MODERNA TENDENSER I AMERIKANSK JURISTUTBILDNING.

 

AV

 

FIL. LIC., JUR. KAND. BJÖRN AHLANDER.

 

Prof. FOLKE SCHMIDT har i en artikel i SvJT 1947 (s. 411 ff.) skildrat den amerikanska juristutbildningen. Schmidt ger i relativt snabba skisser en levande bild av undervisningen i amerikanska law schools. Då denna artikels innehåll kan förutsättas vara bekant för läsaren, skall jag här inskränka mig till att behandla vissa moderna tendenser i detta undervisningssystem, tendenser, som Schmidt blott i korthet berört.
    U. S. A. har för närvarande omkring etthundra law schools med tiotusentals studenter. Föga är känt om hur undervisningen i detalj bedrives vid dessa. På grund av den rika litteraturen härom är det dock möjligt att bilda sig en relativt god bild av denna undervisning och de tendenser till reformer av denna, som under senare år framträtt.1
    De mera betydande law schools tillkommo under ett samhällssystem, som föga liknar det, som råder i U. S. A. av i dag. De skapades för att utbilda sina elever till privatpraktiserande advokater i ett samhälle, vars lag huvudsakligen var en oskriven common law och som präglades av lokal självstyrelse och fri företagsamhet. Sedan dess har U. S. A. förvandlats till ett högt centraliserat, byråkratiskt statssystem, där näringslivet är underkastat ett betydande mått av federal och statlig kontroll och reglering. Ett femtiotal olika lagstiftningsmaskinerier har kommit

 

1 Då frågan om en reformering av juristutbildningen i Sverige f. n. är i hög grad aktuell, synes det mig motiverat att här lämna hänvisning till viss mera betydande litteratur om juristutbildningen i U. S. A.: BROWN, E. L., Lawyers, Law Schools and the Public Service, New York 1948; CAVERS, D. F., In Advocacy of the Problem Method (1943), 43 Columbia Law Review; HURST, W., The Content of Courses in Legislation (1941), 8 University of Chicago Law Review; KATZ, W. G., What Changes are Practical in Legal Education? (1941), 27 American Bar Association Journal, och Economics and the Study of Law (1946), 14 University of Chicago Law Review; LLEWELLYN, K. N., On the Problem of Teaching »Private» Law (1941), 54 Harvard Law Review; MARX, F. M., The Lawyer's Role in Public Administration (1946), 55 Yale Law Journal; MCDOUGAL, M. och LASSWELL, H. D., Legal Education and Public Policy, Professional Training in the Public Interest (1943), 52 Yale Law Journal; SIMPSON, S. P., Function of the University Law School (1936), 50 Harvard Law Review; WEIHOFEN, J. H., Education for Law Teachers (1943), 43 Columbia Law Review. Senare årgångar av Association of American Law Schools Handbook och Journal of Legal Education, som började utgivas hösten 1948, innehålla slutligen åtskilligt av värde även för svenska förhållanden.

MODERNA TENDENSER I AMERIKANSK JURISTUTBILDNING. 579att ge den skrivna lagen, statute law, en allt större betydelse. I samma riktning verka de »restatements» av common law, som ske genom American Law Institute. Det är numera icke ovanligt, att de utnyttjas i stället för de avgöranden i rättspraxis, på vilka de vila.
    Ett modernt samhälle ställer större krav på sina jurister och erbjuder dem helt andra arbetsuppgifter än 1800-talets klassiska samhälle, trots att juristerna även i detta spelade en betydande roll. 1943 voro 74 % av senatorerna och 58 % av representanthusets ledamöter jurister. 27 av de 48 guvernörerna hade juridisk utbildning. Även i de olika delstaternas lagstiftande församlingar utgöra juristerna en dominerande grupp — i flera stater äro över 40 % av ledamöterna jurister. De statliga och federala ämbetsmännen, vilkas antal under senare år mångdubblats, utgöras praktiskt taget helt av personer med juridisk utbildning.
    Den traditionella föreställningen om den amerikanske juristen som en främst privatpraktiserande advokat motsvarar icke längre verkligheten, trots att den haft en seg livskraft även bland juristerna själva. 1941 skapades genom samverkan mellan statsmakterna och olika advokatorganisationer ett särskilt råd med uppgift att examinera de jurister, som ville vinna kompetens att söka tjänster i de federala myndigheterna. Det stora antalet sökande till de av detta råd anordnade proven — över 26,000 — kom som en chock för den amerikanska juristvärlden och öppnade mångas ögon för det faktum, att denna traditionella uppfattning numera är föråldrad. De röster, som sedan några decennier höjts för en reformering av juristutbildningen, fingo sannolikt på grund av detta ökat gehör.
    De reformer, som hittills genomförts i olika law schools, äro kanske ännu icke genomgripande, men de framstå såsom manifesta uttryck för tendenser, som med säkerhet kommer att radikalt omgestalta den amerikanska juristutbildningen.
    Varje law school bestämmer själv sin studieordning och fastställer själv sina kunskapskrav. Genom sammanslutningen Association of American Law Schools har dock åstadkommits en viss enhetlighet och uppställts vissa standardkrav för juristutbildning. En studieplan vid en law school utgjordes tidigare av ett antal kurser, vilka icke sällan saknade organiskt samband med varandra. Av dessa måste studenterna välja ett visst minimiantal. Valfriheten var mycket stor och en student kunde, om han ville, skaffa sig en juridisk examen utan att någonsin ha fått ens en ytlig kontakt med vissa enligt svensk uppfattning centrala rättsområden.
    Sedan omkring tjugo år tillbaka ha emellertid åtskilliga law schools utarbetat mera rationella studieplaner och ersatt smärre, disparata kurser med större kurser, mera ägnade att ge en helhetsbild av olika rättsområden. Vid Michigan Law School infördes exempelvis en kurs i »judicial administration», vilken ersatte icke mindre än sju särskilda kurser i »common law pleading», »code pleading», »equity pleading»,

580 BJÖRN AHLANDER.»part of trial practice relating to jurisdiction», »extraordinary legal remedies», »federal practice» och »legal ethics».1 För att göra denna kurs effektiv utarbetade kursledaren en särskild lärobok, som även kommit till användning vid flera andra law schools.2
    Genom dylika reformer kunde studenterna erbjudas en mera effektiv undervisning i de olika rättsområden, inom vilka de valt att specialisera sig. De flesta law schools sträva dock icke efter att tvinga studenterna att studera hela rättssystemet. Valfriheten är i allmänhet så stor, att de kunna utesluta flera ämnen — även sådana som enligt svensk åskådning äro centrala — för att specialisera sig på andra områden. Dessa reformer göra det vidare möjligt att ge studenterna ökade kunskaper utan att studietiden behöver förlängas. På grund av dem kan man också införa undervisning i nya läroämnen, främst olika socialvetenskaper, utan att sänka kunskapskraven i de traditionella juridiska ämnena.
    Frågan om den socialvetenskapliga undervisningens plats i juristutbildningen är det för närvarande mest brännande problemet, beroende på att ett ställningstagande i denna fråga intimt hänger samman med den uppfattning var och en hyser om rättens natur, den juridiska verksamhetens innebörd etc. Vissa konservativa jurister anse fortfarande, att socialvetenskapliga kunskaper äro en mer eller mindre onyttig lyx i en jurists utrustning. De flesta ledande amerikanska jurister inta emellertid en motsatt ståndpunkt och betona, att omfattande kunskaper i nationalekonomi, sociologi, historia, psykologi, m. m. äro nödvändiga för juristen i det moderna samhället. En ledande jurist, tidigare hög ämbetsman i den federala förvaltningen, framhåller med beklagande, att juristen i allmänhet inträder i allmän tjänst med ytterst bristfällig kännedom om samhällets ekonomiska, politiska och sociala struktur och om de olika samhällsorganens uppgifter och verksamhet.3
    Mest radikala äro professorerna vid Yale Law School MYRES MCDOUGAL och HAROLD D. LASSWELL samt dr ESTHER LUCILE BROWN i Russel Sage Foundation. De kräva uttryckligen, att juristutbildningen skall utformas såsom en »conscious, efficient and systematic training for policy-making».4 Man måste enligt deras mening lära sig inse, att en law school numera icke längre har till uppgift att huvudsakligen utbilda personer, som skola fungera som rådgivare åt andra eller föra processer åt andra. De understryka, att juristerna äro och i än högre grad komma att bliva politiska, administrativa, industriella och merkantila ledare. En law school måste därför ordna sin undervisning så att den ger studenterna en grundläggande skolning i att formulera och taga ställning till sådana problem, som komma att möta dem i deras egenskap av lagstiftare, ämbetsmän, politiker, ledare för industrier, banker

 

1 Se BROWN, a. a. s. 97.

2 SUNDERLAND, E. R., Judicial Administration: Its Scope and Methods, Chicago 1937.

3 Se MARX, a. a. s. 513.

4 MCDOUGAL och LASSWELL, a. a. s. 206; BROWN, a. a. s. 108 ff.

MODERNA TENDENSER I AMERIKANSK JURISTUTBILDNING. 581och internationella organisationer. Även en domare måste enligt deras mening äga vida mera än en rent juridisk utbildning, i varje fall i ett land, där domstolarna ha att pröva, om utfärdade lagar äro förenliga med konstitutionen eller icke. Denna domstolarnas rätt och skyldighet skapar givetvis en politisk atmosfär kring dessa, som är okänd i Sverige.
    Från dylika utgångspunkter kräva de nämnda författarna, att studenterna i en law school skola få en grundlig träning i att på ett fruktbart sätt ställa och angripa olika problem, formulera och verifiera hypoteser och tillämpa vetenskaplig metod. Undervisningen måste vidare ge dem så omfattande kunskaper i olika socialvetenskaper, att de få möjlighet att självständigt bedöma, vilka faktorer som i olika sammanhang äro relevanta. Slutligen måste den tvinga dem att analysera ochtänka igenom viktiga sociala och politiska frågor och att försöka att medvetet och efter självständigt övervägande taga ställning till dessa. En dylik undervisning torde icke ha förverkligats vid någon law school, och själva programmet, som i olika detaljer är relativt vagt utformat, synes ha tämligen små möjligheter att någonsin kunna helt genomföras utan en avsevärd förlängning av studietiden. McDougals och Lasswells förut citerade uppsats har dock otvivelaktigt varit en inspirationskälla till många viktiga reformer. Som den kanske mest betydelsefulla kan nämnas en omfattande och modernt upplagd kurs i »law, science and policy» under deras ledning vid Yale Law School. Denna law school är överhuvud ytterst modern och dess fakultet har i ett yttrande framhållit att juridiken är en av socialvetenskaperna, varför ingen kan vinna en verklig förståelse av rättssystemet i ett samhälle utan grundlig socialvetenskaplig skolning.
    Man kan bereda utrymme för socialvetenskaplig undervisning på flera olika sätt. I huvudsak har man emellertid sökt göra det på tre sätt.
    1. Det vanligaste är att man infogat sådan undervisning i äldre kurser eller anordnat nya kurser med blandat juridiskt och socialvetenskapligt innehåll. Undervisningen ombesörjes i regel av juridiskt utbildade lärare.
    En amerikansk jurist har kritiserat den traditionella juridiska undervisningen därför att den framställer regelsystemet principiellt och ger studenterna den oriktiga föreställningen, att alla problem kunna lösas genom begreppsliga konstruktioner, medan det praktiska rättslivet blivit »instrumentalistiskt» och företrädesvis söker komma fram till en lösning av mera intrikata problem genom ändamålsavvägningar.1 Dessa synpunkter delas av åtskilliga ledande rättsvetenskapsmän. De mena, att juristen icke enbart på grund av sin kännedom om allmänna rättsprinciper och rättsregler kan komma till ett avgörande i konkreta fall. För att nå ett dylikt måste man därutöver känna till omständigheterna i dessa och framför allt måste han kunna avgöra, vilka av alla dessa omständigheter, som äro relevanta. De bestrida därför att man kan äga verklig kunskap om en rättsregel utan att veta vad den innebär och hur

 

1 Se CAVERS, a. a. s. 454.

582 BJÖRN AHLANDER.den verkar på olika livsområden. Undervisningsmaterialet skall enligt deras mening framläggas »funktionellt», vilket innebär att man skall utgå från konkreta fall, beskrivna i deras sociala verklighets sammanhang. Först sedan studenterna fått se, hur en viss rättsregel verkar inom ett livsområde, skall läraren övergå till nästa för att slutligen nå fram till den generella formuleringen.
    Detta förutsätter, att man överger den traditionella systematiska indelningen av rättsmaterialet och att detta i läroböcker och kurser framställes under helt andra kategorier, såsom företagsrätt, socialrätt, arbetsrätt etc., en tendens som även gjort sig gällande i Sverige1 För att bevara den systematiska sammanhållningen vill man i stället ge utökade kurser i allmän rättslära, i vilka förutom metodisk skolning skall ingå systematik.2 Flera funktionellt disponerade läroböcker ha utkommit, vilka vunnit vidsträckt användning.3
    En dylik lärobok i skadeståndsrätt framlägger exempelvis skadeståndsrätten under kapitelrubriker som »threats», »insults», »blows», »attacks», »restraints», »fights», »nervous shocks» etc. Boken lägger tyngdpunkten icke på principer utan på olika typer av skadegörelse.
    Funktionell undervisning har kommit till särskilt stor användning inom arbetsrätt, handelsrätt, förvaltningsrätt, straffrätt och kriminologi. Det pedagogiskt värdefulla med denna undervisning är att studenterna få lära sig rättssystemet genom att successivt brottas med olika sammanhängande problem och att de från allra första början få tillfälle att använda sina kunskaper. Sålunda kunna studenterna exempelvis få till uppgift att upprätta kontrakt mellan fingerade personer, varefter dessa kontrakt diskuteras och kritiseras på en kurs eller ett seminarium. Härvid söker läraren visa, hur en elevs förslag till kontrakt kan komma att verka i olika situationer, och belyser dess förtjänster och brister. Studenter, som på detta sätt fått lära sig att upprätta korrekta kontrakt för olika situationer, torde förvärva juridiska kunskaper och framförallt ett juridiskt omdöme, som en systematiskt organiserad undervisning knappast kunnat skänka.
    På många håll har man vidare skapat nya, funktionellt upplagda kurser, i vilka ingå ett betydande mått av skolning i socialvetenskaplig metod och undervisning i socialvetenskapliga forskningsresultat. Som exempel kunna nämnas kurser i »legislation», »legislative drafting», »social legislation», »judicial administration» m. fl. I stor utsträckning har man numera för dessa kurser tillgång till moderna, ofta mycket väl utarbetade läroböcker.4

 

1 Jfr 1945 års universitetsberednings diskussion av denna fråga, SOU 1946: 81 s. 47 ff.

2 MARX, a. a. s. 518.

3 GREEN, L., The Judicial Process in Tort Cases, Second Edition, St. Paul 1939, och Cases on Injuries to Relations, Rochester 1940; STEFFEN, R. T., Cases on Commercial and Investment Papers, Chicago 1939; HAVIGHURST, H. C., A Selection of Contract Cases and Related Quasi-Contract Cases, Rochester 1934.

4 HORACK, F. E., Cases and Materials on Legislation, Chicago 1940; PIRSIG, M. E., Cases and Materials on Judicial Administration, St. Paul 1946.

MODERNA TENDENSER I AMERIKANSK JURISTUTBILDNING. 583    2. En annan metod är att införa socialvetenskapliga kurser, ledda av socialvetenskapsmän, i den juridiska undervisningen. Detta är emellertid ofta förenat med administrativa svårigheter, då icke alla law schools ha tillgång till kompetenta sådana lärare, eftersom dessa i allmänhet äro hårt engagerade i undervisningen inom sina egna »fakulteter».
    3. En tredje metod är att skapa kurser, som ledas gemensamt av jurister och socialvetenskapsmän. En effektiv undervisning i juridik, som beaktar dess förbindelse »med andra kunskapsområden, som statskunskap, nationalekonomi, sociologi, psykologi och historia, kräver en begåvning och en skolning på vitt skilda områden, som endast sällan kan förefinnas hos en enda individ. Ofta kräves två lärare, experter på olika områden, som äro villiga att tillsammans angripa och analysera gemensamma problem».1 Detta stöter emellertid ofta på samma administrativa svårigheter som det nyss nämnda sättet att införa socialvetenskaplig undervisning i juristutbildningen.

 

    Alla dessa metoder ha sina förtjänster och brister. Den mest effektiva socialvetenskapliga undervisningen är givetvis den, som meddelas av aktiva socialvetenskapsmän. Men tyvärr ha dessa icke alltid en sådan kännedom om rättssystemet och om juridiska problem, att de kunna ge sin undervisning en för blivande jurister lämplig utformning. Ett flagrant exempel härpå utgöra de kända Middletown-undersökningarna, som, ehuru de framträda med anspråk på att skildra Middletown-bornas liv i alla viktigare aspekter, knappast beröra rättssystemet och dettas inverkan på individernas liv. På speciella områden kan givetvis en av socialvetenskapsmän ledd undervisning vara värdefull i en juridisk utbildning, men den är icke överallt tillfredsställande. En undervisning i socialvetenskapliga ämnen, ledd av en jurist, blir å andra sidan sannolikt icke alltid fullt modern men torde likväl för en juridisk utbildning vara mera ändamålsenlig än en sådan undervisning med bristfällig anknytning till juridiska problem. Systemet med två eller flera lärare har åter betydande fördelar men kan av olika skäl icke alltid genomföras.
    Det är sannolikt på grund härav som den funktionella undervisningen blivit det dominerande sättet att införa socialvetenskaplig undervisning i law schools — bortsett från mera speciella kurser. En teoretisk motivering härför lämnas av anhängarna till den s. k. problemmetoden i undervisningen. Det är icke nog, framhålla dessa, att studenterna under viss tid konfronteras med en viss mängd lärostoff och ges ett visst fastställt mått av undervisning. En law school, som vill vara effektiv,måste ordna sin undervisning på ett sådant sätt, att den ger studenterna ett incitament att självständigt tränga in i och försöka förstå de problem de möta i undervisningen. De hävda, att studenterna stimuleras till mera intensiva och självständiga studier, om de från början få en klar bild av rättsreglernas funktion i samhället, något som

 

Se SIMPSON, a. a. s. 1080.

584 BJÖRN AHLANDER.den funktionella undervisningen försöker ge dem. Detta förutsätter, att den socialvetenskapliga undervisning, som meddelas blivande jurister, utgår från juridiska problem och att läraren för att ge en större förståelse för dem lägger fram dem i deras sociala sammanhang, varvid eleverna tränas att arbeta med socialvetenskapliga metoder.
    En författare betecknar det som ett grovt pedagogiskt misstag att lära studenterna ett rättsinstituts historiska utveckling innan de fått studera dettas ekonomiska och sociala betydelse i dagens samhälle. Börjar man här, framhåller han, komma de att med ett helt annat intresse försöka förstå den utveckling som lett fram till de gällande rättsreglerna.1 En annan författare anser, att han genom att använda detta system stimulerat sina studenter till självständiga studier av en omfattning, som han tidigare icke trott vara möjlig.2
    Redan den traditionella case-metoden skänker givetvis ett incitament till självständighet i studierna, då den låter studenterna börja sina studier i olika ämnen genom att analysera och diskutera vissa rättsfall och induktivt leta sig fram till mera generella principer. Men dess värde får icke överdrivas. Vad som tillhandahålles i vanligen använda läroböcker är som regel en samling referat av vissa rättsfall jämte en redovisning av domarna. Rättsfallen framläggas ofta helt utan den sociala verklighetsbakgrund, som man i regel måste känna till för att kunna nå en verklig förståelse av dem. Det är svårt att i denna undervisning få fram de relevanta skillnaderna mellan olika rättsfall. De »induktiva» metoder, som komma till användning i denna undervisning, äro vidareofta logiskt tvivelaktiga. Valet mellan två eller flera tänkbara induktiva generaliseringar från ett givet material sker icke sällan på grundval av begreppsliga konstruktioner, genom vilka läraren tar ställning för den »bättre» eller »riktigare» av dessa. Dylika konstruktioner, som helt enkelt bestå i att man tar sin utgångspunkt i det man vill bevisa, måste skapa en felaktig inställning hos studenterna till juridiska problem. Äro två eller flera generella principer lika tänkbara med hänsyn till ett visst juridiskt erfarenhetsmaterial och är det icke möjligt att genom empiriska undersökningar pröva dessa på ett mera omfattande material, kan valet mellan dessa principer icke ske genom metoder, som äro i vanlig mening teoretiska. Juristen måste då företaga en självständig värdering. Detta framträder emellertid endast sällan i den traditionella case-metoden. Redan för mer än tjugo år sedan krävde en av Amerikas mest betydande jurister, att denna skulle kompletteras med en grundlig skolning i vetenskapligt arbetssätt, träning i att formulera och verifiera hypoteser och med så grundlig sociologisk undervisning, att den blivande juristen skulle kunna förstå vad som i olika typer av rättsfall verkligen var relevant.3 Det är detta ideal man söker förverkliga genom den funktionella undervisningen.

 

1 Se WEIHOFEN, a. a. s. 423 ff.

2 Se CAVERS, a. a. s. 454 ff.

3 COOK, W. W., Scientific Method and the Law (1927), 15 Johns Hopkins Alumni Magazine, s. 233. (Denna uppsats är omtryckt samma år i American Bar Association Journal Vol. 13.)

MODERNA TENDENSER I AMERIKANSK JURISTUTBILDNING. 585    Incitament till självständiga studier och självständigt arbete utgöra vidare dels det arbete med law reviews, som erbjudes vissa studenter, dels de fingerade rättegångar, som ofta anordnas, dels slutligen den »kliniska» undervisning, som består i att studenter under vissa lärares överinseende få lämna kostnadsfri rättshjälp åt allmänheten.1 De fingerade rättegångarna ha nyligen vid Yale Law School kompletterats med fingerade förlikningsförhandlingar.
    De här berörda tendenserna göra sig även gällande i fråga om den högre undervisningen. Men trots att Amerikas ledande jurister numera allmänt anse, att den traditionella juridiken — vetenskapen om den positiva rätten — blott är en del av en mera omfattande rättsvetenskap, i vilken måste ingå element av sociologi, psykologi, socialpsykologi, historia, statskunskap, nationalekonomi, antropologi m. m. och trots U. S. A:s enorma resurser finnes i hela landet för närvarande icke en enda institution för rättsvetenskaplig forskning i denna mera vidsträckta mening. En sådan inrättades 1928 vid Johns Hopkins University under ledning av tre framstående jurister och en känd nationalekonom. Några få år senare tvingades emellertid universitetet att av ekonomiska skäl nedlägga denna institution.

 

1 Se SCHMIDT, a. a. s. 415 f.