SVENSK RÄTTSPRAXIS.

INTERNATIONELL PRIVATRÄTT 1941—1948.¹

 

AV

HOVRÄTTSASSESSOR SIGURD DENNEMARK.

 

    Immunitet. Under den tid denna rättsfallsöversikt omfattar har HD haft att taga ställning till frågan huruvida främmande makt äger åtnjuta immunitet dels mot kvarstadsansökning (NJA 1942: 65 och 342), dels mot utmätning (NJA 1944: 264: II) och dels i rättegång (NJA 1946: 719)². Det sistnämnda rättsfallet, som främst gällde tolkningen av ett mellan Sverige och Sovjetunionen år 1927 slutet avtal angående den ryska handelsdelegationens i Stockholm rättigheter och skyldigheter, synes dock sakna större principiell betydelse och lämnas för den skull här å sido.³
    I utslagen angående de i Göteborgs hamn liggande norska s. k. kvarstadsbåtarna (ett av dessa utslag är refererat i NJA 1942: 65) fastslog HD till en början, att främmande makts immunitetsrätt vore att anse som en med mer eller mindre vittgående undantag allmänt erkänd grundsats i svensk rätt. Dock lämnade domstolen öppet i vad mån denna princip vore giltig även i sådana fall då den konflikt, i vilken den främmande staten befunne sig, vore grundad i fakta som normalt hänförde sig till samfärdseln enskilda rättssubjekt emellan och då reglerades av privaträttsordningen (statens handlande »jure gestionis»). Däremot förklarade HD att principens obetingade giltighet stode fast, om tvisten gällde ett rättsförhållande som finge sin karaktär av en av den främmande staten företagen höghetshandling (statens handlande »jure imperii»). Som ett exempel på en sådan tvist nämndes en process av det slag varom i målet var fråga, nämligen en vindikationsprocess där den främmande staten för sitt innehav av vindikationsföremålet kunde åberopa »en rent offentligrättslig grund». Emellertid gjorde domstolen härvid den mycket betydelsefulla reservationen, att denna offentligrättsliga grund ej finge vara av beskaffenhet att icke kunna tillerkännas rättsverkan inom svenskt territorium. HD förklarade vidare att i den mån immunitetsprincipen utgjorde hinder för en process, den också måste utöva samma verkan med avseende å en till betryggande av pro-

 

    ¹ Närmast föregående redogörelse för rättspraxis på detta område återfinnes i SvJT 1942 s. 399.

   ² Jfr även NJA 1948: 828 (s. 832 överst).

   ³ Rättsfallet har något berörts av MICHAEII i dennes arbete Internationales Privatrecht s. 371 not 29. 

cessens resultat yrkad kvarstad. Mot den av kvarstadssökanden med stöd av ett sakkunnigutlåtande hävdade motsatta meningen, eller att immunitet i vad anginge kvarstad måste tillerkännas mindre vittgående utrymme än i själva rättstvisten, framhöll HD att immunitetsprincipen tvärtom med särskild styrka upprätthölles i fråga om exekutiva åtgärder.¹
    Utslaget utmynnade som bekant i ett avslag å kvarstadsansökningen och ett godkännande av immunitetsanspråket. Det ur principiell synpunkt mest intressanta i utslaget är emellertid det förut antydda uttalandet, att svensk domstol icke medgiver immunitet utan att pröva grunden för den främmande statens innehav av tvisteföremålet. HD utvecklade denna tes i två olika led. Först och främst förklarades sålunda, att om besittningstagandet skett med våld eller annat egenmäktigt rubbande av tidigare besittning inom svenskt territorium, den förfördelade utan tvivel (kurs. här) borde erhålla rättshjälp av svensk exekutiv myndighet till sin rubbade besittnings återställande. Men vidare antydde domstolen, att immunitetsanspråket under viss förutsättning kunde underkännas även om vederbörande ägare eller dennes representant frivilligt överlämnat saken i den främmande maktens besittning, nämligen när besittningsöverflyttningen innebure verkställighet av ett statligt rekvisitionsförfarande och den författning, varå verkställigheten grundades, strede mot svensk ordre public.
    Inom doktrinen har riktigheten av dessa båda led i HD:s motivering blivit mer eller mindre starkt ifrågasatt. Mest kritisk ställer sig GIHL, som i sin utförliga och mycket intresseväckande analys av detta utslag (se SvJT 1944 s. 193 ff) ifrågasatt, om icke motiveringen kunnat inskränka sig till en enda kort mening av innehåll att, då ifrågavarande fartyg vore i brittiska regeringens besittning, någon kvarstadsåtgärd mot dem ej kunde ifrågakomma. Visserligen synes Gihls argumentering långtifrån övertygande i alla detaljer,² men det förefaller likväl att vara en träffande anmärkning när Gihl avslutningsvis yttrar (s. 289): »Då immuniteten innebär, att grunden för den främmande statens innehav av tvisteföremålet icke kan underkastas domstols prövning, innebär HD:s ståndpunkt, att immuniteten göres beroende av något, som just genom immuniteten är uteslutet.»³ Även NIAL kritiserar uppfattningen att den utländska lagstiftningens oförenlighet med svensk ordre public är av betydelse i immunitetsfrågan. I så fall komme, invänder Nial, den främmande staten att i Sverige kunna underkastas process rörande beskaffenheten av sin lagstiftning, vilket otvivelaktigt framstode såsom särskilt stridande mot de suveränitetsidéer som låge

 

    ¹ Se: vidare GIHL i SvJT 1944 s. 229 f.

   ² HULT har ingående kritiserat vissa av dessa resonemang i ett år 1946 avgivet utlåtande för inrättande vid Stockholms högskola av en personlig professur i internationell rätt för Gihl (jfr även SCHMIDT i SvJT 1944 s. 617 f.). I själva rättsfrågan har Hult anslutit sig till NIALS i det följande refererade synpunkter. Den norske folkrättsspecialisten CASTBERG, som var sakkunnig i samma ärende, förklarade i sitt utlåtande utan närmare motivering, att han för sin del icke kunde instämma med Gihl i dennes kritik av HD:s »domsgrunner».

   ³ MICHAELI intar i stort sett samma ståndpunkt, se a. a. s. 368.

 

bakom kravet på immunitet.¹ Däremot finner Nial vissa skäl tala för HD:s ståndpunkt, att immunitet icke kan grundas på ett besittningstagande som här i riket skett på ett våldsamt eller eljest orättmätigt sätt. Immuniteten är — säger Nial — en förmån som beviljas främmande stat, och det vore varken ologiskt eller orimligt att såsom förutsättning för denna förmån kräva att den främmande makten icke framkallat det mot den riktade anspråket genom en på svenskt territorium begången, mot svensk lag eller rättsuppfattning stridande åtgärd.² Detta resonemang kan onekligen verka bestickande. Men konsekvensen av detsamma blir, att de svenska domstolarna skola vara skyldiga att till saklig prövning upptaga även en invändning om att besittningsöverflyttningen skett exempelvis på grund av ett här utövat förtäckt hot från den främmande statens sida om repressalier mot besittarens närmaste anhöriga i hemlandet. Vid en sådan prövning skulle emellertid den främmande staten för att skydda sitt immunitetsanspråk måhända bli tvungen att närmare debattera sina interna politiska förhållanden. Härigenom komme väl dock de suveränitetsidéer varom Nial talar att lederas lika mycket som om staten nödgades underkasta sig process rörande beskaffenheten av sin lagstiftning. Frågan är därför, såsom Nial också själv framhåller, om icke dylika konflikter böra lösas på diplomatisk väg i stället för att prövas av domstol.³
    Vad nu sagts hänför sig till det utslag som refererats i NJA 1942: 65. Det bör beaktas, att avgörandena i målen NJA 1942: 342 och 1944: 264: II på vissa relevanta punkter motiverats något annorlunda än det förstnämnda utslaget. I rättsfallet 1942: 342, som likaledes gällde ett norskt fartyg, har HD sålunda icke alls berört frågan i vad mån den åberopade främmande rekvisitionslagstiftningen stode i strid mot svensk ordre public. Däremot anföres även i detta utslag som skäl för immunitetsinvändningens godkännande, att den främmande regeringen var i faktisk besittning av fartyget samt att besittningsöverföringen, som hade verkställts inom svenskt territorium, skett utan våld eller annat egenmäktigt rubbande av annans besittning. I NJA 1944: 264: II, som gällde ett nationaliserat estniskt fartyg,⁴ har den faktiska besittningens betydelse markerats än ytterligare. HD fastslog här till en början, att fartyget vid tidpunkten för den i målet överklagade utmätningen varit i Sovjetunionens besittning. Vidare framhölls att den omständigheten att fartyget icke kunde anses vara Sovjetunionens egendom i och för sig icke utgjorde hinder för Sovjetunionen att på grund av sitt innehav av fartyget åtnjuta immunitet mot utmätningen. Efter att därnäst ha konstaterat, att immunitetsinvändningen icke kunde avvisas med stöd av 1938 års lag med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m. m., avslutade HD sin motivering med den allmänna formeln att utredningen

 

    ¹ NIAL, Internationell förmögenhetsrätt s. 122.

   ² NIAL a. a. s. 121.

   ³ Jfr GIHL i SvJT 1944 s. 272 ff. — En annan sak är, att besittningstagandet icke bör godkännas som materiellt rättsgrundande, om det skett här i riket på ett våldsamt eller eljest egenmäktigt sätt; se NIAL a. a. s. 124.

   ⁴ Jfr NJA 1942 B 160.

 

ej heller eljest föranledde till annat än att på grund av besittningen av fartyget kurs. här) immunitet tillkomme Sovjetunionen. Givetvis är det icke uteslutet, att denna formel täcker båda de förut diskuterade leden i utslaget 1942: 65. Men man har likväl svårt att tro, att HD skulle ha kommit ill det resultatet att ifrågavarande nationaliseringslagstiftning icke stote i strid mot svensk ordre public. Det troligaste är att detta spörsmål icke prövats i målet. Sammanfattningsvis vågar man kanske säga, att domstolen å ena sidan icke ville helt biträda de principiella resonemang som fördes i 1942 års utslag men att den å andra sidan icke heller ville binda sig för den meningen, att det främmande landets faktiska besittning av tvisteföremålet skulle anses utan vidare och i alla lägen avklippa varje diskussion av immunitetsfrågan.¹