Ett spörsmål för hovrätt

vid vittnesförhör i mål

med fri rättegång. Förmånen av fri rättegång för part omfattar sedan gammalt att av parten åberopade vittnen erhålla ersättning för sin inställelse av allmänna medel och att parten icke i målet ålägges någon återbetalningsskyldighet härför. Part, som åtnjuter fri rättegång, har alltså inga kostnader för sina egna vittnen men kan å andra sidan, om han tappar, enligt vanliga regler om rättegångskostnader i domen åläggas ersätta motparten vad denne måst betala sin vittnen.
    Nya RB behandlar parts skyldighet å ena sidan att utgiva ersättning till vittne och å andra sidan att ersätta motparten dennes kostnader för vittnesförhör i målet.
    I förra hänseendet finns regeln i 36 kap. 24 §: »Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.»
    Enligt nya RB kan alltså part bliva skyldig utgiva ersättning till vittne även om parten ej själv påkallat vittnets hörande. På grund härav har

 

    ¹ Det bör emellertid observeras, att en tolkning efter ordalagen så till vida är för den misstänkte förmånligare, som det enligt denna icke kan ifrågakomma att tillerkänna häktning preskriptionsavbrytande verkan. Enligt den här förfäktade tolkningen torde däremot häktning i förekommande fall — frågan lär icke uppkomma vid bötesförvandling — få anses ha denna betydelse, en uppfattning som står väl i överensstämmelse med första lagutskottets ståndpunktstagande. (Jfr FLU 1946: 59 s. 19.) Även med hänsynstagande härtill torde dock den här förfäktade tolkningen i det övervägande flertalet fall vara förmånligast för den misstänkte.

   ² Slutligen må nämnas att ett likartat spörsmål uppkommer vid tillämpning av 5: 19 a SL, som dock tillkommit efter RB. Straffrättskommittén förutsatte i sina motiv (SOU 1944: 69 s. 111), att den allmänna åtalspreskriptionens regler skulle gälla i fråga om avbrott. I BECKMAN-BERGENDAL-STRAHL, Brott mot staten ocn allmänheten s. 154, uttalas, att preskription »åtminstone efter orden» avbrytes genom ansökans inkommande (utom då åklagare utfärdar stämning). 

det varit nödvändigt med en motsvarande utvidgning av den förmån med avseende å vittneskostnader, som tidigare gällt vid fri rättegång. När part har fri rättegång — heter det numera i 3 § lagen om fri rättegång — skall kostnad för bevisning, som ej förebragts utan skäl, utgå av allmänna medel, om kostnaden enligt lag skall utgivas av parten (egna vittnen) eller av parterna en för båda och båda för en (av rätten självmant inkallat vittne i nyss nämnda fall).
    Konsekvenserna av denna utvidgade förmån har man tagit i 6 § i lagen om fri rättegång där det heter: »Part, som åtnjuter fri rättegång, må ej i målet förpliktas gottgöra statsverket — — — kostnad, som enligt föreskrift i rättegångsbalken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.»
    Enligt 10 § samma lag gäller 6 § även med avseende å fri rättegång i hovrätt.
    I motiven till stadgandet i 6 § (»P. M. med utkast till ändringar i lagen om fri rättegång med anledning av processreformen») erinras till en början om att kostnad för bevisning, som rätten självmant införskaffat, i vissa fall skall utgivas av parterna en för båda och båda för en. Det heter vidare: »Under 3 § har föreslagits, att därest i dylikt fall någondera parten åtnjuter fri rättegång, kostnaden i stället skall bestridas av det allmänna. I den mån nya RB ej föreskriver skyldighet för parterna att utgiva kostnad som nu är i fråga skall sådan kostnad redan enligt nämnda balk utgå av allmänna medel. Vid målets avgörande skall emellertid den tappande parten i regel förpliktas att återgälda beloppet till statsverket. Tydligt torde vara att sistnämnda regel icke bör äga tillämpning i fråga om part som åtnjuter fri rättegång. Denne bör nämligen icke komma i sämre ställning i nu åsyftade fall än om kostnaden enligt lag skolat utgivas av honom.»
    Departementschefen åberopade samma motivering (NJA II 1947 s.498).
    Tanken synes således ha varit, att part, som åtnjuter fri rättegång, genom att rätten självmant inkallar ett vittne icke skall komma i sämre ställning än om parten själv inkallat vittnet. Detta är naturligtvis riktigt under förutsättning att vittnets utsaga är neutral eller till partens förmån. Men vittnet kan ju också uttala sig till partens nackdel och därigenom komma att åberopas i en dom som går honom emot. Han blir även för det fallet fri från ersättningsskyldighet. Härmed har man gått utöver begreppet förmån av fri rättegång såsom omfattande parts egna kostnader för att driva sin sak och kommit in på kostnader för ett motsatt syfte. Det är emellertid att observera, att enligt 8 § kan motpart åläggas ersätta statsverket för vad enligt 3 § utgått av allmänna medel. Motpartens ersättningsskyldighet såsom tappande är således vidsträcktare. Några motiv härför ha icke anförts.
    Resultatet åskådliggöres bäst genom ett exempel.
    Antag att rätten självmant inkallar 3 vittnen A, B och C, samt A uttalar sig till förmån för part (X), som har fri rättegång. B uttalar sig neutralt och C uttalar sig till motpartens (Y) förmån. Förlorar X skall

 

han givetvis i målet slippa ersätta statsverket för A:s och B:s hörande. Men på grund av 6 § slipper han från även ersättningen till C och någon återbetalning till statsverket förekommer ej i målet. Förlorar däremot Y skall han ersätta statsverket först ersättningen till A enligt allmänna regler för tappande part och vidare ersättningarna till B och C såsom likställda med Y:s egna vittnen (36 kap. 24 § nya RB och 8 § lagen om fri rättegång). Här blir det således full återbetalning till statsverket.
    Den allmänna ersättningsskyldigheten för rättegångskostnader regleras i 18 kap. och 31 kap. nya RB. Det resultat, som nyss påpekats, står uppenbarligen i strid med där uttalade principer. Vad tvistemålen beträffar framgår detta omedelbart av det sagda. Beträffande brottmålen fastslås i 31 kap. 1 § följande princip: »Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne — — —».
    Enligt Processlagberedningen (Förslag till RB, II, motiv s. 344) skall ersättningsskyldigheten omfatta dels vittne, som hörts på åklagarens begäran, dels ock vittne, om vars hörande rätten självmant förordnat. Ersättningsskyldighetens omfattning motsvarar vad som stadgats i 8 § lagen om fri rättegång för där avsedda fall och är således, såsom nyss påpekats, vidsträcktare för part, som icke åtnjuter fri rättegång, än för part, som har denna förmån.
    Än mer anmärkningsvärt och enligt min mening stötande blir emellertid förhållandet i hovrättsprocessen.
    I 35 kap. 13 § nya RB stadgas att »har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne hörts erfordras ej, att beviset upptages ånyo med mindre högre rätt finner det vara av betydelse för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse».
    I 51 kap. 23 § nya RB heter det: »Har vid huvudförhandling i underrätten rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig hörts inför rätten — — — och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten — — —».
    Här finns alltså en tvingande regel för hovrätt att ånyo höra vittne för visst fall. Regeln gäller oavsett yrkande från parts sida. Visserligen skall käranden enligt 51 kap. 4 § i vadeinlagan angiva om han vill att vittne skall höras inför hovrätten. Presidenten Laurin har i en P. M. om åklagarens uppgifter i rättegången ävensom i ett föredrag vid första allmänna svenska åklagarmötet d. 3 dec. 1948 (jfr SvJT 1949 s. 251) sagt i denna fråga: »Om åklagaren anser att ett vid underrätten hört vittne bör höras på nytt, skall detta angivas jämte skälen därtill. Åklagaren bör vid bedömande härav beakta stadgandet i 51:23. — — — Det bör icke överlåtas åt hovrätten att ensam bedöma behovet av vittnens förnyade hörande.» Riksåklagarämbetet har i en cirkulärskrivelse till rikets åklagare tillkännagivit ämbetets anslutning till Laurins uttalanden.
    Såvitt erfarenheten hittills visar i den hovrätt jag tillhör yrkar emel-

 

lertid åklagare icke förnyat vittnesförhör utan att särskilda skäl föreligga beträffande ofullständighet o. dyl. Det får anses vara mera sällan sådana skäl finnas. För det vanliga fall, att det endast helt enkelt är nödvändigt för bifall till hans talan att en gång hörda vittnen ånyo höras, framställes i regel intet yrkande på förnyat vittnesförhör.
    Hur ställer det sig nu när hovrätten utan yrkande och med tillämpning av en tvingande föreskrift inkallar vittnen? En åklagare för exempelvis talan mot X för rattfylleri. Han har till underrätten inkallat 5 vittnen som alla vet något i saken. Underrätten frikänner eller dömer till böter. I första fallet — frikännande — har X ej ålagts ersättningsskyldighet till statsverket, i senare fallet åter har han ålagts ersätta statsverket för vittneskostnaderna. Åklagaren fullföljer i hovrätt. Hovrätten inkallar självmant de 5 vittnena att ånyo höras. X dömes till fängelse och får betala i första fallet vittnena i båda instanserna i senare fallet vittnena i hovrätten. Men har X fri rättegång kan han enligt 6 § lagen om fri rättegång icke åläggas ersättningsskyldighet för vittnesförhören i hovrätten. Principen i 31 kap. 1 § RB har satts ur kraft av stadgandet i 6 § lagen om fri rättegång.
    Det skulle möjligen kunna ifrågasättas att 6 § icke vore tillämplig i fall där hovrätt på grund av stadgandet i 51 kap. 23 § ånyo hör vittne, som av åklagare åberopats vid underrätt. Det är emellertid att beakta, att en sådan vittnesbevisning är föranstaltad av hovrätten självmant. Därmed föreligger den enda förutsättningen för tillämpningen av 6 § som ju enligt 10 § gäller även i hovrätt.
    Det skulle också kunna åberopas att om en åklagare riktigt fullgör sina åligganden så uppkommer ej den påpekade situationen. Även om åklagarna strängt följde presidenten Laurins anvisningar och tolkade ordet »bör» som ett »skall» så kvarstår dock att hovrätt oberoende av yrkande kan självmant inkalla vittnen och att enligt de gällande bestämmelserna en part, som åtnjuter fri rättegång, har i påpekade fall en bättre ställning än part som icke har fri rättegång.
    Det kan tilläggas att i några fall i hovrätten för Västra Sverige hovrätten icke ansett sig kunna emot avfattningen av 6 § ålägga X ersättningsskyldighet.
    Sammanfattningsvis: Lagtexten i 6 § har avfattats så att den fått en avsevärt större räckvidd än som angivits i motiven. Det talades ju där blott om att part, som åtnjöt fri rättegång, ej skulle bliva sämre ställd än annan. I själva verket har han blivit vida bättre ställd. Har ett sådant resultat verkligen avsetts utan att det berörts i motiven? Enligt mitt förmenande finnas inga som helst skäl för att parts ersättningsskyldighet — då han har fri rättegång — skall ha sådan begränsning att han som tappande part eller dömd i brottmål kommer i bättre ställning än annan. Ett sådant resultat måste vara stötande för rättskänslan.
    6 § i lagen om fri rättegång står ej heller i överensstämmelse med de allmänna principer som meddelats i nya RB om ersättningsskyldighetens omfång.

Sigurd Wildte.