Internationella fångvårds- och straffrättskongressen i Haag pågick under tiden d. 14—19 aug. 1950. Den var den tolfte i ordningen av de kongresser som CIPP — Commission internationale pénale et pénitentiaire— anordnat under sin snart 80-åriga tillvaro. Trettio stater voro representerade med sammanlagt 300 deltagare, varav ett sjuttiotal officiella delegater. Tillslutningen blev något mindre än beräknat, tydligen till följd av den ökade utrikespolitiska spänningen under sommaren, men i gengäld blev formatet hanterligare och utbytet långt större än vid t. ex. jättekongressen

 

1008 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.i Berlin 1935. Nu som förut utgjordes majoriteten av domare, universitetslärare i straffrätt, advokater, läkare och fångvårdsmän. En yrkesgrupp var så gott som ny, nämligen det tjugutal deltagare, som direkt angåvo sig arbeta inom kriminologi och/eller sociologi; hit hörde t. ex. makarna Sheldon Glueck (USA) och två av Englands ledande kriminologer Grünhut och Radzinowicz. En holländsk deltagare — van Bemmelen — är prof. i straffrätt och kriminologi i Leyden. Något överraskande var det att finna att också Argentina, Chile, Cuba och Venezuela ha kriminologiska institut, vid kongressen representerade av vederbörande direktörer. Chilenaren — dr Drapkin —gjorde på hemvägen besök vid danska och svenska fångvårdsanstalter.
    Initiativet till bildande av ett internationellt forum för behandling av straffrätts- och fångvårdsfrågor togs i New-York (på 1860-talet). Ordförandeposten i CIPP har innehafts av européer från 1910 till 1946, då Sanford Bates, tidigare chef för den federala fångvården i USA, valdes till ordf. Han presiderade vid kongressen tillsammans med hedersordföranden, den holländske generaladvokaten J. P. Hooykaas. Såsom generalsekreterare tjänstgjorde den svenskfödde sociologiprofessorn i Philadelphia Thorsten Sellin.
    Tolv förhandlingsämnen voro förelagda kongressen: särskild förundersökning, psykiatrisk expertis i fångvården, differentieringen, öppen anstaltsvård, behandlingen av vaneförbrytare, de korta frihetsstraffen, villkorlig frigivning, straffregistrering, arbetsdriften inom fångvårdsanstalterna m. m. Ett ämne kan kortast uttryckas så: barndomstol eller barnavårdsnämnd? De resolutioner som antogos av plenarförsamlingen voro av mindre intresse, eftersom de merendels blevo kompromisser mellan länder med sins emellan mycket varierande uppfattningar om straffets ändamål och metoderna för bekämpande av brottsligheten. Det blev därför diskussionerna inom de fyra sektionerna som gåvo den väsentliga behållningen av förhandlingarna: överblick över straff- och fängelsesystem världen över och redovisning för debatten just nu i olika länder. Redan före kongressen hade deltagarna fått i sina händer ett väldigt informationsmaterial i form av de rapporter —tillhopa c:a 1 000 sidor — rörande förhandlingsämnena som avgivits av olika specialister. Innehållet i dessa rapporter var ämnesvis sammanfattati generalrapporter, som främst tack vare Sellins energi, kunde distribueras till deltagarna före kongressens början.
    Ett trettiotal länder hade bidragit med text- och bildmaterial till en i samband med kongressen anordnad utställning. En afton var anslagen åtvisning av film om fångvård och »probation», en dag åt besök vid holländska fångvårdsanstalter. Efter kongressen voro 200 deltagare belgiska regeringens gäster vid en rundresa till anstalter i Belgien — Merxplas, Hoogstraten, Louvain och Marneffe.
    Det är sannolikt att kongressen i Haag var den sista i CIPP:s regi. FN har planer på att övertaga verksamheten. Vad CIPP uträttat under nära åtta decennier får man en föreställning om i en på dess föranstaltande utgiven bok Deliberations of the International Penal and Penitentiary Congresses (Temple University Book Store, Philadelphia, Pennsylvania, 1949). Författare är prof. NEEGLY K. TEETERS. Därbeskrives också kongressen i Stockholm 1878. Jag kan inte avstå från att

 

NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 1009återgiva eftermälet: »Ingen kyrkosynod, sammankallad på påvens bud, har kunnat räkna deltagare från så många vitt skilda länder som denna ekumeniska kongress. De yttersta gränserna markerades i norr av Ryssland, Island och New Foundland, i söder av Godahoppsudden och Kap Horn, i öster av Kina, Japan och Nya Zeeland och i väster av Sandwichöarna och Hawaii».— Så världsomspännande blev inte kongressen i Haag — bl. a. var östblocket orepresenterat.

Hardy Göransson.