DEN GIFTA

KVINNANS MEDBORGARSKAP I

DAGENS EUROPA.

 

AV

DR. JUR. GERHARD SIMSON.

 

Under årtiondenas lopp ha på alla kulturspråk utgivits så många samlingsverk, kommentarer och monografier rörande de europeiska staternas medborgarskapslagstiftning att de skulle kunna fylla ett större bibliotek. Man överdriver dock knappast, om man påstår, att det stora flertalet av dessa böcker efter det andra världskrigets slut har intresse endast ur historisk synpunkt.1
    I allmänhet har man i utlandet lagt föga märke till att flertalet europeiska länder de senaste åren grundligt omarbetat sin medborgarskapslagstiftning. Detta gäller ej endast de stater, som efter en radikal förändring av sin politiska och sociala struktur benämna sig folkrepubliker, utan även sådana stater som England och Frankrike. Som bekant pågår även i Skandinavien en omarbetning av gällande rätt2 på detta område för att bringa den skandinaviska medborgarskapsrätten i samklang med krigstidens erfarenheter och de nya rättspolitiska tendenserna i övriga länder.3 Motsvarande gäller Nederländerna.

 

    1 Översikter över den viktigaste internationella litteraturen fram till andra världskrigets början återfinnas bl. a. i LESKE-LÖWENFELDS samlingsverk »Die Rechtsverfolgung im internationalen Verkehr», band VII, CRUSEN-MAAS-LÖWENFELDSIEDLER, »Das Recht der Staatsangehörigkeit», del I, Berlin 1934—1940. För ändringarna i medborgarskapsrätten under åren 1935—1941 har prof. A. N. MAKAROW redogjort i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, band 9 (1939/40), s. 531—560 och band 11 (1942), s. 175—247.

   År 1949 har die Forschungsstelle für Völkerrecht und ausländisches öffentliches Recht an der Universität Hamburg (Verlag Wolfgang Metzner i Frankfurt am Main) påbörjat utgivandet av »Sammlung geltender Staatsangehörigkeitsgesetze». Som första bok i denna samling har utkommit »Das französische Staatsangehörigkeitsgesetz vom 11. Oktober 1945» av R. W. FÜSSLEIN. Jfr även MAKAROW »Allgemeine Lehren des Staatsangehörigkeitsrechts», Stuttgart 1947.

   2 Jfr SvJT 1949 s. 764.

   3 Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd (Commission on the Status of Woman) har d. 28 febr. 1949 utgivit en omfattande med tabeller försedd översikt rörande lagstiftningens nuvarande ståndpunkt. Ett flertal europeiska länder, som ändrat sin lagstiftning under det senaste årtiondet hade dock icke ifyllt till dem översända frågeformulär och ha därför lämnats obehandlade. Beträffande Storbritannien har man byggt på den lagstiftning, som upphävdes d. 1 jan. 1949. Obehandlade äro bl. a. Sovjetunionen, Spanien, Tyskland, Bulgarien, Rumänien, Schweiz, Ungern och Österrike. Även i övrigt är verket i många hänseenden ofullständigt. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 169    Genom medborgarskapslagstiftningen regleras ett livsviktigt rättsområde, vari ej endast respektive stats ställning till individen avspeglar sig. Även den inre och den yttre politikens krav och följder göra sig gällande. Det är därför naturligt, att de oerhörda politiska omvälvningarna i Europa icke kunnat undgå att påverka de flesta ländernas ifrågavarande lagstiftning. Den inträdda synpunktsförskjutningen gör sig gällande nästan överallt i fråga om kvinnans rättsliga ställning för det fall att hon ingår äktenskap med en utlänning. På detta område har man i flera rättssystem sökt lösa frågan om en anpassning av de äldre rättsreglerna till den politiska nyorienteringen eller förändringen i världsbilden efter intressanta och mycket skiftande linjer. Dessa regler äro av stor praktisk betydelse. Varje giftermål mellan en svensk eller en svenska samt en person av främmande nationalitet medför inte endast stats- och civilrättsliga konsekvenser utan ingriper djupt i vederbörandes liv. Detta är fallet särskilt i vår tid, då lagstiftningen på de flesta håll genom olika inskränkningar försätter utlänningen i en mycket ofördelaktigare ställning än det egna landets medborgare.
    I den följande framställningen ha blott sådana länder behandlats som ha reviderat sina konstitutioner eller ändrat sina medborgarskapslagar under det senast förflutna årtiondet. Författaren nödgas göra ytterligare ett förbehåll. Även om man beflitar sig om största noggrannhet kan man aldrig helt eliminera faran för att något enstaka missförstånd i fråga om den främmande lagtexten insmyger sig eller att framställningen blir ofullständig. Framför allt har man att räkna med möjligheten att förändringar inträffa under tryckningen.

    Det finns två grundläggande, diametralt motsatta principer, som reglera gift kvinnas medborgarskap. Man har kallat den ena principen om familjens enhet, den andra skulle man kunna kalla principen om gift kvinnas självständighet.1
    Principen om familjens enhet, som anses vara den klassiska, var tidigare den dominerande i nästan alla länder. Den avser att förhindra förekomsten av sådana äktenskap vari makarna ha olika medborgarskap. Man utgår härvid från den gamla, för både den romerska och den germanska rätten karakteristiska tanken, att familjeöverhuvudets personalstatus skall vara avgörande för alla familjemedlemmarna.2  Samtidigt vill man såvitt möjligt undvika, att det uppkommer politiska och rent mänskliga konflikter för kontrahenterna i »blandade» äktenskap.
    Ett av de sista länderna i Europa som konsekvent fullföljde denna princip var Tyskland. Enligt den för hela Tyska riket gällande rätten

 

    1 Jfr de båda läsvärda tyska publikationerna av KARL ZEPF, »Die Staatsangehörigkeit der verheirateten Frau», Tübingen 1929, och HERBERT KOBARG, »Die Einheit der Familie im Staatsangehörigkeitsrecht», Göttingen 1936. Den sistnämnda glider dock mot slutet över i nazistiska tankegångar.

   2 Den romerska rättens tes »Item rescripserunt, mulierem quamdiu nupta est, incolam eiusdem civitatis videri, cuius maritus eius est, et ibi, unde originem trahit, non cogi muneribus fungi» (D 50. 1. 38) har övat inflytande på lagstiftningen i alla europeiska länder ända till början av tjugonde århundradet. Ett undantag utgjorde till 1844 Common Law med dess uppfattning av »perpetual allegiance». 

170 GERHARD SIMSON.förvärvade principiellt varje kvinna av utländsk nationalitet automatiskt tyskt medborgarskap genom att gifta sig med en tysk. Å andra sidan förlorade varje tysk kvinna sitt medborgarskap genom giftermål med en icke-tysk man. Detta gällde också i sådana fall, då mannen var statslös. Äktenskapet medförde här ipso jure alltid såväl förvärv som förlust av medborgarskapet. (De förändringar, som för Västtysklands del ha inträtt genom antagandet av grundlagen i Bonn d. 8 maj 1949, komma nedan att närmare behandlas.) Samma princip gäller ännu i dag i Spanien, där general Franco har upphävt en under den republikanska tiden införd lagstiftning med avvikande innehåll.
    Den motsatta principen om gift kvinnas självständighet innebär, att hennes medborgarskap överhuvudtaget icke beröres av ett äktenskap. Detta anses sålunda principiellt varken kunna giva eller beröva henne ett medborgarskap. Denna princip anses numera vara den modernare, dock tillämpades den redan i äldre tid i England och användes sedan länge av de stora sydamerikanska staterna. Dess under senaste tiden alltmer vidgade tillämpning torde till en del bero på den fortskridande kvinnoemacipationen och de krav, som uppställts på internationella kvinnokongresser.1 En lika stor roll torde emellertid ha spelats av önskan hos många regeringar att effektivare än förut förhindra de på grund av de politiska förhållandena allt oftare förekommande skenäktenskap, slom uteslutande syfta till att åstadkomma förvärv av ett annat medborgarskap.2 Härtill kommer, att vissa länder numera sträva efter att kunna förhindra, att för dem icke önskvärda utländska kvinnor förvärva vederbörande lands medborgarskap. I vart fall vill man hindra — det är för närvarande den allmänna tendensen — att ombyte av medborgarskap äger rum utan myndighets medverkan. Detta utesluter naturligtvis icke, att nästan alla stater, som ha övergivit den klassiska principen, under vissa omständigheter förse den utländska kvinna, som är gift med inhemsk man, med en förenklad naturalisationsmöjlighet. En viljeförklaring från kvinnan och en höghetsakt från statens sida skola sammanfalla för att förändra nationaliteten.
    Varken Nationernas förbund eller den stora folkrättsliga kodifikationskonferensen i Haag 19303, i vilken 47 stater deltogo, lyckades trots många förslag och förarbeten utjämna dessa motsatser. Att dessa bestå vid sidan av varandra måste naturligtvis ofta medföra icke önskvärda

 

    1 Vid International Law Associations kongress i Stockholm 1924 gav man i stor utsträckning vika för kraven från kvinnohåll genom att antaga en »model statute».

   2 Jfr MAGNUS HALLENBORG, »Skenäktenskap», SvJT 1938, s. 332, ALBERT RICHARD, »Les mariages fictifs», Bulletin trimestriel de la Société de Législation Comparée 1937, s. 337, och AUGUST EGGER, »Über Scheinehen», i Festgabe für Fritz Fleiner, Zürich 1937, s. 85.

   3 Jfr CLAES WESTRING, »Den internationella rättens kodifikation», Nordisk Tidsskrift for International Ret 1930, s. 227, A. H. PHILIPSE, »Kodifikationskonferensen i Haag», samma tidskrift 1931, s. 163, och FOLKE MALMAR, »Konflikten mellan olika medborgarskapslagar», SvJT 1930, s. 160. — Medborgarskapsutskottets förhandlingar i Haag leddes av greken Nicolas Politis. Den polske delegaten prof. Simon Rundstein, som utarbetade konventionstexten, hade särskild förtjänst om de uppnådda delresultaten. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 171konsekvenser. En engelska, som gifter sig med en tysk, är både engelska och tyska. En tyska, som gifter sig med en engelsman, har hittills blivit statslös.
    År 1923 inträffade det ofta omnämnda fallet, att en i England tillfälligt stationerad amerikansk tjänsteman gifte sig med en engelska. När de nyförmälda skulle resa till U.S.A., kunde den unga frun icke få något engelskt pass, då hon hade förlorat det brittiska medborgarskapet, och icke heller något amerikanskt, då hon icke var amerikanska.1
    Önskan att förhindra dylika resultat förmådde en rad länder att ändra sina medborgarskapslagar. Särskilt åstadkoms på detta område en viktig internationell reglering genom den i Haag d. 12 april 1930 antagna, ehuru endast av en del av de europeiska staterna ratificerade »Konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar» (art. 8—11).2
    Den enkla, av haagkonventionen valda vägen att bespara den gifta kvinnan den tillfälliga eller definitiva statslösheten utgöres för de stater, som utgå från principen om familjens enhet, av den s. k. negativklausulen. Denna har nästan allmänt införts i nämnda stater. Den föreskriver, att kvinnan undantagsvis trots giftermål behåller sitt medborgarskap i sådana fall, då hon icke samtidigt förvärvar mannens medborgarskap. För fastställande av medborgarskapet måste man alltså alltid taga hänsyn till två staters rättsordningar.
    En kompromiss mellan de båda grundprinciperna som går utöver negativklausulen förekommer i sådana fall, då vid sidan av giftermålet och en eventuell viljeförklaring från kvinnans sida det faktiska hemvistet tillmätes avgörande betydelse. Denna metod har som bekant hittills begagnats av de skandinaviska länderna. Den svenska lagen om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap av 1924 föreskriver i familjeenhetens intresse att mannens medborgarskap skall oinskränkt vara det bestämmande endast beträffande utländska kvinnor, som gifta sig med svenska män (3 §). Denna bestämmelse fanns redan i 1894 års lag (föregångaren till 1924 års lag) och hämtades då från ännu äldre rätt. Vid antagandet av nu gällande lag gavs emellertid uttryck åt kraftiga invändningar mot bestämmelsen. Sålunda gjorde lagrådets majoritet gällande, att bestämmelsen icke stode i överensstämmelse med den självständighet, som tillerkänts den gifta kvinnan på andra områden av rättslivet. Konstitutionsutskottet ville efter detta uttalande även i nu ifrågavarande fall knyta medborgarskapsförvärvet till hemvistet i Sverige. När man ändå till sist bestämde sig för den förstnämnda bestämmelsen, voro de omständigheterna utslagsgivande, att negativklausulen ännu gällde endast i ett fåtal länder och att man ville förhindra, att hustrun till en svensk man bleve statslös.

 

    1 Jfr R. NEWTON CRANE, »Naturalisation and citizenship of married woman in the United States», Journal of Comparative Legislation and International Law» vol. 5 (1923), s. 47. Omvänt kan däremot en amerikanska, som i U. S. A. gifter sig med en utlänning, behålla sitt medborgarskap.

   2 Konventionstexten återfinnes i bihanget till FOLKE MALMAR, »Förvärv och förlust av svenskt medborgarskap», (s. 126). Sverige har ratificerat konventionen med undantag av en enda bestämmelse (art. 11). 

172 GERHARD SIMSON.    Negativklausulen skyddar den svenska, som gifter sig med en utlänning, på så sätt, att hon förlorar det svenska medborgarskapet endast om hon samtidigt förvärvar medborgarskap i mannens hemland. Därutöver fordras ovillkorligen, att kvinnan skall äga eller taga hemvist i mannens hemland (8 §). På grund av denna bestämmelse, för vars skull Sverige gjorde ett förbehåll vid undertecknandet och ratificerandet av haagkonventionen 1930, ha svenska kvinnor som bekant ofta dubbelt medborgarskap. Dessutom ha svenskfödda kvinnor möjlighet att under vissa förutsättningar återvinna svenskt medborgarskap, om de äga hemvist i Sverige (4 §).1 Även härigenom göres avsteg från principen om familjens samhörighet.
    Norge,2 Danmark3 och Finland4 låta ännu så länge förlust av medborgarskapet inträda endast när en kvinna som gifter sig med en utländsk man förvärvar mannens medborgarskap och tillika äger eller tager hemvist i utlandet. I motsats till vad som gäller i Sverige fordras emellertid härvid icke, att det skall vara fråga om mannens hemland.
    Sverige, Norge och Danmark stå för närvarande i begrepp att gemensamt reformera sin medborgarrätt (SOU 1949:45).5 Man avser att avskaffa det automatiska förvärvet av medborgarskap genom giftermål. Varje utländsk kvinna, som gifter sig med en skandinav, skall vara tvungen att ansöka om naturalisation. Å andra sidan skall den skandinaviska kvinna, som ingår äktenskap med en utlänning, principiellt bibehålla sitt medborgarskap, om hon automatiskt erhåller mannens nationalitet, men förlora detsamma, om hon efter egen ansökan eller med sitt uttryckliga medgivande blir utländska. Liknande bestämmelser gälla redan sedan 1941 beträffande förlust av finskt medborgarskap.
    Den gifta kvinnans hemvist kan emellertid i vissa fall vara av betydelse icke endast vid förlust utan även vid förvärv av medborgarskap. Så har t. ex. enligt U.S.A:s medborgarskapslag av 1922, den s. k. Cable Act, en svenska som i Stockholm gifter sig med en amerikan möjlighet att bliva amerikanska först då hon tagit hemvist i U.S.A. Det är just denna bestämmelse som i ovan omnämnda amerikansk-engelska äktenskap fick till följd att hustrun blev statslös. Nykodifieringen av den amerikanska medborgarskapslagen d. 14 okt. 1940, Nationality Act of 1940, införde visserligen en rad ändringar av både materiell och formell natur men bibehöll villkoret om hemvist (§§ 310—312).6 Man måste känna till den amerikanska lagstiftningen på detta område om man skall förstå den senare i Europa inträdda utvecklingen.

 

    1 Jfr vidare möjligheten för en förutvarande svenska att bli naturaliserad jämlikt 5 § st. 2.

   2 Lov d. 8 aug. 1924 om norsk statsborgerrett (§ 8).

   3 Lov nr 123 d. 18 april 1925 om Erhvervelse og Fortabelse av Indfødsret (§ 5).

   4 Lag d. 9 maj 1941 om förvärvande och förlust av finskt medborgarskap (§ 10).

   5 Jfr vidare Första lagutskottets utlåtande 1949: 26 och SvJT 1949, s. 769.

   6 Jfr MAGNUS HALLENBORG, »Ny amerikansk medborgarskapslag», SvJT 1942,s. 173, och RICHARD W. FLOURNY, »Revision of nationality laws of the United States», The American Journal of International Law 1940, s. 36, samt CHARLES CHENEY HYDE, »The Nationality Act of 1940», i samma tidskrift 1941, s. 314. Jfr vidare Naturalisation Laws compiled by ELMER A. LEWIS, Washington 1941. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 173    Den amerikanska Cable Act, som till en början väckte förvåning i hela världen, förelades på sin tid den amerikanska kongressen som Bill Rogers och antogs av kongressen d. 20 juni 1922 med 206 röster för och endast 19 emot. Det är helt naturligt, att medborgarskapsrätten på ett särskilt sätt intresserar allmänna opinionen och gör statsmakterna reformvänliga i ett land som U.S.A., där ofta hundratusentals immigranter naturaliseras årligen. Bidragande till det åtminstone partiella upphävandet av principen om familjens enhet, som gällt i U.S.A. sedan 1855, var att båda de politiska partierna i U.S.A. vid 1920 års val tävlade om de kvinnliga väljarnas röster. Kvinnorna hade nämligen då just erhållit rösträtt, och båda partierna sökte vinna kvinnornas sympatier genom att utlova att verka för den gifta kvinnans självständighet på det statsrättsliga och andra områden.
    Det är för övrigt av intresse att observera, att både enligt Cable Act och Nationality Act of 1940 endast personer tillhörande vissa raser eller nationer kunna förvärva amerikanskt medborgarskap (§ 303). Enligt nämnda lagar finns denna möjlighet sålunda endast för vita (white persons), svarta (persons of African nativity or descent), vilka 1870 gjordes naturalisationshabila, indianer och eskimåer (descendents of races indigenous to the Western hemisphere) och kineser (Chinese persons or persons of Chinese descent). Först d. 2 juli 1946 utfärdades en ny lag, enligt vilken numera efter en omredigering av § 303 även indier och filippiner1 kunna förvärva amerikanskt medborgarskap. Däremot kunna än i dag enligt lagens ordalydelse och utslag av Supreme Court personer tillhörande andra asiatiska eller övriga raser icke bliva naturaliserade. Det gäller även för japaner. Ett äktenskap med en amerikan ändrar icke någonting i detta sakförhållande. Personer av nämnda slag anses i U.S.A., även då de äro gifta med amerikaner, i likhet med illegalt till landet inkomna personer eller vissa politiska revolutionärer som »ineligible to naturalisation» (§ 305).
    Det andra världskriget har på grund av sin totala karaktär lett till att även i Europa liknande undantagsbestämmelser införts. Här rör det sig dock mestadels om bestämmelser, som ha retroaktiv karaktär i vad avser ockupationstiden eller som skola träda ur kraft vid viss framtida tidpunkt. Sålunda ha Holland,2 Norge3 och Danmark4 efter sin befrielse utfärdat restriktiva bestämmelser, enligt vilka äktenskap med inhemsk man icke nödvändigtvis behöver medföra samtidigt förvärv av medborgarskap. Inskränkningarna avse i Holland kvinnor tillhörande

 

    1 Filipinos kunde tidigare, även om de icke bodde på Filippinerna, icke bliva «citizens» utan endast »nationals of the United States».

   2 Besluit van 17 November 1945 houdende vaststelling van het Besluit gevolgen van het huwelijk met vijandelijke onderdanen Nr. II (art. 2 och 3), tryckt i Staatsblad van het Koninkrijk der Nederlanden 1945 Nr. F 278. I övrigt gäller i Holland principen om familjens enhet. (Lag d. 12 dec. 1892). Frågan om revision av medborgarskapslagstiftningen är för närvarande föremål för utredning.

   3 Lov-tillegg til statsborgerlov d. 13 dec. 1946 jämte Kongelig resolusjon samma dag.

    4 Lov nr 379 d. 12 juli 1946 (§ 2), Lov nr 528 d. 22 dec. 1947 och Lov nr 518 d. 22 dec. 1948. 

174 GERHARD SIMSON.fiendeländerna ävensom retroaktivt alla äktenskap, som utländska kvinnor ingått efter d. 10 maj 1940 på tyskt eller tyskockuperat område, i Norge tyskor, österrikiskor och japanskor samt i Danmark tyskor och sådana statslösa kvinnor som tidigare varit tyskor. Då äktenskap med en utlänning för en tysk kvinna medförde ovillkorlig förlust av medborgarskapet, ha dessa med holländare, norrmän eller danskar gifta kvinnor blivit statslösa.

    Folkrepubliken Bulgariens författning utfärdades d. 4 dec. 1947.D. 19 mars 1948 fastställdes i en ny lag den bulgariska medborgarskapsrätten, varigenom tidigare gällande lag av 1940 upphävdes.2
    Den viktigaste bestämmelsen återfinnes i art. 6, och den vittnar om det nya statsrättsliga tänkesättet. Enligt denna artikel kan en bulgar förlora sitt medborgarskap endast om han med justitieministerns medgivande förvärvar utländskt medborgarskap. I sådant fall kan han uppmanas att lämna landet och att inom en viss frist realisera sina i Bulgarien befintliga tillgångar. Sker detta icke, riskerar han att dessa realiseras genom statens försorg (art. 7). Tillika stadgas, att förpliktelserna mot den bulgariska staten skola kvarstå även efter förlust av medborgarskapet. Den som »använder sig av» ett utländskt medborgarskap utan justitieministerns tillstånd kan straffas med böter upp till 100,000 leva, i särskilt svåra fall med fängelse (art. 26).
    Innehav av dubbelt medborgarskap är icke tillåtet enligt bulgarisk lag (art. 24). Naturligtvis kunna lätt rättsliga konflikter uppstå, om en bulgariska utan justitieministerns tillstånd automatiskt förvärvar utländskt medborgarskap genom giftermål.
    I motsats till vad fallet var enligt den äldre bulgariska medborgarskapslagen av 1904 (art. 15) gäller den klassiska principen numera icke heller vid förvärv av bulgariskt medborgarskap. En utländska, som gifter sig med en bulgar, har emellertid möjlighet att ansöka om naturalisation, om hon förlorat tidigare innehaft medborgarskap. Härför eljest gällande villkor bortfalla.
    Bulgarien understryker i sin nya författning (art. 72) könens fulla likställighet. I konsekvens härmed har liksom i de andra folkrepublikerna den utländske man, som gifter sig med en bulgarisk kvinna, samma möjlighet till privilegierad naturalisation som en utländsk kvinna som äktar en bulgar (art. 4).
    Medborgarskapet kan frånkännas en person av politiska och även av andra skäl. Frånkännandet behöver icke drabba maken (art. 9). Å andra sidan kan i dylika fall den med frånkännandet förbundna förmögenhetskonfiskationen utsträckas även till makens förmögenhet (art. 10).

 

    1 En tysk översättning av den nya bulgariska författningen har publicerats i Archiv des öffentlichen Rechts, band 74 (1948), s. 464.

   2 Jfr beträffande den bulgariska medborgarskapslagen d. 16 dec. 1940 Zeitschrift für osteuropäisches Recht, band 18, s. 316 och MAKAROW i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht, band 11 (1942), s. 206 samt beträffande den nya lagen GÜNTHER BEITZKE »Neues bulgarisches Staatsangehörigkeitsrecht», Deutsche Rechtszeitschrift 1949, s. 466. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 175    I Finland har medborgarskapslagstiftningen reformerats genom lagen d. 9 maj 1941 om förvärvande och förlust av finskt medborgarskap. D. 23 juli 1943 gjorda ändringar i denna lag (10 §) beröra icke här behandlade spörsmål. 

   Liksom enligt tidigare gällande rätt förvärvar utländsk kvinna, somgifter sig med finsk man, härigenom automatiskt finskt medborgarskap (§ 3). Såtillvida gäller alltså principen om familjens enhet utan inskränkning. För det motsatta fallet ha emellertid viktiga modifikationer gjorts i tidigare gällande bestämmelser. Vid sidan av hemvistet är en viljeförklaring från kvinnans sida avgörande (10 §). Om en finska genom äktenskap med en utlänning ipso jure har förvärvat dennes nationalitet, inträder förlust av det finska medborgarskapet endast om hon har bo och hemvist i utlandet. Om hon bor i Finland, inträder förlusten, när hon tager hemvist i utlandet. Har däremot en med en utlänning gift finska efter ansökan blivit medborgare i det främmande landet, förlorar hon det finska medborgarskapet.

    I Frankrike betraktades tidigare medborgarskapslagstiftningen som en del av civilrätten och var följaktligen intagen i Code civil. Först 1927 utfärdades en särskild medborgarskapslag, som sedermera kompletterades i olika hänseenden. Sålunda genomfördes 1938 en lagändring, som medförde viktiga nya bestämmelser om den gifta kvinnans medborgarskap.
    Med 1927 års lag inleddes från franska statens sida såtillvida en ny behandling av medborgarskapsrätten, som denna förlorade sin privaträttsliga ställning och dess offentligrättsliga karaktär erkändes. Detta skedde redan kort tid efter första världskriget sedan ett antal uppmärksammade utslag från Cour de Cassation berett vägen.
    Kort efter fjärde republikens tillkomst men före antagandet av den nya konstitutionen utfärdade den provisoriska regeringen d. 19 okt. 1945 en Code de la Nationalité Francaise.1 Den omfattar förutom en omfångsrik inledning, »Exposé des Motifs», icke mindre än 151 artiklar, medan 1927 års lag nöjde sig med 27. Den nya lagen bryter i många avseenden staven över tidigare åsikter. I motiven heter det att reformen berodde på den förändrade rättsuppfattning, som den jämförande rättsvetenskapen och lagskipningens fortskridande utveckling hade fört fram till. Den hade också blivit nödvändig genom utvecklingen av det franska folkets demografiska och sociala status. Den nya lagen uppvisar, trots den politiskt upprörda tid i vilken den tillkommit, en föredömligt klar systematik och lösningar som präglas av precision och tolerans. De ntorde ha föregåtts av omsorgsfulla förarbeten och den synes, eftersom

 

    1 Ordonnance du 19. 10. 1945 portant Code de la Nationalité Francaise, i sin helhet återgiven i Journal du Droit International (Clunet), band 72 (1945), s. 849. Art. 8 har kompletterats med en ny lag d. 16 okt. 1946. Jfr vidare Code de la Nationalité Francaise suivi de documents annexes (utgiven av franska justitieministeriet), två band 1946, BOUBLÈS, »Commentaire du Code de la Nationalité Francaise», Paris 1946, och DIETZ, »Das neue französische Staatsangehörigkeitsgesetz», Süddeutsche Juristenzeitung 1946, s. 127. 

176 GERHARD SIMSON.man lagt sig vinn om att finna tillfredsställande lösningar även för specialfall, ha vunnit erkännande inför rättsvetenskapen.1
    Då man har att göra med fransk medborgarskapslagstiftning vållar det ofta använda och förmodligen oöversättliga uttrycket »attribution» vissa svårigheter. Med uttrycket avses det någon genom födseln på grund av jus sanguinis eller (undantagsvis) jus soli tillkommande medborgarskapet. »Attribution» är därför begreppsmässigt att skilja från sådant efter födelsen skeende förvärv av medborgarskap, »acquisition», som äger rum genom naturalisation, legitimation eller giftermål.
    Vid varje »acquisition» av franskt medborgarskap skola — som det heter i motiven — tre omständigheter vara utslagsgivande: den moraliska värdigheten, assimilationsgraden samt det fysiska och psykiska hälsotillståndet. Ehuru det för »acquisition» av medborgarskap genom giftermål gäller vissa särbestämmelser hindra dessa icke regeringen att ta hänsyn även till nu nämnda allmänna kvalifikationsgrunder.
    Sedan 1927 och 1938 års lagstiftningar, för vilka hemvistet ännu spelade en viss roll ändrats, gälla numera följande bestämmelser:
    Principiellt blir en utländsk kvinna, som gifter sig med en fransman, omedelbart fransk medborgare (art. 37). Härmed har man gått tillbaka till den år 1889 gällande rätten. Detta medborgarskapsförvärv är dock i viss mån villkorligt. Regeringen kan nämligen i efterhand genom ett dekret upphäva förvärvet (s'opposer par décret). Detta dekret har retroaktiv verkan, så att det skall anses som om förvärv av det franska medborgarskapet aldrig ägt rum (art. 39).2 Regeringsmakten har därmed möjlighet att trots giftermål avvisa olämpliga personer. Vidare förvärvar kvinna icke franskt medborgarskap, om utvisning eller liknande åtgärd skall vidtagas mot henne (art. 40).
    Medgiver lagen i kvinnans hemland, att hon får behålla sitt medborgarskap, förvärvar hon det oaktat fransk nationalitet och kan sålunda härigenom få dubbelt medborgarskap. Undantag härifrån (art. 38) göres om kvinnan före äktenskapet uttryckligen förklarar, att hon icke vill bli fransyska (décline la qualité de francaise). Denna förklaring, som kan avgivas även av minderårig, skall i Frankrike avgivas inför en »juge de paix» och i utlandet inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman samt för att bliva giltig registreras hos justitiedepartementet.
    Här gäller alltså — ehuru i begränsad omfattning — principen om familjens enhet. Är det däremot fråga om ett äktenskap mellan en fransyska och en utlänning, gäller liksom enligt 1938 års lagändring principen om kvinnans självständighet utan inskränkning. Avgörande är uteslutande kvinnans önskan.
    I nu nämnda fall förblir kvinnan fransyska men är berättigad att före giftermålet förklara sig vilja avstå från det franska medborgar-

 

    1 Jfr särskilt PIERRE LOUIS-LUCAS, »Le nouveau Code de la Nationalité Francaise», Revue Critique du Droit International» 1946, s. 13, vidare LEO RAAPE, »Die Staatsangehörigkeit kraft Eheschliessung und Abstammung», Hamburg 1948,s. 23.

   2 Innan sexmånadersfristen tilländalupit har kvinnan principiellt varken aktiv eller passiv valrätt (art. 41). 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 177skapet (répudier la nationalité). Även denna förklaring måste avgivas i viss form inför le juge de paix respektive en diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Förlusten inträder när äktenskapet ingås, och kvinnan befrias omedelbart från sin trohetsplikt gentemot den franska staten.
    I vissa undantagsfall vinner den förklaring, varigenom kvinnan avstår från medborgarskapet, icke laga kraft, nämligen när hon på grund av utländsk lag icke förvärvar eller kan förvärva mannens medborgarskap. I Frankrike gäller alltså negativklausulen trots en denna motsatt viljeförklaring.
    Det bör observeras, att i Frankrike alla rättstvister som ha avseende å medborgarskap skola avgöras av vanliga civila domstolar. Den nya lagen innehåller detaljerade föreskrifter härom (art. 124 ff.). Man bör också lägga märke till, att le juge de paix på ansökan kan utställa bevis om medborgarskapet (Certificat de Nationalité). Dylikt bevis skall äga vitsord.

    I konungariket Grekland gälla fortfarande 1856 års civillags bestämmelser beträffande gift kvinnas medborgarskap.1 De följa den klassiska principen. Utländsk kvinna, som gifter sig med grekisk man enligt grekisk-ortodoxa kyrkans ritual, förvärvar automatiskt grekiskt medborgarskap (art. 21). Grekisk kvinna som gifter sig med utländsk man förlorar sitt medborgarskap (art. 25). Härvid gäller negativklausulen sedan 1927.2 Frånskild kvinna eller änka kan genom en särskild förklaring återvinna grekiskt medborgarskap, om hon bor i Grekland eller ämnar återvända dit.
    Kort efter andra världskrigets utbrott ändrades civillagens naturalisationsregler på föranstaltande av den dåvarande ministerpresidenten Metaxas genom en lag av d. 6 april 1940.3 Härvid togs uppenbarligen hänsyn till vissa politiska förhållanden. Lagens bestämmelser, vilka såvitt bekant ännu icke upphört att gälla, avse även kvinnor som genom giftermål förvärvat grekiskt medborgarskap. Dessa kunna liksom naturaliserade frånkännas sitt medborgarskap. Förutsättning är bl. a., att de genom sina handlingar ha äventyrat landets yttre eller inre säkerhet eller genom sitt förhållande ha skadat Greklands intressen visavi främmande makter (civillagens art. 28 a).

    I Jugoslavien utfärdades 1945 efter befrielsen från den tyska ockupationen en lag om medborgarskap. D. 31 jan. 1946 fick landet en ny konstitution. D. 12 juni 1946 utfärdades en ny medborgarskapslag, vilken dock till stor del ordagrant i sig upptog större delen av 1945 års lags bestämmelser.

 

    1 Jfr GEORG DIOBOUNIOTIS i Leske-Löwenfelds tidigare omnämnda verk, s. 393. Där ha ifrågavarande bestämmelser om förvärv och förlust av medborgarskap återgivits i tysk översättning (s. 403). Vidare C. B. TENEKIDES, »La récente réforme hellénique sur la nationalité», Journal du Droit International (Clunet), vol. 54 (1927), s. 45.

   2 Lag d. 12 augusti 1927, regeringsdekret nr 171 1927.

   3 Regeringsdekret nr 117 1940, jfr även art. 17 och 24.

   12—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

178 GERHARD SIMSON.    Jugoslavien är i dag en förbundsstat. Enligt konstitutionen består den av de sex folkrepublikerna Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien och Herzegovina, Macedonien samt Montenegro. Envar jugoslav är på en gång medborgare i någon av delstaterna och i den federativa centralstaten.1 Däremot tillåtes icke medborgarskap i två av delstaterna eller i annat land jämsides med det jugoslaviska (art. 1 och 2).
    Alla som enligt 1945 års bestämmelser voro jugoslaviska medborgare skola anses som jugoslaver. Undantag göres dock för sådana utländska kvinnor som gift sig med jugoslaver efter d. 6 april 1941. Dessa kunna erhålla jugoslaviskt medborgarskap endast efter ansökan. Å andra sidan kunna jugoslaviska kvinnor, som ha gift sig med en utlänning mellan d. 6 april 1941 och d. 28 aug. 1945, inom ett år förklara, att de önska behålla det jugoslaviska medborgarskapet (art. 35). Alla invånare i nyförvärvade områden äro jugoslaver, såvida de inte lämna området eller ha opterat för sitt tidigare medborgarskap (art. 36).
    Äktenskap utgör icke någon grund för automatiskt förvärv eller förlust av jugoslaviskt medborgarskap. På grund av postulatet om könens likabehandling (art. 24 i konstitutionen) kunna både män och kvinnor från utlandet, som äro gifta med jugoslaver erhålla naturalisation enligt lindrigare grunder än eljest. I motsats till vad annars fordras kräves icke för någon av dessa kategorier vare sig arbetsduglighet, flerårigt hemvist eller befrielse från det tidigare medborgarskapet. Som förutsättning för varje naturalisation gäller att aspiranten skall förhålla sig som »en lojal jugoslavisk medborgare»; han måste avlägga en tro- och huldhetsed.
    Eftersom det jugoslaviska medborgarskapet icke förloras genom giftermål med en utlänning och å andra sidan dubbelt medborgarskap icke tillåtes, kan i stället här och även i andra fall »i normala tider» (art. 19) på ansökan medgivas befrielse från medborgarskapet. Befrielsen mister sin rättsverkan bl. a. om sökanden kvarstannar i landet och icke inom ett år förvärvar annat medborgarskap.
    D. 1 dec. 1948 utfärdades ett komplement till den jugoslaviska medborgarskapslagen.2 Det riktar sig i första hand mot i utlandet bosatta personer av tyskt ursprung. Dessa betraktas icke längre som medborgare i den federativa folkrepubliken, om de icke ha förhållit sig lojala mot folkets och statens intressen. Därutöver kan inrikesministern förordna om en revision av naturalisationen av sådana personer jämte deras hustrur och barn, som naturaliserats före ikraftträdandet (d. 4 dec. 1948) av denna kompletterande förordning. Samma gäller för kvinnor, som äro gifta med statslösa, och dessas barn. Sistnämnda personer betraktas som jugoslaviska medborgare endast om de av inrikesministerner hålla bekräftelse på medborgarskapet.

 

    1 Art. 48 i författningen. En fransk översättning av författningen d. 31 jan. 1946 har utgivits av Journal Officiel de la République Fédérative Populaire de Yougoslavie (Belgrad 1946).

   2 Officiellt meddelande nr 105 d. 4 dec. 1948.

 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 179    I republiken Polen är nu som tidigare 1921 års konstitution (art. 87 och 88) utgångspunkt för medborgarskapslagstiftningen.1Den statspolitiska strukturförändringen efter kriget har visserligen medfört, att en provisorisk ny konstitution utfärdats d. 19 febr. 1947. Denna innehåller emellertid endast regler om regeringsorganens organisation och behörighet och stöder sig i övrigt på »de huvudsakliga grunderna» i den gamla konstitutionen.2
    Trots detta måste Polen efter befrielsen företa en mycket omfattande och komplicerad reformering av sin medborgarskapslagstiftning. I det tyska generalguvernementet hade bl. a. fyra olika kategorier polacker gjorts till »Volksdeutsche», varav de båda första och en del av den tredje hade förlänats tyskt medborgarskap. Dessa omständigheter samt förlusten av gamla områden och förvärvet av nya provinser framtvingade en differentierad ny lagstiftning. Införande i de tyska folkregistren hade t. ex. ofta skett tvångsvis, och några polacker läto införa sig i samförstånd med motståndsrörelsen.3 Man måste därför ta hänsyn till vederbörandes sinnelag.
    Trots att dessa lagar innehålla nya bestämmelser om hustrurnas ställning, är medborgarskapslagstiftningen i övrigt oförändrad i vad avser den gifta kvinnan. Reglerna härom återfinnas i den redan före den gamla konstitutionen utfärdade medborgarskapslagen av d. 20 jan. 1920, vilken dock vid flera tillfällen ändrats.4 Den bygger på den klassiska principen. Utländsk kvinna som ingår äktenskap med en polsk medborgare förvärvar härigenom automatiskt polskt medborgarskap (art. 7). En polska som gifter sig med en utlänning förlorar det polska medborgarskapet, om hon förvärvar mannens medborgarskap (art. 11).5 Hon kan återförvärva det polska medborgarskapet, genom att efter äktenskapets upplösning bosätta sig i Polen och ansöka om återförvärv hos förvaltningsmyndigheten i boningsorten (art. 10).
    Dubbelt medborgarskap förbjudes både i konstitutionen och 1920 års lag. Denna grundsats har dock i praxis då och då frångåtts, då utländska kvinnor gift sig med polacker.6

    Reformevingen av medborgarskapslagen i Rumänien har genomförts på ett synnerligen radikalt sätt, och har helt och hållet ändrat den

 

    1 Jfr ADOLF RAPPÉ och KARL BERNACZEK i Leske-Löwenfelds förut omnämnda verk, s. 149. Den polska konstitutionen av d. 17 mars 1921 publicerades på tyska i »Polnische Gesetze und Verordnungen in deutscher Übersetzung», Posen, årg. 1921, nr 14—15, s. 93. En engelsk översättning finns hos FLOURNOY-HUDSON, »A collection of nationality laws of various countries», New York 1929, s. 479.

   2 En tysk översättning av den provisoriska lagen d. 19 febr. 1947 om den polska författningen har utkommit i Archiv des öffentlichen Rechts, bd 74 (1948), s. 478.

   3 Lagar d. 4 nov. 1944, 3 jan. 1945, 6 maj 1945, 22 febr. 1946, 28 april 1946 och 13 sept. 1946.

   4 Jfr S. GARGAS, »Erwerb und Verlust der polnischen Staatsangehörigkeit», Zeitschrift für vergleichende Rechtswissenschaft 1920, s. 162, och SIMON RUNDSTEIN, »La loi polonaise de 1920 sur la nationalité», Paris 1924.

   5 I Förenta nationernas ekonomiska och sociala råds dokumentsamling (E/CN6/82) upptas Polen som enda europeiska land utan negativklausul. Sålunda skulle art. 11 i den annars alltjämt gällande lagen vara ändrad eller upphävd. Hur därmed förhåller sig, är emellertid icke bekant för förf.

6 Jfr RAPPÉ-BERNACZEKS förut nämnda arbete, s. 183.

 

180 GERHARD SIMSON.tidigare lagstiftningen från 1939.1 Den nya lagstiftningen förtjänar utlandets uppmärksamhet redan av den anledningen att den ställer den internationella privaträtten inför problem av en ny art.
    Efter monarkins avskaffande antog den stora nationella folkförsamlingen i egenskap av bärare av den högsta statsmakten d. 13 april 1948 den rumänska folkdemokratiska republikens nya författning. D. 6 juli 1948 utfärdades med stöd av art. 44 och 45 i författningen ett omfångsrikt dekret, som innehöll de nya reglerna om förvärv och förlust av rumänskt medborgarskap.
    Den viktigaste och mest vittgående bestämmelsen i detta dekret återfinnes i art. 2. Enligt denna får ingen rumänsk medborgare — däri inbegripet även minderåriga — förvärva medborgarskap i ett främmande land utan justitiedepartementets tillstånd eller draga fördel av ett utländskt medborgarskap.2
    Därmed är ur den rumänska rättens synpunkt varje förvärv av utländskt medborgarskap utan vederbörligt tillstånd ogiltigt.3 Detta gäller såväl beträffande naturalisation av en rumän som beträffande en rumänskas äktenskap med en utlänning. Om medgivande lämnas av justitieministern, följer därmed samtidigt förlust av det rumänska medborgarskapet (§ 16). Personer som eventuellt redan ha ett annat medborgarskap utom det rumänska, få icke utnyttja denna omständighet för att bereda sig en särställning i rättsligt avseende.
    Denna anmärkningsvärda föreskrift har tillkommit av politiska skäl. Den avser att omöjliggöra att en rumän genom förvärv av ett utländskt medborgarskap undandrar sig de nya rumänska bestämmelserna med avseende på hans person och förmögenhet. På detta sätt skall tillika förhindras att en rumänska får en förändrad rättsställning genom giftermål med en utlänning. På senare år hade det nämligen blivit vanligt att rumänskor för att kunna lämna landet gifte sig med utlänningar, särskilt med fransmän och italienare. För att förhindra detta föreskriver det nya dekretet, att giftermål mellan en rumänska och en utlänning icke medför förlust av det rumänska medborgarskapet (§ 13 st. 2).
    Om en rumän gifter sig med utländsk kvinna, medför äktenskapet icke något automatiskt förvärv av rumänskt medborgarskap. Däremot medför principen om könens fulla likställighet4 här liksom i Bulgarien och Jugoslavien numera, att icke endast utländsk kvinna som gifter sig med en rumän utan även varje utländsk man som är gift med rumänska, efter ansökan omedelbart kan erhålla rumänskt medborgarskap. Enda

 

    1 Jfr betr. den 1939 utfärdade lagen RADU MEITANI, »La nationalité en Roumanie», Revue de Droit International, vol. 20 (1939), s. 632.

   2 En liknande bestämmelse gällde tidigare i Bulgarien men gällde uttryckligen endast i landet bosatta bulgarer (art. 21 i den bulgariska medborgarskapslagen av 1904).

   3 Enligt den internationella privaträttens regler skall alltid frågan huruvida man är medborgare i ett visst land avgöras enligt lagstiftningen i detta land. Jfr bl. a. WILHELM MICHAELI, »Internationales Privatrecht gemäss schwedischem Recht und schwedischer Rechtsprechung», Sthm 1948, s. 49.

   4 Den rumänska folkrepublikens författning art. 21.

 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 181villkoret härför är att vederbörande avstår från det utländska medborgarskapet (§ 13 st. 1).
    Utlänning som naturaliseras måste avlägga en trohetsed som bl. a. innehåller följande mening (i fransk översättning): »Je jure d'être fidèle au peuple et de défendre la République Populaire Roumaine contre les ennemis de lintérieur et de l'extérieur du pays». Förutsättning för naturalisation är bl. a. att »utlänningen icke har intagit en hållning som är 'antidemokratisk' eller stridande mot folkrepublikens intressen» (art. 11). En naturaliserad persons make eller maka blir automatiskt rumän, om vederbörande icke inom sex månader uttryckligen opterar för det tidigare medborgarskapet (art. 14). Också här kommer sålunda könens likställighet konsekvent till uttryck.
    Frånkännande av rumänskt medborgarskap av politiska skäl behandlas ingående (art. 17). Ett dylikt inbegriper enligt dekretets ordalydelse icke hustrun. Härvidlag kan dock en senare utfärdad lag (d. 21 nov. 1948, nr 877) vinna tillämpning. Enligt denna kan nämligen en i utlandet bosatt rumäns make och minderåriga barn frånkännas rumänskt medborgarskap. Varje frånkännande av medborgarskapet medför tillika förmögenhetskonfiskation.
    Vidare har krigsministern i februari 1949 utfärdat ett dekret, som förbjuder rumäner tillhörande krigsmakten att ingå äktenskap med personer, som ha intagit en »antidemokratisk» eller mot folkrepubliken riktad hållning. Detta förbud torde även gälla utländska kvinnor.

    I Schweiz reformerades medborgarskapslagstiftningen under andra världskriget. Liksom i andra länder dikterades reformen av politiska hänsyn. Förbundsrådets beslut härom d. 11 nov. 19411 utfärdades därför som en »åtgärd till landets skydd och neutralitetens upprätthållande». Beslutet innehåller intressanta försök att finna nya lösningar, som hittills inte ha sitt motstycke i andra länders lagstiftning. Principiellt förvärvar enligt 1874 års förbundsförfattning varje kvinna genom äktenskap mannens medborgarskap (art. 54 st. 4). Som komplement härtill stadgar 1907 års civillag (art. 161), att utländsk kvinna, som gifter sig med en schweizare, erhåller schweiziskt medborgarskap.
    Denna bestämmelse, som avser att säkerställa principen om familjens enhet för den schweiziska rättens del, medför dubbelt medborgarskap i de fall, då kvinnan enligt i hennes hemland gällande rätt icke förlorar sitt medborgarskap. Under kriget uppmärksammade man i Schweiz den politiska fara, som ibland kan ligga i det dubbla medborgarskapet och den av detta förstärkta själsliga konflikten hos dess innehavare. Man skapade därför möjligheter till motåtgärder. Art. 3 i 1941 års förbundsrådsbeslut har följande lydelse: »När en person som innehar dubbelt medborgarskap förhåller sig på ett sätt, som avsevärt skadar

 

    1 Bundesratsbeschluss über Änderung der Vorschriften über Erwerb und Verlust des Schweizerbürgerrechts, Eidgenössische Gesetzsammlung 1941, s. 1257, även återgiven i »Neues Rechtsbuch der Schweiz», Zürich 1946 band 1, s. 38. Jfr HANS SCHRÖDER, »Schweizerisches Staatsangehörigkeitsrecht», FrankJurt a. M. 1949 och ELISABETH FREY, »Über das Bürgerrecht der Ehefrau in der Schweiz und ihren Nachbarstaaten» (Dissertation) Bern 1942. 

182 GERHARD SIMSON.Schweiz' intressen eller anseende, kan edsförbundets justitie- och polisdepartement frånkänna honom det schweiziska medborgarskapet.» Dessutom kan varje i Schweiz bosatt person, som tillika innehar annat medborgarskap, anmodas att avsäga sig det utländska medborgarskapet. Underlåter han detta trots att han har möjlighet härtill, eller har han till och med vidtagit åtgärder för att bibehålla det utländska medborgarskapet, kan han frånkännas det schweiziska medborgarskapet.
    Schweizisk kvinna, som gifter sig med utländsk man, förlorar sitt medborgarskap. Det är härvid värt att lägga märke till den särartade formulering negativklausulen har erhållit (art. 5).1
    »Schweizisk kvinna, som ingår i Schweiz giltigt äktenskap med utländskman, förlorar sitt schweiziska medborgarskap. Undantagsvis må hon behålla det, om hon i annat fall genom äktenskapet oundvikligen skulle ha blivit statslös. Statslösheten anses icke oundviklig, om hon enligt i makens hemland gällande lag har möjlighet att förvärva medborgarskap i detta land i samband med äktenskapet genom att avgiva en förklaring eller efter ansökan och hon underlåter att avgiva sådan förklaring eller ingiva sådanan sökan som här avses.»
    Medan i andra länder det förhållandet anses vara tillräckligt, att en kvinna — även om det eventuellt endast är tillfälligt — de facto skulle bliva statslös, har den schweiziska rätten infört det nya begreppet »oundviklig statslöshet». Schweiziskan skall, när den därmed avsedda situationen icke föreligger, under vissa förutsättningar »tvingas» att avstå från sitt medborgarskap.2 I alla de fall, i vilka för förvärv av utländskt medborgarskap förutsättes medverkan av kvinnans vilja — och dessa fall ha blivit ofta förekommande under det senaste årtiondet — förlorar kvinnan sitt schweiziska medborgarskap även därest hon underlåter att avgiva den härför erforderliga viljeförklaringen. Negativklausulen blir enligt lagstiftarens önskan en nödfallsutväg, som förbehålles sådana fall som annars icke kunna tillfredsställande lösas, t. ex. när fråga är om giftermål med en statslös eller med en nordamerikan utan samtidigt hemvisttagande i U.S.A.3 Vidare förlorar schweizisk kvinna som till undvikande av statslöshet tills vidare fått behålla sitt medborgarskap detta så snart hon förvärvar annat medborgarskap.4
    Vid sådana skenäktenskap som uppenbart ha till syfte ett kringgående av naturalisationsbestämmelserna kan edsförbundets justitie- och polisdepartement inom 5 år efter äktenskapets ingående förklara det genom detta skedda förvärvet av medborgarskap ogiltigt. Enligt den schweiziska

 

    1 Före 1941 användes negativklausulen i schweizisk rättspraxis på grund av sedvanerätt.

    2 Enligt ADOLF F. SCHNITZER, »Handbuch des internationalen Privatrechts», Basel 1944, band 1, s. 150. Jfr vidare JEAN MEYER, »La perte de la nationalité suisse par mariage», (Thése), Fribourg 1942, s. 62 ff. och OSCAR ETTER, »Der Verlust des Schweizerbürgerrechts» (Dissertation), Zürich 1945 (Verlag Paul Haupt, Bern).

   3 Undantagvis kan schweiziska justitie- och polisdepartementet för undvikande av onödig hårdhet tillerkänna en kvinna (eller ett barn) schweiziskt medborgarskap.

   4 Art. 5 st. 4. Jfr beträffande strävandena att reformera den nuvarande schweiziska rätten den mycket instruktiva, utan angivande av författare publicerade uppsatsen. »Verlust des Schweizerbürgerrechts durch Heirat, Vorschläge für eine Revision der geltenden Regelung», Neue Zürcher Zeitung nr 197 d. 20 juli 1949. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 183förbundsdomstolens praxis på senare år kan för övrigt i dessa fall även själva äktenskapet förklaras för ogiltigt.1

    Sovjetryssland har genomfört efterkrigstidens radikalaste lösning: det har överhuvudtaget undanröjt här behandlade problem. D. 15 febr. 1947 utfärdades en lag, som i sin enda paragraf förbjuder äktenskap mellan sovjetryska medborgare och utlänningar.2 Enligt lagtexten finns icke någon möjlighet till dispens genom någon myndighets medgivande. Ett äktenskap skulle därför förutsätta, att den utländske kontrahenten efter ansökan först tilldelades sovjetryskt medborgarskap av Sovjetunionens högsta råds presidium eller presidiet för den unionsrepubliks högsta sovjet, inom vars område han bor (§ 5 i sovjetryska medborgarskapslagen av d. 19 aug. 1938).3
    För äktenskap som ingåtts före 1947 gäller konsekvent principen om den gifta kvinnans självständighet. Den kom till uttryck redan i unionens familjerättslagstiftning 1918. I 1931 års medborgarskapslag (art. 8) medgavs, att ändring i medborgarskapet på äktenskapskontrahenternas begäran ägde rum genom en förenklad procedur. 1938 års lag (art. 5) upphävde denna bestämmelse.4
    Som bekant brukar Sovjetunionen under hänvisning till dessa bestämmelser vägra en utlännings hustru tillstånd att utresa ur unionen. De härmed sammanhängande rättspolitiska frågorna behandlades på begäran av Chile i Förenta Nationernas generalförsamling d. 25 april 1949. En med 39 mot 6 röster — varvid dock 11 länder avstodo från att rösta — antagen resolution förklarade, att Sovjetunionens handlingssätt ifråga icke stode i överensstämmelse med Förenta Nationernas stadgar.Denna resolution avser dock endast utrese- och icke äktenskapsförbudet.

    I Spanien stadgade Codigo civil av 1889 (art. 22), att en gift kvinna skulle följa mannens stånd och medborgarskap (condición y nacionalidad). Republikens författning av 1931 (art. 23)6 bröt dock med den klassiska principen. Därefter kunde utlänsk kvinna, som gifte sig med en spanjor, efter eget val och i överensstämmelse med internationella fördrag behålla sitt ursprungliga medborgarskap eller förvärva mannens. Genom en extensiv tolkning av lagen tillämpade man i praxis denna princip även på spanska kvinnors äktenskap med utländska män.7

 

    1 Bundesgerichtliche Entscheidungen (BGE) bd 65, del II, s. 133 och bd 66, del II, s. 226, jfr vidare ROGER COURVOISIER, »Le mariage fictif en droit suisse», (Thése), Lausanne 1943.

   2 Jfr GERHARD SIMSON, »Förändringarna inom europeisk äktenskapsskillnadsrätt», SvJT 1949, s. 91.

   3 I tysk översättning återgiven i LESKE-LÖWENFELDS förut omnämnda bok, s. 1213 (supplement).

   4 Jfr REINHART MAURACH, »Das Staatsangehörigkeitsrecht der Sowjetunion», Berlin 1942.

   5 Enligt dokumentsamling, utgiven av Economical and Social Council E/615, s. 13.

   6 Återgiven i tysk översättning i Zeitschrift für ausländisches öffentliches Rech tund Völkerrecht bd 3 del (1933), s. 382. Jfr vidare Luis JIMÉNEZ DE ASÚA, »Die Verfassung der spanischen Republik», samma tidskrift bd 3, del 1 (1933), s. 251.

   7 Jfr HANS GMELIN, »Die Entwicklung des Verfassungsrechts in Spanien von 1913—1925», Jahrbuch des öffentlichen Rechts, bd 21 (1933/34), s. 400. 

184 GERHARD SIMSON.    Då den republikanska författningen efter inbördeskrigets utbrott i juli 1936 upphävdes i de av general Franco behärskade landsdelarna och senare i hela landet, rådde en längre tid ovisshet om rättsläget. Denna osäkerhet avlägsnades genom ett av Franco d. 24 maj 1938 undertecknat dekret, enligt vilket i framtiden bestämmelserna i Codigo civil åter skulle gälla.
    Härvid lämnades dock den frågan öppen, hur rättsläget skulle gestalta sig i de äktenskap, som ingåtts efter utfärdandet av den republikanska författningen (1931) men före offentliggörandet av nämnda dekret (1938). Det kan t. ex. nämnas, att svenskor, som under nämnda tid gift sig i Spanien med spanjorer, på begäran erhållit svenska pass.
    För att reda ut denna omstridda fråga utfärdades slutligen ett ytterligare dekret d. 9 nov. 1939.1 Detta föregås av en ingående motivering. I denna framhålles, att republikens medborgarskapslagstiftning bröt med principen om familjens enhet, eftersom enligt nämnda lagstiftning två äkta makar kunde ha olika fosterland. Detta strede mot äktenskapets enhet och oupplöslighet (la unidad e indisolubilidad del matrimonio), som vore Spaniens etiska grundval. Det hade överhuvudtaget icke heller funnits några internationella fördrag av det slag som nämndes i den republikanska författningen. Dekretet stadgar därför i sin enda artikel, att gift kvinnas medborgarskap, även under den tid den republikanska författningen var i kraft, oförändrat skulle anses ha rättat sig efter art. 22 i Codigo civil. På grund härav ha enligt spansk rätt svenska kvinnor, som under åren 1931—1938 gift sig med spanjorer, ex tunc förvärvat spanskt medborgarskap även om de uttryckligen ha förklarat sig vilja bibehålla det svenska medborgarskapet. Härigenom ha uppstått svårlösta problem för den internationella privaträtten.
    Trots den icke fullt tydliga avfattningen i Codigo civil måste man antaga att den spanska rätten icke känner till någon negativklausul. Detta var i varje fall den förhärskande lagtolkningen och praxis under monarkins tid.2 Därigenom skulle Spanien än i dag vara ett land, som oinskränkt använder den gamla klassiska principen.

    I Storbritannien (United Kingdom) har British Nationality Act av år 1948 trätt i kraft d. 1 jan. 1949. Den är resultatet av långvariga förhandlingar mellan de till Commonwealth hörande ländernas regeringar och ingående parlamentariska överläggningar.3 I och med denna lag har England, vars medborgarrätt tidigare var mycket komplicerad, skapat ett lagverk av stor politisk och rättslig betydelse, som endast kan förstås

 

    1 Decreto de 9 de noviembre de 1939 sobre condición y nacionalidad de la mujer casada, publicerad i Boletin Oficial d. 3 dec. 1939.

   2 Jfr MANREZA Y NAVARO, »Commentarios al Código civil Espanol», 1924, s. 159. Däremot BESOMBES, »Condition juridique de la femme mariée espagnole», Toulouse 1927, s. 51.

   3 Återgiven i »Public General Act and Measures of 1948», vol. II, chapter 56, s. 1241; kompletterad genom »The British Nationality Regulations, 1948» av d. 14 dec. 1948. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 185om man tar hänsyn till imperiets rättsliga och politiska utveckling.1 Det har med anmärkningsvärd skicklighet anpassats efter de förändringar som på senare år inträffat i förhållandet mellan det brittiska moderlandet och de hittillsvarande dominions. Det skapar en ny rättsgrund för bemästrande av uppkomna svårigheter. I London begagnade man tillfället till att genomföra radikala förändringar beträffande den gifta kvinnans medborgarskapsrättsliga ställning. Dessa förändringar äro väl förtjänta att uppmärksammas. Mången i England född, i Sverige boende och med en svensk gift svenska har d. 1 jan. 1949 utan att veta om det blivit engelsk medborgare.
    När det brittiska parlamentet några dagar efter första världskrigets utbrott (d. 7 aug. 1914) antog British Nationality and Status of Aliens Act, 1914, som med vissa förändringar ägde bestånd till 1948, existerade ett slutet brittiskt imperium. The Empire utgjorde en enda stat i folkrättslig mening, fastän enstaka till samväldet hörande länder ägde lagstiftningsautonomi. I överensstämmelse härmed fanns i detta rike ett enhetligt brittiskt medborgarskap som manifesterade sig i ett personligt trohetsförhållande mot konungen av Storbritannien. Emellertid garanterade egenskapen av »British subject» icke fullständigt lika rättigheter i Commonwealth's samtliga delar. I några till samväldet hörande länder uppstod nämligen med tiden vid sidan av det primära gemensamma »British citizenship» ett eget medborgarskap, som ledde till en olikartad rättsställning och behandlig av »British subjects».
    I dag uppvisar Commonwealth icke endast en mycket förändrad politisk struktur utan även en nydanad statsrättslig konstruktion. Redan under första världskriget fingo enstaka länder, som ägde lagstiftningsautonomi, säte och stämma i det brittiska krigskabinettet (1917), utsände senare egna representanter till fredsförhandlingarna (1919) och blevo slutligen, trots det enhetliga rikets fortbestånd, såsom »Dominions» självständiga folkrättsliga rättssubjekt. Som sådana inträdde de såsom ledamöter i Nationernas förbund. Genom Westminster Statute skapades 1931 den nya statspolitiska grundvalen för den brittiska » folkfamiljen»: »Dominions» blevo suveräna stater och koordinerades med Storbritannien.
    Den senaste tiden har fört med sig nya djupgående förändringar. Genom ikraftträdandet av Republic of Irelands Act har »staten Irland» (Eire) även formellt trätt ut ur Commonwealth, Burma fick d. 24 sept. 1947 fullt oberoende (Burma Independence Act, 1947), Indien och Pakistan blev d. 15 aug. 1947 sedan engelske kungen förlorat kejsartiteln och efter andra vittgående statsrättsliga förändringar självständiga »Dominions» (Indian Independence Act, 1947) och Ceylon blev jämställt med dem d. 4 febr. 1948 (Ceylon Independence Act, 1948). Det är endast naturligt, att den nya statsrättsliga och politiska situationen och moderlandets helt förändrade läge måste medföra en revision av den brittiska

 

    1 Jfr E. C. S. WADE, »British Nationality Act, 1948», Journal of Comparative Legislation and International Law, vol. 30 parts 3 and 4 (1948) s. 67; WILHELM WENGLER, »Das neue britische Staatsangehörigkeitsrecht», Archiv des öffentlichen Rechts bd 75 (1949), s. 26. BERTHOLD MOSHEIM, »The British Nationality Act, 1948», Neue Juristische Wochenschrift 1949, s. 467. 

186 GERHARD SIMSON.medborgarskapslagstiftningen. Det direkta incitamentet gavs, när man i Ottawa 1946 antog en Canadian Citizenship Act, som bl. a. måste återverka på den gamla institutionen »British subject».
    Den brittiska medborgarskapsrättens nya former behöver icke här behandlas i alla sina detaljer. Det måste dock nämnas, att begreppet» British subject» visserligen icke försvinner men blir exakt lika med »Commonwealth citizen».1 Man eftersträvar att medborgaren i ett till samväldet hörande land samtidigt skall äga både sitt hemlands och Commonwealth's medborgarskap. Framtidsmålet är att såvitt möjligt varje medborgare i något av de till Commonwealth hörande länderna skall anses och behandlas som likaberättigad medborgare även i de andra länderna inom samväldet.
    The British Nationality Act kan naturligtvis förverkliga detta endast inom sitt eget giltighetsområde, men dess bestämmelser avses skola förmå även de andra länderna att följa United Kingdom's exempel. Härvid måste beaktas att det nya engelska medborgarskapet icke omfattar endast moderlandet utan även de s. k. kolonierna.
    Medborgarskapet i »United Kingdom and colonies» förvärvas genom födsel eller naturalisation. Beträffande förvärv genom födseln gäller liksom förut »jus stoli» vid sidan av »jus sanguinis».
    Vid sidan av födsel och naturalisation har man för medborgare i Commonwealth skapat en ny möjlighet att förvärva medborgarskap, nämligen genom registrering (citizenship by registration). Envar som är medborgare i Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrikanska unionen, New Foundland,2 Indien, Pakistan, Sydrhodesia3 eller Ceylon kan i England gälla som engelsman, arbeta där, deltaga i val och låta välja in sig i parlamentet. Den juridiska förutsättningen är endast, att han är myndig, har bott tolv månader i United Kingdom och låtit registrera sig hos the Secretary of State. Varje i Storbritannien bosatt medborgare i något till Commonwealth hörande land har under sådana omständigheter ett absolut anspråk på att bli medborgare i United Kingdom genom registrering. Det finns ej någon möjlighet att avvisa någon ansökan på grund av vederbörandes vandel, tidigare bestraffning eller politiska verksamhet.
    Denna väg att förvärva medborgarskap genom registrering har öppnats även för den utländska kvinna som gifter sig med en britt. Beslutet härom fattades dock först efter livligt meningsutbyte. Ursprungligen hade föreslagits, att utländska, med britter gifta kvinnor i likhet med alla andra samväldet icke tillhöriga personer skulle vara tvungna att ansöka om naturalisation och att avgörandet skulle ligga hos inrikesministern. Man hänvisade bland annat till att just då många utländskor av tvivelaktig karaktär ingingo skenäktenskap med brittiska sjömän och

 

    1 I art. 1 heter det: »The expression 'British subject' and the expression 'Commonwealth citizen' shall have the same meaning».

   2 New Foundland har under tiden blivit en förbundsstat i Kanada (d. 1 april 1949).

   3 Sydrhodesia äger icke ännu fullständig självadministration och hör således till »United Kingdom and Colonies», men intar en särställning på medborgarskapsrättens område. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 187att en icke ringa del av de prostituerade i London ha kommit till England på detta sätt.
    Parlamentet valde trots dessa i viss mån betänkliga konsekvenser till slut registreringen. Inrikesministern har principiellt ej möjlighet att utesluta en utländsk kvinna, som gifter sig med en brittisk medborgare, från att förvärva mannens nationalitet, om hon har gjort ansökan om registrering i föreskriven form och avlägger trohetsed (oath of allegiance).1
    Särskilt betydelsefullt är att en utländsk kvinna, som redan före d. 1 jan. 1949 var gift med en man, som i och med den nya lagens ikraftträdande blir medborgare i United Kingdom, har förvärvat automatiskt medborgarskap (§ 12).
    I motsats till vad som tidigare gällde förlorar brittisk kvinna som gifter sig med en utlänning icke längre sitt medborgarskap. Det är härvid likgiltigt, huruvida hon har förvärvat brittiskt medborgarskap genom födseln eller genom naturalisation. En i England född svenska eller kinesiska kommer därför i allmänhet utan avseende på hemvist eller giftermål att tack vare jus soli i hela sitt liv förbliva brittisk medborgare, även om hennes far var svensk eller kinesisk medborgare. Därutöver har varje infödd brittisk kvinna, som på grund av tidigare gällande rätt genom giftermål med en utlänning har förlorat sitt medborgarskap, automatiskt återfått detta d. 1 jan. 1949 och detta som medborgare antingen i United Kingdom eller något annat land inom the Commonwealth (§ 14).
    Personer med dubbelt medborgarskap äro i princip berättigade avstå från medborgarskapet (renunciation of citizenship), vilket avstående skall registreras hos the Secretary of State (§ 19).
    Den gifta kvinnans självständighet erkännes även vid naturalisation. I motsats till vad tidigare gällde kan gift kvinna numera naturaliseras oberoende av mannens medborgarskap.
    Personer, som ha förvärvat brittiskt medborgarskap genom registrering eller naturalisation, kunna under vissa förutsättningar (§§ 20 ff) åter frånkännas detta (deprivation of citizenship).
    Vid den på Londonkonferensen d. 27 april 1949 genomförda revisionen av 1931 års westminsterstadga har man konsekvent fasthållit vid principerna i Nationality Act och stillatigande utbytt uttrycket »British Commonwealth» mot orden »Commonwealth of Nations». I stället för den tidigare beteckningen »Dominions» användes ordet »medlemsstater».2 I de åtta till the Commonwealth hörande staternas gemensamt

 

    1 Den av WADE (S. 72) och MOSHEIM (S. 658) uttalade uppfattningen att den engelske inrikesministern äger avvisa registreringsansökan av en med en britt gift kvinna efter eget bedömande är icke riktig. En sådan föreskrift fanns visserligen i propositionen, men i den slutgiltiga lagtexten har den uteslutits. Endast för kvinnor som tidigare fråntagits medborgarskapet eller frivilligt avstått härifrån, gälla särskilda bestämmelser.

   2 Jfr tidskriften »Utrikespolitik» 1949 (häfte 3), s. 109. och ERNST WOLFF »Strukturwandlungen im britischen Commonwealth», Süddeutsche Juristenzeitung 1949, s. 593 och 686. 

188 GERHARD SIMSON.avgivna deklaration i London d. 27 april 1949 kommer den förändrade statsrättsliga konstruktionen hos det tidigare »Empire» och dess programmatiska återverkan på medborgarskapsrätten till uttryck i följande ord: »United Kingdom, Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Indien, Pakistan och Ceylon förklara härmed, att de som fria och likaberättigade medlemmar i 'Commonwealth of Nations' förbliva enade och av fri vilja samarbeta för att främja fred, frihet och framåtskridande». I vad angår den engelske kungens ställning kunde man förmå Indien att instämma i följande formel: »Konungen är en symbol för de oavhängiga medlemsnationernas fria och frivilliga anslutning till samväldet och är i denna sin egenskap samväldets överhuvud». Det vore endast naturligt, att det frivilliga förbundet och det gemensamma överhuvudet också skulle ta sig uttryck i en frivillig reciprocitet i medborgarskapslagstiftningen. Emellertid har denna av den brittiska lagen eftersträvade idé i några medlemsstater stött på stora politiska svårigheter. Framför allt må nämnas att Sydafrikanska unionens parlament med hänsyn till landets befolknings- och rasproblem i juli 1949 efter långa hetsiga debatter i enlighet med en av regeringen Malan framlagd proposition antagit en ny medborgarskapslag, genom vilken denna stat går egna vägar.1

    I Tjeckoslovakien utgör konstitutionen, antagen d. 9 maj 1949 och offentliggjord d. 8 juni 1949, utgångspunkten för medborgarskapsrätten.Enligt konstitutionen är den tjeckoslovakiska republiken »de båda likaberättigade slaviska folkens tjecker och slovaker gemensamma stat» (art. II i grundartiklarna). Det finnes endast ett enhetligt medborgarskap (art. 165). Förvärv och förlust därav regleras i lag.
    De medborgarrättsliga bestämmelserna voro ännu till för kort tid sedan ganska splittrade. Den år 1920 utfärdade medborgarskapslagen var på intet sätt uttömmande och hänvisade på sin tid i många fall till den gamla österrikiska Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch av 1811 (§§ 28 —32) och dennas nästan lika gamla följdförfattningar. Vidare gällde delvis de efter det första världskriget ingångna traktaterna med grannstaterna.3
    Efter det andra världskriget utfärdades vidare viktiga lagar rörande de tjeckiska optanterna och repatrianderna. Dessa bestämmelser, som

 

    1 South African Citizenship Act, 1949, i kraft sedan d. 2 sept. 1949 (Union Gazette Extraordinary nr 44 d. 8 juli 1949). Den sydafrikanska andra kammaren antog den nya lagen med 76 röster mot 63, senaten fyra dagar senare med 16 röster mot 15. Den sydafrikanske inrikesministern T. E. DÖNGES, som tillhör nationalpartiet, betecknade under parlamentsdebatten uttrycket »Commonwealth citizenship» som ett tomt begrepp utan innehåll. Jfr tidskriften »The Round Table, Quaterly Review of British Commonwealth Affairs», London 1949, s. 383.

   2 Det tjeckoslovakiska informationsministeriet har utgivit en fransk översättning av den som lag nr 150 kungjorda författningen (Prag 1948). Jfr för den förutgångna statsrättsliga utvecklingen BOHUMIL KUCERA, »La Continuité de l'Etat Tchécoslovaque», Bulletin de Droit Tchécoslovaque, Prag, årg. 5 (1947) nr 3—4, s. 46.

   3 Jfr ALEXANDER BERGMANN, »Internationales Ehe- und Kindschaftsrecht», 1938 bd 1, s. 741, och LESKE-LÖWENFELDS förut nämnda verk, s. 262. 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 189ännu äro i kraft, innehålla även föreskrifter rörande den gifta kvinnans ställning.1
    Senare antog nationalförsamlingen d. 29 maj 1947 en lag angående förvärv och förlust av tjeckoslovakiskt medborgarskap genom giftermål. Denna lag, som undertecknades av den numera avlidne presidenten Benesj och den dåvarande ministerpresidenten Gottwald, upphävde det tidigare automatiska förvärvet resp. förlusten av medborgarskap vid giftermål och gjorde förvärvet eller förlusten beroende av myndighets medverkan.
    Ifrågavarande bestämmelser gällde endast i två år och ersattes av en ny allmän lag d. 13 juli 1949 om förvärv och förlust av tjeckoslovakiskt medborgarskap. Denna nya lag, som trätt i kraft d. 1 okt. 1949, har bibehållit den tidigare lagstiftningens principer beträffande den gifta kvinnans ställning men ändrat vissa fatalier och kompetensföreskrifter. Något förvärv eller förlust av medborgarskap ipso jure för kvinna existerar icke.
    Utländsk kvinna som gifter sig med tjeckoslovakisk medborgare kan få sin makes medborgarskap om hon ansöker härom hos vederbörande kretsnationalutskott och detta bifaller hennes ansökan. Ansökan kan ingivas redan före giftermålet men får under inga förhållanden göras senare än sex månader efter detta. Bifalles ansökan efter giftermålet, förvärvas medborgarskapet ex tunc vid tidpunkten för äktenskapets ingående (§ 2). De medborgerliga rättigheterna förvärvas emellertid principiellt först då vederbörande avlagt följande trohetsed inför distriktsnationalutskottet: »Jag lovar och svär på tro och heder, att jag alltid skall vara trogen den tjeckoslovakiska republiken och dess folkdemokratiska styrelse och alltid skall uppfylla mina plikter som republikens medborgare» (§ 4).
    Bestämmelserna angående utländsk mans äktenskap med tjeckoslovakisk kvinna ha motsvarande innehåll (§ 5). Kvinnan förlorar sitt medborgarskap om hon genom giftermålet förvärvar mannens. Vederbörande kretsnationalutskott kan emellertid på ansökan medgiva, att hon må behålla sitt medborgarskap. Denna ansökan kan ingivas före giftermålet och senast sex månader efter detta. Bifalles ansökan, anses som om förlust av medborgarskapet icke ägt rum.
    Om det tjeckoslovakiska medborgarskapet av politiska skäl av inrikesdepartementet frånkännes ena maken (§ 7), har detta principiellt icke någon inverkan på den andra makens rättsställning. Detsamma gäller om en tjeckoslovakisk domstol som straff utdömer förlust av medborgarskapet (§ 8).
    Innehav av dubbelt medborgarskap, vilket icke tilläts enligt föregående lag, torde nu i och för sig icke längre vara förbjudet, men inrikesministern kan beröva innehavaren av det dubbla medborgarskapet det tjeckoslovakiska medborgarskapet (§ 7 st. 2).

 

    1 Lag nr 74 d. 12 april 1946 om förlänande av medborgarskap till de till hemlandet återvändande landsmännen (§ 1) och lag d. 13 sept. 1946 om förlänande av medborgarskap till de från Ungern hemvändande landsmännen (§ 1). 

190 GERHARD SIMSON.    Som redan tidigare har nämnts följde Tyskland ända tills för kort tid tid sedan i sin medborgarskapslag av d. 22 juli 1913 (§§ 6 och 17) konsekvent den klassiska principen. Nationalsocialismen ändrade icke bestämmelserna i detta avseende. Icke heller den på partidagen i Nürnberg d. 15 sept. 1935 kungjorda och av det allierade kontrollrådet 1945 upphävda »Reichsbürgergesetz» med dess talrika tillämpningsförordningar rubbade något i detta avseende. Ifrågavarande föreskrifter kvarstodo oförändrade till och med en tid efter kapitulationen.1 En tyska som gifte sig med en statslös blev själv statslös. Detsamma gällde för alla tyska kvinnor som gifte sig med medborgare i länder, som icke tilllämpade principen om familjens enhet. Den omständigheten att man icke hade någon negativklausul medförde naturligtvis ofta betänkliga rättsliga och praktiska konsekvenser.
    D. 8 maj 1949 antog det parlamentariska rådet i Bonn »Grundlag för förbundsrepubliken Tyskland». Sedan denna ratificerats av parlamenten i de västtyska delstater, i vilka den tillsvidare skall gälla, har den kungjorts och trätt i kraft d. 23 maj 1949. Grundlagen berör också medborgarskapsfrågor och har — äntligen — infört negativklausulen. Tysk i grundlagens mening (art. 116) är — förutsatt att i annan lag ej annorlunda föreskrives — den som äger tyskt medborgarskap eller som har mottagits inom det tyska rikets område, sådant detta var d. 31 dec. 1937, som flykting eller landsförvisad av tysk stam eller är make eller avkomling till sådan person. Vidare skola personer, som mellan d. 30 jan. 1933 och d. 8 maj 1945 av politiska, rasliga eller religiösa skäl frånkänts tyskt medborgarskap, på ansökan åter tillerkännas tyskt medborgarskap. Detta gäller även deras familjer. Det skall anses, som om de icke frånkänts tyskt medborgarskap, om de efter d. 8 maj 1945 tagit hemvist i Tyskland och icke uttryckligen ha förklarat, att de icke önska vara tyska medborgare.
    Tyskt medborgarskap får aldrig frånkännas någon som äger detta. Förlust får mot den därav drabbades vilja inträda endast på grundval av bestämmelse i lag och under förutsättning att den drabbade icke blir statslös (art. 16). Detta gäller naturligtvis framför allt det fall då en tysk kvinna gifter sig med en utlänning.
    Denna bestämmelse tillhör de fundamentala rättigheterna och binder därför inom sitt giltighetsområde Tysklands lagstiftande, dömande och verkställande myndigheter (art. 1 st. 3).
    Grundlagen gäller »tills vidare» (art. 23) endast i de av de västallierade ockuperade områdena.2 I den ryska zonen tycks fortfarande den gamla lagstiftningen vara i kraft; någon negativklausul existerar sålunda icke. Den i maj 1949 av den »tyska folkkongressen» antagna »Den tyska de-

 

    1 Jfr WALTER SCHÄTZEL, »Der heutige Stand des deutschen Staatsangehörigkeitsrechts», Archiv des öffentlichen Rechts, bd 74 (1948), s. 273.

   2 Baden, Bayern, Bremen, Hamburg, Hessen, Niedersachsen, NordrheinWestfalen, Rheinland-Pfalz, Schleswig-Holstein, Württemberg-Baden och Württemberg-Hohenzollern. I de andra delarna skall grundlagen träda i kraft efter dessas anslutning till förbundsrepubliken Tyskland (art. 23). 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 191mokratiska republikens författning» innehåller en bestämmelse, att det endast finns ett tyskt medborgarskap (art. 1). I övrigt förklaras icke endast man och kvinna för likaberättigade, utan alla lagar och föreskrifter, som på något sätt motverka kvinnans likaberättigande, förklaras även uttryckligen för upphävda. Hur denna bestämmelse rättsligt sett kommer att inverka på medborgarskapsfrågorna kan ännu lika litet överblickas som Tysklands vidare statsrättsliga utveckling.

    I Ungern utfärdades d. 24 dec. 1948 en ny medborgarskapslag, som — med undantag av två paragrafer — varit i kraft sedan d. 1 febr. 1949. Anmärkningsvärt nog håller den trots landets förändrade politiska struktur i stor utsträckning fast vid den klassiska principen.
    Den nya lagen avgör vem som numera skall anses som ungrare och går därvid i första hand tillbaka till fredsfördraget i Trianon (1921). Dessutom anses alla som ungerska medborgare, vilka såväl d. 1 jan. 1948 som vid lagens ikraftträdande hade hemvist i Ungern, om de ha förlorat sitt tidigare medborgarskap på grund av bestämmelserna i vapenstilleståndsfördraget i Moskva d. 20 jan. 1945. Detaljerade särbestämmelser reglera krigsfångarnas och de deporterades eller emigrerades ställning. Särskilt omnämnas sådana ungrare, som på grund av sin socialistiska, antifascistiska och demokratiska åskådning lämnade Ungern. Dessa återfå ungerskt medborgarskap om de återvända inom en bestämd tidsfrist. I andra paragrafer omnämnas sådana i utlandet bosatta personer, som före d. 1 sept. 1939 »på grund av ekonomiska kriser eller arbetslöshet under det kapitalistiska systemet voro nödsakade att flytta till utlandet för att söka arbete» (§§ 25—30). I fall av denna art omfattar beviljandet av medborgarskap endast under vissa särskilda betingelser automatiskt hustrun (§§ 25 och 30).
    Däremot medför en ungrares giftermål med utländsk kvinna automatiskt förvärv av ungerskt medborgarskap för denna (§ 3).
    En ungerska som gifter sig med en utlänning förlorar ungerskt medborgarskap, om hon genom giftermålet får mannens nationalitet. Därmed har Ungern infört negativklausulen, som tidigare var främmande för ungersk rätt. För att undanröja eventuellt tidigare inträdd statslöshet går lagen t. o. m. ett steg längre. De nya bestämmelserna äga nämligen tillämpning även på sådana kvinnor, som redan före den nya lagens ikraftträdande ingått äktenskap med utländsk man (§ 12).
    Kvinna som ingått äktenskap med utländsk man kan återfå ungerskt medborgarskap, om äktenskapet upplösts genom mannens död, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskapet (§§ 19, 22).
    Tvångsmässigt frånkännande av medborgarskap kan äga rum av politiska eller andra skäl. För dylikt frånkännande gälla förutom bestämmelserna i här ifrågavarande lag även föreskrifterna i en d. 14 maj 1948 utfärdad lag. Frånkännande av medborgarskap medför förmögenhetskonfiskation och kan utsträckas att omfatta även hustru (§ 17).
    Dubbelt medborgarskap är tillåtet enligt ungersk rätt. Innehavare av dubbelt medborgarskap betraktas som ungrare, tills han förlorar det ungerska medborgarskapet (§ 23).

 

192 GERHARD SIMSON.    Den återuppståndna republiken Österrikes medborgarskapslagstiftning har varit enkel och klar vid behandlingen av kvinnans medborgarskapsrättsliga ställning. De först utfärdade bestämmelserna ha dock upprepade gånger ändrats på viktiga punkter på bekostad av överskådligheten. Den senaste ändringen vidtogs genom den av nationalrådet d. 9 juni 1949 beslutade »Staatsbürgerschaftsrechtsnovelle 1949».1
    Enligt österrikisk rätt anses den österrikiska staten ha återuppstått d. 27 april 1945. Det nya österrikiska medborgarskapet räknas sålunda från denna dag. En sedermera flera gånger ändrad lag av d. 10 juli 1945anknyter till det gamla medborgarskapet (Bundesbürgerschaft), som 1938 genom Hitler fick ett brådstörtat slut. Alla som då voro österrikiska medborgare återfå österrikiskt medborgarskap. Härtill komma alla som under åren 1938/1945 skulle hava förvärvat österrikiskt medborgarskap (t. ex. genom giftermål), om den gamla lagstiftningen ännu hade varit i kraft. För vissa särskilt starkt belastade nationalsocialister (s. k. illegala) gälla undantagsbestämmelser.3 Vidare återfås österrikiskt medborgarskap, med undantag för vissa kategorier straffade och politiskt belastade, av alla utan åtskillnad till kön och civilstånd som enligt lagarna i sitt hittillsvarande hemland äro »egenberättigade» (eigenberechtigt), om de kunna styrka, att de sedan d. 1 jan. 1919 ha sitt hemvist på den österrikiska republikens område och avgiva en förklaring att de önska »tillhöra republiken som dess trogna medborgare» (§ 2). Genom en sådan förklaring från en äkta mans sida får också hans hustru medborgarskap, såvida makarna inte äro hemskilda (§ 2 st. 2). Ett tillfälligt avbrott i hemvistet ändrar härvidlag ingenting; detta framhäves särskilt beträffande personer, som av politiska skäl utvandrat. Anmärkningsvärt nog gäller detta icke endast för tiden efter den tyska inmarschen (d. 13 mars 1938) utan uttryckligen även emigranter som mellan d. 5 mars 1933 och d. 13 mars 1938 utsatts för eller haft att frukta förföljelser »wegen ihres Eintretens für die demokratische Republik Österreich». I dessa fall kan, om vägande skäl anföras, medborgarskapet återförvärvas även om vederbörande emigrant under tiden har förvärvat ett utländskt medborgarskap.
    Beträffande gift kvinnas medborgarskap gäller den likaledes d. 10 juli 1945 utfärdade och senare flera gånger ändrade »Staatsbürgerschaftsgesetz».4 Enligt denna förvärva alla utländska kvinnor genom giftermål mannens medborgarskap (§§ 2 och 4). Den österrikiske lagstiftaren har

 

    1 Bundesgesetzblatt (BGBI) nr 142.

   2 Lag d. 10 juli 1945 om »Überleitung in die österreichische Staatsbürgerschaft», den s. k. »Staatsbürgerschafts-Überleitungsgesetz», sådan den avfattats i förbundslagen d. 21 jan. 1948 (BGBI nr 35). I lagen angivna tidsfrister ändrades genom den sjätte »Staatsbürgerschafts-Überleitungsnovelle» av d. 9 juni 1949 (BGBI nr 141). Jfr även Deutsche Rechtszeitschrift 1947, s. 193.

   3 Förbundslag d. 6 febr. 1947 om behandling av nationalsocialister. Jfr LEOPOLD WERNER, »Staatsbürgerrecht und Nationalsozialistengesetz», Juristische Blätter (Wien), 1948, s. 249. Giltighetsområdet för de redan 1945 utfärdade specialbestämmelserna för nationalsocialister inskränktes sedermera.

   4 Lag d. 10 juli 1945 om förvärv och förlust av österrikiskt medborgarskap (Staatsbürgerschaftsgesetz), sådan den avfattats i förbundslagen d. 9 juni 1949 (BGBI nr 142), varigenom bestämmelser utfärdas på medborgarskapslagstiftningens område (Staatsbürgerschaftsrechtsnovelle 1949). 

DEN GIFTA KVINNANS MEDBORGARSKAP I DAGENS EUROPA. 193ansett den motsatta ståndpunkten oförenlig med nuvarande politiska förhållanden och har företrätt den uppfattningen, att en stat, i våra dagar måste anses berättigad att av den gifta kvinnan fordra »underkastelse under mannens nationalitet».1 Likväl har det i vissa fall visat sig önskvärt att genombryta principen om familjens enhet, vilken eljest upprätthålles även vid frånkännande av medborgarskap och naturalisation (§§ 5, 6 och 9). Sålunda kunna kvinnor, som d. 13 mars 1938 ägde österrikiskt medborgarskap men förlorat detta på grund av ett före d. 27 april 1945 ingånget äktenskap, återförvärva det österrikiska medborgarskapet om de avgiva den ovannämnda trohetsförklaringen till den österrikiska republiken. Härigenom kunna »blandade» äktenskap uppstå.2
    En österrikiska, som gifte sig med en utlänning, förlorade enligt lagens ursprungliga ordalydelse alltid sitt medborgarskap om det kunde påvisas, att hon enligt i mannens hemland gällande lag förvärvade mannens medborgarskap. Genom ovannämnda lagändring d. 9 juni 1949 har man till denna bestämmelse fogat ett viktigt tillägg av innehåll att medborgarskapet kan få behållas, om synnerliga skäl föreligga. Dylikt medgivande kan ges även i efterhand beträffande sådana äktenskap, som ingåtts efter d. 27 april 1945 och senast sex månader efter lagändringens ikraftträdande (d. 17 jan. 1950). Ansökan måste dock göras senast d. 17 juli 1950. I dessa fall räknas bibehållandet av medborgarskapet från dagen för beslutet.

    Egendomligt nog var i ett flertal sydamerikanska republiker principen om den gifta kvinnans självständighet erkänd redan på den tiden, då principen om familjens enhet alltjämt ansågs självklar på den europeiska kontinenten. Detta är så mycket mera uppseendeväckande, som just i dessa av den spanska rätten influerade länder äktenskapet i allmänhet är oupplösligt och hustrun ofta genom äktenskapet förlorar sin rättskapacitet. Den mellan Nord-, Central- och Sydamerikas stater d. 26 dec. 1933 avslutade panamerikanska konventionen i Montevideo har i nyare tid haft särskild betydelse för kvinnans medborgarskapsrättsliga ställning. Till denna konvention ha, förutom U.S.A. och ABC-staterna, 14 amerikanska stater anslutit sig. Art. 1 i montevideokonventionen har helt anpassats efter de amerikanska kvinnoorganisationernas krav. Den lyder: »I fråga om medborgarskap får varken inom lagstiftningen eller i administrativt hänseende göras åtskillnad mellan könen».
    Utrymmet tillåter inte mera ingående behandling av de utomeuropeiska ländernas medborgarskapslagstiftning. Det skall därför bara i korthet omnämnas, att utländsk kvinna numera icke genom giftermål kan förvärva medborgarskap i Argentina,3 Brasilien, Chile, Colombia,

 

    1 Jfr ALFRED HEINL, »Das österreichische Staatsbürgerrecht», 2:a upplagan, Wien 1946, s. 98. Se vidare FRANZ HAUSENBICHLER, »Die Staatsbürgerschaft der österreichischen Republik in systematischer Darstellung», Graz 1947.

   2 § 2 a i Staatsbürgerschafts-Überleitungsgesetz (»Novelle») av d. 9 juni 1949.

   3 I Argentina har den regeringspartiet tillhörige deputeraden FREGOSSI i juli 1949 förelagt kongressen ett utkast till medborgarskapslag som tar hänsyn till bestämmelserna i den nya författningen av år 1949.

   13—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

194 GERHARD SIMSON.Paraguay eller Uruguay. Det samma gäller i de tre centralamerikanska staterna Guatemala, Kuba och San Salvador. I dessa finns dock ett förenklat naturalisationsförfarande. Liknande bestämmelser gälla i Venezuela.1 Däremot kan man genom giftermål förvärva medborgarskap i Bolivia,2 Ecuador och Peru.

    Hos Förenta Nationernas ekonomiska och sociala råd har man tillsatt en »Commission on the Status of Woman», som har sysslat bl. a. med frågan om den gifta kvinnans medborgarskap. Vid ett sammanträde i februari 1947 uppställdes som mål för den gifta kvinnan i detta hänseende »Rigth to retain her own nationality».3 Vid sammanträde i januari 1948 beslöts bl. a. »to forward to Member Governments a request that married women should have the same rights as regards nationality as are enjoyed by men and single women».4 Överläggningarna ha fortsatts i mars och april 1949 i Beirut och dessa frågor behandlades också vid en rådskonferens i Genève i juli och augusti 1949. Man står här inför en betydelsefull uppgift, vars lösande skulle kunna undanröja många rättsliga, politiska och rent mänskliga konflikter i alla världens länder. Nu gällande rätt är, såsom av det ovan anförda framgår, icke endast olika i skilda länder utan tenderar även till allt större splittring. Trots detta skulle det väl ännu i dag icke vara alltför svårt att finna en gemensam nämnare för en genomgripande internationell nyordning, som skulle kunna säkra enhetlighet mellan i olika länder gällande föreskrifter. Men detta hänger lika mycket på alla de deltagande nationernas goda vilja som på den internationella politikens framtida utveckling. Man får nog därför tyvärr väpna sig med tålamod.
    Avslutad december 1949.

 

    1 Venezuela har i sin nya författning d. 5 juli 1947 (art. 11—19) valt kompromisslösningar.

   2 Jfr art. 41 i den nya bolivianska författningen av d. 23 nov. 1945 enligt sin lydelse 1947. Enligt detta stadgande förlorar visserligen en bolivianska sitt medborgarskap genom giftermål, men utländsk kvinna som gifter sig med boliviansk man förvärvar dennes medborgarskap, om hon har sin hemvist i Bolivia.

   3 E/281/ Rev. 1, s. 10.

   4 E/615, s. 8.

 

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS 

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA 

 

7.

Frågor om olovlig linjetrafik.

Jfr SOU 1929 nr 16 s. 195 f., 1936 nr 20 s. 39 f. samt 1938 nr 59 s. 122—135; K. prop. till 1940 års riksdag nr 115 s. 65 f.; andra lagutsk:ts utl. vid samma riksdag nr 27 s. 31; NJA 1935 s. 471 och 1946 s. 38 samt SvJT 1934 Rf. s. 25

 

I.

    Enligt ett mellan postverket och droskägaren Karl Enar Widmark i Sunnanå träffat skriftligt avtal åtog sig Widmark att fortskaffa förekommade post å söckendagar längs sträckan Skellfteå—Renholmen och å helgdagar längs sträckan Skellefteå—Byske. Avtalet innehöll vidare bl. a. följande: För befordringen lämpligt motorfordon skulle tillhandahållas av Widmark. Postföringen skulle utföras på de tider och med de uppehåll vid postanstalter och postutväxlingsställen, som av postverket genom tidtabell bestämdes. För transporterna skulle Widmark åtnjuta viss angiven ersättning. Widmark finge icke utan postverkets medgivande under färd för postbefordran utom de till posten hörande försändelserna medföra förseglat brev eller paket eller vad i övrigt det vara må, som ej vore av nöden.
    Allmän åklagare instämde Widmark till Skellefteå tingslags HR samt anförde: I samband med postbefordran, som i följd av avtalet på huvudsakligen regelbundna tider verkställts med personbil mellan vissa orter vid ovannämnda vägsträckor, hade Widmark under åren 1947 och 1948 i yrkesmässig trafik befordrat passagerare ävensom gods för annans räkning än postverkets mellan olika orter vid vägsträckan. Widmark innehade emellertid icke annat trafiktillstånd än av magistraten i Skellefteå stad meddelat tillstånd att med nämnda stad såsom stationsort bedriva beställningstrafik för personbefordran inom staden. Åklagaren yrkade därför ansvar å Widmark jämlikt 5 § och 34 § 1 mom. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. för olovligt utövande av linjetrafik. Då Widmark genom sitt ifrågavarande handlingssätt i vart fall överskridit sina rättigheter enligt det av magistraten meddelade tillståndet, yrkade åklagaren i andra hand, att Widmark måtte fällas till ansvar jämlikt 21 § 1 mom. och 34 § 1 mom. nämnda KF.

 

196 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Widmark bestred, att han utövat yrkesmässig linjetrafik, samt uppgav: Tidpunkten för avfärden från Skellefteå vore bestämd av postverket. Vid postanstalterna efter vägsträckan funnes inga anslag om tiderna för bilens ankomst och avgång, och Widmark hade ej heller själv låtit bekantgöra dem. Han visste emellertid, att allmänheten kände till tiderna för postbilens resor. På resorna hade i regel och i synnerhet efter d. 1o kt. 1947, då restiderna ändrats, någon passagerare medföljt. Det hade hänt, att bilen varit fullastad med passagerare. Någon gång hade de, som velat åka med, infunnit sig på droskstationen; andra gånger hade de kommit till postkontorets gårdsplan, då bilen skulle avgå, och i övriga fall hade de stått efter vägsträckan och väntat på bilen. Någon enstaka gång hade det hänt, att folk i förväg per telefon hört sig för om att få åka med. I fråga om avgifter hade Widmark brukat tillämpa de taxor, som bussarna å vägsträckan följde. Widmark hade även brukat mot ersättning befordra paket åt personer, som ej medföljt i bilen. Förbindelsen med allmänheten hade härvid ordnats på motsvarande sätt som när det gällde befordran av passagerare.
    HR:n (ordf. tingsnotarien Nyman) yttrade i dom d. 25 jan. 1949:

D o m s k ä l.

    I målet är utrett, att Widmark icke är innehavare av annat trafiktillstånd än ovan omförmälda av magistraten i Skellefteå stad meddelade tillstånd. I målet är tillika utrett, att Widmark i samband med på i huvudsak regelbundna tider verkställd befordran av post mellan vissa orter vid vägsträckan Skellefteå—Renholmen mot ersättning mellan olika orter vid vägsträckan befordrat passagerare, ehuru beställning icke mottagits av Widmark eller delgivits honom inom stationsorten, ävensom gods — som icke medförts av passagerare — för annans räkning än postverkets. Omförmälda postbefordran har av Widmark verkställts i enlighet med ett mellan Widmark och postverket träffat avtal. Av vad i målet upplysts rörande bestämmelserna i nämnda avtal finner HR:n, att Widmark vid utförandet av sitt uppdrag åt postverket i fråga om den av Widmark förda bilens utnyttjande varit underkastad postverkets bestämmande. Widmark har i målet uppgivit, att möjligheten till befordran med den av Widmark förda bilen icke utan undantag stått dem till buds, som önskat sådan befordran. Att Widmarks uppgifter i sistnämnda hänseende äro riktiga är inom HR:n bekant. Med hänsyn till vad nu anförts anser HR:n, att Widmark genom sitt ifrågavarande handlande icke utövat linjetrafik men väl överskridit sina rättigheter enligt av Widmark innehaft trafiktillstånd.

D o m s l u t.

    HR:n dömer Widmark jämlikt 21 § 1 mom. och 34 § 1 mom. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för ovan angivna förseelser utgiva 30 dagsböter å 4 kr.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 197    Åklagaren fullföljde talan med yrkande, att Widmark måtte fällas till ansvar för olovligt bedrivande av linjetrafik.
    Widmark bestred ändring. Han gjorde gällande, att han ifråga om bilens utnyttjande varit underkastad postverkets bestämmanderätt i så stor utsträckning, att linjetrafik ej kunde anses föreligga.
    HovR:n för Övre Norrland (hrr Romberg, Hansén, referent, Hammarström och Zethraeus) yttrade i dom d. 28 juni 1949:

D o m s k ä l.

    Enligt avtal mellan Widmark och postverket har Widmark mot ersättning åtagit sig att med av honom tillhandahållet lämpligt motorfordon dagligen befordra post på av postverket bestämda tider och mellan av postverket bestämda platser, å söckendagar längs sträckan Skellefteå —Renholmen och å helgdagar längs sträckan Skellefteå—Byske.
    I målet är utrett, att Widmark, som enligt avtalet under 1947 och 1948 på huvudsakligen regelbundna tider med bil befordrat post å nämnda sträckor, därvid vanligen tillika mot ersättning låtit passagerare och annat gods än det till posten hörande medfölja.
    HovR:n finner, att Widmark härigenom måste anses hava bedrivit sådan yrkesmässig trafik, som är att hänföra till linjetrafik.
    Widmark innehar ostridigt icke tillstånd till sådan trafik.

D o m s l u t.

    Med upphävande av HR:ns dom dömer HovR:n Widmark jämlikt 5 § och 34 § 1 mom. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. för olovligt bedrivande av linjetrafik att utgiva 30 dagsböter om 4 kr.

 

II.

    Åkaren Karl Evert Hanning i Voxna bruk innehar av KB i Gävleborgs län meddelat tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med personbilarna X 8601 för 4 passagerare och X 882 för 7 passagerare samt till sådan trafik för godsbefordran med bilen X 8601 jämte tillkopplad släpvagn X 1030.
    Landsfiskalen G. Bergman instämde d. 6 mars 1949 Hanning till Bollnäs domsagas HR och yrkade ansvar å honom jämlikt 4 §, 34 § 1 mom. 1 st. och 3 mom. 1 st. KF d. 25 okt. 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. för förseelser mot nämnda förordning i följande hänseenden: Hanning hade från d. 1 jan. 1948 till i början av febr. 1949 i beställningstrafik för godsbefordran tidvis använt personbilen X 882, oaktat detta fordon av KB ej varit godkänt för trafiken i fråga. Vidare hade Hanning — som under de två sistförflutna åren med personbilarna X 8601 och X 882 jämte till endera av dem kopplade släpvagnen X 1030 transporterat mjölk från Räka, Kilen, Voxna bruk och Finnstuga i Voxna socken till Edsbyns mejeri — i samband med denna trafik, som utförts på bestämda tider, mot särskild avgift befordrat passagerare. Han

 

198 SVENSK RÄTTSPRAXIS.hade härigenom bedrivit linjetrafik för personbefordran utan att vara berättigad till drivande av sådan trafik.
    Såsom vittnen i målet vid HR:n uppgåvo
    1) chauffören Johan Henry Jansson bl. a.: Han hade varit anställd som chaufför hos Hanning och kört mjölk under mars—maj 1946. Med mjölkskjutsarna följde samtidigt passagerare. Om de ringt och beställt plats förut, brukade han stanna och taga upp dem. Det hade hänt, att han tagit upp passagerare, som ej beställt plats, om de stått och väntat på bilen.
    2) fru Inga Woxmark: Hon hade farit med Hanning flera gånger, varvid hon ringt och beställt plats dagen förut. Hanning hade bestämda mjölktider och man finge rätta sig efter dessa. Hon beställde tur och retur till Edsbyn och bad Hanning vänta med återresan till viss tid, om hon skulle till tandläkaren eller så. Tandläkarbesök finge avpassas efter bilens ankomst och avgång.
    3) arrendatorn Karl Alfred Eriksson: Han hade vid resor med Hannings bil beställt plats dagen förut; bilen kunde ju vara full. Han hade frågat chauffören, när denne skulle återvända, och rättat sina ärenden efter svaret. Om vittnet haft något ärende till någon affär eller så, hade chauffören stannat och väntat, och om vittnet uttryckt något önskemål angående återresan, hade Hanning rättat sig efter det. En gång, då en person bad Hanning vänta i Edsbyn för att han skulle få gå till en affär i ett ärende, väntade Hanning en dryg kvart. Vittnet hade emellertid förstått, att Hanning skulle fara tillbaka på viss tid.
    HR:n (tingsnotarien Lars-Eric Bolander) yttrade i dom d. 27 april 1949:

D o m s k ä l.

    Hanning har erkänt, att han använt personbilen X 882 i beställningstrafik för godsbefordran, oaktat detta fordon av KB ej varit godkänt för trafiken, men har bestritt, att han i samband med mjölktransporter från Räka till Edsbyn bedrivit linjetrafik för personbefordran, samt uppgivit: Varje passagerare har i förväg beställt plats i bilen. Tiden för bilens avgångstid från Edsbyn har bestämts med hänsyn till passagerarnas önskemål.
    I målet har arrendatorn Karl Alfred Eriksson, chauffören Johan Henry Jansson och fru Inga Woxmark hörts såsom vittnen. Jansson har uppgivit, att han mot avgift befordrat passagerare, som ej i förväg beställt plats, men att detta skett utan Hannings vetskap. Vid detta förhållande och då Janssons vittnesmål hänför sig till en tidpunkt, som ligger så långt tillbaka, att då begångna förseelser äro preskriberade, finner HR:n hans vittnesmål vara utan betydelse i målet. Genom Erikssons och Inga Woxmarks vittnesmål finner HR:n det vara utrett, att passagerarna i viss utsträckning fått disponera över bilens nyttjande. Det har i målet ej styrkts, att någon passagerare utan föregående beställning mot avgift fått medfölja bilen.

D o m s l u t.

    HR:n dömer Hanning jämlikt 34 § 3 mom. 1 st. i KF d. 25 okt. 1940

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 199ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. att för förseelse mot nämnda förordning utgiva 10 dagsböter å 3 kr.
    Åtalet angående ansvar för olaga linjetrafik ogillas.

 

    Åklagaren fullföljde talan beträffande ansvar för otillåten linjetrafik.
    Svea HovR (hrr Boye, referent, Sidenbladh, Nyman och Adde) yttrade i dom d. 8 sept. 1949: Av Hannings egna uppgifter, vittnesmålen och omständigheterna i övrigt finner HovR:n beträffande det förfarande, som avses med åklagarens fullföljda talan, framgå följande: Under den tidrymd åtalet i denna del avser har Hanning vid mjölktransporter med ifrågavarande fordon, under sommarmånaderna dagligen och den övriga delen av året fyra bestämda dagar i veckan, trafikerat sträckan Räka— Edsbyn med en tur i vardera riktningen varje sådan dag och med avgångs- och ankomsttider, vilka — i huvudsak beroende på den tid som åtgått för avhämtning och leverans av det gods Hanning skulle befordra samt väglaget — kunnat variera med ungefär en kvart, en halv eller en timme. Under dessa transporter har Hanning mot avgift medtagit passagerare. Befolkningen utefter den trafikerade sträckan har tydligen känt till, att Hanning, åtminstone vid färden till Edsbyn, haft att passera mjölkleverantörernas lastnings- och mjölkpallar och att detta, liksom återfärden från Edsbyn, skett på något så när bestämda tider.
    Denna med personbefordran förenade trafik måste med avseende å regelbundenhet anses hava varit av sådan beskaffenhet, som avses med linjetrafik.
    Hanning samt vittnena Eriksson och Inga Woxmark, vilka färdats med Hannings bilar, hava visserligen vidare uppgivit, att passagerarna plägat före tillämnad resa genom telefon eller annorledes beställa plats i bilarna. Det huvudsakliga ändamålet med dessa beställningar synes emellertid, främst i betraktande av det mycket begränsade antalet tillgängliga passagerarplatser, hava varit att försäkra vederbörande om plats i bilarna, och dessa beställningar hava uppenbarligen icke medfört sådan bestämmanderätt för nämnda trafikanter i frågan om fordonens utnyttjande, som åsyftas med beställningstrafik. En dylik bestämmanderätt kan icke heller anses hava förelegat på den grund att, såsom i målet uppgivits, chauffören vid enstaka tillfällen kunnat dröja med avgången från Edsbyn för att tillmötesgå passagerares önskan att medhinna visst ärende därstädes el. dyl.
    På grund av det anförda finner HovR:n Hanning förvunnen att hava under ifrågakomna tid bedrivit otillåten linjetrafik för personbefordran.

D o m s l u t.

    Med ändring av HR:ns dom i ansvarsfrågan dömer HovR:n Hanning jämlikt 34 § 1 mom. 1 st. och 3 mom. 1 st. åberopade KF d. 25 okt. 1940 ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen att för den förseelse, vartill han av HR:n befunnits skyldig, samt för otillåten linjetrafik utgiva 25 dagsböter, varje dagsbot bestämd till det av åklagaren i HovR:n utan anmärkning lämnade beloppet 3 kr.

 

200 SVENSK RÄTTSPRAXIS.8.

En personbil har sammanstött med en lastbil, varvid båda bilarna skadats. Föraren av personbilen har befunnits i så övervägande grad bära skulden till kollisionen, att han och ägaren av personbilen ansetts böra vidkännas hela skadan, oaktat att jämväl föraren av lastbilen brutit mot trafikreglerna.

Jfr NJA 1936 s. 357, 1937 s. 367 och 1940 s. 123 samt KARLGREN: Skadeståndsläran s. 160.

 

    I Borlänge inträffade d. 22 dec. 1948 sammanstötning mellan en av kontoristen Sven Eriksson Allfarvägen i sydlig riktning mot Röda vägen förd, elektrikern Erik Eriksson i Falun tillhörig personbil och en av chauffören Ernst Eldh omhänderhavd, åkeriägaren Helmer Ersson i Borlänge tillhörig lastbil, som av Eldh fördes Röda vägen i västlig riktning mot Allfarvägen. Båda fordonen skadades.
    Landsfiskalen i Borlänge distrikt yrkade vid Falu domsagas södra tingslags HR ansvar dels å Sven Eriksson för det han, som i gatukorsningen hade den av Eldh förda lastbilen på sin vänstra sida, brustit i uppmärksamhet på den från vänster kommande trafiken och därför icke iakttagit den Eldh tillkommande förkörsrätten med påföljd att personbilen stött emot lastbilen på dess högra sida mitt för förarhytten, dels ock å Eldh för det han i förlitan på sin förkörsrätt försökt passera den korsande Allfarvägen utan att nedbringa lastbilens hastighet och utan att förvissa sig om att personbilens förare uppmärksammat lastbilen samt därigenom brustit i den särskilda försiktighet, som vore påkallad vid passerandet av korsande väg.
    Såsom ägare av personbilen fordrade Erik Eriksson skadestånd av Eldh för reparation av denna bil m. m. med 2,255 kr. 95 öre.
    Ersson yrkade såsom ägare av lastbilen ersättning av Sven Eriksson för reparation av lastbilen m. m. med 1,124 kr. 25 öre.
    HR:n (häradshövdingen Nils Falk) yttrade i dom d. 16 juni 1949:

D o m s k ä l.

    Sven Eriksson har medgivit, att han ej uppmärksammade den av Eldh förda, från vänster i förhållande till Sven Eriksson kommande lastbilen förrän även Eriksson var så gott som framme i korsningen mellan Allfarvägen och Röda vägen. Eldh har uppgivit, att han i god tid såg den av Sven Eriksson förda personbilen men, enär Eldh då var närmare gatukorsningen och enligt den s. k. vänsterregeln hade förkörsrätt, kört på utan att ägna uppmärksamhet åt personbilen i förlitan på att personbilens förare skulle låta lastbilen passera först i gatukorsningen.
    Såsom vittnen i målet hava hörts två personer, vilka medföljde i lastbilens förarhytt, nämligen Arne Vilhelm Wikström och Karl Henry Liberg. De hava sammanstämmande uppgivit, att de upptäckte personbilen, då lastbilen befann sig vid »första infartsvägen» från Röda vägen till stadshuset, att lastbilens fart då var 30 à 35 km i timmen, att per-

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 201sonbilen, som fördes med högre hastighet än lastbilen, då på Allfarvägen befann sig längre från korsningen mellan Allfarvägen och Röda vägen än lastbilen, samt att de därefter ej ägnade någon uppmärksamhet åt personbilen förrän båda bilarna voro så nära gatukorsningen, att kollision var oundviklig. Wikström har uppgivit, att han samma dag huvudförhandlingen i målet ägde rum stegat upp avstånden från de platser, där lastbilen resp. personbilen befunno sig i det ögonblick, då Wikström först varseblev personbilen, och till gatukorsningens mitt samt därvid funnit avståndet från lastbilen till gatukorsningens mitt hava varit 70 steg och avståndet från personbilen till samma mittpunkt 110 steg.
    Genom vad sålunda anförts finner HR:n styrkt, att Sven Eriksson vid tillfället icke ägnat uppmärksamhet åt trafik, som kom på Röda vägen från vänster i hans färdriktning räknat och därefter även åsidosatt den förkörsrätt, som jämlikt 4 § 5 mom. 1 st. vägtrafikstadgan tillkom Eldh i gatukorsningen. Å andra sidan har Eldh, mot stadgandet i samma författningsrums 2 st., ej varit berättigad att på grund av sin förkörsrätt helt lämna personbilen, vars kurs uppenbarligen kunde komma att skära lastbilens i gatukorsningen, helt ur räkningen. Eldh har emellertid enligt egen utsaga släppt personbilen ur sikte omedelbart efter det han första gången varseblev den. Härigenom har Eldh, om än med hänsyn till förhållandena på platsen under synnerligen mildrande omständigheter, brutit mot ovannämnda regel i 4 § 5 mom. 2 st. vägtrafikstadgan och HR:n finner honom icke kunna undgå ansvar därför.
    Vidkommande skadeståndsfrågan finner HR:n den skuld till kollisionen, som enligt det ovan anförda kan ligga Eldh till last, i betraktande av samtliga omständigheter vid olycksfallet vara så ringa i jämförelse med den skuld som ligger personbilens förare Sven Eriksson till last, att Eldh icke bör till någon del svara för de å personbilen uppkomna skadorna. Däremot måste Sven Eriksson anses skyldig att helt svara för de å lastbilen uppkomna skadorna och den förlust, som genom skadorna tillskyndats lastbilens ägare, Ersson. Sven Eriksson har medgivit, att de av Ersson yrkade beloppen äro i och för sig skäliga.

D o m s l u t.

    HR:n dömer Sven Eriksson jämlikt 2 §, 4 § 5 mom. 1 st. samt 38 § 1 mom., allt vägtrafikstadgan, för förseelse mot den s. k. vänsterregeln att utgiva 15 dagsböter, varje om 4 kr., samt Eldh jämlikt 4 § 5 mom. 2 st. och 38 § 1 mom. samma stadga för oförsiktighet vid passerande med bil av korsande körbana att utgiva 5 dagsböter, varje om 4 kr.
    Vidkommande skadeståndsyrkandena förpliktar HR:n, med ogillande av Erik Erikssons yrkande mot Eldh, Sven Eriksson att till Ersson utgiva tillhopa 1,124 kr. 25 öre i ersättning för reparationskostnad och förlust förorsakad av lastbilens stillastående under reparationstiden.
    Sven Eriksson och Erik Eriksson sökte ändring, därvid den förre yrkade, att hans skadeståndsskyldighet gentemot Ersson måtte jämkas med 1/3, samt Erik Eriksson yrkade, att Eldh måtte förpliktas att till Erik Eriksson utgiva 1/3 av det av honom fordrade skadeståndet.

 

202 SVENSK RÄTTSPRAXIS.    Svea HovR (hrr Boye, Sidenbladh och Adde) fastställde i dom d. 27 sept. 1949 HR:ns dom i vad den överklagats.
    E. o. assessorn Nyman var så tillvida av skiljaktig mening, att han på anförda skäl fann Eldhs skuld till kollisionen icke vara så obetydlig, att den borde lämnas helt ur räkningen vid prövningen av skadeståndsanspråken, utan ansåg 1/4 av skadan böra bäras av lastbilens ägare och förare.

 

9.

Fråga om rätt för främmande stat att åtnjuta immunitet i rättegång ang. betalning för här i riket av svensk utförda arbeten.

Jfr NJA 1934 s. 206, 1942 s. 65, 72 och 342, 1944 s. 264, 1946 s. 719 och not. A 250, 1948 s. 828, 1949 not. C 398; NIAL: Internationell förmögenhetsrätt s. 188 f.; UNDÉN: Rättegång mot utländsk stat, Minnesskrift utgiven av Jurid. fakulteten i Uppsala 1929 s. 14; GIHL i SvJT 1944 s. 193 f.; MALMAR i SvJT 1937 s. 378; SUNDBERG: Folkrätt s. 145 f.; MØLLER: Folkeretten i Fredstid og Krigstid I, 2 uppl. s. 157 f.; K. prop. till 1938 års riksdag nr 15; I kam. prot. d. 15 dec. 1948 nr 40 s. 37 f.

 

    Efter stämning till Stockholms RR å Bulgariska folkrepubliken, vilken stämning delgavs bulgariska legationen, anförde Svea Erixon såsom innehavare av firma Bild & Pressreklam: Enligt ett d. 18 aug. 1948 slutet kontrakt mellan bulgariska legationen i Stockholm, å ena, samt firman, å andra sidan, åtog sig firman uppförande, målning och dekorering av den planerade »Bulgariska Paviljongen» å S:t Eriksmässan i Stockholm år 1948. För dessa arbeten skulle legationen — sedan inspektion skett och arbetena därvid blivit godkända — till firman utbetala 3,900 kr. Med ledning av de ritningar och modeller, som legat till grund för avtalet, igångsattes arbetena omedelbart. Emellertid lämnades sedermera ändrade direktiv, innebärande bl. a., att nya arbeten skulle utföras samt att även dessa skulle vara avslutade, då mässan öppnades. Till följd härav måste en stor del av arbetena utföras på övertid. Härigenom ökades kostnaderna avsevärt, vilket förhållande även påpekades för republikens representant. Sedan arbetena å överenskommen tid avslutats, hade Svea Erixon tillställt legationen räkning, vari hon fordrade ersättning för de utförda arbetena med 6,097 kr. Enär republiken trots flerfaldiga påminnelser — bl. a. under medverkan av svenska utrikesdepartementet — underlåtit att till henne betala mer än 3,900 kr., yrkade hon, att republiken måtte förpliktas att till henne utgiva resterande belopp, 2,197 kr. jämte ränta.
    Republiken gjorde vid RR:n gällande, att den i egenskap av stat ej vore skyldig att svara inför svensk domstol, vilken invändning Svea Erixon bestred.
    RR:n (e. rådmannen Sundström) utlät sig i beslut d. 29 aug. 1949: Enär ifrågavarande tvist icke hänför sig till statsåtgärd av offentlig natur,
    finner RR:n republiken skyldig att ingå i svaromål å den ågångna stämningen.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 203    Republiken besvärade sig och yrkade, att enär republiken åtnjöte immunitet, RR:n måtte förklaras icke vara behörig att till prövning upptaga Svea Erixons talan.
    Svea Erixon bestred bifall till ändringsyrkandet.
    Svea HovR (hrr Thuresson, Boye och Hesser) yttrade i beslut d. 14 nov. 1949: Enär sådana omständigheter icke kunna anses föreligga att republiken ej gent emot Svea Erixons talan skulle äga göra gällande rätt att åtnjuta immunitet i processuellt avseende, prövar HovR:n lagligt att, med ändring av RR:ns beslut, förklara samma talan icke kunna upptagas till prövning.

    E. o. assessorn Adde, referent, var skiljaktig och anförde: Ifrågavarande avtal innefattar ett arbetsbeting, varigenom Svea Erixon åtagit sig att för republiken såsom utställare vid 1948 års S:t Eriksmässa i Stockholm utföra vissa arbeten till det utställningsutrymme, som mässan ställt till republikens förfogande. Oavsett att republikens deltagande i mässan skett i statlig regi och att det sålunda för avtalets tillkomst fordrats medverkan av republikens härvarande diplomatiska representation är det på grund av avtalet uppkomna rättsförhållandet mellan parterna av beskaffenhet att regleras av privaträttsordningen.
    Svensk rättspraxis har tidigare, såvitt känt, icke haft att behandlafrågan om främmande stats immunitet i privaträttsliga avtalsförhållanden mellan en svensk enskild person och en främmande stat. Även om Sverige hyllar immunitetsprincipen, har dock vissa ansatser till avsteg från denna princip beträffande privaträttsliga rättsförhållanden gjort sig gällande. En sådan uppfattning torde med visst berättigande kunna hävdas, då det gäller i Sverige ingångna avtal, som skola fullgöras här och som hänföra sig till människor emellan vanlig kommersiell och ekonomisk samfärdsel. Under de senaste åren har i flera länder den ekonomiska och kommersiella verksamheten helt eller delvis överförts från enskilda rättssubjekt till staten. En enskild svensk affärsman eller företagare, som har kommersiella förbindelser med en stat, där sådan ordning råder, kommer i fortsättningen i allt större utsträckning att som motpart i ett avtalsförhållande av motsvarande typ som det förevarande finna en statlig organisation av något slag. I händelse av tvist mellan de två avtalsslutande parterna angående rätta innebörden eller tolkningen av avtalet, vore det emellertid icke tillfredsställande om i ett sådant avtalsförhållande enbart den främmande staten skulle kunna föra talan vid svensk domstol, medan detta skulle vara förmenat den svenske avtalsparten.
    I den mån överenskommelse om immuniteten i sådana fall icke träffas på diplomatisk väg genom konventioner synes den ekonomiska och kommersiella samfärdseln numera fordra den inskränkningen i immunitetsprincipen att den avtalsslutande staten likställes med en privatperson och sålunda beträffande rättsförhållanden av ifrågavarande slag är skyldig att svara inför svensk domstol.
    På grund av det anförda finner jag lika med RR:n republiken skyldig ingå i svaromål å den ågångna stämningen.