ARTHUR LINDHAGEN.

 

Första gången jag såg Arthur Lindhagen var han nybliven student och hade just börjat sina studier i Uppsala. Jag kan ännu se honom för mig sådan han satt där i kretsen av några jämnåriga, inbegripen i livlig diskussion: det förfinade intelligenta uttrycket, den karakteristiska blandningen av intensiv livfullhet och behärskning, av ungdomlig friskhet och manlig mognad, stänket av vemod i blicken. Då jag senare i livet hade lyckan att vinna hans vänskap och få samarbeta med honom, fann jag mina första intryck bekräftade. Jag lärde mig alltmera beundra hans sällsynt klara intelligens, hans djupa ansvarskänsla och först och sist hans levande rättfärdighetspatos, hans intellektuella ärlighet och moraliska mod. Opportunist var han minst av allt; oförfärad gick han mot strömmen, när han ansåg ett varningsord vara på sin plats. Hans livslinje var sällsynt fast och enhetlig; såsom det sades vid hans bår tillhörde han dem om vilka skriften säger att de vandrat sin väg rakt fram.

    Såsom nybliven juris kandidat slog Lindhagen i april 1907 vid 23 års ålder in på domarbanan. Efter tingstjänstgöring i Uppsala läns norra domsaga tog han inträde i Svea hovrätt. Det visade sig snart att han ägde de bästa förutsättningar för den uppgift han valt, icke minst att han i ovanlig grad besatt den gode domarens karaktärsegenskaper. Förmän och äldre kolleger skattade honom högt. De yngre sågo upp till honom; då deras synpunkter i gemensamma angelägenheter skulle framföras, blev han ofta deras talesman. Snart togs hans förmåga i anspråk för lagstiftningsuppgifter. Efter att en kortare tid ha tjänstgjort som sekreterare i 1916 års gruvlagskommitté blev han 1918 ledamot i lagberedningen. Denna hade vid hans inträde slutfört sitt arbete med revisionen av giftermålsbalken och stod i begrepp att under ledning av sin nyblivne ordförande justitierådet Wilhelm Sjögren gripa sig an med förmynderskapsrätten. Lindhagen deltog nu i utarbetandet ej blott av lagberedningens betän-

 

    11—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

162 BIRGER EKEBERG.kande i detta ämne utan även av förslag till lagstiftning om arv och om testamente samt till konventioner mellan de nordiska länderna om äktenskap, adoption och förmynderskap och om indrivning av underhållsbidrag. Det visade sig alltifrån första stund att han förträffligt lämpade sig även för uppgifter av denna art, att han inte blott var en skarpsinnig och kunnig jurist med stor formell talang utan att han också hade juridisk fantasi, förmågan att överblicka de oändligt skiftande problem, vilkas lösning skulle regleras av de lagparagrafer man var i färd med att utforma.
    Lindhagens förmåga som lagstiftare kom väl till pass då han, medan han ännu var ledamot i lagberedningen, jämväl togs i anspråk för den krävande uppgiften att utarbeta förslag till lagstiftning om kollektivavtal och om arbetsdomstol. Genom sin verksamhet som sekreterare i Stockholms handelskammares skiljenämnd sedan 1917 och ordförande i centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister sedan 1923 hade han skolat sig för denna uppgift, vid vars fullgörande han kom att spela en ledande roll. Den 1 januari 1929 tillträdde han med bibehållande av ledamotskapet i lagberedningen den ytterst ansvarsfulla posten såsom ordförande i den nyinrättade arbetsdomstolen. I oktober samma år lämnade han lagberedningen och arbetsdomstolen för att inträda i högsta domstolen, men återvände redan den 1 juli 1931 till arbetsdomstolen och stannade sedan där tills han vid 1947 års ingång blev president i Svea hovrätt.
    Verksamheten i arbetsdomstolen är den del av Lindhagens livsgärning som främst kommer att bevara hans namn åt eftervärlden. Hur han själv fattade sin uppgift framgår av det anförande med vilket han öppnade domstolens första sammanträde. Han yttrade härvid bland annat: »Ansvarsfullt och svårt är det värv, som förestår domstolen. De frågor, som där komma under prövning, äro ofta i sig själva svårlösta. Parternas ställning till varandra gör den dömande uppgiften än ömtåligare, helst om den ses mot bakgrunden av den politiska strid, som föregått domstolens tillkomst. Att domstolen utgör enda instans ökar ock dess ansvar. Av särskild vikt är domstolens uppgift ur den synpunkten, att den har att själv utbilda ett nytt processförfarande, byggt på muntlighet och omedelbarhet, och sålunda har att i någon mån vara en föregångare för en allmän, modern processreform.» Med styrka betonade Lindhagen också vikten av att do-

 

ARTHUR LINDHAGEN †. 163maren förmår tränga ned till sakens verkliga kärna, förbi det som ligger på ytan, och han riktade en varm vädjan till parterna att vara domstolen behjälpliga härutinnan och aldrig låta sig av ärlig förvissning om det rättvisa i egen sak förledas till att stanna vid nakna påståenden.
    Lindhagen har framför alla andra äran av att de mötande svårigheterna så snabbt och så fullständigt kunde bemästras. Den största faran för ett misslyckande låg däruti att arbetarorganisationerna stodo främmande för tanken att åt en domstol anförtro uppgiften att avgöra tvister, vilkas lösning man var van att taga i egna händer; man ryggade tillbaka inför en lagstiftning, som avlyste ekonomiska stridsåtgärder såsom medel att hävda sin mening beträffande tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Då arbetsdomstolen började sin verksamhet såg det ut som om den nya lagstiftningen blott skulle öka oron på arbetsmarknaden. Att denna fara kunde avvärjas har framför allt sin förklaring i det obetingade förtroende Lindhagen från första stund tillvann sig hos de tvistande parterna lika väl som hos domstolens ledamöter, hos arbetarnas representanter lika väl som hos arbetsgivarnas. För den som haft tillfälle att på nära håll följa Lindhagens tidigare verksamhet kom denna lyckosamma utveckling ingalunda överraskande. Han hade de bästa förutsättningar att vinna aktning och förståelse i ett läge sådant som detta. Hela hans väsen präglades av en jag är frestad att säga lidelsefull strävan efter att finna den rätta lösningen av de frågor till vilka han som domare hade att taga ståndpunkt. Följande den svenska domarkårens goda traditioner hade han hållit sig fjärran från de politiska och ekonomiska striderna. Han tillhörde dem som i grunden känna och förstå Sverige och svenskarna, deras kynne och levnadsvillkor. Förhållandet mellan domare och parter kom därför snart nog att präglas av inbördes förståelse och tillit. Härtill bidrog också den utomordentliga omsorg Lindhagen nedlade på utredningen av varje mål. Han ådagalade ett levande intresse för allt som kunde skapa ökad klarhet beträffande de förhållanden som kollektivavtalen avsågo att reglera och den rättsuppfattning som här var på väg att växa fram. Måhända kände sig parterna stundom besvärade av den korseld av frågor inför vilka de ställdes, men ingen misstog sig på syftet och snart nog smittades alla av ordförandens iver att nå till botten av problemen och skapa klara linjer på detta intressanta och

 

164 BIRGER EKEBERG.betydelsefulla rättsområde. Varje nytt mål, varje ny dom blev en sten i ett mäktigt byggnadsverk, som nu står där som ett mausoleum över den bortgångne arkitekten och byggmästaren. De skrivna rättsregler av vilka man hade att hämta ledning voro knapphändiga och i det hela föga upplysande. Arbetsdomstolen, som ensam svarade för rättskipningen på detta ömtåliga område, hade därför i vida högre grad än domstolar i allmänhetatt genom sina domar utbilda de rättssatser som befunnos erforderliga till undvikande eller slitande av tvister, och domarna fingo i stor utsträckning betydelse långt utöver det föreliggande fallet. Häri har man att söka ytterligare en förklaringsgrund till Lindhagens djupgående utredningsmetoder liksom till den möda som nedlades på domarnas utformning. Den tryckta domsamlingen, som till största delen flutit ur Lindhagens penna, är på samma gång en kasuistisk handbok i arbetsrätt av högsta värde.
    Lindhagens verksamhet i arbetsdomstolen blev av betydelse även utanför arbetsrättens område. I denna domstol tillämpades för första gången i vårt land ett rättegångsförfarande, byggt på moderna grundsatser, och de diskussioner som föregingo rättegångsreformen berikades ofta genom vägande inlägg av Lindhagen, grundade på hans erfarenheter av det nya systemets tilllämpning i praktiken. Den form, vari det koncentrerade, muntliga förfarandet tillämpades av honom, företedde emellertid vissa särdrag, främst därutinnan att hans handläggning hade en ganska inkvisitorisk karaktär. Man skulle emellertid göra Lindhagen orätt, om man häri såge ett utslag av förkärlek för denna handläggningsmetod. Förklaringen torde fastmer få sökas i arbetsuppgifternas säregna natur. Rättens ordförande kunde inte här, såsom beträffande av teori och praxis sedan länge bearbetade rättsområden, i stort sett lämna åt partsintressenas representanter att bringa erforderlig klarhet i läget. Kanske kände sig parterna till en början något förbluffade, då de tillfrågades huru de ville bedöma rättsläget i fall som ej förelågo till prövning men som syntes ordföranden mer eller mindre närbesläktade. Men man kom snart underfund med att sådana frågor ingingo såsom ett led i den kartläggning av arbetsrätten som Lindhagen systematiskt fullföljde.
    Att Lindhagens verksamhet på arbetsrättens område var känd och uppskattad långt utanför vårt lands gränser framgår bland annat därav att han kort före sin bortgång mottog en i mycket

 

ARTHUR LINDHAGEN †. 165erkännsamma ordalag hållen inbjudan att såsom föreläsare och diskussionsinledare deltaga i en av University of Michigan anordnad internationell konferens i detta ämne.
    Då Lindhagen i slutet av år 1946 ställdes inför frågan om han ville byta arbetsfält, torde han till en början ha känt sig ganska tveksam om han borde lämna arbetsdomstolen, för vilken han med allt fog hyste faderliga känslor. Vad som förmådde honom att taga steget över till Svea hovrätt var kanske främst det lockande i uppgiften att på en ledande post få medverka då det gällde att föra rättegångsreformen ut i livet. Mer än en gång yppade han senare sin besvikelse över att i det övergångsskede, under vilket han hade att leda hovrättens öden, administrativa uppgifter och lagremisser i så hög grad togo hans tid i anspråk, att han inte kunde i den utsträckning han önskat ägna sina krafter åt rättskipningen. Hans insatser under de tre presidentåren blevo icke dess mindre högst betydande. Flera tankeväckande remissvar, som under denna tid avgåvos av hovrätten och spelade en betydande roll i den allmänna diskussionen, ha utan tvivel flutit ur Lindhagens penna; därom bär redan den särpräglade stilen vittne. Mångfaldiga voro också de frågor beträffande hovrättens verksamhetsformer och lokalbehov, som nu skulle få sin slutliga lösning. Under Lindhagens skickliga och auktoritativa ledning förlöpte övergången till den nya ordningen friktionsfritt och han vann snabbt sina många medarbetares förtroende och tillgivenhet. Åtskilliga bland hovrättens yngre befattningshavare hade en efter annan förordnats att såsom sekreterare biträda honom i arbetsdomstolen och återvänt därifrån, fyllda av beundran över hans lysande domaregenskaper. Den mycket betydelsefulla sida av hovrättspresidentens verksamhet, som avser de unga domstolsjuristernas utbildning och prövning, handhades också av honom på ett föredömligt sätt.
    En central ställning inom domarkåren hade Lindhagen såsom ordförande i presidentkollegiet, i Sveriges domareförbund och i föreningen Sveriges hovrättsdomare.
    Bland de uppdrag som i övrigt tid efter annan anförtroddes åt Lindhagen är det särskilt ett, som bär vittne om att han inte blott bland kolleger utan inför hela landet framstod som en domare av yppersta kvalitet. Då på våren 1931 dödsskotten i Ådalen genljödo runt om i Sveriges bygder och det gällde att få till stånd en utredning vars resultat kunde påräkna allmänt för-

 

166 BIRGER EKEBERG.troende, utsågs Lindhagen till ordförande i den kommission, som fick denna grannlaga uppgift sig anförtrodd.
    Att känna Lindhagen såsom jurist var emellertid att känna honom endast till hälften. Då han gick bort, intog han inte bara en nyckelposition inom svenskt rättsväsen; han var också sedan mer än två decennier ordförande i Svenska turistföreningen och sedan mer än halvtannat jämväl i Nordiska museets nämnd. Hans kärlek till svensk natur och svensk kultur i alla dess former var lika stark, lika lidelsefull som hans rättfärdighetspatos. Syntesen av dessa båda sidor av hans personlighet framgår klart av följande ord, med vilka han juldagen 1940, under det finska vinterkrigets hårda tid, avslutade ett radioanförande över ämnet: Vad menar jag med det svenska?
    »Frihetskärlek, rättskänsla, högsinthet, folkfrihet under lagbunden ordning i ett land, som är både rikt och fattigt men för mig alltid lika skönt — det är vad jag menar med det svenska.
    Men dit hör också något mera, något ogripbart och svårförklarligt. Från naturens och folklynnets strängar klingar en melodi, en lyrisk melodi, växlande mellan dur och moll, ibland överdådig och lättsinnig, ibland tungt svårmodig. Det har sagts, att den melodien skulle vara farlig, därför att den skulle binda vår handlingskraft. Men om melodien tonar ren, är den för mig omistlig, ty den är ett med det svenska.»
    Av de skilda inslagen i den melodi, om vilken Lindhagen här talar, hade han själv fått mera av svårmodet än av de ljusare tonerna på sin lott; envar som kommit honom nära minnes den karakteristiska blandningen av ironi och vemod i hans blick, då tidens frågor diskuterades eller då han, såsom är juristens lott, ställdes inför mänskliga konflikter av växlande art. Men den som fått följa honom ute i naturen minnes också hur han där kunde frigöras från alla vemodiga tankar och helt förvandlas till en hurtig och levnadsglad yngling, en »fjellgutt» som hans norska vänner kallade honom under oförgätlig samvaro i de norska fjällen, där dagarna förflöto under lagstiftningsarbete och friluftsliv i behaglig växling. »Romantik och realism äro lika nödvändiga för människan» yttrade Lindhagen en gång i ett högtidstal, och han gjorde till sina Linnés ord: »Så snart jag kom på fjällen fick jag liksom nytt liv, och var såsom en tung börda tagen av mig.» Förtrogenheten med svensk natur och den fäderneärvda kultur, som satt sin prägel på land och folk, hade

 

ARTHUR LINDHAGEN †. 167hos Lindhagen alstrat en fosterlandskärlek som var djup och äkta, och han strävade efter att göra andra delaktiga av båda dessa källor till lycka och jämvikt i tillvaron. De hade bidragit att göra honom själv till den han var.
    En god svensk, en av de allra bästa, en av dem på vilka rikets styrka beror har slutat sin jordevandring. Vi böja i tacksamhet och saknad våra huvuden inför minnet av hans märkliga livsgärning, hans fullödiga personlighet och den trofasta vänskap han skänkte oss.
    Stockholm den 26 februari 1950.

Birger Ekeberg.