Medicinalstyrelsen och de rättspsykiatriska utlåtandena. Den årliga granskning av justitie- och militieombudsmännens ämbetsförvaltning, som åligger första lagutskottet, har enligt en på senare år utvecklad praxis för anlett utskottet till uttalanden i olika aktuella spörsmål, som mött undergranskningen. I år har utskottet bland annat ingått på medicinalstyrelsens yttranden över rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål. En läkare1 hade anfört klagomål över medicinalstyrelsens sätt att vårda sina åligganden beträffande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Syftet var att erhålla justitieombudsmannens medverkan till förverkligande av strafflagberedningens förslag av 1942 (SOU 1942: 59) om ett rättsläkarråd för rättspsykiatriska frågor. Handlingarna i ärendet överlämnades också till justitieministern och vidarebefordrades till prof. O. Kinberg för dennes utredning angående anvisningar för det praktiska bedrivandet av sinnesundersökningar i brottmål (SvJT 1949 s. 639 och 767). Handlingarna innehålla redogörelse för tre fall, i vilka medicinalstyrelsen utan motivering frångått undersökningsläkarens ståndpunkt. För utskottet har varit bekant, att styrelsen förfarit på samma sätt även i andra fall.
    1945 års lagstiftning om sinnesundersökning i brottmål utformades med tanke på att domstolarna skulle erhålla material för ett självständigt bedömande av tillräknelighetsfrågorna. I 42 § sinnessjuklagen stadgades, att i rättspsykiatriskt utlåtande skall angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri avgivit omdöme grundas. När riksdagen i SL 5:5 tillskapade bestämmelsen om de s. k. jämställdhetsfallen, inskrevs ytterligare i 42 § sinnessjuklagen skyldighet att angiva skälen, när jämställdhet ansågs föreligga.

 

    1 Handlingarna i ärendet finnas i huvudsak avtryckta i Svensk Läkartidning 1949: 46: 2825: (nr 52). 

NOTISER. 231    Såväl utskottet som JO ha tidigare haft anledning framhålla, att den särskilda motiveringsskyldigheten i jämställdhetsfallen även gäller medicinalstyrelsen (SvJT 1947 s. 634). Utskottet har nu understrukit, att jämväl den allmänna bestämmelsen om motiveringsskyldighet gäller medicinalstyrelsen likaväl som undersökningsläkaren. Domstolen skulle eljest sakna underlag för sin prövning av det föreliggande rättspsykiatriska materialet i de fall, då medicinalstyrelsen och läkaren stannat i olika mening.
    Att den åsikt, för vilken utskottet nu gjort sig till tolk, vunnit insteg även i rättspraxis framgår av att i ett för utskottet känt fall domstolen, en hovrätt, sänt tillbaka ett rättspsykiatriskt yttrande till medicinalstyrelsen med begäran om motivering.

S. W.