ERNST LECHE och STEN RUDHOLM. Handbok för Nämndemän. Sthm 1949. Norstedts. 82 s. Kr. 3.oo.
Om nämndens roll i den nya rättegångsordningen ha som bekant olika meningar kommit till uttryck. Advokaten Hugo Lindberg har understrukit vikten av att nämnden behåller sin lekmannakaraktär — »det är inte nämndemännens sak att plugga lagparagrafer, det är domarens» (jfr SvJT 1949 s. 57). Uttalandet kan verka bestickande men bör nog tagas med en nypa salt. Redan omröstningsreglerna i RB 18: 3 och 29: 3 ge ju klart vid handen att nämndemännen äro verkliga meddomare — i såväl tvistemål som brottmål — utan någon som helst begränsning och med individuellt ansvar för de domar, i vars beslutande de deltaga. Enligt undertecknads mening är det med hänsyn härtill önskvärt att nämndemännen besitta åtminstone elementära juridiska insikter. I varje fall kan det endast vara till gagn att de äro väl insatta
i spelreglerna för själva rättegångsförfarandet. Den handbok för nämndemän, som nyligen utgivits av häradshövdingen Ernst Leche och tingssekreteraren Sten Rudholm, är väl ägnad att förmedla nödig lärdom i denna materia.
Den lilla volymen inledes med en redogörelse för det nya förfarandets huvudgrunder. Härefter behandlas i skilda avsnitt tvistemålet, brottmålet och bevisningen. Framställningen kompletteras med särskilda redogörelser för dels yrkesmännen vid underrätterna — ämbetsdomaren, advokaten och åklagaren — och dels nämnden. I bilagor ha upptagits domarejäven, »normalplaner» för huvudförhandlingar i tvistemål och brottmål samt ett schema över underrätts sammansättning vid handläggning av rättegångsmål. Ett pålitligt sakregister underlättar bokens användning som praktisk uppslagsbok.
Att de båda högkvalificerade författarna fullgjort sin uppgift på ett förträffligt sätt behöver knappast utsägas. Framställningen är naturligtvis genomgående vederhäftig. Den är samtidigt lättfattlig och klar. Den största svårigheten för författarna har nog varit att avgöra vad som bör tagas med i en översiktlig handbok som denna. Den är icke avsedd att utgöra ens en knapphändig kommentar till rättegångsbalken utan vill blott ge en kortfattad skildring av underrättsprocessens allmänna förlopp och några upplysningar om yrkesmännen i rättssalen. Man kan självfallet ha olika åsikter om vad som bort tagas med och huru stort utrymme som bort ägnas åt skilda regler och institut. Det vill emellertid synas som om författarna i allmänhet träffat ett gott val.
Boken har sålunda många förtjänster — men möjligen ett fel: att den är i minsta laget. När man gjort sig besvär att utarbeta denna välkomna, angelägna bok skulle det enligt anmälarens uppfattning ha varit önskvärt att dess omfång gjorts något större. Redan en ökning av sidantalet från 82 till 100 skulle ha avsevärt ökat arbetets värde. Måhända har önskemålet om prisbillighet varit avgörande. Har kostnads- och utrymmesramen varit på förhand given, skulle jag för egen del ha föredragit att kapitlet om yrkesmännen vid underrätterna knappats intill förmån för de avsnitt som behandla själva rättsreglerna. Då skulle en kort orientering om t. ex. forumreglerna och bestämmelserna om rättegångskostnad måhända ha fått plats. Särskilt sistnämnda bestämmelser ha ju intresse även för nämndemännen.
Några reflexioner i anslutning till den anmälda boken må tillåtas. När det å s. 14 uttalas att muntlig förberedelse i tvistemål ur flera synpunkter är att föredraga framför skriftlig är detta naturligtvis riktigt för det stora flertalet mål. I mål av mera invecklad beskaffenhet kan ju dock skriftlig förberedelse vara önskvärd eller t. o. m. nödvändig. Anmälaren har i flera fall funnit en kombination av de båda metoderna ändamålsenlig. — På s. 15 omtalas att dom även kan meddelas i vissa fall då part uteblir. Man kunde gärna ha tillagt att sådan dom kallas tredskodom. — Vid redogörelsen för huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse kunde en varning mot anlitande av detta förfarande i alltför stor omfattning kanske ha varit på sin plats. Förfarandet är i många fall praktiskt, billigt och lämpligt men måste
anlitas med den allra största urskillning. Domstolens sammansättning är ju vid sådan handläggning svagare än vid vanlig huvudförhandlig. Och säkerheten är alltid viktigare än snabbheten. — Uttalandet på s. 27 att »några tvångsmedel av det slag, som gäller beträffande vittnen», icke stå domstolen till buds i fråga om den tilltalade är nog litet svårförståeligt för åtskilliga nämndemän. På s. 51 finner man en förbluffande mening: »Personligen skall (!) advokaten uppträda värdigt och aktningsfullt mot såväl domstolen som kolleger, parter och vittnen». Varför denna mästrande ton? Och varför ett sådant uttalande i en handbok för nämndemän? — Varningarna på s. 52 mot »en alltför rikt blommande vältalighet» synas mig överdrivna och skäligen onödiga. Enligt min erfarenhet är vältaligheten inför svenska domstolar snarare för liten än för stor. Och risken för att domarna skola bli bortkollrade av en »blommande» vältalighet torde i varje fall vara obetydlig.
Vad som sagts i föregående stycke är naturligtvis rena bagateller i förhållande till allt det värdefulla som rymmes i den förträffliga lilla volymen. Jag vill därför livligt uppmana alla underrättsdomare att föra propaganda för boken bland sina nämndemän och om möjligt se till att varje nämndeman förvärvar densamma. Anmälaren skulle i själva verket gärna se att denna bok följdes av andra — små och prisbilliga — publikationer till upplysning för vår stora nämndemanskår. Varför inte ge ut en serie små volymer, omfattande förslagsvis 1) lagtext (strafflagen och andra viktigare lagar av straffrättsligt innehåll), 2) en populär och översiktlig framställning av straffrättens grundproblem och 3) en redogörelse för straffverkställigheten, anstaltsorganisationen o. s. v.? Enligt undertecknads erfarenhet äro nämndemännen synnerligen ambitiösa och intresserade för sin domaruppgift. De vilja icke sitta som »blindpipor». Särskilt önska de bli informerade om de olika ansvarspåföljdernas praktiska innebörd, om arbets- och utbildningsmöjligheter på olika anstalter o. s. v. Vore det icke lämpligt att på föreslaget sätt tillfredsställa nämndemännens vetgirighet? Det skulle också innebära en viss lättnad i ämbetsdomarens arbetsbörda och vara tidsbesparande att kunna hänvisa till lämpliga uppslagsverk. En prisbillig publikationsserie skulle också kunna vara till gagn för de juridiska studierna vid universiteten. Förslaget går härmed vidare till intresserade instanser.1
Som avslutning ett omdöme om rådhusrättens nämnd: den har visat sig icke bara motsvara utan t. o. m. överträffa lagstiftarnas förväntningar. Redan nu kan konstateras att städernas nämndemän icke stå sina landsbygdskolleger efter i fråga om kunskaper, ambition, intresse och objektivitet. Att de utsetts efter partilinjer har, så långt undertecknads erfarenhet sträcker sig, inte påverkat deras gärning. Den gamla erfarenhetssatsen att »den som Gud giver ett ämbete, den giver han ock förmågan att sköta det» har sålunda ännu en gång besannats.
Erik Bendz.