LITTERATUR

 

KARL OLIVECRONA. Three Essays in Roman Law. Lund och København 1949. Ejnar Munksgaard. 92 s. DKr 5.00.

    Då man vet, hur sparsamt intresset i Norden numera är för forskningar i romersk rätt, förstår man mer än väl, att författaren funnit det vara angeläget att publicera denna skrift på engelska språket. Och förvisso äro hans ifrågavarande undersökningar värda att bekantgöras i hela den romanistiska vetenskapens värld. Till väsentlig del ha de emellertid förut utgivits på svenska. Men en omarbetning har nu skett, och nyare litteratur har beaktats.
    Den sista av de tre uppsatserna, The Acquisition of Possession in Roman Law, har undertecknad förut recenserat i denna tidskrift (1939 s. 225 ff.). Såsom i recensionen skildras, har förf. skarpsinnigt och med övertygande klarhet gjort gällande, att de romerska juristernas krav på att besittningsförvärv skulle ske corpore innebar vad ordet sade, nämligen att förvärvet skulle ske med kroppen, d. v. s. genom att förvärvaren vidrörde saken, vilket är att förklara så, att vidrörandet hade magisk betydelse. Förf. meddelar nu, att Hägerström i anslutning härtill uppställde en intressant hypotes angående innebörden av att besittningsförvärvet skulle ske jämväl animo (possessio adquiritur animo et corpore). Hägerström framhöll i ett brev till Olivecrona, att det vid alla kända fall av beröringsmagi hos romarna förutsattes, att man samtidigt med beröringen uttalade vad avsikten med densamma var.1 När t. ex. någon skulle anlitas såsom vittne vid ett rättsärende, förstärkte man hans minne genom att ta honom i örat, där numen memoriae hade sitt säte, under det man åkallade honom till vittne.2 Måhända var därför

 

    1 Brevet sedermera tryckt i Zeitschrift der Savignystiftung, Romanistische Abteilung 52 (1942) s. 462 f.

   2 En utredning i ämnet föreligger numera i HÄGERSTRÖMS arbete Der römische Obligationsbegriff II, bil. 20, s. 273 ff. 

128 V. LUNDSTEDT.animus possidendi vid besittningsförvärv ursprungligen ett tillkännagivande angående avsikten med beröringen, avgivet i förhållande till föregående besittare, vilken lämnade sitt instämmande. Därmed har man fått en förklaring av ursprunget till den länge gåtfulla animus possidendi, vilken synes vara slående riktig. Den blotta animus eller affectus possidendi framstår såsom en förbleknad rest av den formel som egentligen skulle uttalas.
    De övriga två uppsatserna, varav den första och längsta heter Corporations as universitates, motsvara den romerskrättsliga delen av förf:s doktorsavhandling Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, 1928 (rec. i denna tidskrift 1929 s. 428 ff.). Innehållet är i huvudsak detsamma som i doktorsavhandlingen, men behandlingen av fragmentet D. 47.2.21 har brutits ut till en särskild uppsats. Även i övrigt har dispositionen ändrats och framställningen har på vissa punkter omarbetats. I särskilda »Remarks» har förf. kritiserat några senare framställda teorier (av ALBERTARIO och VON  CAROLSFELD) angående interpolation av ordet universitas i de klassiska juristernas skrifter.
    Det romerska korporationsbegreppet har behandlats i en mycket omfattande litteratur, vilken är delad mellan tvenne huvudteorier. Enligt den ena var korporationen en fingerad person, varvid i allmänhet antages att den fiktiva personligheten förlänats av staten. Enligt den andra teorien åter voro medlemmarna av korporationen de verkliga subjekten för dess rättigheter och skyldigheter.
    Förf. hävdar att båda dessa teorier äro oriktiga och att det verkliga förhållandet var det, att korporationen fattades såsom en objektivt bestående enhet av personer, vilken enhet förblev identisk under medlemmarnas växling på samma sätt som t. ex. människokroppen tänktes förbli densamma under växlingen av de partiklar varav den består. Beviset ligger huvudsakligen i påvisandet av att de regler som uppställdes angående korporationen eller universitas — såsom t. ex. ULPIANUS' berömda sats si quid universitati debetur, singulis non debetur; nec quod debet universitas, singuli debent (D. 3.4.7.1.) — intet annat äro än en tillämpning av de allmänna principer, som romarna uppställde angående sammansatta corpora överhuvudtaget.
    Man indelade corpora i tre grupper: 1) sådana som voro enkla enheter, sammanhållna av en enda ande (uno spiritu), t. ex. en staty eller en vas; 2) sådana som bestodo av delar, vilka voro fysiskt sammanfogade, t. ex. ett hus eller ett fartyg; 3) sådana som bestodo av fysiskt fristående delar, såsom folket, legionen, fårhjorden eller korporationen (jfr D. 41.3.30. pr.). De två senare grupperna av corpora (d. v. s. under 2 och 3) kallades universitates. Ulpianus' nyss citerade sats motsvaras helt och hållet av de regler som gällde t. ex. om äganderätten till fårhjorden och till fåren i densamma. Man skilde noga mellan äganderätten till hjorden såsom sådan och äganderätten till de särskilda fåren. Den som var ägare till hjorden, var icke därmed ägare till de särskilda fåren. Omvänt kunde någon äga särskilda får i hjorden, medan hjorden såsom sådan tillhörde en annan. I fråga om ett hus skilde man

 

ANM. AV KARL OLIVECRONA: THREE ESSAYS IN ROMAN LAW. 129mellan besittningen till huset och besittningen till de delar, varav huset bestod, såsom bjälkar o. dyl.: qui universas aedes possedit, singulas res quae in aedificio sunt, non videtur possedisse (D. 41.2.30. pr.). Liksom alltså i universitas såsom rättsobjekt skildes mellan enheten och delarna, så skilde man på motsvarande sätt mellan enheten och medlemmarna, när en universitas var subjekt för rättigheter och skyldigheter: en fordran, som tillkom enheten, tillkom icke de särskilda medlemmarna, och vad enheten var skyldig åvilade icke de särskilda medlemmarna. Reglerna angående corpora av både det ena och det andra slaget voro betingade av de romerska juristernas uppfattning angående enheternas objektiva natur.1
    Anledningen till att den angivna enkla förklaringen förbisetts ligger däri, att man som vanligt sökt tolka de romerska källorna i enlighet med senare tiders föreställningssätt. Läran om corpora, som hämtats från den stoiska naturrätten, har förefallit främmande. I litteraturen har man ganska allmänt betraktat det som självklart, att korporationerna (där corpora voro rättssubjekt) skulle vara corpora av en helt annan art än corpora såsom rättsobjekt. Man finner sålunda t. ex., att auktorer sådana som MITTEIS och ALBERTARIO behandla korporationsläran utan att ens omnämna den allmänna läran om corpora. DUFF berör den i sitt 1938 utgivna arbete Personality in Roman Private Law endast helt kort utan att göra något bruk av den o. s. v. Med en sådan metod avskär man sig från möjligheten att verkligen förstå de romerska juristernas tänkesätt.
    I uppsatsen om fragmentet D. 47.2.21 förklarar förf. en märkvärdig utläggning angående vissa fall av stöld genom att sätta den i samband med och visa den vara en tillämpning av läran om corpora. Fragmentet, som tillskrivits än PAULUS än ULPIANUS och säkerligen stammar från den senare, innehåller, såsom Olivecrona visar i sin kommentar till dess principium och flera av dess paragrafer, »beautiful examples of hairsplitting juridical reasoning». Då stöld förelåg redan genom blotta beröringen med saken, om den skett »bedrägligt» (contrectatio fraudulosa) och i vinningssyfte (D. 47.2.1.3.), så blev på grund av korporalläran följden, att om man exempelvis från en stor kvantitet spannmål tog blott en liten del, så måste man anses ha stulit hela kvantiteten. Denna konsekvens av den klassiska läran kunde kompilatorerna icke gå med på, och så har, såsom förf. påpekar, en del interpolationer måst ske i det behandlade fragmentet. Detta vore flerstädes obegripligt utan den belysning, som förf. ger detsamma utifrån utredningen om de klassiska juristernas begrepp om corpus.
    Olivecrona är professor i processrätt. Han har — såvitt jag tillåtes ha något omdöme i frågan — bland nu levande i Norden icke sin överman såsom rättsfilosofisk tänkare. Hans romanistiska produktion är visserligen icke omfattande. Men den är skarpsinnig och går på djupet.

V. Lundstedt.

 

    1 I Der römische Obligationsbegriff II, bil. 5 s. 101 f. ansluter sig HÅGERSTRÖM till OLIVECRONAS uppfattning.

   9—507004. sSvensk Juristtidning 1950.