Brottslighetens utveckling. D. 15 dec. 1948 besvarade justitieministern i båda kamrarna framställda interpellationer angående åtgärder mot brottslighetens stegring. I andra kammaren hade hr Ståhl frågat,
1) om statsrådet hade övervägt att snarast igångsätta en undersökning av orsakerna till den våg av brottslighet som på senare tid måst inregistreras och som för allmänheten tedde sig som en ökning av personförbrytelsernas antal; samt
2) om han hade vidtagit eller planerat åtgärder för att söka motverka våldsdåden och hos den stora massan av laglydiga medborgare återställa den av allt att döma i någon mån rubbade känslan av trygghet och effektivt samhällsskydd.
I första kammaren hade herr Gustaf Elofsson frågat,
1) om statsrådet ansåg att den ständigt stigande brottsligheten i vårt land vore beroende på de milda domar som tillämpades enligt de nya straffbestämmelserna; samt
2) om statsrådet, för den händelse så skulle vara fallet, hade för avsikt att förelägga riksdagen förslag till skärpta straffbestämmelser för att trygga folkets och inte minst de minderårigas säkerhet.
I båda kamrarna avgav statsrådet ZETTERBERG följande svar.
I diskussionen angående brottsligheten och dess orsaker har från många håll, särskilt i pressen, gjorts gällande att brottsligheten här i landet under de senaste åren ökats på ett oroväckande sätt. Detta skulle främst gälla våldsgärningar och otuktsbrott mot minderåriga, men i viss mån även förmögenhetsbrotten. Interpellationen synes utgå från samma uppfattning. För att det skall vara möjligt att taga någon ställning till de frågor som framställts i interpellationen, nämligen om orsakerna till denna ökade brottslighet och åtgärder mot densamma, är det nödvändigt att först utreda, huruvida en sådan ökning av brottsligheten föreligger och, om så är fallet, vilka gärningstyper denna främst berör. En viktig fråga är även, på vilka åldersgrupper en sådan ökning av brottsligheten faller och då i synnerhet om en markerad försämring föreligger i fråga om ungdomsbrottsligheten.
För att få klarhet i dessa frågor har jag låtit statistiska centralbyrån göra en utredning rörande brottslighetens utveckling under åren 1913—1947. Utredningen, som grundar sig på rättsstatistiska uppgifter från domstolar och straffregistret samt vissa uppgifter som särskilt inhämtats från polismyndigheter, är synnerligen omfattande och utgör en värdefull grund för det fortsatta studiet av hithörande frågor. Det är självfallet icke möjligt att här lämna någon mera fullständig redogörelse för denna statistiska utredning. Jag vill nöja mig med att påpeka den allmänna utveckling som kan utläsas ur materialet samt belysa denna genom några siffror.
Utredningen synes som helhet bestyrka antagandet att kriminaliteten kraftigt ökat under andra världskriget men visar även att den numera åter är på tillbakagång. Denna utveckling framgår tydligast av ett diagram över antalet personer som sakfällts av domstol i första instans för brott mot strafflagen, med undantag av fylleri och förargelseväckande
beteende. Man finner av detta diagram att brottsligheten ökade vid slutet av första världskriget, främst beroende på ökat antal förmögenhetsbrott. Därefter följde under 20-talet en nedgång i brottsligheten, vilken i stort sett bibehöll sig utan större förändringar till andra världskrigets utbrott. Då steg kurvan raskt i höjden för att kulminera år 1943. Från denna tidpunkt sjunker kurvan åter; ännu har den emellertid icke nått ned till de värden som gällde före krigsutbrottet. Kurvan för mord, mordförsök och dråp samt andra misshandelsbrott följer tämligen välden nu beskrivna utvecklingen av brottsligheten i dess helhet; antagandet att dessa brott skulle ha ökat i särskild grad bestyrkes alltså icke. En viss, ehuru icke särskilt utpräglad ökning av otuktsbrotten kan konstateras. Ökningen av brottsligheten som helhet betraktad under andra världskriget beror väsentligen på ökat antal förmögenhetsbrott, särskilt bedrägeri, förskingring m. m.
Vad jag nu anfört vill jag ytterligare belysa med några siffror. Liksom i det nyss beskrivna diagrammet gälla siffrorna antalet personer som sakfällts av domstol i första instans för brott mot strafflagen, med undantag av fylleri och förargelseväckande beteende. Jag väljer härvid de siffror (i jämna tal), vilka angiva antalet dömda personer på 100 000 av medelfolkmängden — därav får man ju den riktigaste bilden av utvecklingen. Detta antal för år 1913 är 363. Den högsta siffran nåddes år 1918 med 425. År 1922 har det lägsta värdet med 196, år 1943 har siffran stigit till 415 och år 1947 åter fallit till 341 (i sistnämnda siffra inräknas de personer som erhållit åtalseftergift). Dessa siffror visa alltså att, om man tar hänsyn icke endast till antalet för brott dömda personer utan även till ökningen av folkmängden, blir förra årets tal t. o. m. lägre än siffran för utgångsåret 1913.
En undersökning av motsvarande siffror för de särskilda brottstyper som redovisats i utredningen visar att misshandelsbrotten äro färre till antalet än år 1913 och ungefär lika många som åren närmast före det senaste kriget. Gruppen våldtäkts- och otuktsbrott visar någon uppgång, om man jämför med år 1913, men så påtaglig uppgång som antagits visar dock statistiken knappast. Olika slag av förmögenhetsbrott ha däremot ökats betydligt. Särskilt gäller detta gruppen förfalskning, bedrägeri och förskingring m. m. Antalet för dessa brott sakfällda personer på 100,000 av medelfolkmängden var år 1913 19, under mellankrigsperioden omkring 27, år 1944, som har den högsta siffran, 85 samt år 1947 63. Anmärkningsvärda äro även siffrorna för det brott som betecknats såsom »olovligt tagande och brukande» och som i huvudsak omfattar de s. k. billånen. Detta brott var vid början av redovisningsperioden tämligen okänt. År 1913 har talet 0.3 och för år 1947 redovisas 29 sådana brott på 100,000 invånare. Även om talen för dessa brott få betraktas som ett allvarligt problem, kunna de icke enbart ses som ett tecken på minskad laglydnad och respekt för annans egendom; helt naturligt stå de i samband med den kraftiga ökningen av antalet motorfordon, särskilt efter krigsslutet. Den ökning av förmögenhetsbrottens antal jag nu påvisat motväges av en minskning av de brott som i sta-
tistiken redovisats under rubriken »övriga brott». Utvecklingen visar alltså en förskjutning mellan olika brottstyper. Den närmare innebörden härav kräver mera ingående utredningar och det torde ej vara nödvändigt att i detta sammanhang ingå på denna fråga.
I stort sett kunna de förändringar av brottsligheten som statistiken visar icke sägas ge anledning till någon allvarligare oro. Däremot synes man kunna göra den viktiga och bekymmersamma iakttagelsen att ungdomsbrottsligheten stigit. Det har alltså skett en förskjutning av brottsligheten till yngre årsgrupper. Å andra sidan företer även ungdomsbrottsligheten samma utveckling som jag nyss påpekat i fråga om brottsligheten i dess helhet, nämligen en kraftig uppgång under andra världskriget, följd av en långsam tillbakagång. Denna har emellertid ej nått tillbaka till det läge som förelåg omedelbart före kriget.
Statistiken synes utvisa att brottsligheten bland ungdom under 18 år, om man jämför med mellankrigsperioden, avsevärt ökats. Detta framgår såväl av de siffror, som ange de ungas procentuella andel i samtliga brott, som av utredningen rörande antalet sakfällda på 100,000 av medelfolkmängden. Av sistnämnda statistik finner man sålunda att antalet sakfällda, som ej fyllt 18 år, under mellankrigsperioden varierar mellan 100 och 400 med någon ökning mot slutet av perioden. År 1943 har denna siffra sprungit upp till 930, varefter den åter sjunkit till 805 år 1947.
Man kan alltså göra den iakttagelsen att den ökning av brottsligheten som helhet, vilken visade sig under andra världskriget, i högre grad beror på ökad ungdomsbrottslighet än på brott av äldre personer.
Om man härefter undersöker, på vilka gärningstyper ökningen av ungdomsbrottsligheten särskilt faller, finner man att såväl otuktsbrotten som olika slag av förmögenhetsbrott ökat. Jämför man sålunda för åren 1937 och 1947 antalet sakfällda under 18 år på 100,000 av medelfolkmängden, finner man en uppgång för otuktsbrott från 16 till 22, för skadegörelsebrott från 13 till 29, för stöldbrott från 227 till 419, för förfalskning, bedrägeri och förskingring m. m. från 35 till 109 och för »olovligt tagande och brukande» från 40 till 159. Sistnämnda siffra är anmärkningsvärd. Även om ökningen av de s. k. billånen, såsom jag tidigare framhållit, måste ses i belysning av motortrafikens utveckling, väcker det uppmärksamhet att så många av dessa brott begås av ungdomar under 18 år. Statistiken visar att ungefär 1/4 av de för dessa brott dömda år 1947 bestod av personer under 18 år.
De uppgifter jag hittills återgivit ha grundat sig på uppgifter från domstolarna i första instans. I den statistiska utredningen förekomma även uppställningar, grundade på uppgifter från straffregistret. De skillnader som här föreligga bero på att i huvudsak endast frihetsstraff anmälas till straffregistret; utredningen hänför sig alltså i denna del till en grövre kriminalitet. I stort sett visa emellertid även dessa, på straffregistret grundade siffror samma bild av den allmänna utvecklingen, nämligen en uppgång av brottsligheten under krigsåren, följd av en långsam tillbakagång under åren därefter, samt en ökning av ungdoms-
brottsligheten. Bland övriga fakta som kunna utläsas ur straffregisterstatistiken må nämnas den betydande uppgången av brottsligheten bland kvinnor under 18 år; ökningen av ungdomsbrottsligheten är således relativt taget betydligt större bland kvinnor än bland män. Vidare innehåller denna del av utredningen vissa uppgifter om brottslighetens utveckling i åldersgruppen 18—21 år. Ehuru även här krigsåren skapat en högre brottslighet, är tillbakagången mera markerad. Till skillnad från åldersgruppen under 18 år företer gruppen 18—21 år en betydligt lägre brottslighet år 1947 än vad som var fallet år 1917, som är det första år för vilket uppgifter om denna åldersgrupp lämnats.
Självfallet måste statistiska uppgifter av det slag utredningen innehåller bedömas med stor försiktighet. Felkällorna kunna vara många. För att man skall våga draga bestämda slutsatser krävs ett ingående studium av alla på frågorna inverkande omständigheter. Det må särskilt framhållas att statistiken avser av domstol i första instans sakfällda personer och alltså icke direkt hänför sig till den verkliga brottsligheten. Å andra sidan finnas icke några säkra hållpunkter för att denna felkälla skulle påverka siffermaterialet på sådant sätt att detta ger en felaktig bild av förändringarna i brottsligheten.
Till komplettering av statistiska centralbyråns utredning kunna vissa upplysningar inhämtas även ur en av polisintendenten Zetterquist i Stockholm på anmodan av överståthållarämbetet utförd undersökning av brottslighetens utveckling i Stockholm, särskilt under de senaste tio åren. Denna undersökning grundar sig på uppgifter om det antal brott som genom anmälan eller på annat sätt kommit till polisens kännedom.
Denna utredning från Stockholm ger i stora drag samma bild av brottslighetens utveckling som de uppgifter jag redan lämnat. Man finner sålunda samma ökning av brottsligheten under krigsperioden; mellankrigstiden hade en lägre brottslighet. I vissa hänseenden skilja sig emellertid uppgifterna för Stockholm från den för hela landet meddelade. Visserligen visar kurvan för brottslighetens utveckling även här en toppunkt år 1943, följd av en viss tillbakagång. En ny ökning av de anmälda brottens antal framträder emellertid under 1947 och särskilt under de tre första kvartalen av år 1948. Huruvida denna uppgång är av mera tillfällig natur eller kommer att vidhålla, kan naturligtvis icke för närvarande bedömas. Den hänför sig nästan uteslutande till förmögenhetsbrott, särskilt stölder och inbrott. Tillgrepp av bilar synes spela stor roll för att åstadkomma de höga siffrorna. Däremot förete varken misshandelsbrott eller sedlighetsbrott någon motsvarande ökning. Anmärkningsvärt är även att siffrorna från Stockholm icke visa en ökad ungdomsbrottslighet i jämförelse med brottsligheten i övrigt. Ungdomsbrottsligheten företer sålunda, liksom brottsligheten i dess helhet, en ökning under krigsåren, men någon påtaglig förskjutning av brottsligheten till yngre åldersgrupper föreligger icke.
Jag skall härefter övergå till frågan om orsakerna till de växlingar i brottsligheten som utredningarna visat. Att klargöra, vilka faktorer som
i allmänhet komma brottsligheten att öka eller minska är synnerligen vanskligt. Den vetenskapliga forskningen på detta område kan icke uppvisa säkra resultat och man löper därför lätt den risken att bygga på rena antaganden. Uppenbart synes dock vara att en av de väsentliga orsakerna till ökning av brottsligheten är kriget, den allmänna brutalisering som framkallas därav och de ekonomiska krisförhållanden kriget medfört. Att detta kan betraktas som den dominerande faktorn bestyrkes av de statistiska uppgifterna. Anmärkningsvärt är även att lågkonjunktur och arbetslöshet icke, tvärtemot vad man stundom brukar antaga, framkallar någon mera betydande ökning av brottsligheten. Däremot synes man med ett visst fog kunna antaga att det föreligger ett samband mellan särskilda förhållanden som rått under efterkrigsåren och brottslighetens omfattning, särskilt i fråga om förmögenhetsbrotten. Att brottsligheten i Stockholm icke helt följer samma utveckling som i landet i övrigt kan vara förklarligt med hänsyn till denna stads särprägel i olika avseenden.
Även om sålunda krigs- och krisförhållandena i världen synas ha utgjort den viktigaste orsaken till brottslighetens tillväxt, återstår dock den väsentliga frågan, huruvida utredningarna kunna anses giva stöd för antagandet att ökad brottslighet kan föras tillbaka på bristande ändamålsenlighet i strävandena från samhällets sida att bekämpa brottsligheten och särskilt att motverka ungdomsbrottsligheten. I diskussionenom dessa frågor har stundom påståtts att respekten för lagen minskat genom den nyligen genomförda humaniseringen av straffverkställigheten, genom bestämmelserna om villkorlig dom och om åtalseftergift samt om behandlingen av otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga personer. Såvitt jag kunnat finna lämnar utredningen icke något bestämt stöd för antagandet att dessa åtgärder medfört en ökad brottslighet. Flera av dessa åtgärder ha för övrigt vidtagits så nyligen att man ännu icke kan vänta sig att kunna avläsa deras verkningar i statistiken. Det är synnerligen omfattande och svårbedömda spörsmål det här gäller och självfallet äro de föremål för oavlåtlig uppmärksamhet. Det bör dock icke komma i fråga att, med stöd endast av förmodanden om olika åtgärders inverkan på brottsligheten och enstaka exempel, uppge de vinningar i humanitärt avseende som de modernare kriminalpolitiska åtgärderna innebära.
Den ökning av ungdomsbrottsligheten som statistiken utvisar utgör ett allvarligt problem. Säkerligen kan även denna i viss mån föras tillbaka till krigsförhållandena. Men det torde finnas skäl för antagandet att även andra omständigheter inverkat för att åstadkomma en förskjutning av brottsligheten till yngre åldersgrupper. Det torde härvid väsentligen röra sig om frågor som sammanhänga med ungdomens uppfostran, moralbildning, nöjesliv, yrkes- och bostadsförhållanden. Särskilda problemupp komma även genom inflyttning av ungdom till städerna, där de unga utan stöd av sin hemmiljö lätt kunna råka ut för dåliga inflytelser och bli indragna i brottsliga företag. Att man på dessa områden bör oavlåtligt sträva efter att giva de unga stöd och hjälp och därigenom motverka uppkomsten av brottslighet är uppenbart.
I diskussionen om hithörande frågor har stundom anförts att påföljderna för brott äro otillräckliga för att effektivt motverka brottsligheten och att man därför borde skärpa straffsatserna. Jag vill gentemot detta framhålla att strafflagens bestämmelser i allmänhet innehålla så vida strafflatituder att domstolarna måste anses äga tillräckliga möjligheter att utdöma de straff som i varje särskilt fall finnas påkallade.
Vidare gör man ej sällan gällande att den villkorliga domen har en ogynnsam inverkan. Man menar att ungdomsbrottslingar räkna med att regelmässigt få villkorlig dom, om deras brottsliga förehavanden skulle upptäckas, och att genom denna föreställning laglydnaden undergräves. Det är ett faktum, att villkorlig dom tillämpas i stor utsträckning, då det gäller ungdomsbrottslingar. Den föreliggande statistiken visar att av samtliga år 1947 för brott som redovisats till straffregistret i första instans dömda personer mellan 15 och 18 år 79 % erhållit villkorlig dom. Motsvarande siffror äro för personer mellan 18 och 21 år 60 % och för personer över 21 år 37 %. Man bör dock icke härav draga alltför bestämda slutsatser rörande den villkorliga domens inverkan på ungdomsbrottsligheten. Fruktan för upptäckt och för ingripanden från samhällets eller omgivningens sida spelar säkerligen i många fall större roll för att avhålla från brott än den samhällsreaktion som blir det slutliga resultatet av en lagföring.
Att villkorlig dom i så stor utsträckning kommer till användning, då det gäller ungdomliga förbrytare och särskilt de allra yngsta, beror på en naturlig och riktig strävan hos domstolarna att, såvitt det är möjligt, åter göra dem till laglydiga och dugliga samhällsmedlemmar. Det skulle säkerligen i stort sett motverka detta syfte, om man i stället som regel läte ungdomar, som begått lagöverträdelser, komma in i fängelsemiljön och få nära kontakt med andra brottslingar, bland vilka oftade mest förslagna och förhärdade bli tongivande och efter fängelsetidens slut inleda de andra i nya brottsliga förehavanden. Såvitt man kan bedöma av tillgängliga utredningar är också återfallsprocenten bland de villkorligt dömda förhållandevis låg.
Den villkorliga domen är långtifrån utan betydelse såsom ett ingrepp mot den dömde. Denne ställes regelmässigt under övervakning, och den villkorliga domen kan i vissa fall förenas med särskilda föreskrifter för hans tillrättaförande, t. ex. rörande hans bostadsort, arbetsanställning eller användande av fritiden. Enligt min mening bör man i kampen mot ungdomsbrottsligheten fortsätta på denna väg genom att på olika sätt skärpa och effektivisera kriminalvården i frihet. Denna viktiga fråga är nu föremål för utredning av strafflagberedningen under samarbete med delegerade från Danmark, Finland och Norge och förslag i ämnet lära inom kort bli framlagda. En brist i det nuvarande systemet ligger däri, att övervakningen av de villkorligt dömda icke alltid blivit tillräckligt effektiv trots den ganska nyligen genomförda organisationen av skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Det nuvarande ekonomiska läget lägger emellertid vissa hinder i vägen för en eljest mycket önskvärd utbyggnad av denna organisation. Övervakning bör dock ej enbart verk-
ställas av härför anställda tjänstemän. Frivilliga krafter göra här goda individuella insatser — och flera äro välkomna.
Även med en effektivisering av kriminalvården i frihet kvarstår ett behov av anstaltsbehandling. Frågan om utformning av ungdomsfängelset ingår också i strafflagberedningens arbetsprogram.
I den offentliga diskussionen om brottslighetens utveckling ha, såsom jag inledningsvis nämnde, särskilt vissa brottsgrupper trätt i förgrunden, nämligen våldsbrott och sedlighetsförbrytelser. Lagreglerna om dessa brottskategorier äro — jämte andra slag av brott mot person — för närvarande föremål för behandling av straffrättskommittén. Vad särskilt angår våldsbrotten visar den förut återgivna statistiken en ganska gynnsam utvecklingskurva — i rak motsättning mot vad som ej sällan påståtts på grundval av enstaka företeelser.
Beträffande sedlighetsbrotten visar statistiken, såsom jag tidigare nämnt, icke heller någon särskilt oroande bild. Bland dessa brott bör man särskilja två huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar de grova brotten, såsom våldtäkt och otukt med minderårig. Dessa brott medföra mycket stränga straff. Det finns icke anledning antaga annat än att samhällets reaktion mot brotten i denna grupp är effektiv. Återfall torde vara fåtaliga.
Den andra gruppen av hithörande brott äro de lindriga sedlighetsbrotten, såsom exhibitionism. Mot brotten inom denna grupp är straffreaktionen relativt ringa; de straffas med böter eller fängelse. Ofta äro dessa brott ett tecken på själslig abnormitet och fara för upprepande föreligger. Det är angeläget att, även om gärningen icke är av svårare beskaffenhet, gärningsmannens sinnesbeskaffenhet undersökes och att erforderliga åtgärder vidtagas till skydd mot fortsatt brottslighet. Riksåklagarämbetet har också i cirkulär den 8 november 1948 till statsåklagarna fäst deras uppmärksamhet på att yrkande om sinnesundersökning bör framställas i alla de fall då någon som gjort sig skyldig till sexuellt angrepp mot minderårig kan befaras återfalla i sedlighetsbrott. Frågan om lämpligheten att kastrera hithörande sedlighetsförbrytare är icke klarlagd; kastreringens verkan på abnorma driftshandlingar anses också i en del fall vara oviss.
Till slut vill jag framhålla att de uppgifter som nu erhållits rörande brottslighetens utveckling och framför allt den ökade ungdomsbrottsligheten otvivelaktigt ge anledning att följa hithörande frågor med fortlöpande uppmärksamhet och stort allvar. Men å andra sidan vill jag även varna för alltför snabba slutsatser. Allt är icke väl beställt, men man bör heller icke bortse från de positiva sidorna. En tendens till minskad brottslighet kan spåras under de senaste åren. Man får hoppas att lugnare och stabilare förhållanden skola medföra att brottsligheten fortsätter att sjunka och att särskilt ungdomsbrottsligheten går tillbaka.