RÄTTSLIVET I ISRAEL.

 

ANTECKNINGAR I ANSLUTNING TILL EN RESA.

AV

ADVOKATEN JOSEF FISCHLER.

 

Liksom det judiska folkets hela historia är även staten Israels tillkomst unik. Den proklamerades d. 14 maj 1948, dagen innan brittiska regeringen övergav mandatet över Palestina, av ett nationalråd av 37 personer, som representerade både judarna i landet och hela den sionistiska rörelsen. En judisk stat upprättades i Palestina d. 15 maj 1948 under namn av Israel »i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rätt och i kraft av Förenta nationernas generalförsamlings beslut».
    Det judiska folkets naturliga och historiska rätt till ett nationalhem i Palestina hade redan tidigare vunnit folkrättsligt erkännande. Den sionistiska rörelsen, grundlagd av Theodor Herzl (Valda skrifter, Sthm 1944), hade på sin första kongress i Basel 1897 angivit sionismens program såsom en strävan att åt det judiska folket skapa ett offentligt-rättsligt garanterat hemvist i Palestina. Det var detta program, som första gången godkändes genom den s. k. Balfourdeklarationen av d. 2 nov. 1917, ett officiellt brev från Storbritanniens dåvarande utrikesminister lord James Balfour till lord Walter Rothschild. Brevet tillkom efter samråd med bundsförvanternas regeringar. Det förklarades däri, att den brittiska regeringen ämnade göra alla ansträngningar för att underlätta, att det i Palestina upprättades en nationell hemort för det judiska folket. Deklarationen intogs ordagrant i fredsfördraget med Turkiet i Sèvres 1920. Då emellertid turkarna vägrade att ratificera detta fördrag — de ha dock senare i Lausanne 1924 formellt avstått från Palestina — gåvo de allierade makterna genom ett inbördes avtal gällande kraft åt fördragets bestämmelser. Folkförbundet, som då bestod av 52 sta-

 

ter, antog därefter d. 22 juli 1922 Palestinamandatet, som högtidligen kungjordes d. 24 juli 1922 och trädde i kraft d. 29 september 1923, godkänt även av U. S. A. genom en konvention i London d. 3 dec. 1924. I mandattextens inledning ålades det mandatärmakten Storbritannien att verka för upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina i enlighet med Balfourdeklarationen. I texten utsades uttryckligen att detta innebar ett godkännande både av det judiska folkets historiska förbundenhet med Palestina och av grundvalarna för återupprättandet av dess nationella hemvist i detta land. Av vikt i detta sammanhang är även en skrivelse d. 3 juni 1922 från Storbritanniens dåvarande kolonialminister Winston Churchill till den sionistiska organisationen. Skrivelsen innehöll, bl. a., de kommentarerna till Balfourdeklarationen, att det vore väsentligt, att det judiska folket skulle veta sig leva i Palestina på grund av rätt och ej på grund av nåd, att detta vore skälet för att nationalhemmet måste vara internationellt garanterat samt att även formellt måste erkännas att detta nationalhem grundade sig på gammal historisk förbundenhet.
    Utrymmet medger ej att här belysa denna historiska utveckling i alla dess skiftande aspekter. Av den omfattande litteraturen i ämnet må här endast hänvisas till HUGO VALENTIN, Kampen om Palestina (Sthm 1940) och Det judiska folkets öde (Sthm 1944) samt de memoarer, som sioniströrelsens grand old man och Israels förste president CHAIM WEIZMANN utgivit (Trial and Error, London 1949). Palestinas folk- och statsrättsliga status under mandatet med särskild hänsyn till det judiska nationalhemmet har behandlats bl. a. av ERNST MARCUS, Palästina — ein werdender Staat (Frankfurter Abhandlungen zum Völkerrecht, Leipzig 1929).
    I oavhängighetsförklaringen 1948 har nationalrådet emellertid ej endast åberopat det judiska folkets naturliga och historiska rätt utan även ett av Förenta nationernas generalförsamling d. 29 nov. 1947 fattat beslut, som bl. a. innebar, att en oberoende judisk stat i Palestina skulle upprättas inom vissa gränser, låt vara i ekonomisk union med en ny arabisk stat i landets övriga delar. En sådan arabisk stat har dock ej kommit till stånd, och utvecklingen därefter har medfört, att generalförsamlingens beslut måste anses ha i väsentlig mån förlorat sin aktualitet i de

 

delar, det ej avsåg frågan om en oberoende judisk stat i Palestina.
    Statsbildningen har sålunda föregåtts av internationella beslut i stället för att — som vanligt är — bliva godkänd först i efterhand, en folkrättslig händelse, som torde vara utan motstycke och som vittnar om, att rätten kan vara en gestaltande makt även i folkens internationella liv.
    I denna onda värld uppkomma emellertid stater ej endast i kraft av rätt. Även staten Israel har därför först måst visa, att den både inåt och utåt kan hävda sig av egen kraft, innan den vunnit erkännande hos flertalet stater och slutligen d. 20 maj 1949 upptagits i Förenta nationerna.
    Den nya staten har sålunda inom sitt område, vilket dock ännu ej definitivt fastställts, faktiskt efterträtt mandatregeringen men betraktar sig icke som dess rättsliga efterträdare. Den känner sig därför ej bunden av de internationella avtal, som träffats av mandatregeringen, och ej heller av de skuldförpliktelser, som denna regering ingått för Palestinas räkning. Frågan har blivit aktuell bl. a. med avseende å ett äldre palestinensiskt-schweiziskt avtal om utlämning av förbrytare, som dock av Israels regering ansågs ha förlorat sin verkan, varför en schweizisk begäran om utlämning av viss misstänkt person bedömts uteslutande enligt intern utlämningsrätt. Och Israels Högsta domstol anser sig — oaktat den i landet alltjämt tillämpade engelska processrätten tillerkänner bindande verkan åt prejudikat — icke bunden av de prejudikat, som meddelats av mandatregeringens domstolar i Palestina.
    Om Israels statsrättsliga ordning bestämdes i oavhängighetsförklaringen, att nationalrådet skulle fungera såsom ett provisoriskt parlament och dess exekutiva organ såsom en provisorisk regering, till dess att parlament och regering blivit valda i behörig ordning. Nationalrådet utfärdade d. 21 maj 1948 en förordning om statsmakt och rätt och beslöt i november 1948 att anordna allmänna, direkta, hemliga och proportionella val till ett parlament av 120 ledamöter. Valrätt tillerkändes varje inom staten bosatt man och kvinna, som under 1948 fyllt minst 18 år, och valbarhet åt varje valberättigad, som under samma tid fyllt minst 21 år. Valet, som ägde rum d. 25 jan. 1949, resulterade i att 12 partier erhöllo representation i parlamentet med en absolut majoritet av socialdemokratisk prägel.

 

    Parlamentet konstituerade sig d. 14 febr. 1949 i Jerusalem men sammanträder eljest i Tel-Aviv, där även regeringen de facto har sitt säte.
    D. 16 febr. antog parlamentet sin första lag, den s. k. övergångslagen, som i förening med ovannämnda förordning om statsmakt och rätt utgör Israels provisoriska regeringsform.
    Statspresidenten väljes av parlamentet genom hemligt val. D. 16 febr. 1949 blev sålunda prof. Weizmann landets förste president. Hans ämbetstid sammanfaller med det första parlamentets verksamhetstid samt sträcker sig därutöver till dess tre månader förflutit, sedan ett nytt parlament sammanträtt. Parlamentets arbetstid är dock icke på förhand bestämd och varar alltså, till dess parlamentet upplöser sig självt, något som sammanhänger med de särskilda förhållanden, under vilka staten och dess organ kommit till och alltjämt arbeta.
    Det tillkommer presidenten att underteckna av parlamentet beslutade lagar (med kontrasignering av ministerpresidenten eller vederbörande minister) och av parlamentet godkända avtal med främmande stater, att på förslag av vederbörande minister utnämna statens diplomatiska representanter, att mottaga utländska, i Israel ackrediterade diplomater, att godkänna utländska konsuler samt att bevilja nåd.
    Regeringen, som f. n. är bildad på bred koalitionsbasis med arbetarledaren David Ben Gurion som ministerpresident, är redovisningsskyldig och i sin helhet ansvarig inför parlamentet. Den kvarstår, så länge den innehar parlamentets förtroende, men dess ledamöter behöva icke tillhöra parlamentet. Förlorar regeringen dettas förtroende, måste den avgå — ett fall, som hittills ej inträffat — men den skall provisoriskt fungera, tills en ny regering kommit till stånd. Det råder alltså ett parlamentariskt system med kollektiv politisk ansvarighet.
    Regeringen utövar all den exekutiva makt, som under mandattiden lagenligt innehades av Storbritanniens regering och dess High Commissioner i Palestina.
    Rörande jurisdiktionen gäller slutligen att domstolarna skola inom lagenliga gränser fungera liksom före statens tillkomst, till dess en ny domstolsorganisation upprättats, något som redan skett och varom mera nedan.
    Därmed ha alltså statens tre huvudorgan för den lagstiftande, dömande och verkställande makten lagligen konstituerats och

 

makten dem emellan fördelats enligt principer, som traditionellt gälla för rättsstaten.
    Emellertid saknar staten än så länge en skriven författning i egentlig bemärkelse, ehuru Förenta nationerna i sitt beslut 1947 förutsatt, att sådan författning skulle komma till stånd, vilket även enligt oavhängighetsförklaringen är meningen. Landets svåra läge har dock hittills ej tillåtit genomförandet av ett så komplicerat företag som en konstitution för en ny judisk stat, en författning, som bör utgöra en syntes mellan urgammal judisk tradition och fullt moderna rättsidéer med tillbörlig hänsyn till folkrättsliga förpliktelser och minoriteternas legitima intressen. Visserligen saknas icke förslag till en sådan författning, varav det mest bemärkta härrör från statsrättsprofessorn Leo Kohn, och frågan är föremål för livliga studier och diskussioner, men den har trängts undan av mera brådskande lagstiftningsuppgifter.
    I domstolarnas praxis respekteras dock vissa grundrättigheter för alla landets invånare, såsom personlig frihet, samvetsfrihet, yttrande- och tryckfrihet samt föreningsfrihet, och intrång däri från regeringens eller förvaltningens sida anses olagligt. Regeringen äger dock att i kristid utfärda nödförordningar, som förfalla efter tre månader, om de icke bekräftas av parlamentet.
    I folkrättsligt hänseende gäller i enlighet med engelsk doktrin att endast landets interna rätt är bindande för domstolarna. Det har dock föreslagits att i konstitutionen införa en bestämmelse därom, att den internationella rättens allmänt erkända regler skola anses ingå i Israels rättsordning.
    På medborgarskapsrättens område har dock ett tomrum uppstått. Det gamla palestinensiska medborgarskapet gäller ej mera, sedan mandatstaten Palestina upphört att existera, och någon ny medborgarskapslag har ännu icke kommit till stånd i Israel. Detta beror på de utomordentliga svårigheter, som följa av befolkningens i medborgarrättsligt hänseende komplicerade struktur och statens säregna ställning såsom invandringsland för judar. F. n. finnes därför strängt teoretiskt ännu icke något israeliskt medborgarskap. Därmed sammanhänger att det ej heller ännu finnes israeliska resepass utan endast av regeringen utfärdade identitetsbevis för reseändamål (Iaissez-passer), vilka dock internationellt allmänt godtagas. Landets bosatta befolkning brukar också rent faktiskt betraktas och behandlas som medborga-

 

re, i den mnån den icke har annat medborgarskap. Frågan skall dock snart regleras och tillhör parlamentets närmast förestående lagstiftningsuppgifter.
    Under sin första nyligen avslutade sammanträdesperiod har parlamentet huvudsakligen beslutat om dagens mest brådskande problem, såsom den ekonomiska politiken, finansrätt — höjning av flertalet existerande skatter och införande av nya, såsom värdestegrings- och arvsskatt — värnpliktslagen — vilken innehåller bestämmelser om en kombination av militärtjänst och arbetstjänst inom jordbruket även för kvinnor — en lag om obligatorisk och avgiftsfri skolutbildning samt olika lagar om socialvård. Parlamentets arbete har trots avsaknad av parlamentarisk tradition fungerat friktionsfritt och effektivt. Dess verkliga kraftprov torde dock vara förestående, när det kommer att övergå till mera grundläggande rättsliga problem.
    Enligt 1948 års förordning om statsmakt och rätt skall den rätt, som d. 14 maj 1948 gällde i Palestina, alltjämt vara i kraft, i den mån den icke strider mot senare i Israel utfärdade lagar, samt med de modifikationer, som följa av den nya statsbildningen. Den rätt, som gäller i landet, är alltså väsentligen ännu icke en produkt av Israels egen lagstiftande verksamhet utan ett arv från gångna skeden i Palestinas historia.
    Under sin långa historia har landet som bekant regerats av olika herrar, senast före britternas mandatvälde av de ottomanska turkarna, som härskat i landet under exakt 400 år, nämligen från 1517—1917. Det var alltså väsentligen ottomansk rätt som gällde i landet, när Storbritannien övertog mandatet, och de viktigaste ottomanska lagarna voro turkarnas Code civil eller Mejelle av 1867—1877, innefattande bl. a. bestämmelser i allmän och speciell obligationsrätt, samt den turkiska jordlagen av 1858.
    En månad efter det mandatet trätt i kraft utfärdade brittiska regeringen med stöd av Foreign Jurisdiction Act 1890 en författning för landet genom en Palestine Order-in-Council, vilken författning trädde i kraft d. 1 sept. 1922. Enligt denna författning skulle den ottomanska lag, som gällde i landet d. 1 nov. 1914 eller som senare utfärdats, förbliva i kraft. Därmed förblev alltså Mejelle landets grundläggande civillag. Den har översatts och kommenterats av C. A. HOOPER, The Civil Law of Palestine and Transjordan (Jerusalem 1933 o. 1936).

 

    Emellertid skulle ottomansk lag tillämpas endast med de undantag och modifikationer, som följde av mandatregeringens lagar och förordningar, och dessa ha småningom i viktiga delar undanträngt den ottomanska lagen, vars tillämpning i själva verket alltmera blivit undantag.
    Endast på jordrättens område har den gamla ordningen bibehållits i mer väsentlig omfattning. På grund av föråldrade, svårhanterliga och delvis besynnerliga bestämmelser — innefattande bl. a. att större delen av landets jord icke kan bli föremål för testamentariska förfoganden — har denna jordrätt utgjort ett hinder under den utveckling, som landet genomgått från en orientalisk ökenprovins till ett modernt agrar- och industrisamhälle.
    Det brittiska lagtiftningsarbetet i Palestina avsåg huvudsakligen handelsrätten och den speciella privaträtten, på vilka områden landet under åren 1924—1938 erhållit en del fullt moderna lagar med engelsk rätt som förebild. Av dessa må här nämnas författningar om patent och mönster (1924), om handelsbolag (1926), om aktiebolag (1929), om växelrätt (1930) och om varumärken (1938).
    Den i det praktiska rättslivet viktigaste bestämmelsen i mandatregeringens Order-in-Council blev dock en regel om subsidiär tillämpning av engelsk common-law och equity-law i fall, då andra bestämmelser saknades. Därvid skulle emellertid gälla de inskränkningarna, att den engelska rätten skulle tillämpas endast i den mån Palestinas och dess invånares förhållanden samt gränserna för brittisk jurisdiktion så tilläto, och att tillämpningen skulle vara underkastad de begränsningar, som nödvändiggjordes av de lokala förhållandena. På grund av den nämnda regeln ha i realiteten engelsk common-law och equity-law blivit en dominerande faktor i landets rättsutveckling, och engelska prejudikat ha övat stort inflytande därå, så att den moderna obligations- och handelsrätten i Palestina blivit i stora delar identisk med den i England gällande rätten.
    På familje- och arvsrättens liksom på övriga områden, som angå personal-statutet, såsom äktenskapsmål, underhållsmål samt arvs- och testamentsärenden, råda däremot sedan gammalt särskilda förhållanden. I detta hänseende äro nämligen i allmänhet icke civildomstolarna behöriga, utan varje religionssamfund har sina egna religiösa domstolar, vilka tillämpa sin egen religiösa

 

rätt. De mohammedanska s. k. shariadomstolarna äga sålunda uteslutande behörighet i personalstatutfrågor rörande de mohammedaner, som äro medborgare i landet, eller sådana utlänningar, som enligt sin nationella lag äro underkastade mohammedansk jurisdiktion, och dessa domstolar tillämpa därvid islams rätt. De olika kristna samfunden åter ha sin egen jurisdiktion i statusfrågor rörande sina medlemmar, om de äro medborgare i landet, varvid i allmänhet kanonisk rätt tillämpas. Judarnas rabbindomstolar slutligen äro exklusivt behöriga rörande dylika frågor, om båda parter äro judar och landets medborgare. Den rätt, som rabbindomstolarna tillämpa, är av talmudiskt ursprung men har utvecklats genom rättspraxis. En framställning därom finnes hos ERWIN ELCHANAN SCHEFTELOWITZ, The Jewish Law of Family and Inheritance and its Application in Palestine (Tel-Aviv 1947).
    Civildomstolarna åter äro på de senast nämnda områdena behöriga endast om något religiöst forum ej finnes, d. v. s. när det gäller andra utlänningar än moslems. De tillämpa därvid nationalitetsprincipen med beaktande av eventuella återförvisningsregler i hemlandslagen. För äktenskapsskillnad mellan andra utlänningar än mohammedanska finnes dock hittills icke något forum alls.
    Det är lätt att inse, att dessa förhållanden i förening med befolkningens struktur och en betydande invandring av utländska medborgare och statslösa från alla världens hörn utgöra en utomordentlig jordmån för interreligiösa och internationella konfliktsituationer på privaträttens område, och de ha även givit upphov till — förutom ett större antal prejudikat — vetenskapliga framställningar, varav här må nämnas EDOARDO VITTA, The Conflict of Laws in Matters of Personal Status in Palestine (Tel-Aviv 1947), och WILHELM WENGLER, Internationales und interreligiöses Privatrecht in Palästina (Zeitschr. f. ausl. u. int. Privatrecht bd 12 s. 772).
    Den nya staten har nu tillsvidare övertagit detta rättsarv, som erbjuder en förvirrande bild av en mångfald skiftande system, där gammalt och nytt oförmedlat bryter sig mot vartannat och där något inre samband mellan äldre ottomansk lag, som i själva Turkiet för länge sedan upphävts, och brittisk rätt icke kan spåras. Ett försök att skapa en enhetlig palestinensisk civilrätt har ej heller gjorts, något som torde sammanhänga med britternas tolerans, när det gäller traditionella rättstillstånd i förvaltade

 

områden, och en för engelsk rättskultur karakteristisk motvilja mot kodifikationer över huvud taget. För landets rättsutveckling ha dessa förhållanden dock varit ett svårt hinder.
    Lagstiftaren i Israel står därför inför både kvalitativt och kvantitativt ofantliga uppgifter, när det gäller ej endast att bemästra den nya statens aktuella problem utan även att skapa en mera enhetlig civilrätt. Detta är en uppgift på lång sikt, som synes kunna lösas endast genom partiella reformer. Någon anledning till större ändringar i gällande moderna lagar enligt engelsk förebild anses dock icke föreligga, låt vara att en översyn av 1924 års patentlag skall äga rum. Denna moderna lagstiftning, särskilt på bolagsrättens område, betraktas nämligen som fullt tillfredsställande, och med avseende därå planeras endast autentiska översättningar till hebreiska språket. De reformer t. ex. inom aktiebolagsrätten, som i Storbritannien ägt rum efter d. 14 maj 1948, ingå ej i Israels rätt men kunna tänkas giva upphov till liknande lagändringar även där. Däremot är engelsk rättspraxis om common-law och equity-law, som alltjämt är subsidiärt tillämplig i landet, av betydelse för rättsskipningen, även när det gäller efter d. 14 maj 1948 meddelade engelska prejudikat. Sådana anses nämligen icke innefatta ny rätt utan endast fastslå, vad som i själva verket redan tidigare varit rättsenligt. Huruvida man småningom skall lyckas lösgöra sig från engelsk common-law är beroende på i vad mån man lyckas att genom egen lagstiftning fylla de luckor, som finnas i landets rätt.
    Bland dessa luckor må nämnas sådana områden som allmän avtalsrätt, ställföreträdarskap, internationell privaträtt och i samband därmed folkrätt, ett ämne, vari landet brottas med säregna problem.
    Ett särskilt ömtåligt reformämne är familje- och arvsrätten, som, enligt vad ovan nämnts, sedan gammalt i huvudsak reglerats enligt talmudisk rätt, låt vara att denna av rabbindomstolarna utvecklats i mera modern riktning, särskilt vad kvinnans ställning beträffar. Det finns nu starka krafter, som önska avskaffa dessa religiösa domstolar, enär dessa anses skipa rätt efter alltför fritt skön, varigenom rättssäkerheten äventyras. Detta krav sammanhänger nära med önskemål om en reform även av de materiella rättsreglerna. I ett modernt samhälle, där kvinnan i det offentliga livet åtnjuter full likställighet med mannen och där redan en kvinnlig domare och — något som veter-

 

ligen ej förekommer ens i Sverige —en kvinnlig allmän åklagare fungera, måste en tillämpning av ålderdomliga lager på familjeoch arvsrättens område i många hänseenden te sig absurd, även om rättspraxis mildrat konsekvenserna.
    Dessa reformsträvanden sammanhänga emellertid med den mycket omtvistade frågan, vilken ställning som skall tillerkännas den på bibeln och talmud grundade klassiska judiska rätten, när det gäller Israels lagstiftning över huvud taget. Svårigheten ligger däri, att denna rätt av de traditionella befolkningsgrupperna med överrabbinatet i spetsen anses mer eller mindre för all framtid bindande såsom i själva verket varande Guds egen lag. Den motsatta uppfattningen har kommit till uttryck i ett inför Israels advokatsamfund hållet anförande av ministerpresidenten, vari han framställde den retoriska frågan, om det till äventyrs funnes någon, som ville förorda, att man skulle föra landets försvar med samma vapen som under mackabéernas tid. Han förklarade sig därför ha svårt att inse, varför landets behov av lag och rätt skulle ordnas efter andra principer. I själva verket torde tendensen gå därhän att söka bevara allt inom traditionen, som representerar gammalt judiskt rättsarv, i den mån det alltjämt kan anses motsvara det moderna livets krav. Den judiska lagen skall därför med omsorg och pietet beaktas utan att dock på förhand tillerkännas en absolut prioritet, när det gäller en avvägning mellan olika tänkbara lösningar av lagstiftningsproblem. Endast på områden, där judisk rätt måste anses stå liksom höjd över all konkurrens, såsom i fråga om allmänna helgdagar, formerna för äktenskapets ingående och annat, som sammanhänger med judisk religionsutövning, måste en lösning sökas med särskild hänsyn till traditionen.
    Till en början skall man nu söka reformera och kodifiera föräldrarätten, med tanke särskilt på de minderårigas rättsställning samt förmynderskap och adoption, ett arbete, som påbörjats genom komparativa studier i moderna rättssystem och vars resultat kommer att vara av intresse även ur nyss antydda principiella synpunkter.
    På straffrättens område förfogar landet över en fullt modern strafflag av 1936. Där erfordras därför icke någon reform, med undantag för bestämmelserna om högförräderi och om fosterfördrivning, vilka skola moderniseras. De unga lagöverträdarnas behandling regleras likaså efter moderna linjer genom lag av 1934. Vidare har en lag om villkorlig dom och villkorlig frigiv-

 

ning införts 1944. Det stora stridsämnet är f. n. dödsstraffets avskaffande, som energiskt yrkas av en upplyst opinion. I rättspraxis har dödsstraffets tillämpning redan synnerligen begränsats genom att domstolarna vid åtal för mord ställa så stora krav på bevisningen i subjektivt hänseende, att en dödsdom endast sällan kan förekomma. Å andra sidan har den allmänna opinionen upprörts över den ökade grova kriminaliteten. Denna är en konsekvens av kriget och den enorma okontrollerade invandringen på senare tid, en invandring, som enbart under det första året efter statens tillkomst ökat den judiska befolkningen från c:a 600,000 till c:a 800 000 personer. Att dessa förhållanden och därigenom framkallade sociala problem, särskilt bostadsbrist, måste medföra en ökad kriminalitet, ligger i öppen dag. Det är därför anmärkningsvärt, att antalet straffångar 1949 uppgår till endast 100—200, och detta ehuru villkorlig dom meddelas sparsamt.
    För att härefter övergå till domstolsorganisationen, har man även på detta område övertagit den bestående ordningen med »Magistrate's Courts», distriktsdomstolar och en Högsta domstol i Jerusalem. Den sistnämnda är tillika landets enda förvaltningsdomstol. Den har invigts d. 22 juli 1948. Däremot har den tidigare behörigheten för Privy Council i London såsom högsta appellationsinstans av naturliga skäl upphört.
    Domstolarna äro nu helt judiska och ha rekryterats av äldre judiska domare och förutvarande advokater. Högsta domstolens president, dr Moshe Smoira, var sålunda en av landets ledande advokater. Även åklagarkåren har bildats på liknande sätt, likaledes under ledning av en förutvarande advokat, Attorney General dr Ch. Cohn som f. ö. nyligen gästat Sverige.
    För advokaterna kan landet såtillvida sägas vara ett paradis, som det på grund av de komplicerade rättsförhållandena knappast är möjligt för någon att ens i enklare rättsärenden reda sig utan juridiskt bistånd. T. o. m. advokaterna själva lyckas sällan behärska hela rättsområdet, något som medfört en så långt driven specialisering, att motstycke därtill torde saknas i något annat land. De äro sammanslutna i ett samfund, som utger landets tillsvidare enda juridiska tidskrift »Hapraklit» (Advokaten), vilken — i likhet med prejudikatsamlingen »Psakim» (Domar) och annan juridisk litteratur — utkommer på hebreiska språket.

 

    Hebreiskan är även domstolsspråk, något som icke synes vålla några som helst svårigheter. I själva verket är återupplivandet av det urgamla språket mindre anmärkningsvärt på rättens område än inom exempelvis modern teknik eller vetenskap. Ty den klassiska hebreiska rättslitteraturen var både dogmatiskt och terminologiskt synnerligen utvecklad, och hebreiskan har aldrig helt upphört att begagnas i judarnas rättsliv. Särskilt har detta språk levt kvar inom familjerätten i de områden där — såsom fallet var i bl. a. Östeuropa — rättstilllämpningen inom denna disciplin handhafts av rabbindomstolar enligt religiös lag. Det är nu Högsta domstolens särskilda uppgift att vårda sig om rättsspråkets renhet och utveckling.
    Å processrättens område slutligen råda egendomliga förhållanden såtillvida, som civilprocessen regleras av en modern lag av 1938 med engelsk förebild samt av en lika modern konkurslag av 1937, medan straffprocessen icke är kodifierad alls utan vilar dels alltjämt på äldre turkisk rätt, dels på senare av mandatregeringen utfärdade partiella lagar, varav den viktigaste är Trial upon Information Ordinance av 1924.
    En av de mest trängande lagstiftningsuppgifterna är därför att reformera straffprocessen. Det gäller därvid att ersätta den nuvarande ordningen, som bereder alltför stora möjligheter att av rent formella skäl komma till materiellt oriktiga resultat, med ett enhetligt och modernt system, som garanterar rättssäkerhet både för det allmänna och den enskilde. Inom civilprocessen åter anses det önskvärt, att åstadkomma en syntes mellan nu gällande engelska och kontinentala principer, och även där stå sådana problem såsom muntlighet och skriftlighet samt protokoll och bevisning under diskussion.
    Det förtjänar att särskilt framhållas, att man trots dagens svårigheter och besvärliga arbetsförhållanden har blicken öppen även för större perspektiv och för rättslivet ute i världen. Åt denna vidsynthet har Högsta domstolens president vid domstolens invigning givit följande uttryck: »Vi äro ett gammalt folk, och vårt rättsarv, särskilt på rättsskipningens område, är stort och rikt. Men vi äro en ung stat, våra institutioner äro unga, och vi önska att lära av andra. Vi vilja upptaga allt, som är rättsligt värdefullt, av alla världens länder.»
    Ett bevis på allvaret i denna deklaration fick jag själv uppleva, när jag i samband med den planerade processreformen av

 

justitieministern dr P. Rosen (Rosenblüth) inbjöds att under hans ordförandeskap hålla ett föredrag om Sveriges nya rättegångsbalk inför ett större antal ledande jurister i justitiedepartementet i Tel-Aviv. Det var glädjande att därvid konstatera det levande intresse, som visades för lagen liksom för Sveriges rättsliv över huvud, och det är icke omöjligt, att detta intresse kan komma att sätta spår i den blivande israeliska lagstiftningen.
    Så kan för övrigt sägas redan ha skett i viss mån. Jag redogjorde nämligen även för svensk lagstiftningsteknik i allmänhet, och denna rönte sådan förståelse, att man kort därefter beslöt att tillsätta särskilda processlagberedningar, en institution, som dittills aldrig förekommit i Palestina.
    Måhända är därmed en början gjord till ett kulturellt utbyte mellan Sverige och Israel även på juridikens område, ett utbyte, varvid Sverige av naturliga skäl till en början skulle vara endast den givande delen men småningom dock kan tänkas även mottaga impulser ej minst på den internationella rättens arbetsfält. En nyligen utgiven publikation »The Jewish Yearbook of International Law 1948» (Jerusalem 1949) inger redan en viss föreställning om sådana möjligheter.
    I november 1949 har det Hebreiska universitetet i Jerusalem utvidgats med en juridisk fakultet, vars dekanus är folkrättsjuristen Nathan Feinberg med f. d. Attorney General Norman Bentwich (internationell privaträtt), Tedeschi (civilrätt), Daube (romersk rätt), Hans Kisch (rättshistoria) och universitetets rektor, ledamoten av Högsta domstolen S. Assaf (judisk rätt), som professorer. Därjämte har fakulteten docenter som föreläsare i andra ämnen. Det planeras för övrigt att inbjuda en framstående nordisk straffrättslärd såsom gäst. Antalet inskrivna studerande inom den nya fakulteten uppgår till omkring 250.
    Den som besöker Israel erhåller ett starkt intryck av att få uppleva något av historisk betydelse. Ett urgammalt folk har återvänt till sitt förlovade land och där bildat en ny stat. Denna är redan nu ett efter moderna principer organiserat, väl fungerande demokratiskt samhälle och bär — ej minst på lagstiftningens och rättsskipningens områden — alla kännetecken på en verklig rättsstat. Den som mött de krafter, som uppbära denna stat, känner sig förvissad om att den även i framtiden skall byggas på rättens och rättvisans grundvalar.