GUNNAR PRAWITZ. Tomter och stadsägor. Om fastighetsindelningen i rikets städer. Sthm 1948. Utg. av statens nämnd för utgivande av förvaltningsrättsliga publikationer. 189 s.Kr. 7.00.
Det får väl anses vara allmänneligen bekant, att nu gällande bestämmelser rörande städernas fastighetsväsen kommit att bli ytterst invecklade och för gemene man svårbegripliga. I sitt nu förevarande arbete manifesterar också förf. klart och tydligt, att systemet av rättsregler för fastighetsbildningen i stad även för den skolade juristen är »övermåttan krångligt».
Genom en grundlig och synnerligen intressant historisk utredning för förf. läsaren fram till vad som nu enligt fastighetsbildningslagen är gällande rätt. Han påvisar, att utredningen ger vid handen, att lagen icke följdriktigt uppbyggts på enhetliga grundsatser, utan till skilda delar fotats på sinsemellan stridiga principer, med naturlig påföljd att lagen i sin helhet blivit svårtolkad. I vissa fall har överförandet av rättsregler, byggda på äldre principer, medfört motsägelser, ja ibland rena oformligheter.
Den kritik, författaren ägnar det bestående rättssystemet, riktar han huvudsakligen mot tre av fastighetsbildningslagens grundåskådningar. Den första är fastigheternas uppdelning i stadsägor och tomter med för vardera gruppen gällande olikartade rättsregler. Denna uppdelning, som måhända varit motiverad i en tid, då äganderätten till stadstomt i all-
mänhet var förbehållen endast borgare i staden och då innehavet av tomt kunde medföra vissa särskilda rättigheter, finner förf. numera sakna varje berättigande. Den andra kommer till uttryck i de regler, som i vissa fall tillerkänna fastställandet av stadsplan eller tomtindelning en avstyckande verkan. Förf., som betecknar denna verkan som dels villkorlig (den upphör i och med att ny indelning övergår området), dels ensidig (den avstyckningsfastställande lagfartsansökningen kan endast avse det frånskilda området, däremot ej återstoden av stamfastigheten) och dels ofullgången (emedan den »delade» fastigheten intill tiden för den avgörande lagfarten kan såsom enhet lagfaras och intecknas), finner detta avstyckningsinstitut föga tillfredsställande och i förarbetena delvis ej ens motiverat. Den tredje innebär, att lagen betraktar uppdelningen av stadsjorden principiellt såsom »vertikal», d. v. s. varje begränsat område på marken såsom sådant skall motsvara en självständig fastighet, och fastighetsbegreppet bör ej innehålla några appertinenser. Förf. framhåller, att detta fastighetsbegrepp är så främmande, att lagen ej kunnat upprätthålla detsamma, utan måst låta samfälligheterna upptagas i ett särskilt bihang. Under lagens forlsalla tillämpning hade mantvingats att tillskapa s. k. »luftfastigheter», stadsägor, saknande område på marken och endast bestående av viss ideell andel i samfälligheter.
Förf. avslutar sin bok med ett förslag till en reform, som han anser kunna råda bot på de nu angivna och de flesta övriga oformligheter i lagen. Förf. vill, att all stadsjord — alltså även de allmänna platserna (samfälligheterna nämnas ej) — skall i registreringsavseende behandlas fullkomligt enhetligt. Stadens fastigheter skola uteslutande utgöras av stadsägor. Fastighetsbildningen inom dessa skall försiggå huvudsakligast genom avstyckningar (utan villkorlighet, ensidighet eller ofullgångenhet) och sammanläggningar. Beteckningen tomt skall emellertid icke försvinna, utan användas vid uppgörandet av tomtindelningar, och de därvid framkomna tomterna skola upptagas i en särskild förteckning — motsvarande nuvarande bihang A, tomtbildningslängden. I denna förteckning skall anteckning; verkställas, så snart — genom avstyckning eller sammanläggning eller en kombination av bådadera — en stadsäga uppkommit, som helt överensstämmer med tomten. Där sådan överensstämmelse nåtts, skall byggnadstillstånd lämnas, annars ej. Övergången till detta nya system skulle enligt förf. kunna göras mycket enkel genom att man bibehölle de gamla stadsägo- och tomtböckerna med allenast den förändringen, att tomtbeteckningarna ersattes med stadsägonummer i löpande följd efler de redan förefintliga.
Tyvärr bar förf. vid utvecklandet av sitt reformförslag — i motsats till vad som gäller om arbetets övriga delar — varit synnerligen kortfattad. Särskilt vid överförandet till stadsägor av områden i bihang C torde en hel del spörsmål uppkomma — bl. a. det, som redan nu uppträder, då från allmän plats, bildad av olika intecknade stadsägor, visst område överföres till tomt. Troligen kommer det också att bereda vissa svårigheter för allmänheten att röra sig med två olika beteckningar för en fastighet, dels en inskrivningsrättslig stadsägobeteckning och dels en
administrativ beteckning med lokalisering till kvarter, tomtbeteckningen. Även för inskrivningsdomaren synas vissa svårigheter kunna uppkomma, då det ej tyckes vara meningen, att lian skall få del av tomtlängderna.
Ruben Ljungwaldh.