LOKALA BEGRÄNSNINGAR I RÄTTEN ATT IDKA NÄRING.

 

AV

 

KOMMERSERÅDET SIEGFRIED MATZ.

 

Frågan om vidden och innebörden av de lokala begränsningar i rätten till näringsutövning, som näringsfrihetsförordningen (NFF) stadgar, är ett spörsmål, som ofta varit föremål för domstolarnas prövning. Någon närmare analys av lagstadgandena i belysning av rättspraxis har dock icke i tryckt form funnits tillgänglig. Det följande utgör ett försök att i någon mån bidraga till att för praktiska ändamål klarlägga den gällande rättens ställning till frågan.
    Rätten att driva näring är enligt NFF knuten icke endast till vissa subjektiva villkor utan är underkastad jämväl lokala begränsningar. Enligt 9 § 1 mom. skall den, som vill i stad idka visst slags näring, göra anmälan härom till viss angiven myndighet i staden. Att orden i stad icke endast ge uttryck för en systematisk indelningsgrund (jfr mom. 2: Vill någon å landet etc.) utan att stadgandet även har en materiellt-rättslig innebörd, som syftar till att lokalt begränsa näringsutövningen till själva stadsområdet, framgår av 2 mom., enligt vilket vid näringsanmälan, som avser landsbygden, uppgift skall lämnas å den socken, där näringen skall utövas.
    Det är således uppenbart, att den rätt till näringsutövning, som genom anmälan förvärvas, är lokalt begränsad för stadsnäringarnas del till stadens administrativa område och för näringsutövningen på landsbygden till vederbörande sockens område. Ett överskridande av denna gräns är enligt 18 § NFF belagt med straff.
    Den i NFF sålunda stadgade begränsningen av rätten till näringsutövning till den kommun, där anmälan skett, är ett arv från äldre tiders näringslagstiftning. Enligt handelsordningen d. 22 dec. 1846 § 2 mom. 3 gällde sålunda den rätt, som någon i stad vunnit, att jämlikt 1 § idka handel — frånsett marknaderna — uttryckligen endast inom denna stad. I den riksdagsskrivelse d. 17 okt. 1863, vari riksdagen hos K. M:t anhöll om utfärdande av nya näringsrättsliga föreskrifter, ifrågasattes ej någon uppmjukning av denna lokala bundenhet. Enligt riksdagens mening skulle den som ville idka handel i stad göra anmälan härom till magistraten, och ville han idka handel i flera städer, skulle an-

mälan ske på varje ställe. Den som ville idka handel på landet skulle med uppgift om stället, där handelsrörelsen vore avsedd att utövas, göra anmälan hos KB. Ville handlande i stad idka handel jämväl på landet, skulle även han iakttaga denna anmälningsplikt.
    I Kommerskollegii på basis av denna riksdagsskrivelse utarbetade förslag till handels- samt fabriks- och hantverksordning, avgivet d. 5 mars 1864, ifrågasattes ej heller någon ändring i principen om kommunen såsom det lokala distrikt, inom vilket näringsidkaren ägde driva sin näring.
    De legislativa skälen för den lokala begränsningen i näringsutövningen ligger i en hävdvunnen, från skråtiden nedärvd protektionistisk inställning från lagstiftningens sida till förmån för den bofasta näringsutövaren. Denne ansågs ha ett anspråk på att få med andras uteslutande tillgodose konsumenternas behov av varor och tjänster på den ort, där rörelsen utövades. Det betraktades m. a. o. som ett intrång, om någon handlande eller hantverkare från annan ort sökte betjäna kundkretsen på den förra orten — det var ett illojalt förfarande, som minskade försörjningsmöjligheterna för de på orten bofasta näringsidkarna, och i äldre tiders merkantilistiska åskådning låg en tendens att samhället hade ett visst ansvar för att medborgarna kunde ärligen försörja sig. Denna tendens kom för jordbruksnäringens del till uttryck i den gamla besutenhetslagstiftningen och för handelns och hantverkets del i de regleringar av dessa näringar, som skedde genom skrå- och handelsförfattningarna. Ehuru dessa tendenser voro starkt neddämpade genom den liberala grundsyn, som låg bakom NFF, voro de dock där icke helt utplånade, och den lokala begränsningen i näringsutövningen är just en av de punkter, där den gamla åskådningen lyckades hålla sig kvar.
    Med denna försörjningssynpunkt bands samman ett kommunalt skatteintresse: den på orten bosatte näringsidkaren — menade man — lämnade ett bidrag till de kommunala utgifterna på platsen, medan en utsocknes handlande eller hantverkare, som försåge ortens kunder, visserligen i större eller mindre mån droge nytta av de kommunala anordningarna på platsen men icke lämnade bidrag till dessa i form avskatt.
    Såsom nämnt äro stadgandena i 9 § NFF om anmälningsplikt för näringsutövning till det s. k. näringsregistret byggda på den förutsättningen att rätten till näringsutövning är lokalt begränsad för stadsnäringarnas del till stadsområdet och för näringsutövningen på landsbygden till vederbörande sockens område.
    När det gäller fabriks- och i viss mån även hantverksrörelse är det relativt lätt att fixera det lokala momentet i näringsutövningen. Rörelsen utövas självfallet på den ort, där fabriken resp. verkstaden är belägen. Den som t. ex. har en fabrik eller verkstad i Stockholm kan inte utan särskild anmälan till vederbörande myndighet öppna en fabrik eller verkstad på annan ort.¹ För hantverksrörelsens del är dock att märka,

 

    ¹ Som ett belysande prejudikat må åberopas NJA 1907:28. En person hade till handelsregistret hos KB i Blekinge län anmält, att han under viss

att den i många fall utövas åtminstone delvis i ambulatorisk form. Så måste t. ex. installatörer för elektriska anläggningar samt för värme och vattenledningar, plåtslagare, målare, byggnadssnickare m. fl. utföra arbetet på platsen, och verkstaden blir för dem i många fall, förutom en förvaringsplats för verktyg och material, huvudsakligen det centrum, från vilket de olika arbetena dirigeras, men alls icke eller endast i mindre omfattning en plats, där tillverkning av det i rörelsen använda materialet bedrives. I dylika fall uppstår frågan, huruvida anmälan av hantverksrörelsen i den kommun, där verkstaden är belägen, även täcker den utövning av rörelsen, som sker på de olika arbetsplatserna i andra kommuner. I ett rättsfall (NJA 1909: 565) har frågan prövats. En kakelugnsmakare, bosatt i en landskommun, hade åtagit sig uppsättande av kakelugnar i en närbelägen stad och därvid såsom arbetare anlitat andra än hustru och hemmavarande barn. Han åtalades för att han i staden utövat kakelugnsmakaryrket utan att ha gjort vederbörlig anmälan till magistraten. I rådhusrätten, där han styrkte att han kort före åtalet gjort anmälan till handelsregistret om idkande av handel inom den socken, där han bodde, fälldes han till böter för underlåtenheten att göra vederbörlig anmälan om att han utövat nämnda yrke i staden. Emellertid styrkte han i HD, att anmälan till handelsregistret avsett jämväl drivande av byggnadsyrket. I anledning härav förklarade HD, att den tilltalades åtgörande att efter dagen för anmälan hava i staden med andra biträden än hustru och hemmavarande barn drivit kakelugnsmakaryrket icke vore av beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda. HD:s utslag lärer kunna tagas till intäkt för att utövande av hantverksrörelse av det slag varom fråga är icke är begränsat till området för den kommun, där anmälan till vederbörande register skett, utan att hantverkaren är oförhindrad att även med lejd arbetskraft utföra arbeten inom andra kommuner, givetvis under förutsättning att någon verkstad e. d. där ej inrättas.
    Ett spörsmål, som i detta sammanhang må beröras, gäller i vad mån t. ex. en fabriksägare har rätt att på annan ort än där fabriken är belägen utan särskild anmälan sälja fabrikens produkter. Frågan har avgjorts i ett rättsfall NJA 1893: 12. En utländsk undersåte, som erhållit K. M:ts tillstånd att driva kemisk-teknisk fabrik i Malmö, hade i Stockholm slutit avtal om försäljning av viss del av produktionen, som framdeles skulle levereras från fabriken. Han blev åtalad för drivande av olaga handel i Stockholm och blev bötfälld härför av Överståthållarämbetet. Av Svea hovrättt, i vars utslag HD ej gjorde ändring, blev han emellertid frikänd. I motiveringen till hovrättens utslag framhölls, att

 

firma ämnade bedriva fatfabrik i Asarums socken. Han idkade vid sidan härav fabriksverksamhet under samma firma även i Karlshamn, bestående i viss behandling av tomfat, som dock icke voro tillverkade vid förstnämnda fabrik. Han åtalades och bötfälldes i alla tre instanser för underlåtenheten att göra anmälan enligt NFF om rörelsen i Karlshamn. I rådhusrättens utslag framhölls bl. a., att sistnämnda rörelse finge anses såsomi och för sig av självständig art samt att den tillika varit av betydande omfattning.

hans förfarande i fråga icke vore av beskaffenhet att han därigenom överskridit den på grund av K. M:ts resolution honom tillkommande näringsrätt.
    Prejudikatet avsåg visserligen en utlänning, men den princip som där kom till uttryck, måste givetvis också äga tillämpning för svenska undersåtar. Det måste sålunda anses fastslaget, att en fabriksägare, när det gäller försäljning av fabrikens produkter, icke är i lokalt hänseende så stängd, att han icke skulle äga rätt att på ort utanför den kommun, där fabriken är belägen, sluta avtal om försäljning av fabrikens produkter.
    I fråga om handelsrörelse är det lokala momentet icke så självgivet som t. ex. för fabriksrörelse. Visserligen finns också vid handeln — särskilt när det gäller försäljning i bod eller annat upplagsställe — en lokal anknytning, nämligen den fastighet, där boden eller upplagsstället är beläget, och för grosshandelsrörelse kommer därvid i fråga den fastighet, där kontoret, från vilket rörelsen utövas, ligger. I själva handelsrörelsen ligger emellertid begreppsmässigt ett ur lokal synpunkt diffust moment. Det centrala i handelsrörelsen — avslutandet av köp- och försäljningsavtal — låter sig nämligen icke lokaliseras lika enkelt som t. ex. varutillverkningen vid en fabriks- eller hantverksrörelse.
    NFF gör, såsom av lagtexten framgår, åtskillnad mellan grosshandel och detaljhandel. Efter ordalagen gäller begränsningen i handelsrätten till vederbörande kommun för båda slagen av handelsrörelse.
    Vad först angår detaljhandeln, d. v. s. den rörelse, som består i varuförsäljning direkt till konsumenter, är den från lagstiftningens ståndpunkt s. a. s. normala formen för denna handels bedrivande, att försäljningsavtalen slutas i den bod eller vid det upplagsställe, som lagen avser. Därvid är det givetvis utan betydelse om avtalet slutes vid personligt besök av kunden eller ombud för honom eller ock om det sker muntligt per telefon eller genom en skriftlig order. Likaledes är det utan betydelse ur nu förevarande synpunkt, om varan avhämtas i handelsmannens butik eller lager eller om den genom dennes försorg försändes till köparen, evad denne bor på orten eller annorstädes.

 

    I detta sammanhang må beröras ett rättsfall (NJA 1936: 675), där frågan om den lokala begränsningen i handelsrätten kom under bedömande. I föreliggande fall gällde det emellertid tillämpning av en specialförfattning, nämligen KF d. 15 juni 1934 (nr 282) om viss reglering av handeln med färsk strömming och i anledning av denna utfärdade speciella bestämmelser om strömmingshandeln. En partihandlare med strömming i Norrköping, vilken enligt dessa föreskrifter ägde bedriva partihandel endast inom Östergötlands län, hade efter telefonorder, som mottagits på kontoret i Norrköping, avsänt 30 kg strömming till en fiskhandlare i Vingåker. Han åtalades. Häradsrätten biföll åtalet, enär partihandlaren genom sitt förfarande måste anses ha idkat partihandel inom Södermanlands län. Majoriteten i hovrätten (3 ledamöter) gjorde ej ändring. Minoriteten (2 ledamöter) frikände den tilltalade, enär den omständigheten att han efter telefonledes träffad överenskommelse levererat färsk strömming till återförsäljare inom Södermanlands län icke kunde anses innebära, att han inom nämnda län idkat

 

7—497004. Svensk Juristtidning 1949.

partihandel. HD (enhällig) fann ej skäl göra ändring i det slut, vartill domstolarna kommit i målet. I motiveringen framhöll HD, att enligt gällande författningar för strömmingshandeln ägde allenast den, som erhållit särskilt tillstånd att inom Södermanlands län bedriva partihandel med färsk strömming, rätt att försälja sådan vara till återförsäljare inom länet. Den tilltalade hade — oaktat han icke innehade sådant tillstånd — verkställt den i häradsrättens utslag omförmälda försäljningen.

 

    Den princip, som kommit till uttryck i berörda rättsfall, nämligen att handlanden överträder den lokala begränsningen i sin näringsrätt genom att han, efter att telefonledes ha mottagit och accepterat en beställning på sitt kontor, expedierar varan till ort utanför det område, inom vilket han har handelsrätt, bör givetvis icke utsträckas utöver tillämpningen av den specialförfattning, som i målet var i fråga. Den kan icke rimligen anses tillämplig på grosshandel i allmänhet. För denna gäller visserligen liksom för detaljhandeln efter ordalagen i NFF 9 §, att staden resp. socknen utgör det område, inom vilket rörelsen skall utövas. Om emellertid den i berörda rättsfall godkända principen skulle äga generell giltighet, skulle strömmingshandelsförordningens stadgande om begränsning av partihandeln till länet varit överflödig, då i så fall redan NFF skulle ha stadgat den långt strängare begränsningen av rörelsen till resp. stad eller socken. Det är emellertid uppenbart, att det skulle över hövan inkräkta på handelns frihet — ja för grosshandelns del åtminstone i vissa fall nära nog omöjliggöra densamma, om NFF tolkades på detta restriktiva sätt. För såväl grosshandeln som detaljhandeln bör därför den princip, som kom till uttryck i den ståndpunkt dissidenterna i hovrätten intogo i förberörda mål, anses äga giltighet, dock med undantag för de speciella områden, där genom särskilda bestämmelser en strängare ordning råder.
    När uppgörelsen om försäljningen träffas på annan ort än där rörelsen enligt anmälan bedrives, kan frågan, huruvida ett överskridande av den lokala begränsningen i handelsrätten ägt rum, bli mera komplicerad. Betjänar sig handelsmannen i ett dylikt fall av ett ombud, som t. ex. vid besök hos kunderna, ev. efter förevisande av prov upptar order, som han därefter översänder till sin huvudman i och för expediering, kan det göras gällande, att det slutgiltiga avtalet kommer till stånd först genom att huvudmannen-handlanden godkänner den insända ordern och befordrar den till verkställighet genom varans avsändande. I ett mål (NJA 1891: 27) hade innehavaren av en till handelsregistret i Göteborg anmäld firma åtalats för olaga handel, bestående i att efter annonsering i ortspressen ett från firman utsänt ombud på ett hotellrum i Karlstad med förevisande av tygprover upptagit order på tyger, vilka order därefter av försäljaren insänts till huvudmannen, som ombesörjde varans expediering till kunden mot efterkrav. Underrätten biföll åtalet med motivering, att den tilltalade »genom att på angivet sätt tillhandahålla allmänheten i Karlstad sina varor ej kunde annorledes anses än såsom den där från bod i Karlstad idkat försäljning av varor». Hovrätten, i vars utslag HD (enhällig) ej gjorde ändring, frikände däremot den

tilltalade, enär vad i målet mot firmainnehavaren förekommit ej vore av beskaffenhet att enligt lag för honom medföra ansvar.
    Underrätten utgick uppenbarligen från den uppfattningen, att firmainnehavaren genom hela förfaringssättet vid försäljningen ex analogia borde likställas med den som utan anmälan idkat försäljning i bod. En dylik utvidgning av straffansvaret för olaga handel vann dock icke överrätternas gillande. Däremot framgår icke av hovrättens knapphändiga motivering vilken inställning domstolen hade i principfrågan huruvida avtalet skulle anses avslutat i Göteborg eller i Karlstad.
    Liknande utgång som i nyssberörda fall fick ett mål (SvJT 1929: 25),där en kaffehandlande i Uddevalla låtit genom ett ombud i Trollhätta nupptaga order å kaffe från privatpersoner. Orderna insändes därefter av ombudet till firman i Uddevalla, varifrån expedieringen skedde. Handlanden, som åtalades, gjorde gällande, att avtalen kommit till stånd i Uddevalla, enär ordersedlarna dit insänts och godkänts i och för expediering. Den tilltalade frikändes i underrätten, i vars utslag hovrätten ej gjorde ändring. Underrättens motivering — vari ifrågakomna förfarande förklarades icke vara att hänföra till sådant fall, som avsåges i 18 §NFF — ger icke någon klarhet i frågan, huruvida platsen för avtalets avslutande av domstolen tillerkändes någon betydelse i förevarande hänseende.¹
    Om emellertid handelsmannen själv sluter bindande försäljningsavtal utanför det för hans rörelse gällande området, kan den för nyss an-

 

    ¹ I rättspraxis har fastslagits, att enbart upptagandet av beställningar för framtida leverans — även om det sker av företagaren själv — icke är att anse såsom drivande av handelsrörelse. Som belägg härför må anföras rättsfallet i NJA 1889:118. Fråga var här visserligen om en utlänning, en norrman, men själva principavgörandet lärer få anses ha allmän giltighet. I förevarande fall hade personen i fråga i Sverige upptagit beställningar på vissa fabriksalster, som framdeles skulle levereras från en honom tillhörig i Norge belägen fabrik. Anställt åtal för olaga handel bifölls i underrätten, men hovrätten, i vars utslag HD ej gjorde ändring, ogillade åtalet med den motivering, att emot den tilltalade ej förekommit annat än att han här i landet emottagit beställningar å varor att framdeles levereras från fabriken i fråga.Ett annat prejudikat (NJA 1901:193) ger belägg för att såsom »försäljning» icke ansetts upptagande av beställning å vara, avsedd att senare tillverkas. I detta fall förelåg följande: Länsstyrelsen i Värmlands län hade i en kungörelse förordnat, att under bl. a. torgdag icke finge idkas försäljning av eller ens till försäljning utställas andra varor än kreatur, alster av ortens jordbruk och mejeriskötsel samt tillverkningar av länets hantverkare eller hemslöjd. Åtal anställdes mot en skräddare för att han på en viss torgdag mottagit beställningar på kläder och i sammanhang därmed förevisat klädstycken såsom prov. Häradsrätten ansåg, att den tilltalades tillvägagående måste »såsom försäljning anses» och biföll åtalet. Hovrätten däremot fann hans åtgärd att vid tillfället i fråga ha emottagit beställningar å kläder och i sammanhang därmed förevisat klädstycken såsom prov ej vara av beskaffenhet att han därigenom kunde anses ha överträtt KB:s kungörelse. Den tilltalade frikändes följaktligen. En dissident i hovrätten fann dock ej skäl att göra ändring i häradsrättens utslag. HD fann ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

givna fall ifrågasatta fiktionen om platsen för avtalets slutande icke göras gällande, och den fråga, som skall besvaras, är huruvida ett avtal, som ostridigt slutits å annan ort än där rörelsen utövas och är anmäld, innebär olaga handel. Ur synpunkten av det lokalprotektionistiska motiv, som ligger till grund för den lokala begränsningen i handelsrätten, kunde förfarandets betecknande såsom olaga handel åtminstone för detaljhandelns del måhända anses försvarligt. En handelsman, som reser utanför den ort, där han utövar sin rörelse, och där träffar försäljningsavtal — låt vara att leveransen senare sker från kontoret eller lagret på anmälningsorten — kommer merendels att tillgodose ett konsumentbehov, som borde vara den där bofasta handeln förbehållet. Emellertid skulle en så sträng tolkning av NFF:s stadgande om den lokala begränsningen i handelsrättigheten komma att leda till för handeln nära nog olidliga inskränkningar, särskilt för grosshandelns del.
    Det skulle knappast vara rimligt, om grosshandelsrörelsen skulle vara begränsad till den kommun, där kontoret är beläget. Det ligger i denna rörelsegrens natur, att avnämare måste sökas över hela landet, och det vore föga rationellt om rörelseidkaren själv skulle vara förhindrad att på annan ort sluta definitiva försäljningsavtal utan måste begränsa sig till att upptaga kundens rekvisition, som formellt måste bekräftas från kontoret. Vad som emellertid gäller om grosshandel gäller även för detaljhandeln — lagen gör dem emellan ingen åtskillnad på den lokala begränsningen i näringsutövningen.
    Den här hävdade uppfattningen, att det icke innebär olaga handel att sluta definitiva försäljningsavtal å annan ort än där rörelsen idkas, har även vunnit bekräftelse i rättspraxis.
    I rättsfallet NJA 1891:551 sålde en grosshandlare i ur, som anmält grosshandelsrörelsen i Stockholm, till en urmakare på annan ort fyra klockor, vilka av säljaren medfördes såsom »prov» men omedelbart överlämnades till köparen. Denne undertecknade i samband härmed en »rekvisition». Betalning erlades därvid icke, utan köparen erhöll sedermera en räkning å försäljningen från kontoret i Stockholm. I detta fall är det uppenbart, att det definitiva försäljningsavtalet kommit till stånd på annan ort än där rörelsen enligt anmälan utövades. Underrätten bötfällde också säljaren, men han frikändes i hovrätten, i vars utslag HD ej gjorde ändring.¹
    Det är emellertid å andra sidan klart, att försäljningen för att täckas av den för rörelsen på annan ort gjorda anmälan måste ske för firmans räkning. Detta innebär, att transaktionen måste ingå i företagets räkenskaper och att leverans — i den mån så icke såsom i nyss angivna fall skett redan i samband med avtalets avslutande — måste äga rum från ett av företaget disponerat lager. Därvid kan tillgå antingen så att det sålda levereras direkt till kunden eller också genom förmedling av för-

 

    ¹ Av hovrättens motivering — där blott åberopas »de omständigheter, varunder ifrågavarande försäljning skett» — framgår ej huruvida det möjligen var den omständigheten att försäljningen skedde till återförsäljare, som föranledde frikännandet (jfr NJA 1939:174).

säljaren.¹ Det kunde då ifrågasättas, huruvida man ej därvid borde uppställa det kravet, att, om leverans sker till flera kunder samtidigt, leveranserna vid avsändandet från firmans lager måste vara bestämda för de olika kunderna. Så har emellertid i rättspraxis ej skett. Frågan har avgjorts i HD i rättsfallet NJA 1898: 105. En handlande i gödningsämnen med handelsrättigheter i Göteborg tog genom ombud upp leveransorder i Varbergs omnejd. Därefter lät han sända två järnvägsvagnar lastade med säckar med gödningsämnen, sannolikt från firmans lager i Göteborg, till Varberg med honom själv såsom uppgiven mottagare. Han reste sedan ånyo till Varberg, lät kunderna på ett av honom förhyrt hotellrum erlägga betalningen och ordnade om att kunderna blevo i tillfälle att avhämta varan vid järnvägsvagnen.
    Han blev efter åtal fälld i rådhusrätten för olaga handel. I motiveringen anfördes bl. a., att det av vad som i målet förekommit framginge, att det rekvirerade godset avsänts till Varberg, ställt till den åtalade, samt till rekvirenterna från järnvägsvagnar utlämnats först sedan betalning erlagts till den tilltalade, som för sådant ändamål uppehållit sig i Varberg. Härav framginge enligt rådhusrättens mening, att »köpet om godset avslutats» i Varberg. Emellertid hade den tilltalade icke i Varberg förvärvat rätt att idka handel. I hovrätten blev han däremot frikänd, enär han icke genom det förfarande, som lagts honom till last, gjort sig till ansvar förfallen. HD:s majoritet (5 ledamöter) gjorde ej ändring i detta utslag, men en dissident fällde den tilltalade, enär han genom sitt förfarande »idkat handel i Varberg, som i 10 § 1 mom.² NFF sägs». I motiveringen framhölls bl. a., att den tilltalade låtit till Varberg för eget mottagande avsända hela det varuparti, som för fullgörande av samtliga leveransavtalen erfordrats, utan att dessförinnan de förde olika köparna bestämda posterna blivit från varandra avskilda. Av motsättningen mellan denne dissident och HD:s majoritet synes framgå, att majoriteten icke ansett erforderligt, att vid varans expediering från firmans kontor och lager i Göteborg en individualisering av de olika posterna på de skilda kunderna skedde.
    Det måste genom detta prejudikat anses fastslaget, att ett överskridande av den lokala gränsen för näringsutövningen icke sker, oaktat ej endast själva avtalet ingåtts å annan ort än där anmälan skett utan ock betalning uppburits å annan ort och varan där utlämnats från ett för tillfället ordnat upplag. Sambandet mellan de sålunda ingångna och i Varberg avvecklade affärerna och företaget i Göteborg har inskränkts till att affärerna avslutats i göteborgsfirmans namn och gått genom dess böcker. Därtill har visserligen kommit, att de i Varberg utlämnade varuposterna utan att ha blivit för de olika köparna avskilda sannolikt tagits från firmans lager i Göteborg. Det lärer emellertid i förevarande fall vara utan betydelse om så skett. Om firman tillfälligtvis

 

    ¹ Se det ovan refererade rättsfallet i SvJT 1929:25.

    ² Enligt då gällande lydelse innehöll anförda lagrum förbud mot s. k. realisation, vilka bestämmelser genom 1908 års lagändring med vissa ändringar överflyttades till 9 § 3 mom. NFF.

— t. ex. på grund av att ett från annan ort till Varberg inkommet fartyg medfört ett parti gödningsämnen för firmans räkning — disponerat en varukvantitet på orten i fråga, skulle den omständigheten att expedieringen skett från detta parti knappast ha kunnat medföra ett ändrat rättsligt bedömande av förfarandet.
    Den frågan återstår då att besvara: vad skulle ytterligare ha krävts för att i förevarande exempel ett ostridigt fall av olaga handel skulle ha förelegat. Det är uppenbart, att om göteborgsfirman t. ex. förhyrt en lagerlokal i Varberg för försäljning och expediering av leveranser, förfarandet hade måst betecknas såsom olaga handel. I så fall hade nämligen firman haft ett »upplagsställe» i Varberg, för vilket enligt 9 § 1 mom. NFF anmälningsplikt skulle förelegat. Ett överskridande av den lokala begränsningen i handelsrätten äger m. a. o. rum — frånsett det fall att förfarandet kan rubriceras såsom olaga gårdfarihandel eller olaga realisation — genom att ett företag utanför den ort, där näringen enligt anmälan är avsedd att bedrivas, upprättar ett fast försäljningsställe, som uppfyller NFF:s krav på att utgöra »bod eller annat upplagsställe». För den där bedrivna rörelsen är företaget skyldigt att verkställa anmälan på den orten. Det viktiga spörsmålet vad som skall anses ingå under begreppet  »bod eller annat upplagsställe» kan tyvärr på grund av utrymmesbegränsningen ej här närmare klarläggas utan därmed torde få anstå till ett annat sammanhang.