Ny lag om pantlånerörelse. Den i lagstiftningsöversikten från höstsessionen med 1949 års riksdag (SvJT 1950 s. 62) omnämnda lagen om pantlånerörelse, har utfärdats d. 20 dec. 1949 och har trätt i kraft d. 1 april 1950. Den ersätter 1918 års förordning angående idkande av pantlånerörelse. Vidare upphäves genom lagen 1911 års lag om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse. Till grund för den nya lagstiftningen ligger ett av socialstyrelsen år 1943 framlagt förslag, som efter remissbehandling överarbetats i handelsdepartementet.
Enligt 1918 års förordning reglerades pantlåneverksamheten främst ur polisiära synpunkter. Huvudsyftet med förordningen var att motarbeta tillgreppsbrottsligheten, och bestämmelserna togo framför allt sikte på att försvåra avsättningen av tjuvgods och underlätta polisens spaningsarbete. Genom den nya lagen ha vid sidan av dylika kontrollbestämmelser införts regler av social innebörd, syftande till att bereda låntagarna skydd mot obilliga lånevillkor.
I likhet med vad som gällde enligt 1918 års förordning skall tillstånd att driva pantlånerörelse sökas hos länsstyrelsen, som får bevilja tillstånd endast om behov av rörelsen anses föreligga. För att vinna en begränsning av det enskilda vinstintresset inom pantlånerörelsen har den nyheten införts, att om flera tillståndssökande anmäla sig, företräde skall lämnas antingen kommun eller också bolag eller ekonomisk förening, som har till syfte att driva rörelsen på villkor, som äro fördelaktiga för låntagarna, och utan rätt för delägare eller annan att njuta del i vinst. Tillstånd ges blott för viss tid, högst tio år. Har enskild pantlånare avlidit, får dödsboet driva rörelsen under återstående tillståndstid. I detta fall, liksom när pantlånerörelse drives av kommun, bolag eller ekonomisk förening, skall för rörelsen finnas en särskild föreståndare, som är ansvarig för verksamhetens behöriga utövande.
Förhållandet mellan pantlånare och låntagare har reglerats genom en rad bestämmelser, som sakna motsvarighet i 1918 års förordning. Ett be-
tydelsefullt stadgande är att länsstyrelsen skall fastställa vilka låneavgifter, som rörelsens utövare får betinga sig. I motiven till lagen understrykes, att avgifterna icke få vara högre än som fordras för en skälig förräntning av det i rörelsen nedlagda kapitalet. I lagen stadgas vidare, att låneavgiften skall utgå med viss procent för år av lånebeloppet och att procenttalet skall angivas på pantsedeln. Rörelsens utövare får icke betinga sig annat vederlag för lån än låneavgift och ej heller ta emot skuldförbindelse å lånebeloppet. — För att länsstyrelsen skall kunna utöva tillsyn över pantlånerörelse, bl. a. i ekonomiskt hänseende, har föreskrivits skyldighet för pantlånare att tillhandahålla länsstyrelsen uppgifter om rörelsen och låta länsstyrelsen få del av bokföringen.
Andra bestämmelser, som meddelats till skydd för låntagarna, äro följande. Rörelseidkaren är skyldig att hålla panterna försäkrade mot brand- och vattenskada samt stöld till betryggande belopp. Lån må icke anses förfallet till betalning tidigare än fyra månader från dess utlämnande. Låntagaren är dock, oavsett vilken lånetid som kan vara avtalad, berättigad att inlösa panten närhelst han så önskar intill dess åtgärder vidtagits för pantens försäljning. Försäljningsåtgärder få ej vidtagas tidigare än två månader efter förfallodagen. Försäljningen skall ske på offentlig auktion på den ort, där pantsättningen ägt rum eller, i fråga om börsnoterat värdepapper, genom fondkommissionär till gällande börspris. Pantauktion skall viss tid i förväg kungöras i ortstidning. Om vid försäljning av pant uppstår överskott på minst tio kr., skall pantsättaren underrättas härom genom rekommenderat brev. Med hänsyn till speciella förhållanden inom en del pantlåneföretag har länsstyrelsen medgivits rätt att bevilja undantag från vissa av de senast nämnda bestämmelserna.
Slutligen kan nämnas, aat de polismässiga kontrollföreskrifterna i 1918 års förordning på en del punkter skärpts och att nya sådana föreskrifter meddelats. Bl. a. har stadgats, att pant får mottagas endast från person som är känd för rörelsens utövare eller hans personal eller som kan legitimera sig på ett tillfredsställande sätt.
A. B.