Prof. Wetters avgång frånprofessuren. D. 22 april 1949 avtäcktes i juridiska fakultetens rum i Uppsala universitet ett porträtt av prof. Folke Wetter, för vars åstadkommande medel insamlats till Wetters 65-årsdag. Porträttet vilket utförts av konstnären Carl Gunne återgives här bredvid.
    På 65-årsdagen överlämnades till Wetter en vackert inbunden konstnärlig adress, upptagande givarnas namn. I sin egenskap av juridiska fakultetens dekanus höll därvid prof. Phillips Hult ett tal till Wetter av följande lydelse:
    »Kära Folke Wetter. Efter vad vi försport hade Du hoppats, att Din 65-årsdag skulle förflyta helt obemärkt. Men du vet, att det går aldrig riktigt som man hoppats. Den här gången är det vi, Dina kolleger och Dina lärjungar, Dina arbetskamrater och vänner, som kommit hindrande i vägen. Det var så, att vi hade ett angeläget ärende, som syntes oss så viktigt, att vi nödvändigt ville framföra det på Din bemärkelsedag.
    Du har nu, hur överraskande det än är, hunnit till den vägstolpe, där den svenska staten anser, att dess ämbetsmän över lag böra stanna och slå sig ned vid dikeskanten för att snarast möjligt försvinna någonstans i den stora naturen. Och så håller även Du på att göra Dig beredd att lämna Din professur vid vår fakultet och Dina övriga funktioner vid universitetet. I denna stund ha vi, Dina kolleger inom fakulteten och utom den, känt ett starkt behov att få bringa till uttryck de känslor av tacksamhet gent emot Dig som besjäla oss. Allesammans vilja vi i dag varmt hylla och tacka Dig för den gärning Du utfört under Din professorstid vid universitetet.
    Du har en osedvanligt lång verksamhetstid bakom Dig och en osedvanligt mångsidig och rik gärning att se tillbaka på. Allt Ditt arbete har Du ägnat åt rättens tjänst. Först och främst har Du varit rättsvetenskapsman och som sådan både forskare och rättslärare. Redan innan Du fyllt 24 år, hade Du inom den juridiska forskningen gjort en insats av sådan kvalitet, att den förde Dig fram till förordnande på den straffrättsliga professuren. Och några år därefter hade Du gjort en ny forskningsinsats av sådant värde, att Du blev innehavare av lärostolen i straffrätt och juridisk encyklopedi. Denna lärostol har Du nu innehaft, som tillförordnad och som ordinarie professor, i mer än 40 år. Under mer än 80 terminer har generation efter generation av studenter av Dig fått sina grundläggande juridiska kunskaper och

framför allt sina kunskaper i straffrätt, det av juridikens ämnen, som ur den medborgerliga frihetens synpunkt är det viktigaste av alla, och i Din undervisning har Du låtit Dina studenter få del både av Ditt rättsvetenskapliga arbetes resultat och av Dina omfattande, djupgående kunskaper. Redan detta är en gärning, vars betydelse icke kan skattas nog högt.
    Men Du har icke allenast varit professor och rättslärare. Du har gjort stora insatser även utanför den juridiska fakulteten — inom lagstiftningen och inom rättsskipningen, inom olika områden av förvaltning och inom flera andra gebit. Framför allt har Du haft lyckan att få och kraften att kunna vid sidan av Din övriga gärning utföra många viktiga värv inom lagstiftningsarbetet. Du har deltagit i ett stort antal lagkommittéer, och i detta arbete har Du gjort Din rättsvetenskapliga forskning fruktbringande, där ha Dina medarbetare kunnat tillgodogöra sig och det gemensamma arbetet Din rika fond av kunskap, där har Du givit dem stödet av Ditt goda, säkra omdöme. Många, för vårt folk mycket betydelsefulla lagar har Du varit med om att utforma. Här skall jag blott erinra om en som i alldeles särskilt hög grad är resultatet av och fått sin karaktär genom Dina bemödanden — lagstiftningen om den villkorliga domen.
    Mycket vore för visso att tillägga om många andra ting. Men låt mig till sist blott nämna det arbete Du nedlagt på olika poster inom universitetets självstyrelse och förvaltning, senast som universitetets prorektor, samt som ledamot av juridiska fakulteten. För Dina kolleger i fakulteten och vid universitetet har det varit en utomordentlig förmån att i det gemensamma arbetet hava tillgång till Din rika erfarenhet och att hava stödet av Ditt pålitliga, goda omdöme. För oss i juridiska fakulteten har det varit så, att när man mött en kollega och med honom dryftat något viktigt och vanskligt fakultetsärende, så har samtalet i allmänhet slutat med att någon av oss frågat: »Vad säger Folke Wetter?» Du har, om jag får tillåta mig att upprepa, vad jag redan sagt en gång förut, varit som en »bonus pater familias» för Din fakultet. Man skulle kunna i få ord sammanfatta Din betydelse för fakulteten genom att om Dig begagna de välkända orden: »Hinc robur et securitas.»
    Kära Folke Wetter. Du har aldrig varit någon vän av de stora orden och de vidlyftiga laterna. Om Dig kan man med sanning begagna några ord av en bland Englands stora jurister: »They that govern the most make the least noise.» Där man klättrat och knuffats och trängts på de stegar, som leda upp till maktens gyllne salar, där har Du icke varit med. Och där man slagits om att få spela hjälterollerna på ärans stora teater, där har man inte sett Dig. Men när det gällt att med förenade ansträngningar åstadkomma ett resultat, att bilda en ensemble för en bestämd uppgift eller att spela ett instrument i någon större eller mindre orkester, som haft att utföra ett juridiskt tema, då har man alltid funnit Dig beredd att göra Din del av arbetet, att bekläda en roll eller att spela Ditt instrument. Du har inte slagit på trumma, Du har inte blåst basun och Du har inte heller kvintilerat på klarinett. Ditt instrument har varit violinen, och det behöver inte sägas,att Du spelat en av första fiolerna. Tonen från Ditt instrument har varit mjuk men stark, ren och ädel. Det har alltid varit lätt att förnimma den tonen.
    Ja, kära Folke Wetter, sådan som jag nu sökt teckna Din bild, så se vi Dig. Sådan är Du, och det är därför våra hjärtan klappa för Dig. Det var detta vi ville ha sagt i dag.»

 

    Ang. besättandet av straffrättsprofessuren efter Wetter, se SvJT 1948 s. 782, samt 1949 s. 71 och 160.