Förslag till ny medborgarskapslag. De sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgarskapsrättens område (se SvJT 1946 s. 635 samt 1948 s. 238 och 479) ha d. 12 okt. 1949 avlämnat ett betänkande med förslag till nya medborgarskapslagar för Danmark, Norge och Sverige (SOU 1949:45). Betänkandet har tillkommit genom samarbete mellan de sakkunniga och delegerade för Danmark och Norge (se SvJT 1949 s. 394 och 639). I sak överensstämma de tre lagförslagen helt — om man bortser från att det danska förslaget saknar föreskrifter om villkoren för naturalisation, beroende på att grundlagen kräver lagstiftningsmaktens medverkan i varje särskilt naturalisationsårende. Motiven till förslagen äro gemensamma.
    Det svenska lagförslaget är avsett att ersätta 1924 års medborgarskapslag. De mest betydande ändringarna i förhållande till denna lag angå den gifta kvinnans ställning. Enligt den gällande lagen följer i stort sett gift kvinna sin man i medborgarskapshänseende. Förslaget likställer däremot i princip män och kvinnor. Det saknar därför motsvarighet till det nuvarande stadgandet att utländsk kvinnas giftermål med svensk man automatiskt medför svenskt medborgarskap för kvinnan. Ett sådant äktenskap har enligt förslaget icke någon annan inverkan på kvinnans medborgarrättsliga ställning, än att det väsentligt underlättar naturalisation. Beträffande svensk kvinna, som gifter sig med en utlänning och därigenom enligt lagen i mannens hemland automatiskt blir medborgare i det landet, innebär förslaget att kvinnan får behålla sitt svenska medborgarskap, även om hon

tar hemvist i mannens hemland. Svensk kvinnas förvärv av utländskt medborgarskap till följd av att mannen blir utländsk medborgare skall ej heller inverka på kvinnans svenska medborgarskap. Enligt en särskild övergångsbestämmelse skola kvinnor, som på grund av äldre lag förlorat svenskt medborgarskap genom äktenskap med utlänningar, på anmälan få tillbaka sitt svenska medborgarskap, under förutsättning att de skulle ha förblivit svenska medborgare om den nya lagen gällt tidigare.
    En annan principiell nyhet är, att K. M:t föreslås skola bemyndigas att efter avtal med annat nordiskt land sätta i kraft vissa särbestämmelser i förhållande till det landet och dess medborgare.
    Bland övriga sakliga nyheter i förslaget må följande nämnas. Barn i äktenskap mellan statslös man och svensk kvinna skola bli svenska medborgare genom födseln i stället för att som nu födas statslösa. Av praktiska skäl har dock denna regel inskränkts till barn som födas i Sverige. Den ålder, vid vilken barn upphöra att behandlas som bipersoner vid föräldrarnas förvärv av svenskt medborgarskap, föreslås sänkt från 21 till 18 år. Vidare skall automatiskt förvärv av medborgarskap i två fall ersättas av förvärv efter anmälan. Det ena gäller s. k. increscens, d. v. s. förvärv genom födsel i förening med oavbrutet hemvist i Sverige intill viss ålder, f. n. 22 år. Som huvudregel föreslås att anmälan skall få göras vid 21 års ålder. Om vederbörande är statslös eller styrker att han skulle förlora sitt tidigare medborgarskap genom att förvärva svenskt, skall emellertid anmälan kunna ske redan vid 18 år. Även en övre åldersgräns för anmälan föreslås, nämligen 22 år. Det andra stadgandet om förvärv efter anmälan avser återvinning av medborgarskap. I fråga om återvinningsinstitutet innebär förslaget därjämte såväl utvidgningar som begränsningar i förhållande till vad som nu gäller. Även beträffande villkoren för naturalisation föreslås en del ändringar. För naturalisation av andra personer än medborgare i de nordiska länderna har i praxis under årtionden fordrats minst sju års hemvist i Sverige; tidvis ha strängare krav uppställts. Det har synts lämpligt att i lagen fastslå, att sju års hemvist utgör en förutsättning för naturalisation. Enligt ett särskilt stadgande skall emellertid avvikelse härifrån få ske, när sökanden är medborgare i ett annat nordiskt land. I motiven framhålles, att man härmed velat bereda möjlighet att naturalisera denna kategori efter kortare tid än den i gällande lag stadgade minimitiden, fem år. Främst till följd av ståndpunktstagandet till den gifta kvinnans medborgarskapsfråga föreslås också i övrigt en viss utvidgning av möjligheten att i särskilda fall göra avsteg från de föreskrivna naturalisationsvillkoren.
    Såsom redan nämnts förutsätter den gifta kvinnans frigörelse på medborgarskapsrättens område ändring i de gällande reglerna om förlust av svenskt medborgarskap. Även av andra skäl ha ändringar i dessa bestämmelser ansetts påkallade. Som huvudregel föreslås, att förvärv av utländskt medborgarskap skall medföra förlust av svenskt medborgarskap endast då vederbörande själv eller genom sin förmyndare ansökt om eller eljest uttryckligen samtyckt till förvärvet. Från denna regel uppställas emellertid ett par undantag, av vilka det viktigaste angår barn som bli utländska medborgare genom att föräldrarna förvärva utländskt medborgarskap. De sak

kunniga ha vidare ansett möjlighet böra beredas att under vissa strängt begränsade förutsättningar fråntaga en naturaliserad person hans svenska medborgarskap genom en ensidig åtgärd från statens sida. Detta skall kunna ske, om vederbörande dömts till straffarbete i minst ett år för uppsåtligt brott mot 8, 0 eller 27 kap. strafflagen. Förlust av medborgarskap skall icke inträda som en automatisk påföljd av en sådan dom, utan det skall ankomma på K. M:t att bedöma, om frånkännande av medborgarskap i det särskilda fallet kan anses påkallat och rimligt.

    Den nya lagen föreslås skola träda i kraft d. 1 jan. 1951.

T. N.