å d e i n s t i t u t e t   har den senaste tiden varit livligt diskuterat. Antalet fall av beviljad nåd har stigit starkt, från några tiotal årligen under 1920-talet till ett halvt tusental. Många ha menat att nåd beviljats i alldeles för många fall och att detta förhållande fått skadliga verkningar i skilda hänseenden. Prof. Herlitz motionerade vid årets riksdag om en utredning hur K. M:ts benådningsrätt tillämpas men vann inte gehör hos riksdagen därför.
    Spörsmålet behandlas av prof. IVAR STRAHL i en artikel i Dagens Nyheter d. 28 mars. Först riktar Strahl några mera processuella och administrativa anmärkningar mot praxis:

 

368 BENGT LASSEN.    »Man måste ställa sig kritisk redan till att justitieministern, som har ledningen av hela vårt rättsväsen om hand, skall vara tvungen att sätta sig in i ett 30-tal nådeärenden i veckan. Också för högsta domstolen, som har att yttra sig över alla nådeansökningarna, tar dessa en tid som borde kunna användas bättre.
    Ehuru nådeansökningarna lägger beslag på den mest kvalificerade arbetskraft som står att uppbringa i landet, är det emellertid alls inte säkert att de därför blir föremål för den bästa prövning som kan åstadkommas. Ty både justitieministern och högsta domstolen är hänvisade till att grunda sin prövning enbart på de handlingar som föreligger i ärendet. Medan man eljest inom rättsskipningen alltmera betonat vikten av att den avgörande myndigheten kan bilda sig en på egna iakttagelser grundad uppfattning, är avgörandet i nådeärendena en pappersprövning.»

    Den väsentliga anledningen till att nådeinstitutet fått sin flitiga användning ligger enligt Strahls mening i en ändrad uppfattning om straffrättskipningens mål och medel:
    »Man lägger nu allmänt mera vikt än tidigare vid att påföljden för brott skall tjäna till den dömdes anpassning till samhällslivet, och man har blivit mera skeptisk mot frihetsstraffets förmåga att åstadkomma detta. Särskilt har man fått ögonen öppna för att frihetsstraffets lämplighet för detta ändamål icke utan vidare växer i jämbredd med dess längd. Det kan mycket väl förhålla sig så att ett straff som ter sig som en rimlig påföljd för ett begånget brott skulle få bättre effekt på brottslingen om det gjordes något kortare. Men att avpassa straffet efter brottslingens behov är en uppgift som inte bör anses en gång för alla löst genom domstolens dom i brottmålet. Ty domstolen kan inte på förhand veta hur den dömde kommer att utveckla sig under straffverkställigheten. Vill man att varje brottsling skall få den behandling han behöver, bör man ha en möjlighet öppen att med ledning av vad som inträffar eller blir känt efter domen jämka domstolens straffmätning.»

    Med detta resonemang, säger Strahl, kan det försvaras, att straffen avkortas inte endast undantagsvis, utan i något större utsträckning. Men resonemanget leder till att det också vore önskvärt att straffen inom rimliga gränser kunde förlängas, om detta under verkställigheten visar sig påkallat. En sådan tanke möter emellertid, antar Strahl, motstånd på många håll. Över huvud taget är nådeinstitutet enligt hans mening inte det rätta medlet att reguljärt bestämma straffets längd. Sannolikt äro inte heller domstolarna lämpade härför:
    »Detta är väl möjligt, men det bör övervägas om det inte vore bättre att inrätta ett domstolsorgan som hade större möjlighet än de vanliga domstolarna att följa och bedöma verkställigheten av straffen. I den uvarande anstaltsnämnderna. som har ett judiciellt inslag, har man kanske ett embryo till sådana verkställighetsdomstolar.»

    Även med en sådan anordning måste emellertid, slutar Strahl, finnas utrymme för konungens urgamla rätt att göra nåd. Men benådningarna skulle kunna inskränkas till undantagsfall.

 

Det är mera sällan som   j o r d d e l n i n g s r ä t t s l i g a   s p ö r s m å l   diskuteras i dagspressen — annat än i samband med expropriation, förbud mot strandbebyggelse och liknande. Lantmätaren Bo SKÅRMAN behandlade emellertid i Dagens Nyheter d. 23 mars frågan varför det

 

FRÅN DAGENS DISKUSSION. 369går så trögt med den arrondering av åkerjorden som är erforderlig för vinnande av ett rationellt och effektivt jordbruk. Orsakerna anser han sig finna bl. a. i de stränga villkoren för ägoutbyte. Bestämmelserna om skifte i jorddelningslagen äro tillkrånglade och förfarandet har blivit invecklat. Kravet på rättssäkerhet överbetonas.
    »Ett av felen i jorddelningslagen är nog att juristerna där fått övertaget över teknikerna. Det kommer till synes i principen om utbyte av jord mot pengar. Om utbyte ska kunna ske på ett ändamålsenligt sätt, är det oundvikligt att bytet ibland blir ojämnt. För vad som brister i jord får penningvederlag lämnas. För att skydda inteckningshavarna har man begränsat bytet till två procent, ehuru sannolikt en värdering med två procents felmarginal ej ens är möjlig. Givetvis ska innehavare av begränsade sakrätter skyddas, men det finns ingen anledning att ta större hänsyn till dem än till själva saken. Fastighetsbildningslagen är i det fallet smidigare, den medger utbyte i pengar till 10 och ibland upp till 25 procent. Liknande bestämmelser i jorddelningslagen vid ägoutbyte och skifte skulle betyda en oerhörd lättnad vid utläggandet av ändamålsenligt avgränsade fastigheter.»

    Författaren väntar sig värdefulla resultat av den omarbetning av skifteslagstiftningen som fastighetsbildningssakkunniga påbörjat.
    »Skulle jag inför den väntade jorddelningslagstiftningen få uttala ett önskemål, så vore det att herrar lagstiftare ville återvända till den klara och koncentrerade lagstil som våra förfäder ibland visat sig vara mästare i. Bestämmelserna får inte bli alltför specialiserade, då går tiden dem alltför snabbt förbi; lagen får inte redan vid utfärdandet vara mogen för revision.
    Det finns ändå ingen möjlighet att skriva en lag som kan förutse alla de skiftande situationer som kan uppkomma på detta område.»

    Parallellen med aktiebolagslagstftningen ger sig osökt. Det bästa är det godas fiende. Söker man göra en lag så fullständig att den täcker alla tänkbara fall blir den oformlig, och en sådan lag får lätt även i sakligt hänseende ett mindre gott rykte.

Bengt Lassen.