfång för borgenären kan ske och annan ordning icke uttryckligen är föreskriven (UL 4:4; Sv. UL 4:64). Se även HASSLER, Svensk exekutionsrätt I s. 36.
    Förf. berör (s. 162 ff.) den intressanta frågan, huru domstol bör förhålla sig till tredje mans talan, varmedelst denne utan att bry sig om utmätningen och utan anlitande av den i UL 4: 10 (Sv. UL 4:69) anvisade interventionsvägen yrkar utbekommande av det utmätta föremålet. Utmätningen innebär ett hinder för det begärda rättsskyddet. Enligt förf:s åsikt finnas fem möjligheter: 1) föremålet tilldömes käranden utan avseende å det förbud utmätningen innebär medan frågan om utmätningens verkan avgöres på exekutionsstadiet; 2) talan förkastas antingen definitivt eller åtminstone »för denna gång»; 3) käromålet godkännes med reservation för utmätningens bestånd; 4) svaranden ålägges att utgiva föremålet först då utmätningen upphört; och 5) fullgörelsedom vägras, men fastställelsedom gives. Förf. förkastar de tre första alternativen, men finner det fjärde och femte möjliga. Visserligen känner vår rätt endast i undantagsfall åläggande att prestera vid framskjuten tidpunkt, men med hänsyn till synnerliga skäl kunde sådan dom godtagas i nu ifrågavarande fall. Det femte alternativet måste anses möjligt redan på grund av de allmänna principerna angående ändring av käromål.
    Talan av ovannämnda slag kan enligt förf. i ingen händelse leda till upphörande av utmätningen, varför som enda utväg återstår intervention jämlikt 4: 10 (Sv. UL 4:69). Endast denna utväg står tredje man till buds även i det fall att han önskar grunda sin talan på gestaltningsrätten, såsom t. ex. på rätten att klandra det rättsärende, varigenom utmätningsgäldenären erhållit det utmätta föremålet. Ellilä adresserar sistnämnda anmärkning särskilt lill undertecknad, som han

i anledning av ett uttalande (Lakimies 1931 s. 323) utan fog tror intaga en motsatt ståndpunkt. Det hade varit intressant att i detta sammanhang, där framställningen tangerar intervention på grund av gestaltningsrätt, få veta, huruvida förf. finner intervention på sådan grund möjlig och under vilka förutsättningar. Tredje man kan icke påstå sig vara ägare ännu i det ögonblick interventionen begynner. Han kan på sin höjd göra gällande, att ett sådant rättsfaktum föreligger, vilket genom förmedling av ett positivt utslag i rättegång gör honom till ägare med samma verkan som om han redan vore det. Oss veterligen har gestaltningsrätten såsom grund för intervention icke berörts i doktrinen, men från finsk rättspraxis kunna åtminstone tre fall anföras, där intervention på sagda grund tillåtits (se HD redogör. 9 år 1930 och medd. 412 år 1938 samt Åbo HovRs utslag 17 11. 1947 i ärendet 1946 Fol. 64 n:o 4). Jfr HASSLER, Svensk exekutionsrätt s. 249 ff., TRYGGER, Kommentar s. 230 ff.
    Förf. anser (s. 225), att överexekutor, då han anvisar intervenerande tredje man att väcka talan i särskild rättegång, borde av denne fordra säkerhet för det men och den skada utmätningens avbrytande medför för sökanden, ehuru UL 4: 10 icke nämner ett sådant korrektiv. Säkerhet skulle icke komma i fråga då utmätningsman anvisar intervenienten att väcka talan i särskild rättegång. Redan sistnämnda omständighet giver anledning att betvivla förf:s åsikt om ställande av säkerhet. Varför skulle intervenient ha det lättare då han får sådan anvisning av utmätningsman än då han hos överexekutor anhåller om sådan anvisning jämte avbrytande av utmätningen? Här är ju fråga om att trygga borgenärens intressen, vilka i båda fallen äro desamma. Man kan mycket väl tänka sig att lagstiftaren avsett att i4: 10 på ett uttömmande sätt reglera möjligheterna för intervention, varför det allmänna stadgandet i 9: 9 om ställande av säkerhet icke vore tillämpligt. En negativ ståndpunkt i fråga om ställande av säkerhet stödes av den omständigheten att intervenient för att bliva hänvisad till särskild rättegång bör visa sannolika skäl för sin påstådda äganderätt. Ej heller enligt svensk rätt fordras såvitt vi känna till ställande av säkerhet. Se HASSLER, Svensk Exekutionsrätt II s 250 ff., TRYGGER, Kommentar s. 232 ff.
    Såsom ett annat korrektiv varmedelst illojal intervention kunde avvisas nämner förf. (s. 227 ff.) edlig försäkran, vilket ex analogia kunde grundas å JB 5: 6 och 37 § 2 mom. i gällande sjölag. Det kan knappast bestridas, att användningen av ed i nu ifrågavarande fall vore motiverat av fullständigt samma synpunkter som i de fall, som avses i de åberopade lagrummen. Vi förena oss sålunda om den ståndpunkt. vilket före förf. framförts av JULIAN SERLACHIUS och VIHMA, vilka författare av honom citeras. I praktiken vore det skäl att ånyo tillgripa detta korrektiv, vilket tidigare kommit till användning.
    Synnerligen förtjänstfull är förf:s framställning (s. 275 ff.) angående de utvägar, vilka stå till buds för avvärjande av kollusivprocess, som kränker tredje mans rätt. Dessa utvägar äro enligt förf.: kraftig

tillämpning i förfarandet av undersökningsmetoden, hörande av tredje man och tillerkännande åt honom av nödiga befogenheter i rättegången till avvärjande av oriktig utgång. I finsk praxis finnes ett fall, där biintervenient tillerkänts parts befogenheter i en kollusivprocess, där utslag till kärandens förmån skulle medfört rättsförlust för intervenienten (se HD medd. 494/1932).
    A hade i HRn yrkat att HRn skulle förklara ogiltigt ett köpebrev, varmedelst A till B och B :s avlidna man C överlåtit legorätten till ett å bolaget X:s mark beläget torp. Käromålet motiverades därmed att A såsom nervsjuk icke giltigt kunnat överlåta sin rätt till sagda torp. Svaranden B medgav käromålets riktighet. I processen intervenerade bolaget X, å vars vägnar anfördes, att enär talan uppenbarligen väckts endast för att »ordna» åt A inlösningsrätten till torpet, vilken icke hade utövats av C, varför bolaget yrkade, att käromålet skulle förkastas såsom kränkande X:s rätt. HRn och Hovrn gillade käromålet, men HD fann i utslag 17.11.1932 bolaget X såsom ägare till lägenheten, å vars rätt domen i anledning av A:s talan omedelbart inverkade, jämlikt 1 § 18 kap. RB hava talan i saken, varför HD med upphävande av underrätternas utslag förkastade käromålet.

 

    Ang. ett liknande fall i Sverige se NJA 1921 s. 209, jfr EKELÖF, Interventionsgrunden s. 12 ff; TIRKKONEN, Oikeusvoimasta s. 397.
    I detta sammanhang berör förf. frågan, huruvida rättegång enligt UL 4:10 (Sv. UL 4:69) kan ersättas av redan pågående rättegång, vari tvistas om tredje mans äganderätt till utmätt egendom. Förutsättning härvid är enligt förf. att processen och förfarandet anpassas för det ändamål interventionsprocessen har enligt åberopade lagrum. Förf. säger (s. 276): »Borgenären bör beredas tillträde (nämligen till den redan anhängiga processen) samt tillfälle och befogenhet att inverka för åstadkommande av ett materiellt riktigt avgörande. Även på förfarandets art har en sådan anordning enligt vår åsikt en sådan inverkan, att domaren får ett mera aktivt grepp på målets behandling. Ifall utsökningsärendet förklaras beroende av den anhängiga rättegången, bör ett sådant utlåtande hava ett kvalificerat innehåll, d. v. s. tydligt anvisa, huru borgenären kan bevaka sin rätt i processen. Det är självklart, att borgenären i processen i fullt omfång bör hava parts ställning. »Jfr HASSLER Svensk Exekutionsrätt II s. 251 f.
    Förf. anser (s. 281), att den redan anhängiga processen kan kumuleras med i UL 4: 10 (Sv. UL 4:69) avsedd rättegång, såvitt detta är möjligt enligt reglerna för förenande av mål och processen enligt 4: 10 icke därigenom fördröjes. Då den redan anhängiga rättegången vanligtvis är en fullgörelseprocess, komma i den kumulerade processen tvenne yrkanden att behandlas, i avseende å borgenären och gäldenären tredje mans påstående om äganderätt och beträffande gäldenären dessutom tredje mans anspråk att utbekomma föremålet.
    I fråga om valfriheten i exekutionsförfarande säger förf. (s. 344), att då en fordran är utmätt, frågar utmätningsmannen enligt vanlig praxis, ifall det lätt går för sig, sekundogäldenären om han är villig att betala, men utmätningsmannen har enligt vår rätt icke befogenhet att i rättegångsväg indriva fordringen, utan detta ankommer å den,

som vid auktionen inropat densamma. I vår praxis torde icke heller gäldenären tillfrågas huruvida han betalar, utan försäljning av fordringen äger rum utan vidare. Då förf. frånkänner utmätningsmannen talan borde han ha nämnt, att utsökningslagen i 4: 24 mom. 3 giver utmätningsman samma talerätt i fråga om avkomst av fastighet som gäldenären själv tillkommer (se för svensk rätt HASSLER, Svensk Exekutionsrätt II s. 308). Vi påstå dock icke, att vid utmätning av fordran sådan befogenhet kunde utövas i stället för försäljning. Detta omöjliggöres redan av bestämmelserna i UL 6: 20 och 21, vilka utsätta en tidsgräns för utmätningsförfarandet, men berörda lagrum visa att det icke är alldeles främmande för vår rättsordning att tillerkänna utmätningsman talerätt i rättegång.
    Synnerligen aktuell blir frågan om talans utövande i de fall, då det gäller att rädda en till säkerhet för fordran fastställd inteckning från att förfalla. Naturligtvis är utmätningsgäldenären alltid berättigad att själv förnya inteckningen. Men man kan tänka sig, att han icke önskar utöva denna sin rätt. Även i det fall att han önskar det, uppkommer frågan, huruvida utmätningsmannen kan anförtro gäldenären de för inteckningens förnyande erforderliga handlingar, vilka han har i sin besittning. Skulle detta icke ske på utmätningsmannens ansvar? I doktrinen har ej heller dryftats, vilka möjligheter borgenären har att skydda sin genom utmätningen vunna rätt. Det synes sakenligt, att utmätningsmannen åtminstone i brådskande fall borde hava talan till avvärjande av rättsförlust. I praktiken har det såvitt vi veta åtminstone en gång inträffat, att utmätningsman tillåtits förnya en inteckning, som sökts till säkerhet för utmätt utbrytningsrätt. Spörsmålet borde påkalla en grundlig diskussion i doktrinen, så ock frågan, huruvida borgenär eller utmätningsman kan begära exekutiv säkerhetsåtgärd, kvarstad eller skingringsförbud till förekommande av sädana åtgärder från sekundogäldenärens sida, som skulle försvaga hans vederhäftighet.
 

Brynolf Honkasalo.