FREDE CASTBERG. Norsk livssyn og samfunnsliv. Oslo 1949. H. Aschehoug & C:o. 140 s.

 

    Som ett led i FN:s arbete för fred och förståelse mellan folken har UNESCO startat en skriftserie på engelska och franska språken med skildringar av olika länders samhälls- och kulturliv. Boken om Norge har författats av prof. Frede Castberg. Den har nyligen utkommit även i en norsk upplaga, med ovanstående titel.
    Den lilla bokens syfte är att lämna en redogörelse för karakteristiska drag i norsk livssyn och främst för de etiska och rättsliga värderingar som äro typiska för liv och tänkesätt i Norge.
    Förf. understryker den stora roll som diktningen spelat för utformningen av den speciella norska livssynen. Man kan erinra om »Brand», där Ibsen förde fram individualismens ideal och brännmärkte »ackordens ånd» på ett sådant sätt att alla senare norska generationer fått sina etiska värderingar präglade av detta verk. Norrmännen ha känt det som om spörsmålet om rätt och orätt berört dem på ett personligt, brännande sätt. Det var nog delvis mot denna bakgrund som ockupationsårens norska diktare kommo att få så stor betydelse för folkets frihetskamp. Något liknande gäller i fråga om det norska folkets förhållande

till kyrkan och kristendomen. För dessas ställning i dagens Norge har den framträdande roll som kyrkans män spelade för motståndsrörelsen varit av stor betydelse. Man får över huvud taget det intrycket att »stora män» — Ibsen, Nansen, Berggrav och andra — betytt mera för den allmänna livssynen i Norge än i Sverige.
    I ett kapitel om författning och författningsliv belyses den norska — och f. ö. samnordiska — rättstanken, som bl. a. innefattar kravet att även statsmakten skall stå under rättens herravälde och den enskilde medborgaren ha en rättssfär, okränkbar också från statens sida. Denna rättstanke har djupa rötter i nordisk rättstradition och lagstiftning. Upptakten ges för Norges del i Frostatingslagens ord: »Med lov skal land bygges og ikke med ulov odes.» Samma tanke ligger bakom ordstävet: »Det er loven som dommer, ikke dommeren.» Man känner igen dessa tankegångar från vår egen rättslitteratur. Castbergs framställning i detta kapitel utgör en belysande parallell till HERLITZ' skildringar i olika arbeten av motsvarande svenska förhållanden. Man får ett starkt intryck av att talet om ett gemensamt nordiskt rättsarv täcker en realitet och inte bara är fraser för festliga tillfällen.
    Bland den mångfald företeelser och problem som få sin belysning i andra avsnitt kan nämnas språkfrågan, nykterhetsfrågan, den industriella demokratien, statsdirigeringen av näringslivet o. s. v. Av särskilt intresse för nordiska jurister är den alltjämt högaktuella frågan om rettsoppgjøret. Förf. fastslår att upprensningen skett i legala former. Till grund för den lågo i huvudsak författningsbestämmelser, antagna av den lagliga exilregeringen i London. De inneburo som bekant bl. a. att dödsstraffet infördes för vissa grova brott. Dessa bestämmelser äro grundade på konstitutionell nödrätt. Det kan självfallet diskuteras — och har diskuterats ofta och lidelsefullt — om bestämmelserna strida mot den norska grundlagens uttryckliga förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Det bör emellertid ihågkommas att Høyesterett godkänt »nödförordningarna» och lagt dem till grund för rettsoppjøret. (De norska domstolarna ha enligt fast praxis rätt och plikt att icke tillämpa författningar som de anse grundlagsstridiga.) Läran om den konstitutionella nödrätten har alltså godtagits i norsk statsrättslig teori och praxis. I Sverige har denna nödrätt praktiskt taget icke spelat någon roll. Och i svensk statsrättslig teori torde man ställa sig mycket skeptisk mot nödrättens principer. Läget hade kanske varit ett annat om även vårt land fått uppleva en ockupation?
    Hur som helst: man känner sig knappast frestad att moralisera över norrmännen. Men det är påfallande i vilken utsträckning de själva »rannsaka hjärtan och njurar». Rettsoppgjøret är en sak som Norges juristvärld och bildade opinion över huvud taget ej kan komma förbi. Castberg säger rent ut att upprensningen präglats av rena vedergällningsföreställningar i långt högre grad än man i allmänhet vill medgiva. Han tycks också mena att tiden nu är mogen för en avspänning och beklagar att rettsoppgjøret tagit för lång tid och medfört svåra motsättningar inom norskt samhällsliv. Ett par siffror: fram till april 1948 hade

16 233 personer ådömts frihetsstraff för landsförräderi och 32 krigsförbrytare avrättats. I böter hade utdömts ett belopp på tillhopa c:a 40milj. kronor. Viktigast är enligt Castberg att alla de straffade personer som i och för sig kunna betraktas som »hyggliga» människor återanpassas i samhällslivet och att varje form av social bojkott av dem bringas att upphöra. Det är tydligt att Norge — liksom flertalet andra f. d. krigförande eller ockuperade länder — här har att brottas med problem av en storleksordning och svårhetsgrad som man knappast kan göra sig någon adekvat föreställning om i Sverige. Det är nog också betecknande för den ovan berörda norska sanningslidelsen att man på kultiverat håll synes göra dessa problem till verkliga samvetsfrågor.¹
    Anmälaren vill till sin rekommendation av denna tankeväckande och stimulerande bok knyta den allmänna reflexionen att det är nyttigt för juristerna att ibland ägna sin tankeskärpa åt annat än rent lagtekniska problem. Vi böra inte endast vara »paragrafknäckare» utan också samhällsarbetare med social och kulturell orientering. Ju bättre insikter vi äga om samhällets struktur, människornas psyken och »tillvarons problem», desto större förutsättningar få vi att bli goda och kloka yrkesmän. Betrakta det därför inte som bortkastad tid att ägna några timmar åt Castbergs här anmälda bok. Den har mycket att lära oss alla.

Erik Bendz.