SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

KOLLEKTIV ARBETSRÄTT 1929—1948.1

 

AV

 

PROFESSOR FOLKE SCHMIDT.

 

II.

 

    Föreningsrätten. Frågan om en lagstiftning om föreningsrätten blev aktuell när de privatanställda, bank- och kontorspersonal, arbetsledare, verkmästare och därmed likställda, i början av 1930-talet krävde att få uppträda som förhandlingsberättigade parter. Mellan de politiska partierna rådde starka meningsskiljaktiglieter om hur man skulle bestämma föreningsrättens innehåll. På grund härav blev avsnittet om föreningsrätt i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt (FFL) starkt beskuret. Väsentligen gav FFL endast en allmän deklaration, att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Genom en lagändring 1940 fixerades dock närmare i detalj föreningsrättens innebörd. I flera hänseenden innebar 1940 års lagstiftning en kodifikation av det rättsläge som utformats av AD vid tolkningen av kollektivavtal och av 1936 års lag i dess ursprungliga lydelse. Äldre praxis har således betydelse förtolkningen av gällande rätt. En ingående redogörelse av föreningsrätten enligt AD:s rättstillämpning lämnas i Betänkande med förslag till ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, SOU 1939: 49.
    Föreningsrätten inrymmer en serie svåra problem. Antalet reservationer inom AD är också ovanligt stort när det gäller mål om föreningsrätten. Här nödgas jag begränsa mig till att referera några få mål från de sista åren. Till läsarens orientering må lämnas några erinringar angående innehållet i huvudstadgandet i 3 § FFL. Föreningsrätten avser närmast att ge den enskilde arbetstagaren skydd mot åtgärder från arbetsgivarens sida på grund av arbetstagarens organisationstillhörighet. Det är således ett skydd för rätten att tillhöra en förening, icke ett skydd för rätten att stå utanför organisationsväsendet. Lagen är ömsesidig och vad som sägs om åtgärder från arbetsgivaresidan riktade mot arbetstagare gäller således i lika mån åtgärder från

 

1 Förkortningar: AD = arbetsdomstolen, FFL = lag 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, JO = riksdagens justitieombudsman, KAL = lag 1928 om kollektivavtal, LAD = lag 1928 om arbetsdomstol, LO = landsorganisationen, SAF = Svenska arbetsgivareföreningen.

730 FOLKE SCHMIDT.arbetarsidan riktade mot arbetsgivare. En kränkning av föreningsrätten kan bestå t. ex. i en åtgärd att förmå någon att inträda i eller att utträda ur en organisation eller att icke utnyttja medlemskap i en organisation. Föreningsrätten gäller endast den som är anställd. Att en arbetsgivare vid valet av nyanställda systematiskt förbigår medlemmar av en viss organisation, utgör icke en föreningsrättskränkning enligt FFL. Även en organisation kan utsättas för en föreningsrättskränkning. Förutsättningen härför är dock, att arbetsgivaren vidtagit en åtgärd mot en anställd och att denna åtgärd inneburit intrång i organisationens verksamhet. Organisationen har däremot icke en självständig föreningsrätt i den meningen, att organisationen kan påtala åtgärder som riktar sig direkt mot organisationen utan att samtidigt vara en kränkning av en anställds föreningsrätt.
    Rättsfallet AD 1946 nr 68 är egenartat redan av den anledningen, att rättsfallet är det enda som avser en kränkning av arbetsgivares föreningsrätt. Skånes smedsmästareförbund, som är en arbetsgivareförening för smedsmästare och innehavare av småverkstäder, hade som medlem ett handelsbolag i Tomelilla. Sedan förhandlingar upptagits mellan å ena sidan Metallindustriarbetareförbundet och en av dess avdelningar och å andra sidan smedsmästareförbundet och Tomelillabolaget om kollektivavtal för bolagets anställda, förklarade man på arbetarsidan, att man visserligen icke motsatte sig att smedsmästareförbundet följde förhandlingarna men att man icke ville tillåta smedsmästareförbundet att underskriva ett blivande kollektivavtal som part utan att avtalet skulle undertecknas enbart av Tomelillabolaget. Efter resultatlösa förhandlingar om denna sak fick bolaget mottaga varsel om arbetsnedläggelse och blockad, varefter bolaget inträdde i Sveriges verkstadsförening. Målet gällde innebörden av uttrycket i 3 § FFL, att kränkning av föreningsrätten föreligger när någon å ena sidan vidtar åtgärd mot någon å andra sidan för att förmå honom »att icke utnyttja medlemskap i förening». AD konstaterar först, att skyddet för föreningsrätten icke kan avse det fall, att en organisation söker genomdriva, att på motsidan skall som part inträda icke bara enskilda personer eller företag respektive underorganisationer utan även en överordnad organisation. Detta fall är emellertid icke jämförbart med den föreliggande situationen, att ena parten söker hindra en överordnad organisation på motsidan att inträda som part vid sidan av en enskild medlem eller underordnad organisation. AD uttalar därefter, »att det åtminstone icke står i strid med den uppfattning, som var bestämmande för lagstiftningens tillkomst, om man sålunda till de förmåner, som åtfölja medlemskapet i en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, räknar även rätten att icke behöva stå såsom ensam arbetsgivar- eller arbetstagarpart i ett kollektivavtal utan i stället erhålla det stöd som ligger i organisationens inträde såsom berättigad och förpliktad medpart i avtalet». AD konstaterar efter diskussionen av vissa andra rättsfrågor, att arbetarparten kränkt Tomelillabolagets föreningsrätt och att denna kränkning inneburit intrång i smedsmästareförbundets verk

SVENSK RÄTTSPRAXIS. KOLLEKTIV ARBETSRÄTT II. 731samhet. Två arbetsgivareledamöter och en arbetareledamot i AD hade skiljaktig mening och ansåg, att arbetarparten icke gjort sig skyldig till kränkning av föreningsrätten.
    Rättsfallet 1947 nr 50 avsåg jämväl frågan huruvida någon å ena sidan vidtagit en åtgärd mot någon å andra sidan »för att förmå honom att icke utnyttja medlemskap i förening». Enligt riksavtalet mellan byggnadsindustriförbundet och de stora arbetareförbunden inom byggnadsindustrin skall uppmätning av ackordsarbete ske genom gemensam mätning av arbetsgivareförbundets och arbetareförbundens mälningsmän. På begäran av fackförening är arbetsgivare skyldig att av ackordsöverskottet innehålla och till fackföreningen överlämna ett belopp utgörande ersättning till arbetarnas mätningsmän. Skyldigheten att avdraga mätningsarvode gäller även för det fall, att samtliga arbetstagare inom ackordslaget står utanför de avtalsslutande arbetareförbunden. Den syndikalistiska organisationen, Stockholms byggnadsarbetaresyndikat, hade också ett mätningskontor. Enligt syndikatet förelåg en kränkning av föreningsrätten, om en arbetsgivare vägrade att utföra gemensamma mätningar med syndikatet och om han gjorde avdrag för mätningsavgift till den andra fackföreningen från ackordsöverskott som skulle tillkomma syndikatets medlemmar. AD förklarade, att en arbetsgivare icke utan särskilt åtagande kunde vara skyldig att företaga en gemensam mätning med arbetareparten. Föredrog arbetsgivaren att företaga mätning på egen hand, blev frågan om arbetarens ackordsfordran att bedöma efter vanliga regler som gäller då en part påstår betalning för visst belopp och motparten bestrider beloppets riktighet. Den obligatoriska mätningsavgiften framstod visserligen som ett allvarligt men för syndikatet. Faktiskt hindrades medlemmarna att använda den egna organisationens mätningsmän. Uttagandet av denna avgift, som erlades av samtliga arbetare, oavsett om de var organiserade eller ej, kunde likväl icke anses som en kränkning av de syndikalistiska arbetarnas föreningsrätt. Domstolens vice ordförande Gösta Lind hade avvikande mening. Den obligatoriska mätningsavgiften innebar objektivt sett en föreningsrättskränkning. Samma rättsfråga som i det nu refererade fallet återkommer i domen 1948 nr 78. Även där reserverade sig Lind mot majoritetens utslag. Det må tillåtas mig att hävda, att Linds ståndpunkt är mera följdriktig än majoritetens. Från den enskilde arbetstagarens synpunkt är det av underordnad betydelse huruvida avgift utgår jämväl av oorganiserade. Fallet då den anställde får betala avgifter till en annan organisations mätningsmän är likartat med det fall då han tvingas att betala dubbla föreningsavgifter. Att det senare fallet bör anses som en föreningsrättskränkning torde framgå av de rättsfall rörande organisationsklausuler som jag nu går att referera.
    AD:s avgöranden i de s. k. syndikalistmålen har väckt särskild uppmärksamhet. Det första målet var AD 1945 nr 35. När det gäller företag som står utanför SAF intages ofta i kollektivavtalen klausuler om företräde till arbete för den avtalsslutande arbetarorganisationens medlem

732 FOLKE SCHMIDT.mar. Kollektivavtalet föreskriver t. ex. all samtliga anställda skall vara medlemmar i organisationen. I allmänhet gäller organisationsklausulerna till förmån för de LO-anslutna förbunden och riktar sig således mot den konkurrerande syndikalistiska fackföreningsrörelsen. En arbetsgivare, som var bunden av en sådan organisationsklausul, hade anställt en syndikalistisk arbetare utan att taga reda på dennes organisationstillhörighet. Sedan LO-fackföreningen påtalat saken, uppsades syndikalisten men meddelades samtidigt, att uppsägningen skulle ǎtertagas om han anslöt sig till den företrädesberättigade fackföreningen. Den syndikalistiska samorganisationen yrkade ansvar för föreningsrättskränkning. Arbetsgivaren invände, att han endast krävt arbetarens anslutning till LO-fackföreningen och att det icke förelåg något hinder för arbetaren att tillhöra båda fackföreningarna. I AD gjorde arbetsgivareledamöterna gemensam sak med arbetarledamöterna och AD:s majoritet fann, att någon kränkning av föreningsrätten icke förelåg. De tre ämbetsmännen reserverade sig. Ett dubbelt medlemskap var enligt deras mening i längden icke hållbart. Arbetaren betungades med dubbla avgifter. De båda konkurrerande fackföreningarna krävde var och en solidaritet och lojalitet. Den som var medlem i bägge kunde därför lätt bli utsatt för misstro och trakasserier från båda sidor. Till samma resultat som i detta rättsfall kom AD:s majoritet i de likartade rättsfallen AD 1945 nr 36 och 77 samt 1946 nr 41, 59 och 64.
    Från syndikalistiskt håll påtalades AD-majoritetens rättstillämpning i en klagoskrift till Justitieombudsmannen. Sedan JO företagit utredning i saken, förklarade JO i en framställning till K. M:t d. 16 dec. 1947, att AD:s avgöranden i de nämnda domarna icke syntes stå i överensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser om föreningsrätt och föreningsrättskränkning och hemställde om förtydligande av 3 § FFL så att någon icke längre skulle kunna tvingas att tillhöra två organisationer.1
    Samma rättsfråga om dubbel organisationstillhörighet kom ånyo under AD:s prövning i målet 1948 nr 21. Nu ändrade AD ståndpunkt. Arbetsgivare- och arbetareledamöterna övergick på ämbetsmännens linje. I en enhällig dom uttalade AD, att en arbetsgivare gör sig skyldig till kränkning av föreningsrätten, om han »under hot om avsked kräver, att en medlem av den ena organisationen skall inträda i den andra» »oavsett att arbetsgivaren icke tillika kräver, att arbetaren skall utträda ur den organisation han redan tillhör.» I ett särskilt yttrande förklarade AD:s ordförande, justitierådet Hagander, att grundad anledning förelåg, att den mening som innefattades i domen skulle under överskådlig tid gälla som av AD antagen rättsgrundsats eller lagtolkning. Under hänvisning till utgången i detta mål och uttalandet av AD:s ordförande fann K. M:t d. 30 dec. 1948, att JO:s framställning icke föranledde någon K. M:ts åtgärd.2

 

1 JO:s ämbetsberättelse 1948 s. 185 ff.

2 JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 233 f.