FÖRÄNDRINGARNA INOM EUROPEISK ÄKTENSKAPSSKILLNADSRÄTT.
AV
DR JUR. GERHARD SIMSON.
Enligt den internationella privaträttens regler har svensk domstol understundom att tillämpa utländsk lag. Erfarenheten visar, att detta särskilt ofta gäller inom den svåröverskådliga äktenskapsskillnadsrätten. Jämlikt 35: 2 RB åligger det i dylika fall många gånger parterna att förebringa bevisning om innehållet i utländsk lagstiftning. Vid sidan härom komma advokaterna till följd av det starkt ökade antalet här i riket levande flyktingar från andra länder att även i sådana fall, där svensk domstol icke är behörig, behöva lämna sina klienter råd angående möjligheterna för äktenskapets upplösning i vederbörandes hemland.
Sedan krigsslutet har äktenskapsskillnadsrätten i många europeiska länder undergått radikala förändringar, vilka hittills förblivit så gott som okända utanför vederbörande lands gränser. Beträffande dessa skall här lämnas en koncentrerad översikt. Inledningsvis må erinras om vad Oberlandesgerichtspräsident ALEXANDER BERGMANN, författaren till det mest omfattande och tillförlitliga verket om internationell äktenskapsrätt, skrev i förordet till sitt arbete: »Det är dylika arbetens öde, att de aldrig kunna garantera, att framställningen av den utländska rätten verkligen är fullständig, ej heller att den icke blivit förlegad redan under själva tryckningen; men även med denna begränsning äro de nödvändiga. »1
Inom civilrätten finnes intet område, som är mindre konstant och som kraftigare återspeglar folkens moraluppfattning, religionens inflytande och den kulturella utvecklingen än just äktenskaps- och äktenskapsskillnadsrätten. Men i än högre grad varierar den allt efter
det politiska skeendet. Under det senaste årtiondet var det vanligt, att en ny politisk regims första handlingar syftade till att ändra just äktenskapsrätten. År 1932 t. ex. införde den året förut skapade spanska republiken äktenskapsskillnaden, medan den efter Francos seger omedelbart åter slopades. Efter Österrikes annektering (1938) hörde det till Hitlers första åtgärder att i grunden omdana landets gamla äktenskapsrätt. Strax efter Frankrikes nederlag utfärdade regeringen Pétain en lag (1941), som skulle försvåra äktenskapsskillnaden. I april 1945 upphävdes densamma av general de Gaulle å den provisoriska regeringens vägnar och ersattes av nya föreskrifter. Omedelbart efter den sista omstörtningen införde Ungern år 1945 lättnader i äktenskapsskillnaden, och under samma och följande år sekulariserades äktenskapet i Bulgarien, Jugoslavien helt och hållet och i Grekland i stor utsträckning, varvid den dittills kyrkliga karaktären hos äktenskapsskillnadsrätten i dessa länder försvann. Utvecklingen i Ryssland har väckt särskild uppmärksamhet, alltifrån omvandlingen av äktenskapets upplösning till en privatakt år 1917 och till 1944 års starkt försvårade äktenskapsskillnad inför domstol.
Bland europeiska länder är äktenskapsskillnaden för närvarande i Italien,1 Spanien2 och Irland3 överhuvud taget okänd. (Utom Europa gäller detsamma bl. a. i Argentina, Brasilien, Chile, Colombia och Paraguay.)4 Dessa länder följa can. 1118 i codex juris canonici av 1917: »Ett giltigt ingånget och fullbordat äktenskap (ratum et consummatum) kan icke genom någon mänsklig makt, ej heller på någon grund upplösas annat än genom döden.» I Italien beslöt visserligen den konstituerande församlingen d. 24 april 1947 vid hemlig omröstning med 194 röster mot 191, att ingen bestämmelse skulle upptagas i grundlagen om äktenskapets oupplöslighet, men å andra sidan är lateranavtalet förankrat i grundlagen. I varje fall framgår av omröstningsresultatet, att politiska strömningar finnas, som icke gilla den nuvarande äktenskapsrätten.5
I stater, som blivit skonade från politiska omstörtningar har äktenskapsskillnadsrätten i allmänhet icke alls eller endast obetydligt ändrats. I England gäller än så länge den försiktiga reformen i Matrimonial Causes Act 1937 (se SvJT 1938 s. 420). På vissa punkter har den kompletterats av Matrimonial Causes (War Marriages) Act 1944, vilken upp-
tar bl. a. nya bestämmelser angående domstols behörighet.1 I andra länder som Belgien och Luxemburg finnas egendomliga kvarlevor av romansk-rättslig karaktär. Enligt art. 229 och 230 i båda ländernas code civil (d. v. s. Code Napoléon i dess ursprungliga avfattning) är t. ex. hustruns äktenskapsbrott alltid skillnadsskäl, men mannens endast om han tagit »konkubinen» med i makarnas hem.2 Något liknande gäller för övrigt i ett flertal central- och sydamerikanska stater. I Frankrike upphävdes motsvarande bestämmelse år 1884. I Italien gäller sedan länge beträffande separation en liknande privilegiering av mannen (art. 151), i Spanien återinfördes den efteråt (art. 105).
Angående ändringar i finsk äktenskapsrätt se SvJT 1944 s. 471 samt s. 139 i detta häfte.
Beträffande äktenskapsskillnadsrätt rörande statslösa hänvisas till JOSEF FISCHLER i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1946 s. 22.3
I Bulgarien existerade ända till för kort tid sedan överhuvud taget icke någon statlig äktenskapsrätt utan endast kyrkorättsliga föreskrifter för de olika religionernas anhängare. Den viktigaste bland dessa lagar var 1883 års exarkatordning4 för bulgarisk-ortodoxa. Enligt denna dömdes till äktenskapsskillnad av andliga domstolar, varefter domen skulle konfirmeras av biskop (art. 187). Som påföljd vid de flesta skillnadsskälen var den skyldige maken under två till fem år förbjuden att ingå nytt äktenskap, efter vilken frist den kyrkliga myndigheten hade att pröva, huruvida han hade »bättrat» sig.
Efterkrigstiden medförde en radikal förändring.5 I en ukas nr 107 av d. 12 maj 1945 står det (1 §), att endast civiläktenskapet garanterarde rättigheter och skyldigheter, vilka enligt lagarna äro förenade med äktenskapet. Enligt 30 och 38 §§ kan i Bulgarien äktenskapsskillnad utan vidare meddelas, om båda makarna orubbligt äro överens därom. Ansökningen skall innehålla uppgift om vad som överenskommits beträffande barnen och kan innehålla uppgift om eventuella avtal angående makarnas ekonomiska förhållanden. Domstolen har att företaga medling. Misslyckas denna, må dömas till äktenskapsskillnad, dock tidigast 3 månader därefter. Härför förutsättes, att makarnas beslut framstår som orubbligt och att deras överenskommelse beträffande barnen anses ligga i barnens intresse.
Vidare äger vardera maken begära äktenskapsskillnad, »om till följd av allvarlig söndring en fortsatt sammanlevnad är omöjlig».
Övriga skillnadsskäl äro äktenskapsbrott (om talan anställes inom ett år efter erhållen kännedom och tre år sedan det begicks), stämplingar mot den andres liv, dom å straffarbete i minst 5 år, makens bortovaro i minst 2 år utan att man vet om han är vid liv, sjukdom som allvarligt äventyrar andre maken eller avkomman, impotens eller äktenskapets ofruktbarhet under 15 år (måste göras gällande inom 20 år efter äktenskapets ingående) samt grov försummelse av de äktenskapliga plikterna, varvid vissa särskilda fall som slöseri, oärlighet och hemfallenhet åt dryckenskap äro uppräknade.
Den avlidne makens arvingar äga fortsätta ett redan pågående skillnadsmål »för att få fastslaget, att den avlidnes talan varit befogad»(39 §).
I Frankrike infördes skillnadsinstitutet år 1792 av nationalförsamlingen, emedan »äktenskapets oupplöslighet skulle innebära ett förnekande av den mänskliga friheten».1 Napoleon bibehöll institutet i Code civil. År 1816, efter Ludvig XVIII:s restauration, upphävdes institutet generellt.2 Först 1884 lyckades det att återinföra skillnadsinstitutet i Code civil,3 »Divorce par consentement mutuel» blev dock icke ånyo tillåten. D. 2 april 1941 försvårades möjligheterna till äktenskapsskillnad genom bestämmelser, som infördes av marskalk PÉTAIN i egenskap av »Franska statens chef». Hans justitieminister BARTHÉLEMY motiverade detta steg med att familjens skydd vore viktigare än individens, äktenskapsskillnad kunde beviljas endast i exceptionella fall. Förutom att den generella klausulen angående äktenskapsstridigt förhållande skärptes, infördes bestämmelsen, att ansökan om äktenskapsskillnad icke finge behandlas av domstol förrän tidigast 3 år efter äktenskapets ingående. Dessutom hade domstolen rätt att under vissa omständigheter ålägga parterna en väntetid av ytterligare 2 år.4
Genom lag av d. 12 april 1945 förklarade general de Gaulle i namnet av den »Franska republikens provisoriska regering» Pétains lag som ogiltig. De av honom utfärdade nya bestämmelserna utgöra emellertid icke en ren återgång till vad som tidigare gällde, utan övertaga en del ändringar från 1941. Bestämmelsen om att äktenskapsskillnad icke fick meddelas förrän tre år efter äktenskapets ingående upphävdes. Däremot bibehölls domstolens befogenhet att uppskjuta skillnadsdomen, vilket nu får ske två gånger på högst 6 månader (art. 238).
Äktenskapsskillnad kan numera meddelas i Frankrike på tre skäl: äktenskapsbrott, urbota och vanärande straff (une peine afflictive et infamante)5 samt misshandel, våld eller förolämpningar (excès, sévices ou injures), om dessa innebära ett sådant grovt eller upprepat åsidosät-
tande av äktenskapets uppgifter och plikter, att det skäligen icke kan fordras, att den andra maken fortsätter sammanlevnaden (art. 229 — 232). Dessa skäl överensstämma nästan ordagrant med 1941 års lag.1
Parterna ha att infinna sig personligen, domstolen skall göra ett medlingsförsök. Misslyckas detta, skall, om barn finnas i äktenskapet, åt en särskilt kvalificerad person med social erfarenhet uppdragas att verkställa utredning angående familjens ekonomiska och moraliska förhållanden och barnens nuvarande och framtida levnadsvillkor. Endast när det gäller skillnad på grund av utdömt urbota och vanärande straff må dom meddelas omedelbart. Det redan år 1941 införda förbudet mot behandling i pressen av skillnadsmål bibehölls (art. 239), likaså möjligheten att tillerkänna ena maken ersättning för materiell och psykisk skada, som uppkommit genom äktenskapets upplösning.
I Grekland gällde till krigsutbrottet 1835 resp. 1856 års civilrätt. De många reformförsöken strandade jämt. Äktenskapsrätten var konfessionell, i synnerhet gällde den grekisk-ortodoxa kyrkans religiösa föreskrifter.2 Beträffande äktenskapsskillnaden gällde lag nr 2228 avd. 24 juni 1920. Denna hade till förebild bestämmelserna i den tyska Bürgerliches Gesetzbuch. Den avsåg emellertid enligt art. 20 bl. a. icke mohammedaner och invånare på Kreta.
Efter mycket långvariga förarbeten, vilka under de senaste årtiondena leddes av professor M. BALIS, utkom år 1940 en ny civillag, som skulle träda i kraft d. 1 juli 1941. Kriget hindrade detta. Efter befrielsen beslöts att låta omredigera lagen av en tremannakommission. Den nya lydelsen kungjordes 1945 och trädde i kraft d. 23 febr. 1946.3
Äktenskapets ingående har bibehållit sin religiösa karaktär, varemot äktenskapsskillnad nu icke längre i något fall meddelas av andliga utan alltid av statliga domstolar. Äro makarna ortodoxa kristna, skall dock medling av biskop föregå. Skillnadsskäl äro: äktenskapsbrott, stämplingar mot andra makens liv, egenvilligt övergivande, sinnessjukdom, frånvaro, impotens under vissa förutsättningar4 och lepra, varjämte en generell klausul existerar, enligt vilken vid grov försummelse, som omöjliggör fortsatt sammanlevnad, den förfördelade maken äger begära skilsmässa (art. 1442). Hemskillnad existerar icke i Grekland.
I Jugoslavien hörde äktenskapsrätten ända till 1946 till Europas mest invecklade system.5 Vid sidan om varandra gällde — allt
efter landsdel och religion — serbisk, österrikisk, ungersk, montenegrinsk1 och kyrklig rätt. Skillnaderna voro avsevärda. Bigami var visserligen i princip brottslig, men mohammedaner fingo i Bosnien hålla sig med upp till 7 fruar. I den ena landsändan var skilsmässa förbjuden, i den andra tillåten.2
Efter befrielsen från den tyska ockupationen utfärdades d. 3 april 1946 av marskalk Titos regering å den Federativa Jugoslaviska Folkrepublikens vägnar en lag angående äktenskapet, genom vilken äktenskapsrätten gjordes enhetlig och alla kyrkans befogenheter avskaffades. Civiläktenskapet är numera obligatoriskt, varje äktenskap skall ingås inför en folkkommitté (art. 26). I ingressen till lagen heter det: »Äktenskapet, som utgör familjens grundval, står under statens beskydd. » Äktenskapsåldern är 18 år. Hemskillnaden är avskaffad.
Som skillnadsskäl äro uppräknade: äktenskapsbrott, stämplingar mot andra makens liv, misshandel, förolämpningar och lastbart liv, obotlig sinnessjukdom, obefogat eller egenvilligt övergivande under mer än 6 månader, spårlöst försvinnande i 2 år, frihetsstraff i över 3 år samt dom för brott mot »folkets eller statens intressen».
Vidare äger vardera maken begära skillnad, om på grund av oupphörliga tvistigheter, missförstånd, ständig hätskhet eller annan anledning en sådan söndring inträtt i äktenskapet, att sammanlevnaden blivit outhärdlig. Sammanlevnadens outhärdlighet skall anses styrkt, om båda makarna med angivande av befogade skäl gemensamt begär äktenskapsskillnad. Om söndringen beror uteslutande på ena makens vållande, äger endast den andra maken begära skilsmässa.
Äktenskapsskillnad meddelas av domstol. I domen meddelas samtidigt föreskrifter angående underhåll och barnens uppfostran; under vissa omständigheter må vårdnaden om barnen även anförtros den make, som varit vållande till skilsmässan.
Även i Polen företedde civilrätten länge en mycket brokig bild. I det s. k. Kongresspolen gällde Code Civil Napoléon resp. Kungariket Polens civilcodex av år 1825, i de forna tyska, österrikiska, ungerska och ryska områdena kvarstod den rätt, som tidigare gällt i dessa landsdelar. Sålunda voro i kraft, allt efter vilken landsända det gällde, tyska Bürgerliches Gesetzbuch, österrikiska Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch, vissa ungerska lagar och den tsarryska Swod Sakonow. I de forna österrikiska och ryska områdena var skilsmässa förbjuden, i de andra delarna återigen tillåten. I Kongresspolen gällde 1836 års äktenskapslag,
som hade olika regler allt efter makarnas religion.1 Först efter 1945 års befrielse reglerades person- och äktenskapsrätten genom enhetliga lagar. (Den gemensamma arvslagen trädde i kraft så sent som d. 1 jan. 1947, medan obligationsrätten gjordes enhetlig redan år 1933.)
Den nya äktenskapslagen trädde i kraft enligt ett dekret av d. 25 sept. 1945.2
I alla delar av landet är numera det obligatoriska civiläktenskapet infört, makarna äro i motsats till tidigare rätt likaberättigade inom äktenskapet.
Äktenskapet uppfattas av den nya polska lagen som en social institution, ej som en individuell överenskommelse.3 Detta kommer till synes bl. a. i fråga om äktenskapsskillnad. Gemensam överenskommelse är icke tillfyllest. En förutsättning för skilsmässan är, att de minderåriga barnens intressen icke äventyras (art. 24). Ett medlingsförsök skall göras »dans la mesure, où l'intérét des enfants et l'importance sociale du mariage l'exigent».4
Vållandefrågan är av betydelse med avseende å underhåll och skadestånd. Förutom materiell skada kan ersättning utdömas även för psykiskt lidande.
En förutsättning för varje äktenskapsskillnad är verklig och varaktig söndring, som — utom vid sjukdom eller impotens — måste bero på endera makens vållande. Lagen uppräknar 11 skäl för uppkommen söndring: 1. äktenskapsbrott, 2. stämplingar mot andra makens liv och grov ärekränkning, 3. vägrat underhåll, 4. egenvilligt övergivande under minst ett år, 5. vanärande brott, 6. lättjefull eller omoralisk livsföring, 7. vanhedrande yrke, 8. missbruk av sprit och narkotika, 9. sinnessjukdom, 10. smittosam könssjukdom, 11. impotens före 50 år sålder. Anledningen till skilsmässa måste ha uppkommit efter äktenskapets ingående.
Reglerna om hemskillnad ha upphävts.
För tiden till d. 31 dec. 1948 gälla vissa övergångsbestämmelser, bl. a. må äktenskap ingångna före d. 31 dec. 1945 skiljas på grund av ömsesidig överenskommelse.
I Rumänien5 gäller numera på äktenskapsrättens område den rumänska civillagens (Codul civil) bestämmelser över hela landet. De tidigare gällande särreglerna för vissa territorier och konfessioner ha upphävts. Skillnadsskäl äro (§§ 211 ff.): äktenskapsbrott, dom å straffarbete, misshandel ävensom våld eller grova förolämpningar, om dessa äro av svår beskaffenhet och varaktigt upprepats. Skillnadsskälen kunna icke
längre åberopas, om efteråt en försoning ägt rum mellan makarna (§ 251). Genom lag d. 23 juni 1943 upphävdes civillagens bestämmelser om skilsmässoproceduren och ersattes av nya processuella föreskrifter. Medling skall föregå, efter vars misslyckande målet utsättes till förhandling, dock tidigast 30 dagar efter medlingen.
Utom denna s. k. »skilsmässa av bestämda skäl» finnes även en s. k.» skilsmässa i ömsesidigt samförstånd», vilken emellertid i själva verket är mycket sällsynt, då formaliteterna äro omständliga och tidsödande. För att det skall kunna konstateras, att överenskommelsen är orubblig, ha makarna bl. a. att 4 gånger inställa sig med 3 månaders mellanrum, varjämte — oavsett makarnas ålder — deras föräldrars och föräldrarnas föräldrars varje gång förnyade skriftliga samtycke skall företes.
Hemskillnadsinstitutet är okänt i Rumänien.
Jämlikt 285 § övergår en tredjedel av den vållande makens tillgångar på barnen (vid skilsmässa på grund av ömsesidigt samförstånd hälften av båda makarnas tillgångar).
En tidigare bestämmelse, som förbjöd frånskilda makar att åter ingå äktenskap med varandra, har bortfallit genom att 277 § ströks.
Äktenskapsskillnadens utveckling i Sovjetryssland bör ses i samband med de därmed parallellt löpande skiftningarna i sovjetäktenskapet. Fyra etapper kunna urskiljas.
I Tsarryssland var äktenskapet religiöst. Familjerätten enligt Swod Sakonow gick i vissa delar tillbaka till Peter den Stores tid. Ett sovjet dekret av så tidigt datum som d. 20 dec. 1917 — således omedelbartefter oktoberrevolutionen — införde civiläktenskapet. RSFSR:s familjelagstiftning av d. 22 okt. 1918 bekräftade detta. Kontrahenterna hade att muntligen eller skriftligen tillkännagiva sin avsikt att ingå äktenskap, varpå en statlig tjänsteman registrerade förhållandet och förklara dekontrahenterna för äkta makar. Bigami var förbjuden, likaså äktenskap mellan närbesläktade och med sinnessjuka. Liksom enligt tsarrysk rättfanns ingen egendomsgemenskap.
Äktenskapsskillnad kunde utan vidare meddelas på grund av överenskommelse mellan makarna eller på ena makens ensidiga förklaring— även detta en nyhet, som infördes provisoriskt redan under oktoberrevolutionen. Äktenskapets upplösning på grund av överenskommelse registrerades av folkbokföringsmyndigheten, skilsmässa på grund av ena makens ensidiga förklaring skulle anmälas till domstol men medförde ävenledes äktenskapets upplösning. Make som var arbetsoförmögen och i behov av underhåll, hade efter äktenskapets upplösning rätt till visst underhåll (art. 130).
D. 19 nov. 1926 utfärdades i RSFSR en lag angående äktenskap, familj och förmyndarskap, som trädde i kraft d. 1 jan. 1927. I och med denna lag infördes de-facto-äktenskapet vid sidan om det registrerade äktenskapet.1 Söktes registrering av äktenskapet, hade nupturien-
terna att lämna uppgifter angående eventuella tidigare äktenskap och barn och dessutom att avgiva en förklaring att de kände till varandras hälsotillstånd. Registreringen skulle »tillgodose det statliga och samhälleliga intresset, underlätta skyddandet av de personliga och ekonomiska rättigheterna samt tjäna makarnas och barnen intresse» (art.1) . Ett de-facto-äktenskap skulle anses föreligga, om dess existens vitsordades av bägge makarna (art. 11) eller framgick av vissa omständigheter, såsom att vederbörande sammanlevde med varandra, för de gemensamt hushåll, hade manifesterat sina äktenskapliga relationer visavi utomstående eller i den personliga brevväxlingen eller i andra handlingar, brukade lämna varandra ekonomisk hjälp eller uppfostrade barnen gemensamt (art. 12).
I registrerade och de-facto-äktenskap rådde boskillnad, dock att, vad som av makarna förvärvats under äktenskapet, skulle vara samfällt gods och stå under gemensam förvaltning (art. 10), varvid eventuell tvist kunde avgöras av domstol. Vid bägge slagen av äktenskap hade efter dess upplösning den make, som var i nöd, rätt till underhåll, dock endast under 1 år.
Äktenskapets upplösning kunde under dessa omständigheter ske genom sammanlevnadens faktiska upphävande.1 Registrering av upphävandet var möjlig men ej nödvändig och hade endast deklaratorisk karaktär.2
Medan man på detta sätt hade skapat den enklaste tänkbara formen för äktenskapets ingående och dess upplösning, tillkom år 1936 en nyhet beträffande äktenskapsskillnaden. I lag av d. 27 juni 1936, art. 27, stadgades, att »i syfte att bekämpa en lättsinnig inställning gentemot familjen och på grund av de genom familjebildningen uppkomna förpliktelserna» båda makarna i fall av skilsmässa skulle kallas till folkbokföringsmyndigheten och att äktenskapsskillnaden skulle antecknas i båda makarnas pass. Båda makarna voro skyldiga att inställa sig. Möjligheten att ensidigt och utan den andra makens vetskap få äktenskapet upplöst bortföll således. Samtidigt höjdes registreringsavgiften till 50 rubel för den första, 150 rubel för den andra och 300 rubel för varje ytterligare skilsmässa.
Genom en d. 8 juli 1944 dagtecknad förordning av Sovjetunionens Högsta Råd skedde en fullständig omkastning. Anledningen var, att man önskade stabilisera familjen och främja uppkomsten av barnrika äktenskap.3 Betecknande nog infördes i samma lag bl. a. »mo-
derskapsmedaljen», en orden »För moderns hedrande» och hedersbeteckningen »Modern-hjältinnan». Lagen kompletterades genom en förordning av d. 16 april 1945 med bestämmelsen om lagens genomförande och om skilsmässoproceduren.
Blotta sammanlevnaden konstituerar numera i Ryssland icke något äktenskap i juridisk mening (art. 19). Det finnes endast det s. k. registeräktenskapet. Vigsel skall äga rum i särskilda högtidligt inredda lokaler.
I enlighet härmed har även skillnadsrätten (art. 23—26) blivit helt förändrad. Ej blott att äktenskapets ensidiga upplösning har upphört, utan även den ömsesidiga överenskommelsen är enligt lagens ordalydelse ej längre nödvändigtvis tillfyllest. Äktenskapsskillnad meddelas av domstol. Denna skall kalla parter och vittnen, utreda anledningen till skilsmässan och söka medla mellan parterna. På kärandens bekostnad skall det pågående målet kungöras i ortens tidning. Om en försoning icke kommer till stånd, äger käranden fullfölja sin talan i högre rätt. Lagen känner icke till några skillnadsskäl, utan domstolen avgör efter eget skön, huruvida äktenskapsskillnad skall meddelas eller ej. Domstolen har vidare att träffa erforderliga bestämmelser angående underhåll, bodelning, hustruns rätt att bära mannens namn samt vårdnaden av barnen. Kostnaderna för äktenskapsskillnaden höjes väsentligt, de utgöras dels av ansökningsavgift å 100 rubel, dels av ytterligare avgifter mellan 500 och 2,000 rubel.
Den nya skillnadsrättens praktiska verkningar äro svåra att bedöma från utlandet, då lagtexten ej ger någon ledning rörande de omständigheter, som domstolarna skola godtaga som skillnadsskäl. Vissa upplysningar härom lämnas i en uppsats av G. N. SVERDLOV, »Modern Soviet Divorce Practice», The Modern Law Review 1948 s. 163. Enligt denna berodde i två tredjedelar av alla för författaren kända fall skilsmässoansökningen på en överenskommelse mellan makarna, och icke i ett enda fall av denna art blev ansökningen lämnad utan bifall. Sverdlov skriver härtill: »All that the State requires is an assurance that mutual agreement exists in fact and has been arrived at after serious consideration and not frivolously.» Författaren påstår vidare, att även vid ena makens yrkande om äktenskapsskillnad hans talan mycket sällan ogillas (i 5—6 % av fallen) och endast då minderåriga barn finnas. Såsom huvudsakliga skillnadsskäl uppgivas: otrohet, kränkningar, som omöjliggöra sammanlevnaden, samt oförvållad omöjlighet av äktenskaplig samvaro (bortovaro och varaktig sjukdom).1
Av praktisk betydelse är givetvis den av Sverdlov icke behandlade frågan, huruvida de höga och varierande skillnadskostnaderna kunna uppbringas av den genomsnittliga ryske löntagaren eller om denna kostnadsökning har nedbringat antalet skilsmässor.
Vidare är att omnämna Sovjetunionens Högsta Råds av presidenten N. SJVERNIK undertecknade lag av d. 15 febr. 1947, vars enda bestämmelse förbjuder äktenskap mellan sovjetmedborgare och utlänningar. Lagen stadgar emellertid icke, att skillnad kan erhållas på den grund att ena maken är utlänning.
I Tyskland gällde sedan d. 1 jan. 1900 under nära fyra årtionden Bürgerliches Gesetzbuchs bestämmelser angående äktenskapsskillnad (§§ 1564 ff.). Dessa stadganden visade sig vara mycket snäva, varför makarna många gånger överenskommo om att förebära sådana skäl, som enligt lag berättigade till skillnad. Medan de absoluta skillnadsskälen i praktiken trädde i bakgrunden, ökade tillämpningen av det enda relativa skillnadsskälet, söndring på grund av grovt åsidosättande av de äktenskapliga plikterna (§ 1568).
Efter Österrikes annektering utfärdade den nationalsocialistiska regeringen d. 6 juli 1938 en ny gemensam äktenskapslag för »Stortyskland».1 Bortsett från att i denna inbegrepos de tre år tidigare utkomna Nürnberglagarnas rasbestämmelser, måste även nazismens motståndare medgiva, att lagen betydde ett framsteg med avseende å äktenskapsskillnaden. Medan ännu under Weimarrepubliken varje äktenskap så långt möjligt skulle upprätthållas, var den nya lagen beredd att pris giva sådana ohållbara äktenskap, för vilkas bibehållande något intresse icke längre förelåg.
Av denna anledning bibehöllos den nazistiska äktenskapslagens regler även i stort sett efter kapitulationen. Det Allierade Kontrollrådet utfärdade för samtliga zoner d. 20 febr. 1946 såsom lag nr 16 en ny äktenskapslag,2 som avlägsnade rasbestämmelserna och vissa andra föreskrifter men övertog de flesta bestämmelserna i den gamla lagen.
Med hänsyn till denna långt gående överensstämmelse mellan den gamla och den nya tyska äktenskapslagen kan här hänvisas till TAGE GRÖNVALLS utförliga referat i denna tidskrift (1939 s. 604—619). »Vägrad barnalstring» har bortfallit som absolut skillnadsskäl. Vissa ändringar ha vidare blivit följden av att »Ehegesundheitsgesetz» av d. 18 okt. 1935 blivit upphävd.3
I dagens Tyskland finnas två skillnadsskäl på grund av ena makens vållande: 1) äktenskapsbrott och 2) enligt den generella klausulen, ett sådant grovt åsidosättande av de äktenskapliga plikterna eller ett sådant vanärande eller osedligt beteende, att ett återställande av en äktenskapets väsen motsvarande livsgemenskap icke längre kan förväntas. Den vållande maken äger icke själv begära äktenskapsskillnad på grund av den andra makens felande, om dennes försummelser sammanhänga med hans egna försummelser och hans yrkande om äktenskapsskillnad fördenskull moraliskt sett icke kan anses motiverat.
Utan vållande utgöra sinnessjukdom ävensom smittosam eller motbjudande sjukdom skillnadsskäl. Äktenskapsskillnad skall icke beviljas, om densamma i det enskilda fallet icke är moraliskt försvarlig, varvid hänsyn skall tagas till äktenskapets längd, makens ålder och sjukdomens upphov (§ 47).
Av betydelse är, att, i motsats till tidigare rätt, efter treårig särlevnad även den make, som varit vållande, äger påkalla skilsmässa mot andra makens bestridande, därest djupgående, obotlig söndring föreligger och äktenskapets upprätthållande vid rätt bedömning av dess väsen och båda makarnas hela uppträdande moraliskt icke kan försvaras (§ 48). Om äktenskapets upprätthållande ligger i minderåriga barns intresse, skall emellertid yrkandet om äktenskapsskillnad ogillas. Denna bestämmelse har 1946 tillagts av det Allierade Kontrollrådet.
I skillnadsdomen uttalas antingen, att ena maken anses ensam vållande eller övervägande vållande eller att båda makarna anses vållande.
Särskilt är att beakta, att rätten att påyrka äktenskapsskillnad förloras antingen genom preskription (6 månader efter vunnen kunskap om skillnadsskälet och 10 år efter dess uppkomst) eller genom förlåtelse. Såsom förlåtelse anses enligt praxis framför allt samlag medvetskap om skillnadsskälet. Lika med förlåtelse anses, om gärningen icke uppfattats som »ehezerstörend».
Ungern saknar tills dato en enhetlig civilrätt. I allmänhet tilllämpas sedvanerätt, kompletterad av skriftliga rättskällor.
På äktenskapsrättens område gällde ända till krigsslutet artikel XXXI i 1894 års lag.1 Dess bestämmelser angående äktenskapsskillnad (§§ 75 ff.) behärskades av vållandeprincipen. Det mest betydelsefulla skillnadsskälet var äktenskapsbrott (§ 76). Visserligen fanns även en bestämmelse, enligt vilken skillnad kunde meddelas på grund av söndring (§ 80), men detta förutsatte ofta separation under viss, av domstolen i separationsbeslutet fastställd tid. Följden blev, att makarna många gånger fingerade ett äktenskapsbrott. Rättskipningen sökte förgäves stävja dylika skenprocesser.
Efter Horthy-Ungerns sammanbrott ändrades detta rättstillstånd totalt. Äktenskapsskillnaden underlättades avsevärt såväl beträffande skillnadsskälen som beträffande proceduren. »Provisoriska Nationella Regeringens» förordning nr 6800/1945 av d. 16 aug. 1945 angående komplettering och ändring av art. XXXI i 1894 års lag införde tre nya skillnadsskäl, vilka äro oberoende av ena makens vållande och i praktiken möjliggöra äktenskapsskillnad i varje enskilt fall efter utgången av vissa bestämda tider.2
Enligt 6 och 7 §§ i den nya förordningen må två år efter äktenskapets ingående äktenskapsskillnad meddelas på grund av överenskommelse mellan makarna. Härför förutsättes, att makarna ingiva en gemensam
ansökan, vilken skall innehålla makarnas avtal angående skilsmässan, underhåll och rätten att bära namnet och därutöver må innehålla bestämmelser om vad som avtalats i ekonomiska frågor. Domstolen skall med 30 à 60 dagars mellanrum tillfråga makarna personligen, och om de fasthålla vid sitt beslut, skall äktenskapsskillnad meddelas genom dom.
Enligt förordningens 4 § må till äktenskapsskillnad dömas även på ena makens yrkande, om makarna levat åtskilda i 5 år. Frågor rörande underhåll och rätten att bära namnet avgöras i sådant fall efter skälighetssynpunkter.
Vidare infördes som nyhet äktenskapsskillnad på grund av obotlig sinnessjukdom under minst 3 år.
Äktenskapsrätten i Österrike var rätt invecklad före landets annektering genom Hitler. Äktenskapsskillnaden var reglerad efter konfessionella synpunkter.1 Beträffande österrikiska katoliker var äktenskapsskillnad (Trennung des Ehebandes) förbjuden,2 beträffande icke katolska kristna däremot under vissa förutsättningar — bl. a. på grund av oövervinnelig aversion — tillåten; för judar gällde deras religiösa föreskrifter. Strax efter annekteringen infördes den tyska skillnadsrätten med små avvikelser genom lag d. 6 juli 1938.3
Anmärkningsvärt nog fortfara — liksom i Tyskland — bestämmelserna i den nazistiska skillnadsrätten enligt en österrikisk lag av d. 1 maj 1945 att gälla tämligen oförändrade, sedan rasbestämmelserna eliminerats. Äktenskapsskillnad kan således meddelas oberoende av makarnas konfession.
Angående den nya österrikiska familjerätten må hänvisas till FOLKE PERSSONS utförliga redogörelse i SvJT 1947 s. 554.4