II.

 

PANTRÄTTEN.

AV

JUSTITIERÅDET HJALMAR KARLGREN.

 

Prof. Vinding Kruses omfattande utkast till en nordisk civillagbok, med tillhörande motiv, utgör en betydande intellektuell prestation. Det är ett juridiskt vetande — och en juridisk tankekraft — av stora dimensioner, som här träder läsaren till mötes. Man måste beundra Vinding Kruses förmåga att överblicka rättsreglernas mångfald, såväl i nordiska som utomnordiska rättsordningar, och hans skarpsinne vid konfrontrationen av teoretiska rättsgrundsatser med praktiska hänsyn av skiftande slag. Här liksom i sina övriga verk framträder Vinding Kruse som en rättsvetenskapsman i särklass, självständig och orädd, med imponerande andlig vingbredd, utrustad med en framställningsförmåga av mindre vanliga mått.
    Men åtminstone den som icke är besjälad av Vinding Kruses brinnande entusiasm och tro på den uppgift han satt sig före måste nog ställa sig tvivlande till den praktiska genomförbarheten — och kanske även önskvärdheten — av en så långtgående sammansmältning av de nordiska ländernas rätt som här avses. Det kan icke hjälpas, att den svenske läsaren känner sig desorienterad på åtskilliga håll i den föreslagna lagboken. Rättsreglerna förefalla honom i stor utsträckning främmande och deras ändamålsenlighet icke otvivelaktig. Hur skulle det för övrigt kunna vara annorlunda? Att Vinding Kruses utkast mycket närmare ansluter sig till dansk rätt än till de övriga nordiska rättsordningarna, i varje fall den svenska, är uppenbart. Detta är självfallet i och för sig intet fel, allra minst om hänsyn tages till att den danska civilrättsvetenskapen måste sägas stå, och länge ha stått, på ett vida högre plan än vår egen. Men olikheterna i rättsreglerna äro en realitet, som icke lärer kunna övervinnas med en så bröstgänges metod som den av Vinding Kruse förordade. I talrika fall är det väl för övrigt så, att det kan vara ganska likgiltigt vilket innehåll en civilrättslig regel har, blott den är tydlig och folk sålunda vet vad man har att rätta sig efter. Att ändra på dylika regler som vunnit burskap bör man nog vara varsam med.

 

    Ett studium av exempelvis ett sådant avsnitt av utkastet som panträttsläran (i femte boken) är av största intresse men bekräftar ock i viss mån vad nu senast sagts. Särskilt gäller detta fastighetspanträtten (inteckningsväsendet). Vad jag här syftar på är icke så mycket avvikelserna mellan utkastets regler och den svenska rätten i formellttekniskt hänseende. Även materiella rättsregler av central betydelse skulle vi behöva ge upp för den ifrågasatta rättsenhetens förverkligande. Sålunda fastslås i 9 kap. 8 § jämväl beträffande panträtt i fastigheter, att om flera självständiga egendomar äro pantsatta, varje egendom primärt häftar för hela pantfordringen, så att panthavaren kan efter behag omedelbart utsöka sitt tillgodohavande i vilken som helst av egendomarna, helt eller delvis. Den svenska ordningen på området avvisas på några få rader i motiven (s. 442), närmast med ett påstående om att det ur samhällets synpunkt icke har så stort intresse att genomföra ett prorataansvar då man tager i betraktande de stora tekniska svårigheter som äro förbundna med detsamma, varjämte beträffande olägenheterna av det primära ansvaret ur synpunkten av de hinder, som därigenom uppkomma för separat pantsättning av de särskilda fastigheterna, hänvisas till att sampantsättarna själva ha möjlighet att räkna med dessa olägenheter. En sådan motivering kan icke gärna sägas vara övertygande. Överhuvud ha — helt naturligt förresten — argumenteringarna för de ståndpunkter som intagits av förf. blivit mycket kortfattade; eljest skulle de väl ha fyllt många volymer. Avigsidan är emellertid, att någon egentlig övertygelsekraft få de ofta nog icke. Det blir i stor omfattning endast ett dekreterande av att den ena eller andra lösningen måste anses som den mest rationella. — Andra stadganden i utkastet, vilka starkt kontrastera mot centrala svenska rättsregler, äro de som avse fastighetspanträttens objekt (tillbehör till fastigheten m. m.; 10 kap. 2—5 §§) samt de som avhandla ägarehypoteket (12—14 §§ samma kap.).
    Beträffande panträtt i lös egendom äro olikheterna mellan de nordiska ländernas rättsordningar mindre framträdande. Den på detta område föreslagna regleringen har dessutom icke synnerligen stor omfattning. Av särskilt intresse är, att mera generella bestämmelser meddela som underpanträtt (hypotekarisk panträtt) även så vitt angår lös egendom; se 11 kap. 12—18 §§. Denna tanke bör helt visst hälsas med sympati. Såsom i motiveringen träffande framhålles banar sig nämligen en dylik panträttsform de facto alltid väg, eftersom det ekonomiska livet har behov av densamma. Viktigt är emellertid här att, på sätt i utkastet föreslås, med panträtten förbindes vederbörlig publicitet. Så har ju också skett i svensk rätt med hänsyn till den panträtt som kan sägas föreligga enligt vår s. k. lösöreköpsförordning (jfr även förlagsinteckningsinstitutet). Rörande förutsättningarna för uppkomst av panträtt i fordran ansluter sig utkastet till skuldebrevslagens ståndpunkt, och när det gäller patenträtt, varumärkesrätt m. m. förordas en särskild, till införande i vederbörande register anknuten pantsättningsform (6—8 §§ samma kap.).