PRINCIPEN OBEHÖRIG VINST I SVENSK LAGSTIFTNING.
AV
PROFESSOR FRITJOF LEJMAN
Rättsinstitutet »obehörig vinst» innefattar rättsregler, som sedan lång tid tillbaka i olika avseenden varit synnerligen omstridda. Men vad innebär det då, när man inom juridiken exempelvis talar om att ersättning i ett visst givet fall skall utgå enligt principen om s. k. obehörig vinst? Ja, redan en lekman är kanske i stånd att göra den reflexionen, att ett sådant motiv för ersättnings utdömande är ganska intetsägande. Ty man kan givetvis genast här göra den invändningen, att allt förmögenhetsresultat, som rättsordningen genom olika sanktioner söker motarbeta, är obehörigt. Med anläggande av ett sådant betraktelsesätt skulle rent av en person, som misshandlar en annan eller genom fumlighet skadar en annans egendom eller underlåter att fullgöra ett leveransavtal med den påföljd, att hans köpare tvingas göra utlägg i onödan, kunna sägas göra en obehörig vinst, ifall han helt sluppe undan att gottgöra den uppkomna förlusten.
Fullt så långt som till sådana fall sträcker sig dock kanske inte omfånget av det begrepp, som man i dagligt tal lämpligen kan beteckna såsom obehörig vinst. Ty en obehörig vinst torde väl i allmänhet förutsätta, att ökad förmögenhet tillförts någon person genom ett visst handlingssätt eller en viss händelse på bekostnad av någon annan person, med andra ord att en förmögenhetsförskjutning ägt rum. Om exempelvis en säljare, då han på grund av köparens försummelse att uppfylla sina förpliktelser häver köpet, skulle — utan tidigare överenskommelse därom — få behålla en handpenning, som han uppburit, kan med skäl sägas, att han skulle göra en obehörig penningvinst på köparens bekostnad. Och om köparen i motsvarande fall, då han häver köpet, skulle få behålla varan eller någon del därav, så kunde på samma sätt göras gällande, att för honom uppstode en obehörig vinst in natura. Och för att taga sikte på ett av de kända skolexemplen på ifrågavarande område: om en skulptör i sitt konstverk inbakar en lerklump, som tillhör en annan person, så kan också med skäl sägas, att konstnären — om han undgår ersättning — gör en obehörig vinst på bekostnad av ägaren av
lerklumpen. Och exemplifieringen kan också utvidgas till en mellan tre personer komplicerad härva. För att hålla mig till fall, som äro aktuella i praktiken, kan jag nämna det fall, att en person sålt en lantfastighet och förbehållit sig att avverka skog, varefter köparen säljer fastigheten vidare och sedermera ett statligt avverkningsförbud träder i kraft, så att den ursprunglige säljaren icke kan avverka skogen. Här gör denne tydligen en förlust, medan vinsten tillfaller köparen nr 2, med vilken den ursprunglige säljaren icke alls haft något att göra. Ytterligare fall är betalning genom misstag av för stor summa eller på oriktigt sätt.
I systematiska framställningar på juridikens område kan man nu se vissa fall av ersättningsskyldighet sammanförda under beteckningen obehörig vinst såsom grund för vissa rättsföljder.1 Hit hänför man då bl. a. sådana fall som de tre av mig sist nämnda, alltså konstnärens inbakande av lerklumpen och skogsavverkningsrättsinnehavarens förlust av sin avverkningsrätt till följd av ett statligt avverkningsförbud och den oriktiga betalningen. Däremot föres icke dit sådana fall som då en köpare gör en förlust på sin säljares bekostnad eller omvänt, eller då en person exempelvis lider kroppsskada på grund av en annans åtgärder. Den synpunkten vid gränsdragningen kan då anläggas, att sådana fall, då ersättningsskyldighet inträder på grund av bestämmelser — ofta mycket detaljerade — i särskilda lagar, exempelvis köplagen, eller eljest i enlighet med utbildade regler för vissa rättsinstitut, såsom beträffande den ordinära skadeståndssanktionen, lämpligen behandlas i det större sammanhang, till vilket de närmast höra. De fall, som därvid bliva över, ha kommit att instoppas under en rubrik obehörig vinst som följaktligen kommer att omfatta ett konglomerat av olika rättsregler. Men måhända kan man här också se ett gemensamt drag, varom mera nedan.
Mot denna term obehörig vinst — i den mening jag nu tagit den — kan nu givetvis riktas den invändningen, att den är alltför diffus och missvisande såsom syftande mot en större grupp av fall, som ej ha mycket gemensamt. Mera lämpligt och mindre missvisande skulle måhända varit att behandla varje fall för sig. En anledning att icke förfara på detta sätt, ligger emellertid i det gemensamma drag rörande ersättningsskyldighetens omfång, som man i flera av de hithörande fallen kan konstatera, och som jag strax närmare skall återkomma till.
Det må blott ytterligare dessförinnan understrykas, att begagnandet av en så sammanfattande och — kanske också tendentiös — rubrik som »obehörig vinst» vid diskussion av vissa sinsemellan rätt olikartade fall, kan föranleda misstag och oriktiga slutsatser rörande de rättsföljder, som de olika fallen kunna ge upphov till. Lösningen skulle då här bestå i en mera specialiserad rubricering, som väl emellertid ofta underlåtes enbart på grund av bristande företagsamhet. Det har också av en svensk rättsvetenskapsman utropats mot termen obehörig vinst, att den tyder på »att hela juris-prudensen då och då har garderobssorg».
»Den famösa figuren obehörig vinst användes nämligen, när rättsskolastiken i övrigt tryter såsom en lämplig nödfallsutväg.»1 Men invändningen är här också en annan, nämligen att den obehöriga vinsten begagnas såsom grund — ändamål eller kanske också rättsfaktum — för vissa bestämda rättsföljder, som just givit upphov till benämningen obehörig vinst. I den mån man även förfar på detta sätt och alltså icke blott begagnar benämningen obehörig vinst såsom en sammanfattande juridisk term, blir det uppenbarligen ett cirkelresonemang.
Men med principen obehörig vinst åsyftas nu framför allt också något annat, såsom nyss antytts. Och i denna andra bemärkelse lära icke så stora invändningar kunna riktas mot själva termen, åtminstone då densamma begagnas inför ett auditorium av rättsvetenskapsmän eller i vetenskapliga skrifter. Den obehöriga vinsten utgör nämligen också en juridisk-teknisk term för ett specifikt mått på omfånget av en ersättningsskyldighet. Medan omfånget av en ersättningsskyldighet i allmänhet bestämmes efter den förlust, som i ett visst givet fall inträffat för ett rättssubjekt, händer det, att en sådan ersättningsskyldighet under stundom anses för sträng. I stället ålägger man då blott vederbörande att utgiva den vinst, som i den givna situationen anses ha uppstått, eller såsom man brukar uttrycka saken, man begränsar ersättningsskyldigheten till måttet av den obehöriga vinsten. En sådan begränsning av ersättningsskyldigheten har sålunda mera allmänt ansetts motiverad i ett par av de ovannämnda fallen. De fall, som här komma ifråga, äro i övrigt av skilda slag och kunna bero på en rättshandling av den som bekommit förmögenhetsökningen, lika väl som av den som lidit förmögenhetsminskningen, liksom av någon utomstående tredje man, eller till äventyrs på en naturtilldragelse; uteslutet är icke heller, att ett avtal mellan parterna kan ligga till grund. Vad ersättningsskyldighetens begränsning beträffar, sträcker sig denna i sin renhet så långt, att ersättningsskyldigheten icke ens omfattar allt som tillflutit den riktade utan endast vad denne har i behåll vid den senare tidpunkt, när han göres uppmärksam på eller eljest vinner insikt om den oberättigade förmöhetsförskjutningen.
Principen obehörig vinst eller oberättigat riktande, såsom den nu sist beskrivits, härstammar från den romerska rätten och införlivades i och med dennas reception i den tyska rätten. Den behandlas i pandekträttsliga systematiska framställningar under de s. k. quasikontrakten (obligationes quasi ex contractu),2 d. v. s. då rättsföljder liknande dem vid kontrakt kunna inträda, utan att något kontrakt föreligger mellan parterna eller i varje fall icke kan åberopas till stöd för en lösning i den uppkomna konfliktsituationen och icke heller s. k. rättsstridig handling anses föreligga. Olika vägar för utbekommande av denna obehöriga vinst omnämnas i olika fall, och därvid synes man ha velat dra en skiljelinje mellan sådana fall, då den obehöriga vinsten hade sin grund
i en ensidig handling eller en inträffad naturhändelse, och sådana fall, då den föregåtts av en viljeförklaring, ett »Rechtsgeschäft» och en prestation på grund härav. Pandekträtten talade i fall, då vinst uppstått för en person på en annans bekostnad, om kondiktioner — allmänt om »condictio sine causa», som dock också kan ha förekommit i inskränkt mening, då ingen prestation föregått. I övrigt synas här omtalas fyra huvudfall, av vilka den kanske mest kända kondiktionen är »condictio indebiti», som ingrep, då en prestation av misstag erlagts utan att någon bakomliggande obligatorisk förpliktelse i själva verket existerat. De övriga fallen äro också välkända, men jag saknar anledning att här närmare ingå på dem: condictio causa data causa non secuta, t. ex. hemgift till någon, vars äktenskap aldrig blir av, och vid av rättsordningen ogillad causa, condictio ob turpem causam och condictio ob injustam causam, t. ex. vid s. k. skamlig vinst, såsom rövares löseskilling för en fånge, såvida icke den handling, varigenom vinsten uppkom, i sig kunde betraktas såsom skamlig, t. ex. vid mutor och betalning till sköka. Såsom lätt förstås, finns utrymme för kritik från modern synpunkt för det sätt, på vilket ifrågavarande förmögenhetssanktioner, om jag så får uttrycka mig, utformats, och det borde säkerligen också stått ganska öppet för dåtiden, att rättstillståndet på detta område led av stor osäkerhet och skönsmässig bedömning. Någon allmän grundsats om utjämning av all vinst, som uppkommit i följd av olika slags rättsfakta, kan näppeligen uppställas, utan man har i detta hänseende att bedöma varje faktum för sig.
Den romerska rättsprincipen om obehörig vinst — om man nu här skall kunna tala om någon enhetlig princip — har sedermera kommit till begagnande i de inhemska kontinentala rättssystemen. I Code civil finnes visserligen ingen allmän regel härom men principen är erkänd i rättspraxis.1 Bürgerliches Gesetzbuch återigen innehåller relativt detaljerade regler om s. k. ungerechtfertigte Bereicherung och här igenkännes de olika romerska kondikationerna.2 Huvudregeln, som innehålles i 812 §, talar om förpliktelse till utgivande av vad man »durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten — — — ohne rechtlichen Grund erlangt». I denna bestämmelse går tydligen den romerska rättens condictio sine causa igen. Det bör kanske nämnas, att det icke är nödvändigt, att vinsten in natura finnes i behåll, utan att talan också sträcker sig till vad som trätt i stället därför, eller till dess värde, exempelvis vid föryttring, men däremot icke till någon ersättning, »soweit der Empfänger nicht mehr bereichert ist». Innebörden av denna begränsning är obestämd. Under förarbetena hade avvisats ett förslag om att det som en gång kommit mottagarens förmögenhet till godo skulle oavsett senare bortfall av vinsten kunna utkrävas;
motiveringen för avvisandet var, att reglerna om s. k. obehörig vinst såsom grundande sig på billighetsskäl icke borde tillämpas alltför strängt för vinstens mottagare. Därför får man också antaga, att ersättningsrätten är begränsad till den vinst, som finnes i behåll, då mottagaren kommer i ond tro om sitt förvärvs berättigande. Har totala förmögenheten ej ökat, är mottagaren fri, om det ej kan visas, att vinst tillfallit honom och icke genom motsvarande utgifter konsumerats. Den schweiziska rätten synes intaga en liknande ståndpunkt som den tyska.
Det har sagts, att den engelska rätten skulle sakna institutet obehörig vinst, men detta lär efter vad jag inhämtat, vara omtvistat. Det märkliga är, att man i amerikansk rätt synes ha en viss motsvarighet i de olika fall, som bruka sammanföras under »restatement of restitution».1
Inom den nordiska rätten har föret varit trögt i portgången, då det gällt att acceptera principen om obehörig vinst. Detta torde väl till stor del kunna skyllas på den starka kritik, som detta institut väckt från rättsvetenskapsmännens sida. Ett av de häftigaste och mest uppmärksammade exemplen på sådan kritik har levererats av den store danske juristen JULIUS LASSEN dels i ett par arbeten från början av 1880-talet2 och dels i ett yttrande vid 1881 års nordiska juristmöte.3 Lassens huvudanmärkningar mot principen obehörig vinst gick ut på att denna icke kan giva ledning beträffande vilka fall, då en så beskaffad ersättningsskyldighet bör inträda, och därjämte också — beträffande principen om ersättningsskyldighetens omfång — att det i praktiken är mycket svårt att avgöra, huruvida vinst skall anses för handen, allra mest för domstolarna, som här skulle hamna i ett oändligt stort bevismaterial. »Nu spørger jeg vad vil Berigelse sige?» frågar Lassen och pekar på sådana fall, som då en omyndig använt belopp, som han bekommit vid försäljning av något föremål utan förmyndarens vetskap, till att förvärva nyttig utbildning eller nyttiga kunskaper.
Men i vad mån har då den svenska lagstiftaren rönt inflytande av denna vaga och obestämda princip obehörig vinst från det romerskrättsliga systemet? Vid undersökningen härav bör man lämpligen i första rummet taga sikte på 1734 års lag. Ett stadgande i denna, som blivit föremål för stor uppmärksamhet i här ifrågavarande hänseende, är stadgandet i lagens utsökningsbalk 4:8, som numera återfinnes i promulgationslagen till utsökningslagen 10 § 5 mom: »Missräkning är ingen betalning. Evar den finnes, bör den först rättas och betalning sedan därefter ske.» Man skulle ju möjligen kunna tro, att detta stadgande hämtade rötter från de romersk-rättsliga kondiktionerna och speciellt hade släktskap med condictio indebiti.4 Därav skulle då följa, att även
det specifika måttet för ersättningsskyldighetens omfång här vore accepterat. Å andra sidan kan, såsom också påpekats (av KARLGREN1), det förhållandet att hela betalningen skall gå åter, tyda på att lagstiftaren här stått främmande för varje slags begränsning av ersättningsskyldigheten.
Jag har ingen anledning att i större omfattning uppehålla mig vid detta stadgande. Det torde nämligen vara ådagalagt genom forskningar av ALEXANDERSON2 och HOLMBÄCK,3 att detta stadgande, som måhända dock går tillbaka till den romerska rättens regel om s. k. error calculi, d. v. s. aritmetiska fel i uppställd räkning, närmast haft sitt incitamenti ett allmänt europeiskt rättsordstäv »Missräkning är ingen betalning», som efter vad Holmbäck funnit, återfunnits även i Sverige före tillkomsten av 1734 års lag. Stadgandets betydelse lär därför vara skäligen ringa, och minst av allt har man däri att se ett uttryck för principen obehörig vinst, såsom WINROTH lär ha gjort gällande i sina föreläsningar.
Åtskilliga stadganden i 1734 års lags giftermålsbalk ha vidare framdragits av olika forskare i samband med principen obehörig vinst. Ett sådant fall är giftermålsbalken 8: 1, då där talas om att »förord må ej heller göras till förfång för dem som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava».4 Det synes råda en viss tvist om vilkas rätt detta stadgande avser att skydda. Tämligen ense torde man dock vara om att stadgandet bl. a. avsett att skydda borgenärernas rätt. I denna sin egenskap kan stadgandet emellertid knappast utgöra annat än en hänvisning till de regler, som giftermålsbalken uppställde för inbragt gäld. Den ene makens skyldighet att svara för den andres inbragta gäld är här bestämd efter värdet av den kommunikabla egendom, som denne senare make infört, och häri kan man näppeligen se någon tillämpning av principen obehörig vinst; något bortfall av detta ansvar inträder icke heller.
Ett annat stadgande, som åberopats i detta sammanhang, är nuvarande äldre giftermålsbalken 11:3 (ursprungligen 11:4) om hustruns fredande av sin giftorätt beträffande sådan gäld, som »tillkommit av mannens särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun därav nytta eller del haft».5 Hustruns ansvar är emellertid här icke bestämt i förhållande till den nytta hon haft, utan nyttan, oberoende av sin storlek, begagnas såsom en skiljelinje mellan två olika slag av gäld (åtminstone enligt Winroths uppfattning av dessa gäldsregler). Här torde man följaktligen icke heller kunna se en tillämpning av berörda princip.
Icke heller vid de s. k. vederlagsanspråken lär man rätteligen kunna hävda någon egentlig släktskap med principen obehörig vinst.6 Ty ve
derlagsanspråket är i princip bestämt efter vad som frångått ena makens egendom och icke efter någon vinst. Huruvida andra makens vinst alltjämt finnes i behåll är vidare oväsentligt, om man dock bortser ifrån den begränsningen av vederlagsanspråk, som ligger i att den vederlagsskyldige överhuvudtaget har egendom kvar vid egendomsgemenskapens upplösning.
Ett par andra fall från 1734 års lag av tämligen speciell natur ha också satts i samband med principen obehörig vinst, nämligen några fall angående återtagande av gåvor i anledning av fästning och i övrigt några liknande fall.1 Det talas exempelvis i giftermålsbalken 3: 8 om att gåvor »i reda penningar eller lösören för äktenskaps skull» skulle vid fästekvinnans död gå åter å ömse sidor; vid fästemans död var fästekvinnan såtillvida bättre ställd, att hon fick behålla vad henne givet var i lösören. Rätt att återkalla gåvor tillkom även ena fästehjonet, då det andra vållat skillnad i fästningen. Då stadgandena jämställa penningar och lösören, torde skyldigheten att återställa lösören här icke vara inskränkt till sådana fall, då lösörena finnas kvar in specie, utan om detta icke var fallet, måste vederbörande utge värdet därav.
Ett stadgande, som emellertid framför alla andra bör uppmärksammas i detta sammanhang, är det bekanta stadgandet i handelsbalken 18: 3, vilket emellertid också på senare tid gjorts till föremål för en ingående undersökning och utläggning (av KARLGREN i Minnesskriften för 1734 års lag2). Det stadgas ju här, närmast för det fall, att en syssloman handlat oredligt mot sin huvudman, och därvid företagit rättshandlingar utanför fullmaktens ram, att huvudmannen — såsom för övrigt naturligt är — icke skall ansvara i förhållande till tredje man, vara »saklös», med ett undantag, »utan det visas, att det honom till nytta använt är». I detta fall skulle man följaktligen kunna göra gällande, att det föreligger tydligt begagnande av principen obehörig vinst. Helt visst kan det icke heller förnekas, att så är fallet, men att lagstiftaren i ifrågavarande fall skulle sett ett uttryck för »en känd och tvivelsutan riktig rättsregel som bjuder att ingen må rikta sig genom annans skada» — för att citera av äldre lagberedningen använt uttryckssätt — torde likvisst icke utan vidare kunna antagas.
Såsom väl lärer få anses klarlagt, tager lagrummet sikte på det speciellt praktiska fallet, att en oredlig syssloman disponerat över egendom, som redan presterats av en tredje man till fullgörande av det för huvudmannen icke bindande avtalet, och avser för detta fall att vara ett plåster på såret med anledning av tredje mannens återbäringsintresse.
Såsom påpekats torde det vara på sin plats att tillåta en viss analogisk användning av detta lagbud, dock endast i viss begränsad omfattning: sålunda kan analogien anses tillåtlig även i sådana fall, då sysslomannen icke kan läggas oredlighet till last, och möjligen också då en person handlat för en annans räkning helt utan fullmakt.3 Vad slut
ligen angår den här främst relevanta frågan om ersättningsskyldighetens omfång, bör bemärkas, att ersättningsskyldigheten enligt 18: 3 handelsbalken så tillvida följer principen om obehörig vinst, att den inträder icke blott om utan också i den mån den ansvarsskyldige haft nytta av den ifrågavarande transaktionen. Huruvida man i övrigt beträffande denna ersättningsskyldighet kan tillämpa de regler, som gälla för institutet obehörig vinst, sådant detta kommit till utformning iden tyska lagens allmänna regler, måste anses tveksamt och bör väl närmast förnekas. För ersättningsskyldighet torde det väl därför räcka, att den ifrågavarande transaktionen en gång medfört nyttig användning, efter vad som bevisas kan. Det blir ju här den rent objektiva nyttan, d. v. s. vederbörandes intresse, som blir avgörande, och för att förebygga det ingrepp i den åtminstone hittills omhuldade företeelsen »den enskildes autonomi», som alla regler om s. k. obehörig vinst medför, kan man ju draga gränsen snävt kring vad som skall anses vara nytta och därunder endast inbegripa sådant, som åtgått för synnerligen viktiga behov. Å andra sidan torde det icke vara riktigt att taga hänsyn till ett senare, ovidkommande bortfall av vinsten genom exempelvis en kasuell händelse eller konsumtion, som uteslutande betingats av det en gång bekomna förmögenhetstillskottet.
Resultatet av vad jag hittills funnit blir sålunda, att man vid stiftandet av 1734 års lag knappast kan anses ha haft det romersk-rättsliga institutet obehörig vinst för ögonen. Därmed är ju emellertid icke sagt, att icke någon speciell rättsregel kommit att utformas så, att den företer liknande drag.
Detta rättsinstitut kommer icke att hålla sitt intåg i den svenska lagstiftningen förrän på de områden, som framför andra förutsätta internationell likformighet. Det är därför också mycket betecknande, att det första säkra tecknet på ett accepterande av principen obehörig vinst återfinnes på växelrättens område. Inkörsporten för det kontinentala rättsinstitutet blir också 1851 års växellag, som i sin 96 § stadgar: »Har wexelinnehafware förlorat talan efter wexelrätt, förty att han uraktlåtit något, som i denna lag wid sådant äfwentyr föreskrifwet finnes; stånde honom dock öppet att fordran, såsom i vanligt skuldfordringsmål, utsöka hos den wexelgäldenär, som ej handlat i god tro, eller som, der fordringen förfölle, skulle göra en winst till fordringsegarens skada.» I den äldre lagberedningens motiv till detta stadgande talas bl. a. om det fall, att en växelinnehavare kan visa, att någon av dem, som haft med växelaffären att skaffa, skulle »rikta sig på hans bekostnad, t. ex. om trassenten efter att hava tagit valuta för vexeln begagnade sig af dess prejudicerande eller vexelrättens preskription, för att vinna denna valuta i och med detsamma den för vexelinnehafvaren ginge förlorad, eller om godkännaren fått valuta af trassenten till vexlens inlösande, men ville, till egen vinning och vexelinnehafvarens förlust slå under sig den». I detta fall, menar lagberedningen, »måste det efter allmänt gällande rättsgrunder, stå vexelinnehafvaren öppet att genom vanligt käromål fordra skadestånd för ett sådant beteende med iakttagande na
turligtvis af den för fordringars utsökande i allmänhet stadgade preskriptionstid.»1
Denna bestämmelse har närmast hämtats från den tyska »Wechselordnung» av 1848, som återigen synes ha haft sin källa i en motsvarande bestämmelse i den preussiska allmänna landsrätten II § 974. Härigenom finner det sin förklaring, att lagberedningen talat om »allmänt gällande rättsgrunder». Att någon allmän princip om ersättning för obehörig vinst icke vid denna tid funnits i svensk rätt, har jag nyss påvisat. Ifrågavarande bestämmelse bibehölls sedermera med i huvudsak oförändrad innebörd — i det avseende som här intresserar — i den närmast kommande växellagen, 1880 års lag; ett förslag av en dansk-norsk-svensk kommitté om att en talan av detta slag endast skulle såsom i tysk rätt kunna väckas mot trassent och eventuellt acceptant samt att en prejudicierad växel skulle ha samma verkan som ett skuldebrev etc., stötte på anmärkningar inom den svenska högsta domstolen och föll därför.2 I den nu gällande lagen är bestämmelsen oförändrad (74 §).
Det har inom dansk-norsk doktrin stått en strid om den närmare innebörden av motsvarande bestämmelser i de danska och norska växellagarna, där bestämmelser med liknande innehåll nyinförts 1880. Man har därvid uppställt två teorier, den s. k. valutateorien och den s. k. frigörelseteorien. Den förra synes hämta sina rötter från tysk rättsåskådning och har i norsk rätt försvarats av AUBERT och senast av ØVERGAARD.3 För den s. k. frigörelseteorien återigen ha bl. a. LASSEN,4 USSING5 och senast HOLMBOE6 uttalat sig.
Valutateorien erkänner såsom vinst endast den valuta, en växelgäldenär har bekommit för växeln, med avdrag för det vederlag, han har givit för den. Vad som menas med valuta kan naturligtvis bli föremål för diskussion. Sålunda kan man fråga sig, om en vinst även uppstår, då gäldenären »såsom valuta» bekommit nyttigheter som han omedelbart konsumerat, exempelvis arbetsprestationer; detta torde få bejakas. Det kan också ifrågasättas, huruvida icke vid diskontering en viss valuta, utöver vad gäldenären bekommer, ligger i fördelen att bekomma pengar omedelbart. En måhända ännu mera intrikat fråga är betydelsen av att bekommen valuta senare bortfaller, exempelvis genom att erhållen naturaprestation förstöres eller bekommet penningbelopp frånstjäles gäldenären. I motsats till valutateorien tager frigörelse-teorien sin utgångspunkt i växelgäldenärens ekonomiska ställning i det ögonblick, då växelrätten går förlorad, och en obehörig vinst anses enligt denna teori ligga redan i själva frigörandet från växelförpliktelsen; den
obehöriga vinsten blir lika med det belopp, gäldenären måst betala, om växelkravet gjorts gällande mot honom, d. v. s. i allmänhet växelbeloppet. Det är klart, att den praktiska skillnaden mellan dessa båda teorier i största utsträckning beror på hur man avgränsar valutabegreppet. I två huvudfall visar sig emellertid särskilt åtskillnaden i praktiken, det ena, då växeln har bortgivits såsom gåva, och det andra, då en i förhållande till gäldenären regresspliktig person befinnes insolvent vid den tidpunkt, då växelrätten går förlorad. I dessa båda fall leder frigörelseteorien, åtminstone om den tillämpas i sin renhet — något som icke alltid på denna punkt förordas av dess anhängare — till ett för växelgäldenären strängare resultat.
Det torde icke råda någon tvekan därom att den svenske lagstiftaren vid tillkomsten av 1851 års växellag haft valutateorien i tankarna. Det uttalande jag därvidlag framdragit, bestyrker till fullo detta. Då man går att tolka ifrågavarande lagstadgande, torde man därför vara mera bunden här i Sverige än i våra grannländer västerut, som mera påtvingats motsvarande stadgande av hänsyn till intresset av enhetlig kodifikation. Vid tillämpning av stadgandet här i Sverige lär man i rättspraxis främst ha att taga hänsyn till dess ursprung i den preussiska landsrätten.
Som synes har principen »obehörig vinst» haft svårt att tränga igenom i den svenska lagstiftningen för rent inhemska förhållanden. Då den för andra gången klart gör sig märkbar, är det också på ett rättsområde med internationell anknytning, nämligen på sjörättens område. I 1891 års svenska sjölag inflöt nämligen ett stadgande, som torde ha hämtats från den allmänna tyska handelslagboken av 1861, och innefattar en tillämpning av den här berörda principen.1 I 158 § i denna lag fastslås först den allmänna regeln, att om gods från fartyget utlämnas till lastemottagarens förfogande, bortfraktaren icke har någon vidare rätt mot befraktaren för sådan fordran, som mottagaren bort gälda; motivet härför är naturligtvis, att befraktaren i allmänhet bör vara helt skild från rättsförhållandet i dylika fall och att bortfraktaren bör få skylla sig själv, om han felaktigt utlämnar godset utan att ta betalt. I somliga fall kan emellertid befraktaren härvid komma att göra en vinst, om han exempelvis är skyldig att gottgöra mottagaren frakten. Därför gjordes i stadgandet det undantaget, att »dock stånde honom (d. v. s. bortfraktaren) öppet att hos befraktaren utsöka vad denne till bortfraktarens skada skulle vinna, om fordringen upphörde.» Stadgandet påminner till sina ordalag om det stadgande i 1851 års växellag, jag omnämnt. Efter de nyligen vidtagna sjölagsändringarna gäller undantagsregeln (i 117 § 2 st.) då »det visas att fordringen ej kunnat utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, om fordringen upphörde.»2 Ändringen innefattar, att bortfraktarens bevisskyldighet mera markerats samt att befraktarens principiella
ansvarighet bibehållits, i den mån en fordran icke kunnat utgå ur godset och bortfraktaren följaktligen icke kunnat tillvarataga den.
Ytterligare ett internationellt område, på vilket principen obehörig vinst vann terräng, var checkrättens, genom en bestämmelse i 1898 års checklag, som gjorde den nyss behandlade regeln i då gällande växellag tillämplig även å checkar med den lilla modifikationen, att utställaren här skulle presumeras göra en vinst, därför att han så gott som alltid är civilrättsligt förpliktad att tillhandahålla erforderliga medel för inlösen av en check.1
Det återstår härefter framför allt att undersöka, vilken användning man haft av principen obehörig vinst på den allmänna privaträttens område. Såsom redan förut antytts, har motståndet mot principen länge varit starkt, och det är först på senare tid som betänkligheterna mot den i någon mån skingrats. Flera gånger har sedan sekelskiftet principen avvisats. Sålunda framhöll lagberedningen i sitt år 1909 avgivna förslag till jordabalk beträffande det fall, att fastighet frånvinnes genom klander och den till följd av åtgärd eller vållande av besittaren skadats eller minskat i värde, att »en redovisningsskyldighet begränsad till vad av det bekomna eller dess värde kan finnas i behåll, skulle leda till undersökningar, vilka sällan skulle kunna giva pålitliga resultat.»2 Beredningen stannade därför för att behandla detta fall på samma sätt som besittarens rätt att behålla avkastning, som vederbörande fick behålla i händelse av god tro. Och i praxis har man som bekant fullföljt denna linje i ett känt rättsfall, där den som förlorat en klanderprocess, icke ansetts skyldig att gälda ens en vinst av att fastighetsvärdet sjunkit, i form av brandstodsersättning.3 Och i förslag till lag om äktenskapsingående och upplösning avvisades också principen beträffande återgång av gåvor mellan trolovade, närmast såsom ett alternativ till en fästmans fulla ersättningsfrihet, då en fästmö i god ekonomisk ställning skänkt sin mindre bemedlade fästman ett kapital till bekostande av hans utbildning.4 I konkurslagstiftningskommitténs betänkande av år 19115 vågade man sig emellertid på att föreslå införandet av ifrågavarande princip ifråga om återbäringsskyldigheten vid återvinning av gåva, då återvinningssvaranden varit i god tro. På grund av anmärkningar vid förslagets granskning i lagrådet 1920, då stora farhågor yppades för att »invecklade» och »omstridda» frågor skulle uppstå vid grundsatsens tillämpning och att rättspraxis på grund härav skulle komma att präglas av »stor osäkerhet» och »godtycklighet», föreskrevs istället full ersättningsskyldighet i dessa fall.6 I ett par fall vid nya giftermålsbalkens tillkomst angående makes ansvar för andra makens gäld, då han av denne mottagit gåva eller eftergivit rätt vid bodelning,
inskränkte man sig till att begränsa ansvaret sålunda, att befrielse inträdde, om och i den mån den mottagna egendomen gått förlorad utan mottagarens vållande, varmed emellertid jämställdes värdeförsämring i följd av ändrade konjunkturer.1
I detta sammanhang må ock uppmärksammas några anmärkningar om den senare successionsrättsliga lagstiftningens ståndpunkttagande till ifrågavarande problem. Så sent som vid arvslagens tillkomst 1928 ansågs ifrågavarande princip »såsom fullt genomförd hittills främmande för den allmänna civilrättsliga lagstiftningen i vårt land» olämplig beträffande återgång av vissa gåvor för skyddande av laglott eller underhållsbidrag. Även ett förslag om införande av den mindre ersättningsbegränsning, som nyss omnämnts, mötte invändningar inom lagrådet, som ansåg, att frågan borde lösas enligt allmänna rättsgrundsatser. Förslaget föll därför utom beträffande återgång av vissa gåvor eller arvsförskott från bröstarvingar till skyddande av underhållsbidrag.2 Vid tillkomsten av den nya boutredningslagen 1933 avvisades också principen beträffande återbäring av egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse, för täckning av gäld, och ersattes, närmast efter initiativ från lagutskottet med en regel, att särskilda skäl (billighetsskäl) skulle kunna begränsa ersättningsskyldigheten för egendom, som ej funnes i behåll.3 Beträffade återbäring på grund av dödförklarads återkomst eller uppdagande av annan dödsdag ströks — efter anmärkning inom lagrådet — en regel om ersättningsskyldighet för egendom, som icke funnes i behåll. Och denna fråga lämnades uttryckligen att lösas efter allmänna rättsgrundsatser, varför även här tydligen en begränsning av ersättningsskyldigheten kan äga rum, alldeles som i praxis vid klander.4
Ett visst särskilt rättsområde kan förtjäna ett omnämnande, trots att det icke tillhör privaträtten i egentlig mening. 1948 års skogsvårdslag föreskriver i sin 15 § (efter förebild från 1923 års skogsvårdslag 10 §), att en skogsägare, då hans skog kommer till skada, är skyldig vidtaga betryggande reproduktionsåtgärder, men för den händelse han ej orsakat skadan genom dolus eller culpa, åligger honom icke åtgärder till större kostnad än han vunnit på skadans inträffande, d. v. s. till värdet av exempelvis genom storm fällda eller fallfärdiga träd jämte vad skogsägaren kan ha uppburit i ersättning för skadan. Här kan man möjligen se en tillämpning av denna princip.5 Erinras kan ju också, att man i praxis just beträffande skog begagnat principen, då en skogsägare gör vinst på ett avverkningsförbud för en avverkningsrättsinnehavare.
Komma vi så till det egentliga genombrottet för principen obehörig vinst beträffande den centrala civilrätten. I sitt förslag till lag om förmynderskap 1921, som sedermera 1924 ledde till lagstiftning, godtog
lagberedningen principen i fråga om den omyndiges skyldighet att utgiva ersättning för det vederlag, han bekommit vid en rättshandling, som skall gå åter på grund av bristande samtycke från förmyndares, överförmyndares eller rättens sida. Beredningen ansåg å ena sidan, att full ersättningsskyldighet här skulle beröva omyndighetsinvändningen all betydelse, och å andra sidan, att det skulle vara oriktigt att fritaga den omyndige längre än att han erhölle utväg att draga sig ur affären utan förlust. Det ansågs oriktigt att överlämna frågan helt åt rättsskipningen, eftersom detta skulle kunna leda till processer i onödan. Det stadgades sålunda, att den omyndige i allmänhet icke skulle vara pliktig att utgiva »ersättning i vidare mån än vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller eljest finnes hava för honom medfört nytta.»1
Detta stadgande kan dock icke sägas ha adopterat den allmänna tyska läran om obehörig vinst. Ty den omyndiges medkontrahent behöver icke visa, att den omyndiges förmögenhet vid anspråkets väckande överstiger vad han ägde före rättshandlingens företagande, utan det räcker med att vederlaget kommit till användning för ett ändamål, som skäligen bort tillgodoses, eller att pengar använts för skäliga utgifter; har den omyndige handlat oekonomiskt, får ersättningen därefter jämkas. Har det mottagna en gång kommit till nyttig användning, behöver man icke följa dess vidare öden genom den omyndiges förmögenhetssfär, sålunda exempelvis ej undersöka, om han sålt inköpta nödiga kläder och festat upp pengarna. Ha mottagna pengar använts till inköp av föremål, anses ersättningsskyldigheten kunna fullgöras in natura. En vidare ersättningsskyldighet bör måhända i överensstämmelse med påpekanden inom dansk doktrin föreligga, då den omyndige enligt rättshandlingen icke haft rätt förbruka mottaget föremål men ändock gjort detta, såsom vid exempelvis lån, inlag och köp under ägareförbehåll.2
Den här ifrågavarande principen har också kommit till användning i fråga om sinnesjuks skyldighet att utgiva ersättning för vad han mottagit genom en rättshandling, som är ogiltig enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet.
Principen obehörig vinst blev sedermera aktuell vid genomförandet av ändringar i lagstiftningen om rätt till litterära och konstnärliga verk. Sålunda föreslogs i ett förslag av sakkunniga 1929 till skydd för författares och konstnärers rätt och under hänvisning till den tyska principen om obehörig vinst dels vid straffbar kränkning av en sådan rätt, att när ersättning för förlust, lidande eller annat förfång, som härvid skulle utgå, befunnes understiga den vinst, som den brottslige ernått, denna vinst i stället skulle ersättas, och dels beträffande handling, som
kränkte sådan rätt men av subjektiva skäl vore straffri, att sådan vinst skulle ersättas. Detta väckte emellertid livliga gensagor inom lagrådet.1 Man hänvisade till att en världsberömd sångare, som av oaktsamhet utan tillstånd utfört en skyddad komposition, kunde bli skyldig utge hela sin nettovinst, och att så även bleve fallet ifråga om biografägare, som framförde en film, där man utan tillstånd använt en romanförfattares uppslag men saknat varje möjlighet att undersöka auktorsfrågan. Resultatet blev en kompromiss, som kom till uttryck i § 27 a författarlagen och § 20 a konstnärslagen, och innebar, att ersättning för vinsten aldrig skulle utdömas utöver den skada, som drabbat författaren eller konstnären. Vinsten får beräknas med avdrag för de kostnader, överträdaren haft för tryckning, spridning etc. (Vid straffbar kränkning skall givetvis alltid själva skadan ersättas, även om vinsten är mindre.) Här är alltså ett exempel på principens användning för att skydda en rättighet gentemot en godtroende och här har tysk ståndpunkt åberopats. Medan jag uppehåller mig på de immateriella rättigheternas område, bör anmärkas, att genom 1944 års ändringar i patentlagen principen obehörig vinst kommit till användning beträffande patentintrång, som varken äro dolösa eller culpösa, så att här inom ramen för uppkommen skada, ersättning för vinst kan utdömas, dock endast efter en ytterligare skälighetsprövning, avseende omfattningen hos och ändamålet med den kränkande verksamheten, den kränkandes tillgångar och andra omständigheter.2
Till slut bör jag måhända här också påpeka regeln i 38 § hyreslagen, att hyresgäst i vissa fall, då han blivit uppsagd eller vägrad förlängning av hyresavtalet under sådana förhållanden, att det strider mot god sed i hyresförhållanden, beträffande affärslägenheter, som hyresvärden därefter utnyttjar för verksamhet av samma eller liknande art, är berättigad, att av hyresvärden erhålla skälig ersättning för den ökning av lägenhetens värde på hyresmarknaden, som uppstått genom hyresgästens verksamhet. Detta speciella stadgande har sitt mönster i belgisk rätt.3
Skulle jag så göra en avslutande jämförelse mellan de olika fall, i vilka principen obehörig vinst begagnas i svensk lagstiftning, blir resultatet, att man lämpligen kan skilja mellan tre olika grupper av fall. En grupp av fall sammanhänger med att vissa fordringsrätter äro förenade med särskilda förmåner t. ex. i form av snabbare och effektivare indrivning, förmåner som dock äro bundna vid ganska stränga formaliteter. Om nu fordringshavaren skulle försumma dessa formaliteter, finns naturligtvis ingen anledning att för den skull låta honom förlora mera än de särskilda förmånerna; sin rätt som vanlig fordringshavare bör han ha i behåll. Till denna grupp bör hänföras de nämnda stadgandena i växel-, check- och sjölag. I dessa fall har man knappast någon
anledning att icke ingripa tämligen strängt mot den »ersättningspliktige». Ett uttryck härför kan kanske också ses i den s. k. frigörelseteorien inom växelrätten.
En andra grupp av fall utmärkes av att principiell ersättningsskyldighet föreligger. Vid exempelvis ogiltighet på grund av omyndighet eller sinnessjukdom av rättshandlingar med prestationer å ömse håll bör motparten i princip icke förlora mer än skillnaden mellan prestationerna. Men om förlusten på grund av rättshandlingens karaktär (ömsesidigheten) blir större än eljest — den omyndiges förmögenhet går miste om icke blott vad han överlåter utan även vederlaget — kan det åläggas motparten ett så att säga strikt ansvar för hela förlusten. En viss försiktighet med sådant ansvar är emellertid påkallad, och såsom vi sett av den svenska rättens omyndighetsregel bekommer också motparten i de flesta fall sitt vederlag. Beträffande motsvarande fall vid återvinning i konkurs kräves det direkt en viss ond tro för att motparten skall gå miste om vederlaget.
I en tredje grupp av fall, såsom beträffande fallen på immaterialrättens område, föreligger väl principiellt ersättningsfrihet, men pricipen obehörig vinst begagnas här för att förstärka en rättighets rättsskydd, nämligen gentemot en godtroende. Här föreligger givetvis anledning att i största utsträckning gå milt fram med ersättningssanktionen, och bortfall av den obehöriga vinsten bör i största utsträckning såsom enligt den tyska principen statueras. Hit kunna också hänföras skogs- och hyresfallen, och vid fastighetsklander kunde man förorda en motsvarande regel.
I svensk rättspraxis har man nu utan lagstöd begagnat principen obehörig vinst — förutom i ett skogsavverkningsfall1 i den tredje funktionen — framför allt för att begränsa ersättningsskyldigheten för godtroende, exempelvis då en sådan konsumerat medel, som han principiellt är skyldig utgiva, såsom i ett fall med dubbelbetalning från Riksförsäkringsanstalten och annat försäkringsbolag.2 Anläggas kan här samma synpunkt som då man i nämnda successionsrättsliga fall i lagstiftningen velat begränsa återbäringsskyldighet. I ett fall angående återbetalning av för mycket erlagd statslön3 har man emellertid icke begränsat ersättningsskyldigheten medelst principen obehörig vinst. Enligt uttalande av justitierådet STENBECK anlades här den synpunkten, att man måste göra skillnad mellan utbetalningar från staten och utbetalningar i privaträttsliga förhållanden. Denna ståndpunkt synes ytterst diskutabel.4