Från dagens diskussion. I ett remisssvar till K. M:t d. 18 jan. 1949 angående en framställning från fångvårdsstyrelsen att avdelning vid fångvårdsanstalten i Gävle fortfarande t. o. m. d. 30 juni 1949 måtte förklaras vara ungdomsanstalt för manliga intagna m. m. har ungdomsfängelsenämnden upptagit frågan om öppen och sluten anstaltsvård för pojkar dömda till ungdomsfängelse. Styrelsen hade förklarat sig ha för avsikt att från anstalten bortflytta straffångar och fängelsefångar, så att anstalten i huvudsak bleve endast ungdomsanstalt; erfarenheten hade enligt styrelsen visat att Gävleanstalten vore erforderlig som sådan. (I det följande UF = ungdomsfängelse.)
UFnämnden belyser med statistik den under senare år försiggångna förskjutningen av antalet intagna från öppna till slutna ungdomsanstalter. Åren 1943—1945, då antalet d. 1 jan. varje år i genomsnitt utgjorde 285, befann sig av dessa (utom i genomsnitt 39 intagna å mottagningsavdelning) 142 på öppen och 101 på sluten anstalt samt 3 å sinnessjukavdelning. Motsvarande siffror utgjorde
1 jan. 1946 26 (mottagn.) 134 (öppen) 57 (sluten) 4 (sinnessj.) s:a 221
1 » 1949 29 » 78 » 91 » 18 » » 216
Den avgörande förskjutningen från öppen till sluten anstalt inträffade senare halvåret 1947.
Allt efter som den slutna anstaltsvården börjat överväga för UFklientelet, har de tillgängliga öppna anstaltsutrymmena icke tagits helt i anspråk, och de till UF dömda på Skenäs har sammanförts med yngre straffångar och fängelsefångar i varierande utsträckning. Efter en massrymning från Skenäs i augusti 1948 har fångvårdsanstalten i Gävle delvis tagits i anspråk för verkställighet av UF och i regel varit belagd med 15 à 20 till UF dömda pojkar och ungefär lika många straff- och fängelsefångar. Samtidigt med att antalet rymningar från ungdomsanstalt i hastig takt ökat, har intermezzon av delvis svårartad karaktär inträffat vid vissa anstalter. Både i Ystad och i Uppsala har sådana uppträden ägt rum och vid Gävleanstalten uppträden av mindre allvarlig karaktär. Utfallet av UFbehandlingen ur brottsförebyggande synpunkt synes ha starkt försämrats under i varje fall det senaste året. De anmärkta förhållandena kräver enligt nämndens mening oundgängligen att verkställigheten av UF omedelbart blir föremål för en allsidig granskning.
Nämnden finner i huvudsak råda enighet om att frihetsberövandet ur ren behandlingssynpunkt utgör en negativ faktor vid omhändertagandet av brottslingar. Sluten anstaltsvård innebär särskilt stora faror för barn och ungdom.
»En behandling i uppfostrande syfte är dömd att misslyckas, om eleven placeras i en miljö som väsentligt skiljer sig från den där han kommer att vistas efter uppfostringsåtgärdernas slut.»
»Den ökade användningen av sluten anstaltsvård får speciellt ogynnsamma verkningar därigenom att det slutna anstaltsutrymme, som under den gångna tiden stått till buds och som under överskådlig framtid kan erhållas, är av synnerligen otillfredsställande beskaffenhet. Både Uppsalaanstalten och Ystadsanstalten utgör typiska exempel på de cellfängelser som under mitten och senare delen av 1800-talet uppfördes för att möjliggöra det stränga cellsystemet enligt Pennsylvaniametoden, och de är behäftade med alla de fel — brist på luft och ljus samt på utrymmen för friluftsvistelse och fritidssysselsättning, bristfälliga möjligheter att anordna lämpliga arbetsrum etc. — som enligt tidigare uppfattning mer än uppvägdes av den betongmässiga säkerhet som fästningskonstruktionen innebar men som speciellt inom ungdomsvården gör ett groteskt intryck i våra dagar . . . Anstalten i Gävle är ännu ålderdomligare till sin konstruktion . . . Flertalet av de för yrkesutbildning och uppfostran omhändertagna pojkarna har i Gävlefängelset icke kunnat erbjudas någon annan sysselsättning än sådana nödfallsarbeten som säcklagning och putslappklippning.»
Den ökade användningen av sluten anstaltsvård innebär enligt UFnämnden i nuvarande läge, att elevernas möjlighet till yrkesutbildning avsevärt försämras.
»För de interner som börjar sin utbildning på Skenäs, t. ex. med mekaniskt verkstadsarbete, innebär ett överförande till sluten anstalt i regel att utbildningen får avbrytas och i bästa fall ersättas med en mindre god utbildning i ett annat yrke, i många fall blott med diversearbeten av olika slag . . . Man torde vara berättigad antaga att de oroligheter som under det sista året förekommit vid de slutna anstalterna skulle ha fått en mindre allvarlig karaktär eller helt uteblivit, om förhållandena medgivit att internerna hållits sysselsatta med rationellt arbete av yrkesutbildande natur.»
Nämnden hyser icke några illusioner om att rymningarna skall kunna bringas att helt upphöra men vill göra gällande att deras antal kan hållas nere mer effektivt genom förbättrade behandlingsmetoder än genom ökade säkerhetsåtgärder. Då Gävleanstaltens användning såsom ungdomsanstalt stode i uppenbar strid med UFlagens mening, avstyrkte nämnden inrättandet av en ungdomsanstalt såsom en avdelning vid Gävlefängelset. Nämnden upprepade tidigare gjorda förslag om reformer inom UForganisationen, särskilt åtgärder i syfte att förbättra yrkesutbildningen och föreslog ytterligare sådana åtgärder ävensom åtgärder i syfte att utvidga den öppna anstaltsvården, framhöll nödvändigheten att från Skenäs bortflytta straff- och fängelsefångarna och således reservera anstalten för pojkar dömda till UF, anvisade provisoriska förbättringar, förordade utvidgad tillämpning av s. k. frigång, påyrkade vissa förstärkningar av personalen m. m. Frågan om Mäshults upphörande som ungdomsanstalt borde utan dröjsmål bringas till en lösning. Till sist underströk nämnden ett gammalt önskemål om inrättande av en särskild avdelning med ett 10-tal platser vid en av fångvårdens sinnessjukavdelningar för psykiatrisk observation och ev. terapeutisk behandling.
Nämndens utlåtande är undertecknat av dess ordförande, justitierådet C. G. HELLQUIST.
Fångvårdsstyrelsen upptar i skrivelse till K. M:t d. 5 febr. 1949 den av UFnämnden framförda kritiken till bemötande. Till en början lämnas en utförlig redogörelse för UFinstitutets utveckling sedan d. 1 jan. 1938, då lagen om UF trädde i kraft, och för förskjutningen inom klientelet till mera kriminellt belastade element.
Ungdomsanstalterna har under årens lopp kommit att få beläggning av delvis annan art än den ursprungligen avsedda. I fråga om rymningar är situationen inom anstalterna utanför kriminalvården densamma som inom fångvården. Det synes förhålla sig likadant med orosutbrott och andra intermezzon.
Enligt straffverkställighetslagen skall till UF dömd vårdas å öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet eller av annan särskild anledning måste anses olämpligt.
»Till sådan särskild anledning har styrelsen i vissa fall räknat avvikande från öppen anstalt. Under år 1948 gjorde sig 66 elever vid Skenäs skyldiga till avvikanden, närmare ett 50-tal av dessa har begått brott. Av de 66 fick 27 kvarstanna å anstalten sedan de återkommit efter rymningen, medan 39 någon eller några dagar senare överflyttades till sluten anstalt. Några av dessa har sedermera ånyo placerats i öppen vård. Rymmarna har i allmänhet varit i åldern 19—22 år.»
Den ökade rymningsfrekvensen vid fångvårdsanstalter, alkoholistanstalter och ungdomsvårdsskolor ger styrelsen anledning att utförligare dröja vid rymningarna och deras konsekvenser.
De som i första hand blir utsatta för rymmarnas hänsynslöshet är de som bo i grannskapet av en öppen anstalt, d. v. s. befolkningen på landet. För denna utgör rymningarna ett ständigt irritationsmoment, och vid flera tillfällen har förbittringen över förlorad egendom eller svår skadegörelse föranlett hänvändelser från kommunala myndigheter till lokala eller centrala anstaltsmyndigheter. I ett interpellationssvar i andra kammaren d. 11 dec. 1946 framhöll vederbörande statsråd att man vid behandlingen av anstaltsvårdade borde beakta både säkerhetssynpunkter och vårdsynpunkter men icke övervärdera någon av dem.
»Såsom i detta uttalande angives, är det här en fråga om avvägning mellan den dömdes intressen och samhällets. Rymningar från öppna anstalter liksom från slutna kan aldrig helt undvikas, men numera, då rymlingarna i långt större utsträckning än förr är kombinerade med svåra brott, innebär det allvarliga risker att undervärdera deras skadliga verkningar... Det är till skada för laglydnaden om en verksamhet, som har till syfte att skydda samhället mot brottslighet, i detta avseende icke fungerar under den tid som uppfostringsarbetet pågår.»
»Med den rymningsmentalitet som råder har det enligt styrelsens mening varit nödvändigt att temporärt vidtaga inskränkningar av den öppna vården tills läget blir balanserat. Då kan man återigen vidga den öppna vården. Sådant är allt anstaltsarbete: ett ständigt prövande hur långt man kan gå utan att äventyra ordning, säkerhet och samhällsskydd. Inskränkningar av frihet och förmåner är ingenting ovanligt inom något vårdområde.»
Under den tid av 2 1/2 år den nya verkställighetslagen varit i kraft, har rätt mycken erfarenhet vunnits om den öppna vården. Erfarenheterna visar att denna på det hela taget utfallit väl, säger styrelsen. Bl. a. har farhågorna beträffande korttidsfångars placering å kolonier visat sig ogrundade.
»Om åtgärder icke vidtages för att i möjlig mån hindra de intagna att under anstaltsvistelsen begå brott, kan man befara att det efterhand skulle kunna uppstå en reaktion mot samhällets metoder för omhändertagande. Denna reaktion kan gå ut över strävandena att humanisera vården av brottslingar över huvud; i främsta rummet kan den äventyra den öppna vården, som måste betraktas såsom det märkligaste framsteget i fångvårdsreformen.»
Kritiken mot nuvarande slutna ungdomsanstalter fann styrelsen befogad. Styrelsen åberopade svårigheterna att få medel till nya anstalter och till ombyggnadsarbeten vid de gamla samt anförde en lång rad framställningar från styrelsens sida om anslag till hithörande ändamål, vilka antingen icke bifallits eller till en början allenast medfört anvisande av medel till beredskapsarbete. Avvecklingen av Gävleanstalten borde, såsom UFnämnden framhållit, ske successivt. Styrelsen beräknade att den skulle vara slutförd d. 15 mars 1949. Om anstaltsorganisationen skulle kunna fungera, måste emellertid nya slutna vårdplatser anskaffas för att tagas i anspråk vid behov. Styrelsen gav anvisning på dylika åtgärder och ställde sig även välvillig till vissa av nämndens förslag till förbättringar vid ungdomsanstalterna.
Med andra kammarens den 26 januari 1949 lämnade tillstånd hade fru Disa Västberg interpellerat justitieministern angående yrkesundervisningen vid fångvårdens ungdomsanstalter m. m. Interpellanten hade frågat statsrådet,
1. om han ansåge att yrkesundervisningen vid ungdomsanstalterna för närvarande bedreves på ett tillfredsställande sätt;
2. om han, för den händelse så icke skulle vara fallet, avsåge att föranstalta om att yrkesundervisningen ställdes under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning;1
3. om han ansåge att förhållandena i övrigt vid ungdomsanstalterna motsvarade vad statsmakterna avsett att åstadkomma med denna reform, samt,
4. om så icke vore, vilka åtgärder han ämnade vidtaga för att åstadkomma en förbättring.
Interpellationen jämte en annan i samma kammare framställd interpellation angående förhållandena vid Uppsalaanstalten besvarades av statsrådet ZETTERBERG den 23 maj 1949.2 Efter en utförlig redogörelse för de motiv som föranlett införandet av institutet ungdomsfängelse i vår lagstiftning samt för ungdomsanstalternas utveckling uttalade statsrådet ett beklagande av att efter Skenäsanstaltens utbyggnad verket icke kunnat fullföljas med nybyggnader för den slutna vården, vilket torde vara en viktig orsak till de erinringar, som nu kan riktas mot denna form av straffverkställighet.
Statsrådet omtalade vidare att kolonien på Mäshult för debila och imbecilla, vilken tydligen icke är ändamålsenlig, så snart som möjligt skall nedläggas och att i stället skall inrättas en ny koloni för detta
klientel, troligen i närheten av psykopatanstalten i Ystad. Genom ökad användning av psykiatrer för konsultation bör differentieringsmöjligheterna kunna utnyttjas mera rationellt. Det har förekommit att personer, som dömts till vanligt fängelse eller straffarbete, fått helt eller delvis avtjäna sina straff på ungdomsanstalt. Denna anordning syntes statsrådet icke lämplig och den förekommer ej nu längre. Det överväges att upprätta två mindre, slutna avdelningar, anknutna till de båda sinnessjukavdelningarna vid centralfängelset i Malmö och på Håga. De skulle användas för observation, vård och behandling av sådana elever, som ådagalagt grav psykopati eller eljest av mentala skäl visat sig vara mindre mottagliga för den fostrande behandling, som ungdomsfängelselagen avser. Vardera av dessa planerade avdelningar skall få en psykiater till chef. Sedan bör sådana psykopatiska elever, som oroa, upphetsa och uppvigla sina kamrater, kunna skiljas ut och ställas under kontinuerlig läkaruppsikt.
Vid differentieringen är det en av huvudfrågorna om en intagen skall placeras på öppen eller sluten anstalt.
Av sammanlagt 201 elever vistades i slutet av april 1949 23 på mottagningsstationen i Nyköping, 23 på sinnessjukavdelning, 67 på andra slutna anstalter och 88 på öppen anstalt. Enligt statsrådets uppfattning borde man icke tillgripa den slutna vårdformen annat än då detta verkligen vore påkallat av hänsyn till samhällsskyddet eller andra tvingande skäl.
»Ungdomsanstalternas klientel är ofta svårt miljöskadat icke minst på grund av alltför hårda barndomsår, för litet kärlek i hemmen och tidig vistelse på anstalter av olika slag. Om man vill försöka att genom fostran och utbildning anpassa dessa ungdomar till ett normalt liv i det samhälle, där de i framtiden skola leva, måste man sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt tillämpa öppna vårdformer. Därvid får man emellertid taga vissa risker. Man kan i en sådan vårdform aldrig helt utesluta uppträden och rymningar. Dock bör det vara möjligt att genom bättre differentiering och andra anordningar nedbringa förekomsten av sådana misslyckanden. Om orsakerna till rymningarna samlas också nya erfarenheter, och inom ramen för en öppen anstaltsvård finns det utrymme för åtgärder av olika slag mot rymningar.»
I vården och behandlingen på ungdomsanstalterna vore yrkesutbildningen det centrala.
Tyvärr kunde statsrådet inte säga att yrkesutbildningen vore tillfredsställande. Det kunde visa sig nödvändigt att verkställa en särskild undersökning angående denna.
När vissa planerade verkstäder för mekaniskt arbete vid anstalterna i Uppsala och Ystad blivit klara, kunde förutsättningarna att giva eleverna utbildning i verkstadsarbete betecknas som ganska tillfredsställande.
Genom kungörelser den 11 mars 1949 angående ändringar i instruktionerna för överstyrelsen för yrkesutbildning och för lantbruksstyrelsen (SFS nr 64 och 65) har stadgats, i fråga om den förra, i vad rör den å ungdomsanstalterna vid fångvården meddelade yrkesundervisningen, avseende industriellt arbete, hantverk eller husligt arbete, att överstyrelsen skall på begäran lämna fångvårdsstyrelsen råd och upplysningar samt förrätta inspektion, och i fråga om lantbruksstyrelsen, att den på begäran skall förrätta inspektion av ungdomsanstalterna vid fångvården med avseende å där meddelad lantbruksundervisning.
Syftet med inkopplandet av dessa särskilt sakkunniga myndigheter angavs av statsrådet vara att få kontinuerlig rådgivning och kontroll över yrkesutbildningens anordnande.
I fråga om elevernas fritid vore lokaliteterna på de flesta håll otillfredsställande. Undersökningar påginge om möjligheterna att provisoriskt lösa gymnastikproblemet till dess nybyggnader kunde komma till stånd.
Många psykologiska svårigheter för de intagna skulle lätta, om de alltid hade möjlighet att samråda med en i socialvård erfaren kurator. Kuratorstjänster skulle nu enligt riksdagens i år på statsrådets förslag lämnade medgivande inrättas på alla de slutna anstalterna. F. n. finns en sådan tjänst blott på Skenäs. Man borde eftersträva att förstärka det kvinnliga inslaget i vårdpersonalen, t. ex. genom inrättande av husmodersbefattningar.
Enligt statsrådet är uppmärksamheten ständigt riktad på att — inom ramen för det vid varje tidpunkt möjliga — bota befintliga brister och föra vidare den tanke som ligger till grund för ungdomsfängelselagen. För utredning av administrativa reformfrågor inom fångvården har i slutet av förra året till justitiedepartementet kallats en särskild sakkunnig, som är specialist på behandling av ungdomliga lagöverträdare (byråchefen Torsten Eriksson).
Den andra interpellationen, vilken väckts av herr Kyling, avsåg vårdpersonalens säkerhetsproblem.
På denna svarade statsrådet bl. a., att han låtit göra en undersökning av personal tillgången vid våra fångvårdsanstalter i jämförelse med andra vårdinrättningar, nämligen sinnessjukhus, alkoholistanstalter och ungdomsvårdsskolor. Det förefaller, sade statsrådet, som om någon större allmän förstärkning av fångvårdspersonalen knappast vore motiverad. De största farorna komme från intagna som vore mer eller mindre svårt abnorma. Dessa borde i möjligaste mån avskiljas från det övriga klientelet och erhålla vård under särskilt betryggande former och psykiatrisk kontroll.
I avbidan på mera definitiva anordningar som krävde nybyggnader borde man enligt statsrådet härför kunna utnyttja de tillämnade båda specialavdelningarna i Malmö och på Håga.
Den förtroendekris ungdomsbehandlingen inom fångvården — och för övrigt även inom den egentliga socialvården — för närvarande genomgår, påkallar den största uppmärksamhet från de ansvariga organens sida. Till den vederhäftiga kritiken hör även den lilla broschyren av dr HENRIK SANDBLAD från GHT:s tredje sida: Våra ungdomsfängelser (Göteborg 1949, GHT 30 s., kr. 1.0o). Ovan refererade inlägg från ungdomsfängelsenämnden, fångvårdsstyrelsen och justitieministern visardessa myndigheters goda vilja. Ingen av dem skjuter skulden för de konstaterade bristerna på lagstiftningen. Men även själva ungdomsfängelselagen torde nog i det här laget tarva en på de vunna erfarenheterna grundad översyn i nära kontakt med reformsträvandena beträffande den villkorliga domen.
Karl Schlyter.