Andra domsrättsfrågor. Domsrätt i förmögenhetsrättsliga mål. Svensk domstol har icke ansetts behörig att upptaga talan av en utav Sovjetunionen utsedd men därefter avskedad befälhavare å ett nationaliserat estniskt fartyg om förpliktande för ny befälhavare att med fartyg och frakt gälda honom tillkommande löneförmåner (NJA 1944: 264: III). — I 2 § andra stycket lagen d. 8 april 1927 om dödande av förkommen handling stadgas att ansökan om dödande av konossement skall ingivas till rätten i godsets bestämmelseort. Av NJA 1944: 75 framgår att, om ett varuparti enligt konossement inlastas å ett (svenskt) fartyg för befordran till viss utländsk ort (Gdynia) men varorna med stöd av en i konossementet intagen forcemajeureklausul i stället lossas och uppläggas i svensk hamn (Stockholm), sistnämnda plats icke är att anse såsom bestämmelseort i lagens mening.
Svensk rätt anvisar icke något allmänt forum för svarande, som äger hemvist utom riket. Om sådan svarande kan stämmas till svensk domstol, är — säger processlagberedningen i motiven till 10: 1 RB — »beroende av huruvida enligt någon av de följande bestämmelserna i detta kapitel behörig domstol finnes för tvisten».2 Detta uttalande innebär, att svensk domsrätt (vad tyskarna kalla Gerichtsbarkeit) föreligger i alla de fall då lokal kompetens (Zuständigkeit) tillkommer någon svensk domstol på grund av stadgandena i 10 kap. RB. Det är emellertid tveksamt, om uttalandet får anses innebära att svensk domstol är icke blott berättigad utan även skyldig att pröva varje mål, för vilket de lokala kompetensreglerna anvisa behörigt forum. Det vore sålunda icke orimligt, om de svenska domstolarna i detta hänseende finge utöva en viss diskretionär prövningsrätt i syfte att gallra bort sådana tvister, till vilka något svenskt rättsskipningsintresse alls icke knyter sig. Som ett exempel kan nämnas det fallet, att två i utlandet bosatta utlänningar under tillfälligt uppehåll här i riket slutit ett avtal som skall uppfyllas utomlands. Stadgandet i 10: 4 RB om forum contractus är då formellt tillämpligt beträffande tvister som härflyta ur avtalet. Men därest varje annan anknytning till
Sverige saknas, borde det trots nämnda stadgande vara möjligt att avböja utövning av svensk domsrätt i en dylik tvist.1
Hur det verkligen förhåller sig i detta och liknande fall (t. ex. betr. 10: 16 RB om forum prorogationis), torde få anses vara en öppen fråga. Av NJA 1942: 385 framgår emellertid att principen om en diskretionär prövningsrätt godtagits i svensk praxis, när grunden för den svenska domstolens behörighet allenast består i att svaranden utan invändning i domsrättsfrågan ingått i svaromål i huvudsaken (10: 28 och 29 äldre RB; jfr nu 10: 17 och 18 RB). Målet gällde huruvida en österrikisk-judisk flykting utan hinder av den tyska lagstiftningen om tvångsförvaltning av judiska företag skulle vara berättigad att förfoga över vissa tillgångar i Sverige och Norge, som tillhörde det av flyktingen ägda affärsföretaget.2 Trots att svaranden icke framställde någon invändning i fråga om domstolens (Stockholms rådhusrätt) behörighet att upptaga målet i vad anginge den i Norge belägna egendomen, fann RR — vars dom i behörighetsfrågan enhälligt fastställdes av överinstanserna3 — sig »i allt fall icke bör (a) ingå i prövning» av yrkandet i denna del. Ehuru något sådant fall som omförmäldes i 10: 29 äldre RB (10: 17 RB) icke förelåg, prövade domstolarna alltså ex officio huruvida svensk domsrätt borde utövas.4 Anledningen till att de därvid funno sig böra intaga en negativ ståndpunkt framgår icke av domen. Att målet gällde egendom som var befintlig utomlands kan i och för sig knappast ha varit utslagsgivande, eftersom en svensk dom rörande de norska tillgångarna åtminstone i princip hade varit verkställbar i Norge på grund av 1932 års nordiska domsverkställighetskonvention.
Det sist refererade avgörandet torde stå i strid mot de uttalanden i ämnet som gjorts i svensk doktrin.5 Däremot kan avgörandet icke anses komma i konflikt med NJA 1928: 149.6
Domsrätt i familjerättsliga mål. Enligt 7 § KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skall yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan medborgare i någon av de nordiska staterna upptagas i den stat, där båda makarna ha hemvist eller där de senast haft hemvist samtidigt och endera alltjämt är bosatt. Detta innebär, att svensk domstol icke är behörig att upptaga mål om hemskillnad mellan två svenska makar, om det råkar förhålla sig så att den ena av dem tillika är medborgare i något av de övriga nordiska länderna och bosatt där samt makarna senast haft hemvist samtidigt i nämnda land (NJA 1944:81).
En f. d. estnisk medborgare, som år 1944 efter Estlands införlivande med Sovjetunionen flytt till Sverige och sedan dess haft sitt hemvist här, yrkade vid Stockholms rådhusrätt, att RR måtte jämlikt 11 kap. 6 § giftermålsbalken döma till äktenskapsskillnad mellan honom och hans hustru, vilken efter Sovjetunionens annektering av Estland var försvunnen (NJA 1948:805). RR:n, vars utslag fastställdes av Svea hovrätt fann talan icke kunna upptagas till prövning och åberopade därvid särskilt, att käranden icke var svensk medborgare (jfr 6: 2 andra stycket lagen d. 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). HD fann emellertid (JustR Santesson dock skiljaktig), att svensk domsrätt förelåg. I utslaget anfördes att 1904 års lag icke innehölle särskilda regler för det fall att den vars rätt vore i fråga intoge ställningen av statslös eller, ehuru han ägde medborgerskap, icke åtnjöte sitt hemlands skydd, men domstolen framhöll att hinder dock ej kunde anses möta att i förekommande fall upptaga till bedömande huru sådan person vore att behandla i internationellt-privaträttsligt hänseende. Vidare åberopades att käranden haft hemvist här i riket alltsedan flykten från Estland 1944 samt att anledning saknades till annat antagande än att han ej ämnade återvända till Ryssland. — Majoritetens ståndpunkt är tvivelsutan mycket rimlig, men det kan likväl ifrågasättas om icke spörsmålet rätteligen hade bort regleras genom lagstiftning.
Svensk lag innehåller icke några bestämmelser om domsrätt i återgångsmål för det fall att makarna äro utländska undersåtar. Man torde emellertid kunna utgå från att svensk domstol äger behörighet i åtminstone samma utsträckning som i fråga om skillnadsmål.1 Det bör alltså vara tillräckligt, att svaranden äger hemvist här i riket (jfr 3: 1 i 1904 års lag). Av NJA 1946:479 torde få anses framgå, att svensk domsrätt kan tänkas föreligga även i andra fall. Det gällde här två tyska medborgare, båda med svenskfödda mödrar, vilka i slutet av juni 1945 medföljt en transport av utlandssvenskar från Tyskland till Sverige. Endast några veckor dessförinnan hade de ingått äktenskap med varandra. Knappt fem månader efter ankomsten hit stämde hustrun sin man till Stockholms rådhusrätt och yrkade att RR:n måtte döma till återgång av makarnas äktenskap. Trots att makarna icke voro mantalsskrivna i Sverige fann HD enhälligt, att med hänsyn till de omständigheter under vilka makarna vistades här i riket talan om återgång av deras äktenskap kunde upptagas av svensk domstol.2 Ordet »vistas» i HD:s utslag
torde icke få tolkas så, att domstolen ansåg makarna ha svenskt hemvist i teknisk mening. Ty även om mantalsskrivningen icke kan anses allena avgörande, när det gäller att bedöma om en utlänning har hemvist här i internationellt-privaträttsligt hänseende, lär det likväl — så som lagberedningen framhållit1 — mycket sällan föreligga tillräckliga skäl att antaga förhandenvaron av hemvist här i riket innan mantalsskrivning ägt rum, och det är knappast troligt att sådana skäl ansågos föreligga i detta fall.
Icke heller med avseende å adoption innehåller svensk lag några domsrättsregler. Stadgandet i 25 § adoptionslagen löser icke frågan, när ett adoptionsärende med flerstatlig anknytning överhuvud må upptagas i Sverige eller icke, utan bestämmer blott forum för det fall att sådan behörighet föreligger. I NJA 1947: 164 fastslås att ansökan om adoption icke må upptagas vid svensk domstol med mindre adoptanten har hemvist här i riket (jfr 11 § KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).2 HD:s ståndpunkt utvecklas närmare av JustR E. LIND, vilken i egenskap av ledamot av lagberedningen deltog i arbetet på den nordiska konvention som ligger till grund för 1931 års förordning. JustR Lind framhåller därvid bland annat, att en utländsk adoptants blott tillfälliga uppehåll i Sverige icke — med hänsyn till den sakliga prövning som kräves för adoption — kan anses grunda svensk domsrätt, och detta ej ens om därjämte den som skall adopteras skulle ha verkligt hemvist i landet.
Gränserna för svensk domsrätt i straffrättsligt hänseende. Svensk medborgare åtalades för stöld begången å tyskt handelsfartyg, sedan detta strandat inom (yttre) svenskt territorialvatten. Förordnande enligt 1: 1 SL ansågs ej erforderligt (NJA 1944: 144). Rörande litteratur i ämnet se s. 147 i arkivet samt BECKMAN-BERGENDAL-STRAHL, Brott mot staten och allmänheten s. 46 f. Jfr även KBr d. 17 jan. 1941, anfört under 1: 1 SL i lageditionen. — Å ett vid kajen i svensk hamn förtöjt fartyg, tillhörigt finskt rederi, sålde en finsk medborgare, i strid mot KF ang. försäljning av rusdrycker, i Finland inköpta rusdrycker. Enär försäljningen ägt rum då fartyget låg i svensk hamn, ansågs vederbörande jämlikt 1:2 SL underkastad svensk domsrätt för försäljningen (SvJT 1945 rf. s. 89). — Under fullgörande av tjänst vid sitt hemlands krigsmakt utövade en utländsk medborgare underrättelseverksamhet med avseende å Sverige inom en främmande stat, vars område hölls ockuperat av denna krigsmakt. Mot honom väckt åtal ogillades under åberopande av folkrättsliga grundsatser (NJA 1946:65). Då HD ingick i saklig prövning av åtalet, måste utslaget anses innebära att något folkrättsligt undantag från svensk domstols jurisdiktionsrätt icke befanns föreligga. Se härom utlåtanden av AGGE, SUNDBERG och JÄGERSKIÖLD (S. 73—75 i arkivet) samt av WETTER (s. 76; inledningen).