NORDISKT OCH INTERNATIONELLT
FN:s kodifierings-
kommission. FN:s kodifieringskommission (International Law Commission; se SvJT 1949 s. 300) höll sitt första sammanträde i Lake Success d. 12 april—d. 9 juni 1949. Vid sammanträdet närvoro 13 av kommissionens 15 ledamöter.
Kommissionen konstituerade sig och valde för ett år till ordförande prof. Hudson (U. S. A.), till förste v. ordf. prof. Koretsky (Sovjetunionen), till andre v. ordf. sir Benegal Rau (Indien) och till rapportör ambassadör Amado (Brasilien).
Föredragningslistan var innehållsrik och upptog dels vissa frågor som FN-församlingen hänskjutit till kommissionen, dels några frågor som föranledas av kommissionens statuter och dels planerandet av arbetet för kommissionens egentliga uppgift, kodifieringsarbetet.
De hänskjutna frågorna voro dels upprättandet av ett förslag till de klaration om staters rättigheter och skyldigheter, dels formulerandet av de i Nürnbergdomstolens statuter och dom erkända principerna och utarbetandet av förslag till en code angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet, i vilken Nürnbergsprinciperna borde inarbetas, och dels begärt yttrande angående önskvärdheten och möjligheten att upprätta ett internationellt judiciellt organ för rannsakning av personer anklagade för folkmord (genocide) eller andra brott, i avseende å vilka
domsrätt kunde bli tilldelad ett sådant organ genom internationella överenskommelser.
Kommissionen uppgjorde förslag till en deklaration, avfattad i 14 artiklar, om staters rättigheter och skyldigheter (se särskild notis i följande häfte).
I fråga om Nürnbergstatuternas och -domens principer tillsattes en subkommitté, bestående av professorerna François och Spiropoulos samt f. d. justitierådet Sandström för att konstatera och redigera dessa principer. Sedan subkommittén framlagt ett redaktionsförslag såsom grundval för diskussionen — om redigerat efter behandling i kommissionen —beslöt kommissionen att sammankoppla den vidare bearbetningen därav med utarbetandet av förslaget till en code angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet, i vilket sistnämnda förslag Nürnbergprinciperna skulle få en plats. För utredning av hela frågekomplexet utsågs prof. Spiropoulos till rapportör.
För förberedande av yttrandet angående önskvärdheten av en internationell kriminaldomstol tillsattes som rapportörer f. d. statspresidenten Alfaro och herr Sandström med uppdrag att till nästa sammantäde utarbeta ett eller flera arbetsunderlag för den vidare diskussionen.
Bland de i nästa grupp åsyftade ärendena hade kommissionen enligt art. 24 i sina statuter att taga ställning till frågan om lämpligaste sättet att göra yttringarna av den internationella sedvanerätten — dokument angående i förhållandet mellan stater rådande praxis, domar av nationella och internationella domstolar, nationell lagstiftning av intresse för folkrätten — lättare tillgängliga. Som resultat av diskussionen uppdrogs åt kommissionens ordförande att utarbeta ett memorandum i frågan till nästa sammanträde.
Det viktigaste av ärendena å föredragningslistan torde ha varit det sist berörda eller planerandet av det egentliga kodifieringsarbetet.
På grundval av ett genom FN-sekretariatet för ändamålet utarbetat memorandum genomgick kommissionen de olika ämnen inom folkrätten som kunde komma ifråga för kodifiering i kommissionsstatuternas mening (jfr SvJT 1949 s. 301).
Under diskussionen dryftades möjligheten av att göra upp en generalplan för en komplett folkrättscode, i vilken de särskilda ämnen, som komissionen komme att behandla, skulle inpassas. Kommissionen ansåg visserligen kodifikation av hela folkrätten vara det slutliga målet men ansåg det önskvärt att utan en sådan allmän plan börja bearbeta vissa särskilt utvalda ämnen.
En provisorisk lista på de ämnen, som ansågos bäst ägnade att börja arbetet med, gjordes upp. I rapporten uttalades uttryckligen att listan kunde ändras efter beslut av kommissionen eller i överensstämmelse med FN-assembléns anvisningar.
Listan omfattar följande 14 ämnen, nämligen 1) erkännandet av stater och regeringar, 2) stats- och regeringssuccession, 3) jurisdiktionell immunitet i avseende å stater och deras egendom, 4) domsrätt i fråga om brott begångna utanför det nationella territoriet, 5) rättsreglerna i avseende å öppna havet (the regime of the high seas), 6) rättsreglerna i av-
seende å territorialvattnet (the regime of territorial waters), 7) medborgarskap inbegripet statslöshet, 8) behandlingen av främlingar, 9) asylrätten, 10) rättsregler angående internationella avtal (the law of treaties), 11) diplomatiska förbindelser (intercourse) och immuniteter, 12) konsulära förbindelser och immuniteter, 13) stats ansvar och 14) skiljedomsprocedur.
En särskild diskussion uppstod om frågan huruvida krigets lagar skulle upptagas till studium. Majoriteten ansåg detta icke böra ske i början av kommissionens arbete; den allmänna opinionen kunde tolka det som brist på förtroende för de medel som stå FN till buds för fredens upprätthållande.
I övrigt togs hänsyn bl. a. till läget av de olika frågorna i internationellt-rättsligt avseende och behovet av kodifikation.
Bland de 14 utvalda ämnena beslöts att först behandla 1) reglerna angående avtal mellan stater, 2) skiljedomsproceduren och 3) rättsreglerna angående öppna havet. Till rapportörer i de olika ämnena utsågos resp. professorerna Brierly, Scelle och Francois, med updrag att utarbeta nödvändigt arbetsunderlag för nästa sammankomst.
I enlighet med art. 19 mom. 2 av sina statuter beslöt kommissionen att framställning skulle göras till regeringarna att till kommissionen överlämna lagstiftning, rättsliga avgöranden, överenskommelser, diplomatisk korrespondens och andra dokument angående de tre ämnena.
I anledning av en diskussion i samband med deklarationen om staters rättigheter och skyldigheter anmodades slutligen prof. Yepes att utarbeta ett memorandum angående asylrätten till nästa sammanträde.
De meningsskiljaktigheter, som så starkt göra sig gällande i den internationella politiken, funno sitt eko i kommissionens debatter, även där man minst skulle väntat det. Redan vid behandlingen av kommissionens befogenheter i avseende å urvalet av ämnen för kodifiering — det först behandlade ärendet — framträdde motsättningen.
Art. 10 mom. 1 av kommissionens statuter stadgar att, då kommissionen anser kodifikation av ett särskilt ämne nödvändig eller önskvärd, skall kommissionen underställa generalförsamlingen sina rekommendationer. Prof. Koretsky ansåg att kommissionen icke var ett autonomt organ utan endast ett församlingens hjälporgan som hade att utföra de uppgifter församlingen anförtrodde densamma; statuterna borde därför tolkas så, att kommissionen, efter att ha valt ut ett ämne för kodifikation, har att underställa församlingen sina rekommendationer angående valet av ämne och kan upptaga realbehandlingen av ämnet först då församlingen godkänt valet.
Majoriteten (10 mot 3) uttalade däremot den uppfattningen att kommissionen var behörig att fortsätta med kodifikationsarbetet, såvida andra anvisningar icke lämnades av generalförsamlingen, och att först då arbetet fullbordats kommissionen hade att underställa församlingen sina rekommendationer på något av de sätt som angivas i art. 23 mom. 1 av statuterna.
Förhandlingarna försiggingo, såsom det mesta arbetet i FN, för öppna
dörrar men tilldrogo sig, som naturligt är i fråga om ett tekniskt arbete, jämförelsevis liten uppmärksamhet.
Nästa möte, avsett att förläggas till Genève, utsattes att börja mot slutet av maj 1950.
Då vid generalförsamlingens höstsession kommissionens rapport upptogs till behandling i det juridiska utskottet (6:e), framkom i fråga om Nürnbergprinciperna att en del stater betraktade dessa såsom redan gällande internationell rätt (assemblén har tidigare bekräftat dem). Från andra håll höjdes emellertid röster som uttalade sig mindre kategoriskt och förmenade att i Tokyodomstolens stadga och utslag samt i nationella domstolars utslag och uttalanden av folkrättsexperter viktiga avvikelser gjorts gällande. Från sådana håll ansågs att kommissionen i den vidare bearbetningen av frågan borde ta hänsyn härtill. Den svenske representanten i utskottet betonade att i den mån kommissionen komme att rekommendera ett konventionsförslag, det komme att underställas regeringarna och att det då bleve tillfälle att i yttrandena över förslaget anföra sina synpunkter.
Beträffande utarbetandet av en code angående brott mot freden och mänsklighetens säkerhet anförde sovjetrepresentanten i utskottet att det i världen av i dag icke funnes utrymme för någon internationell strafflag; kampen mot brotten fölle uteslutande inom den enskilda statens behörighet, och varje inblandning på detta område från andra stater eller från internationella organisationer utgjorde en suveränitetskränkning.
Jämväl vid behandlingen av frågan om en internationell brottmålsjurisdiktion gjorde sovjetrepresentanten gällande att varje försök att upprätta en sådan jurisdiktion vore ägnat att kränka FN-staternas suveränitet och skulle stå i strid med FN:s stadga.
Med mycket stor röstövervikt beslöt utskottet i berörda olika punkter att endast uttala att utskottet tagit del av kommissionens rapport.
I fråga om kommissionens arbetsplan för kodifieringsarbetet kom, då det gällde procedurfrågan, den sovjet-ryska uppfattningen om statuternas innebörd igen och förslag väcktes i denna riktning. Utskottets majoritet visade sig emellertid dela kommissionsmajoritetens uppfattning. De nämnda inom utskottet väckta förslagen avvisades och ett franskt förslag om godkännande av kommissionens rapport i denna del antogs.
Vad angår urvalet av ämnen för kodifiering föreslog Islands representant i utskottet att kommissionen till omedelbar behandling skulle upptaga också frågan om rättsregler rörande territorialvattnen. Såsom skäl åberopades sambandet med rättsreglerna rörande öppna havet men även Islands fiskeriintressen torde ha spelat in. Förslaget rönte motstånd från bl. a. Frankrike, Förenta staterna, Sovjetryssland och Storbritannien. Storbritanniens representant framhöll att i frågan om territorialvattnet förelåge vitt skilda uppfattningar inom de olika staterna och att det därför kunde förväntas bli svårt för kommissionen att komma fram till ett resultat varom enighet kunde uppnås — detta var ett av de skäl varför kommissionen ej velat omedelbart upptaga ämnet. Vidare hänvisades till den till Haagdomstolen nyligen hänskjutna tvisten
mellan Storbritannien och Norge om territorialvattengränsen; det ansågs mindre lämpligt att domstolens utslag föregrepes av några kommissionens rekommendationer.
Det isländska förslaget antogs med en knapp majoritet, omfattande bl. a. de skandinaviska staterna, och ett senare av Storbritanniens representant i utskottet gjort förslag att upptaga frågan till förnyat övervägande förkastades.
Generalförsamlingen följde i alla delar utskottets rekommendationer.
Emil Sandström.