FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET. 

 

Om föreläggande vid fort-

satt förberedelse samt

om påföljd vid utevaro. Enligt RB 42: 12, andra stycket, in fine, har domstol befogenhet att vid utsättande av fortsatt förhandling under förberedelsen i tvistemål avstå från att knyta föreläggande till kallelsen å ena parten, såvida dennes närvaro anses ej vara behövlig. Som exempel å sistnämnda förhållande åberopas i motiven att förberedelsen uppskjutits för att en av parterna »skall erhålla tillfälle att angiva ytterligare bevis, inskaffa felande handling eller eljest inkomma med viss uppgift». Att domstolen avstår från att utsätta påföljd för ena partens utevaro från förhandlingen är uppenbarligen avsett att utgöra en processlättnad för denna part, som när dylik förmån kommit honom till del ansetts icke ha några uppgifter att fylla vid den utsatta förhandlingen. Vad angår den andra parten åter, vars vidare hörande i regel är den enda anledningen till att förberedelsen måste fortsättas, innehåller kallelsen till förhandlingen naturligt nog sedvanligt föreläggande enligt andra eller tredje stycket i RB 42: 10.
    Syftemålet med här berörda stadgande i RB 42: 12 är ju oantastligt. Vid första påseendet synes föreskriften också mycket riktigt ägnad att motverka onödig omgång under förberedelseproceduren. Emellertid äro ju RB:s bestämmelser om partsförelägganden i samband med utsättande av förhandling intimt sammankopplade med de i 44 kap. RB upptagna stadgandena om parts utevaro. Redan på förhand kan man därför säga sig, att värdet av här diskuterade stadgande i RB 42: 12 är beroende av huruvida i 44 kap. RB återfinnas regler, som samverka med stadgandet i lagstiftarens strävan att förverkliga intentionen bakom detta. Med förvåning noterar man frånvaron av dylika regler. RB 44: 1 föreskriver kategoriskt, att målet skall avskrivas, om båda par-

 

terna utebli från sammanträde för muntlig förberedelse. Har med stöd av stadgandet i RB 42: 12 domstolen kallat part utan föreläggande och visar det sig vid den utsatta förhandlingen, att den part, som förelagts inställelse, likväl uteblir samt att också den part, som icke erhållit föreläggande, underlåter att komma tillstädes, blir målet alltså avskrivet. En sådan konsekvens av att den part, som icke förelagts inställelse, utnyttjar den lättnad, vilken frånvaron av äventyr till synes utgör, ställer stadgandet i RB 42: 12 i bjärt belysning. Är det käranden, som fått åtnjuta lättnaden i fråga, skulle ju resultatet i den skisserade situationen bli, att hans talan förfölle och att de processkostnader, som redan åsamkats honom, bleve till ingen nytta. Vänder man sig till motiven i förhoppning om att där finna uttalanden, som för den nu aktualiserade situationen modifiera lagrummets verkningar, sker det förgäves. I motiven heter det, att regeln »gäller såväl första inställelsen som senare sammanträden och oavsett vilka förelägganden, som meddelats parterna». Man skulle följaktligen tvingas konstatera, att lagregeln i RB 44: 1 med sin generella innebörd direkt motverkar syftemålet med omförmälda stadgande i RB 42: 12.
    Det är förståeligt, om man på domstolshåll högst ogärna velat acceptera ett sådant konstaterande. När uppmärksamheten riktades på förevarande spörsmål under en av de kurser, som processnämnden anordnade strax före den nya rättsgångsordningens ikraftträdande, uttalade sig både kursledningen och vissa i kursen deltagande domare i ordalag, som antydde, att man icke gärna kunde tillämpa RB 44: 1 i en situation som den ovan tecknade. Huruvida man med en dylik inställning var beredd att för de indispositiva målens vidkommande jämväl utdöma det vite som förelagts svaranden och samtidigt utsätta ytterligare en förberedelseförhandling eller med stöd av RB 44: 3, andra stycket, låta hämta svaranden till den redan påropade förhandlingen framgick ej klart. Däremot torde det ha varit uppenbart, att man beträffande mål av dispositiv natur knappast lär ha övervägt att utdöma det äventyr, som stadgats för partens utevaro. I de dispositiva målen förelägges part att komma tillstädes vid äventyr av tredskodom, och detta äventyr kan ju ej initieras på annat sätt än genom yrkande av tillstädeskommen motpart. Beträffande detta rekvisit har jag svårt att föreställa mig någon eftergift tänkbar. Av det sagda torde framgå att man icke ens med nämnda frigjorda inställning till RB 44: 1 skulle ha ernått något annat än att undvika målets avskrivande. Numera kan man för övrigt helt avfärda möjligheten att tillåta sig angivna ogenerade tolkning av utevaroföreskrifterna. I den av GÄRDE med flera utgivna kommentaren till RB har särskilt framhållits att part, som sluppit föreläggande, ej undgår att målet avskrives, om både han själv och motparten uteblir (s. 633). Härigenom torde auktoritativt ha fastslagits att reglerna i 44 kap. RB skola tolkas efter ordalagen.
    Slutsatserna av det anförda bli följande: I det givna exemplet skulle reglerna i RB 42: 12, andra stycket, in fine, och i 44 kap. RB som de nu faktiskt äro gestaltade uppvisa en konstruktiv oformlighet i två av-

 

seenden. Den ena inadvertensen består i att kärandens »legala» utevaro kan föranleda, att hans talan avskrives. Med den andra konstruktiva oegentligheten, som får anses vara än mera anmärkningsvärd, åsyftar jag det förhållandet, att den påföljd, varmed man hotar part för att få honom att komma tillstädes, vad gäller ett dispositivt mål för sitt inträdande kräver inställelse av motparten, vilken man låtit förstå, att olägenhet icke uppkommer genom hans utevaro. För den part, som beaktar det sagda, ter sig ju den lättnad, domstolen velat bereda honom genom att ej fästa inträdandet av påföljd vid hans utevaro, såsom illusorisk. Att den dessutom är försåtlig torde likaledes ha framgått av resonemanget här ovan och synes för övrigt vitsordas av författarna till omnämnda kommentar, där domstolarna rekommenderats att, då ensidigt föreläggande meddelas, samtidigt erinra om den påföljd, som inträder i fall av båda parternas utevaro (s. 633).
    Den otillfredsställande utformning, som skänkts de här berörda lagreglerna, förtjänar måhända att uppmärksammas vid en framtida översyn av RB. Kunna utevaroföreskrifterna ej ändras därhän att de möjliggöra förverkligandet av syftemålet med RB 42: 12, andra stycket, in fine, torde böra övervägas huruvida ej sistnämnda lagrum lämpligen kan utgå.

Peter Westerlind.