SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

KOLLEKTIV ARBETSRÄTT 1929—1948¹

 

AV

 

PROFESSOR FOLKE SCHMIDT.

 

I.

 

    Inledande anteckningar. Sedan arbetarna under 1870- och 80-talen börjat organisera sig i fackföreningar, vann kollektivavtalet snart en avsevärd utbredning på olika arbetsområden. Det dröjde emellertid innan den kollektiva arbetsrätten underkastades rättslig reglering. Det var länge en oklar fråga om kollektivavtalet överhuvudtaget kunde tilläggas några rättsverkningar. Först i rättsfallet NJA 1915 s. 233 tog HD direkt ställning till denna fråga (jfr 1910 s. 428). Tidningen Aftonbladet hade instämt Svenska Typografförbundet med yrkande om skadestånd med anledning av att förbundets medlemmar nedlagt arbetet i samband med storstrejken 1909. Förbundet bestred yrkandet och menade att kollektivavtalet endast var ett faktiskt fredsfördrag som icke medförde några rättsliga förpliktelser. Denna ståndpunkt underkändes dock av HD som uttryckligen förklarade, att kollektivavtalet var bindande samt att avtalsbrott i och för sig medförde skadeståndsplikt. Utgången blev likväl frikännande, då domstolen antog, att avtalet icke åsyftat att stadga förbud mot sympatistrejk.
    Att kollektivavtalen upprätthölls berodde icke på rättsliga sanktioner. Möjligheten att instämma en avtalsbrytande part till domstol utnyttjades ytterst sällan. Den kränkta parten kunde icke vänta den långa tid som förlöpte medan målet gick genom alla instanser. Arbetsmarknadens organisationer tilltrodde inte heller de allmänna domstolarna kompetens att bedöma tvister om kollektivavtal.
    Under många år stod frågan om en lagstiftning om kollektivavtalet på dagordningen. Ett flertal lagförslag utarbetades utan att man nådde något positivt resultat. Slutligen löstes frågan genom tillkomsten 1928 av lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Med denna lagstiftning fick vi en fullständig nyreglering av den kollektiva arbetsrätten. Lagen om kollektivavtal (KAL) fastslog principen att tvister om kollektivavtal skall lösas av domstol och icke får föranleda stridsåt

 

¹ Förkortningar: AD = arbetsdomstolen, FFL = lag 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, KAL = lag 1928 om kollektivavtal. LAD = lag 1928 om arbetsdomstol, LO =landsorganisationen, SAF = Svenska arbetsgivareföreningen.

gärder. Genom lagen om arbetsdomstol (LAD) inrättades arbetsdomstolen (AD) som en specialdomstol, vilken i första och sista instans skulle döma i tvister om kollektivavtal. Frågan hur man skulle lösa övriga arbetskonflikter lämnades utanför lagstiftningen. KAL stadfäste därmed den grundläggande principen i svensk arbetsrätt, att parterna har frihet att tillgripa stridsåtgärder i fall där denna frihet icke är inskränkt av avtal eller genom särskild lagstiftning eller där begränsningar icke följer av allmänna rättsgrundsatser.
    Även vissa andra områden av den kollektiva arbetsrätten har blivit föremål för lagstiftning. Redan 1906 hade genom lagen om medling i arbetstvister skapats en statlig organisation med uppgift att verka för arbetsfred. 1906 års lag har avlösts av 1920 års lag om medling i arbetstvister. 1936 genomfördes lagen om förenings- och förhandlingsrätt (FFL). En begränsad förhandlingsrätt har medgivits statliga och kommunala tjänstemän genom KK 1937 angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och lagen 1940 om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. Den kollektiva arbetsstridens kampmedel har däremot icke blivit föremål för lagstiftning, om man bortser från den detalj som reglerats genom 1936 års lag om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter. Problemet har i stället delvis lösts genom ett samarbete mellan arbetsmarknadens centralorganisationer. Huvudavtalet av 1938 ger en serie bestämmelser som begränsar användningen av ekonomiska stridsåtgärder i syfte att hindra, att neutral tredje man blir lidande på en arbetskonflikt. Dessa bestämmelser är i väsentliga delar hämtade från ett lagförslag vilket framlades vid 1935 års riksdag men som av olika grunder icke blev antaget som lag.