B r o t t s l i g h e t e n s   u t v e c k l i n g   å r e n   1 9 1 3   —  1 9 4 7  av Statistiska Centralbyrån. Statistiska meddelanden ser. A. band VI: 3. Sthm 1949. 31 s.

    K. M:t uppdrog d. 5 nov. 1948 åt statistiska centralbyrån att verkställa en utredning rörande brottslighetens utveckling under åren 1913 —47. Utredningen hade till uppgift att skapa klarhet över frågan huruvida en ökning av brottsligheten föreligger och vilka gärningstyper den i så fall främst berörde. En viktig fråga har även varit på vilka åldersgrupper en ökning av brottsligheten faller och särskilt om någon försämring föreligger i fråga om ungdomsbrottsligheten.
    Utredningen, som avlämnades redan d. 2 dec. 1948, föreligger nu i tryck.
    Till grund för utredningen har legat huvudsakligen siffermaterialet i tabellbilagorna till de av statistiska centralbyrån utarbetade berättelserna rörande brottsligheten samt det till centralbyrån från domstolarna och straffregistret avlämnade rättsstatistiska primärmaterialet.
    Utredningen avser att tillhandahålla material rörande de senaste 30 årens fluktuationer i brottsligheten. Med rätta varnar statistiska centralbyrån emellertid i sin kommentar för att man av utredningens mate-

 

134 SVEN ERSMAN.rial drar bestämda slutsatser om variationerna i den verkliga brottslighetens volym. Man antyder i detta sammanhang den kännbara brist som det är att vi sakna en efter rationella grunder förd statistik över brott som kommit till polisens, åklagarnas och, vad särskilt ungdomsbrottsligheten angår, barnavårdsnämndernas kännedom. Vid användningen av materialet bör man ha dessa viktiga reservationer i minnet.
    Särskilt intresse ha utredningens resultat i fråga om ungdomsbrottsligheten tilldragit sig. De framlagda siffrorna visa en oförtydbar tendens till ökning av kriminaliteten i åldersgruppen 15—18 år. Som en mycket oroande omständighet har det betraktats, att dessa ungdomars andel i den svårare brottsligheten av de framlagda siffrorna att döma synes ha tilltagit särskilt kraftigt.
    Också på denna punkt bör emellertid utredningens resultat bedömas med stor försiktighet. För att få en något så när rättvisande bild av ungdomskriminaliteten måste man ta hänsyn till åtalseftergifterna. Av hela antalet 15—18-åringar, som — för att ta ett exempel — år 1947 beträddes med brott mot strafflagen, sakfälldes 646, medan 1 426 (2 072 — 646) fingo åtalseftergift (Tab. 1). Av de sålunda dömda hade, med undantag möjligen för något enstaka fall, 496 gjort sig skyldiga till straffregisterbrott, medan av åtalseftergifterna 1 389 (1 885 — 496) uppges ha avsett straffregisterbrott (Tab. 5 A). Beräkningen av sistnämnda siffra, vilken ju kraftigt inverkar på totalantalet straffregisterbrott för ifrågavarande kategori, måste grunda sig på ett mer eller mindre schematiskt överslag. För exempelvis snatteri och egenmäktigt förfarande kan man ju inte med någon säkerhet avgöra, om brottet av domstol skulle ha bedömts så strängt, att domen skolat anmälas till straffregistret. Man förvånas också över att av åtalseftergifterna för strafflagsbrott endast 37 stycken (1 426—1 389) skulle ha gällt de lindrigare brott, som inte anmälas till straffregistret. En jämförelse mellan proportionerna å ena sidan mellan för straffregisterbrott dömda och förstrafflagsbrott dömda och å andra sidan mellan åtalseftergifterna för straffregisterbrott och för strafflagsbrott gör en benägen att antaga, att det uppgivna antalet åtalseftergifter för straffregisterbrott är för högt. En genomgång av samtliga åtalseftergifter under andra halvåret 1947 har givit vid handen, i den mån siffran får antagas vara representativ för hela året, att det verkliga antalet åtalseftergifter för straffregisterbrott utgjort endast 63 % av det av utredningen uppgivna antalet. Möjligen är därför inte den s. k. straffregisterbrottsligheten bland 15—18-åringarna fullt så stor som man i förstone kan få intryck av, när man tar del av utredningens siffror.
    Den som studerar det intressanta siffermaterialet, bör fästa uppmärksamheten på den avgörande roll för ungdomsbrottslighetens omfattning som de brott spelar, vilka redovisas under rubriken »olovligt tagande och brukande». Man kan inte frigöra sig från intrycket att den gamla goda tiden i stort sett skulle vara tillbaka, om man blott kunde få bukt med billånen.
    Utredningen utsattes i en artikel av byråchefen ERLAND VON HOFSTEN

 

ANM. AV BROTTSLIGHETENS UTVECKLING ÅREN 1937—1947. 135i Morgontidningen d. 2 sept. 1949 för en skarp kritik, som utgick bl. a. från missuppfattningen att utredningens uppgift skulle ha varit att klargöra vilka faktorer som betingar brottslighetens ökning under de senaste åren. Kritiken bemöttes i samma tidning av förste aktuarien SVERKER GROTH d. 24 sept., då även ett genmäle av v. Hofsten publicerades.

Sven Ersman.