ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING.

 

AV

BANKJURISTEN L. FOGELKLOU.

 

Inom nutida kreditväsen har förlagsinteckningen stor betydelse såsom komplement till annan säkerhet. Den säkerhet, som erhålles genom förlagsinteckning och som för förlagsgivaren innebär, åtminstone i huvudsak, förmånsrätt i förlagstagarens konkurs i dennes »förlagsegendom», är emellertid på grund av sin natur i många avseenden synnerligen vansklig och förlagsinteckningen såsom säkerhet ger i praktiken anledning till åtskilliga besvärliga problem av juridisk natur. Skälet härtill är bl. a., att den till grund för förlagsinteckningsinstitutet liggande förlagsinteckningsförordningen av år 1883 (FIF), trots att den år 1932 delvis genomgripande reviderats, knappast kan anses fylla måttet för en modern lagstiftning. Att FIF i vissa avseenden är bristfällig och därför i behov av ytterligare revision framgår icke minst av ÅKE LÖGDBERGS förtjänstfulla avhandling »Studier över förlagsinteckningsinstitutet», vilken avhandling recenserats av LARS WELAMSON i SvJT 1947 s. 663 ff och av ARNE LYTH i Ekonomisk Revy 1947 s. 256 ff.
    I sin recension har Lyth bl. a. framhållit, att en fråga av icke ringa praktisk betydelse för kreditgivningen är den, huru man bör inrätta sig, när förlagsintecknad rörelse övergår till ny ägare genom förre ägarens dödsfall, i samband varmed Lyth berört Lögdbergs i frågan hävdade ståndpunkt, som i första hand synes innebära, att förlagsgivaren, därest förlagstagarens dödsbo avträdes till konkurs, kan göra gällande förmånsrätt på samma sätt som om förlagstagaren levat.1 Denna ståndpunkt förefaller i och för sig att vara naturlig och rimlig med hänsyn till såväl förlags-

 

    1 Se mera härom nedan.

   26—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

402 L. FOGELKLOU.givarens som dödsboets intressen. Vid närmare undersökning av frågan finner man emellertid, att frågan är något tveksam och att vissa därmed sammanhängande spörsmål icke synas vara fullt klarlagda av Lögdberg, varför en redogörelse härför måhända kan vara av intresse.
    Den rättsliga frågeställningen är närmast den, huruvida, om förlagsinteckning beviljats i enskild förlagstagares förlagsegendom och förlagstagaren avlider samt hans dödsbo därefter avträdes till konkurs, den med förlagsinteckningen förenade förmånsrätten kan göras gällande i konkursen på motsvarande sätt som under förlagstagarens livstid. Att förmånsrätten i princip — åtminstone under viss tid — kan göras gällande i dödsboets konkurs torde vara obestridligt. Detta framgår klart av dels förarbetena till FIF (NJA II 1883, 1, s. 20—22), dels ASKS avhandling »Om förlagsinteckning» (NJA II 1888, 1, s. 40), dels ock Lögdbergs avhandling (s. 127, not 7).1 Förarbetena giva vid handen, att 11 § i det framlagda lagförslaget, som stadgat, att förlagsskulden förfölle till betalning genast, därest den förlagsintecknade rörelsen överginge till ny ägare — ett förhållande som ansetts innebära förmånsrättens upphörande — under lagbehandlingen ändrats till att avse rörelsens övergång allenast genom frivillig överlåtelse.2 Rörelsens övergång till ny ägare genom arv eller testamente, varmed torde ha åsyftats den rättsövergång (arvfallet), som enligt då gällande rättsuppfattning ipso jure ansågs inträda omedelbart i och med dödsfallet, befanns nämligen främst av hänsyn till arvingarna — ej böra utgöra förfalloanledning. Därjämte synes ändringen ha motiverats bl. a. av det förhållandet, att förlagsgivarens intressen ansågos behörigen tillgodosedda därigenom att förlagsgivaren, om »urarvakonkurs» efter den avlidne uppstode, däri ägde göra gällande sin förmånsrätt.3 Stöd för uppfattningen, att förmånsrätten kan göras gällande i konkurs efter avliden förlagstagare erhålles även av förar-

 

    1 Se även UNDÉN, »Svensk Sakrätt I» (första upplagan, s. 392, not 2) samt NJA II 1932, s. 265 ff.

   2 I detta skick kvarstod paragrafen oförändrad till år 1932, då den erhöll nu gällande lydelse, innefattande jämväl andra förfalloanledningar.

   3 Se NJA II 1883, 1, s. 20—22. Däremot torde man knappast ha avsett, att förmånsrätten skulle kunna göras gällande i konkurs efter arvinge, som vid arvskifte efter förlagstagaren tillskiftats förlagsegendom (jfr LÖGDBERGS nedan citerade uttalande). 

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING. 403betena till 1932 års lag om inteckning i jordbruksinventarier, vilken lag utformats i nära anslutning till den samtidigt reviderade FIF.1
    Ehuru förmånsrätten sålunda i princip anses kunna göras gällande i dödsboets konkurs, synes det tveksamt, huru länge så kan ske. I detta hänseende torde såväl FIF:s grunder under hänsynstagande till numera gällande successionsrättsliga regler som en skälig avvägning mellan förlagsgivarens och förlagstagarens intressen närmast böra föranleda antagandet, att, så länge någon förlagsegendom finnes kvar i dödsboets ägo, förmånsrätt därtill av förlagsgivaren kan göras gällande i boets konkurs på motsvarande sätt som i förlagstagarens under hans livstid inträffade konkurs.2
    Denna uppfattning synes emellertid icke vara den vid tiden för FIF:s tillkomst gällande. Ask uttalar nämligen i anförda avhandling, att förlagsgivaren visserligen icke i och med arvfallet, men väl sedan tid till urarvagörelse är ute, förlorar sin förmånsrätt. Någon motivering till att just denna tidpunkt ansetts avgörande anföres ej, men det förefaller sannolikt, att Ask funnit, att den dödes egendom, sedan tid till urarvagörelse gått till ända utan att urarvagörelse skett och sålunda arvingar och universella testamentstagare i princip blivit ansvariga för den avlidnes gäld, vunnit sådan anknytning till de särskilda successorernas personer, att förmånsrätten måste anses ha upphört. Härvid är dock att märka, att vid den tid, då Asks avhandling utkom, dödsboet (sterbhuset) allmänt ej ansågs utgöra en juridisk person utan snarast var att betrakta blott såsom benämning å en i och med dödsfallet mellan arvingar och universella testamentstagare med avseende å kvarlåtenskapen uppkommen rättslig gemenskap av

 

    1 Se NJA II 1932, s. 234. Av motiven till 10 § nämnda lag, motsvarande 11 § FIF, framgår nämligen, att jordbrukets och inventariebeståndets övergång till ny ägare på grund av arv eller testamente ej medför att »inteckningsrätten» upphör samt att sålunda den genom inteckningen stiftade förmånsrätten kan göras gällande »i konkurs efter den döde». Någon ytterligare kommentar av detta spörsmål har ej lämnats i motiven.

   2 Den omständigheten att dödsfallet kan föranleda sådant nedläggande av rörelsen, som enligt FIF måhända i och för sig skulle anses medföra förmånsrättens upphörande, ligger på ett principiellt annat plan och detta spörsmål skall ej här behandlas. Enligt Lögdberg (a. a. s. 139 ff.) lärer emellertid förmånsrätten bibehållas i efter rörelsens nedläggande kvarvarande förlagsegendom, en uppfattning som förefaller att vara riktig. 

404 L. FOGELKLOU.mindre fast karaktär, som stod i en mycket nära relation till de enskilda successorerna.1
    Huruvida Asks betraktelsesätt på grund av dåvarande rätts ståndpunkt kan anses riktigt, må nu lämnas därhän. Efter tillkomsten av 1933 års boutredningslag (BL), enligt vilken dödsboet erhållit en noggrant reglerad, i förhållande till de olika bodelägarna självständig ställning och närmast är att anse såsom en juridisk person — låt vara med en av boutredningssyftet begränsad verksamhet — torde emellertid förhållandena härvidlag vara helt annorlunda. Så är i all synnerhet fallet, om dödsboet avträtts till förvaltning av boutredningsman och sålunda bodelägarna icke själva handha boutredningen. Den avlidnes egendom står enligt BL under dödsboets förvaltning — antingen nu denna handhas genom bodelägarna eller genom förordnad boutredningsman — och blir i princip icke anknuten till de särskilda delägarna såsom individuellt berättigade rättssubjekt, förrän boutredningen slutförts och skifte ägt rum.2 Dödsboet, som under boutredningstiden åtminstone formellt betraktas såsom ägare av såväl den avlidnes egendom som ock den egendom boet därunder självt kan komma att förvärva, har skjutits in såsom ett särskilt rättssubjekt mellan arvlåtaren och hans successorer.3 BL lämnar alltså icke stöd för det till grund för Asks uppfattning förmodligen liggande betraktelsesättet. I enlighet med BL:s regler torde först vid förlagsegendomens övergång från dödsboets ägo i vederbörlig successionsrättslig ordning till bodelägare sådan rättsändring i anledning av dödsfallet få anses ha inträffat, som jämlikt FIF:s grunder synes böra medföra förmånsrättens upphörande. I allt fall lärer Asks ståndpunkt applicerad på BL:s system få anses innebära, att, om boet innan tid för egendomsavträde enligt bestämmelserna i 4 kap. BL gått till ända avträdes till för-

 

    1 Se härom bl. a. MALMSTRÖM, »Successionsrättsliga studier», s. 36—41 samt s. 71 ff. Olika teorier hävdades rörande innebörden av denna gemenskap mellan successorerna. De båda huvudteorierna avsågo gemenskap av samäganderättstyp respektive av typen »egendomsgemenskap».

   2 Se EKEBERGS m. fl. kommentar till BL bl. a. s. 14—16, 34—36, 40 och 372. Beträffande dödsbo med en enda bodelägare (enmansdödsbo) se vidare nedan.

   3 Den före BL gällande rättsuppfattningen om succession ipso jure vid dödsfallet torde icke utan vidare kunna anses förenlig med BL:s ordning, innebärande att dödsboet är en juridisk person, som i första hand succederar i kvarlåtenskapen och som sålunda utgör ett mellanled mellan den avlidne och hans successorer. Se MALMSTRÖM a. a. s. 124 ff. 

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING. 405valtning av boutredningsman, förmånsrätten bibehålles, så länge boutredningsmannaförvaltningen pågår, och sålunda kan göras gällande i konkurs, som föranleder boutredningsmannaförvaltningens upphörande.1 I så fall skulle förmånsrätten kunna bibehållas under längre tidrymd, varigenom man redan därigenom kommit att urholka Asks ståndpunkt rätt avsevärt.
    Lögdbergs förut berörda uppfattning i frågan förefaller något dunkel. Lögdberg uttalar nämligen (s. 127, not 7) bl. a. följande:

    »Då den förlagsintecknade rörelsen övergår till ny ägare icke genom frivilligt avtal utan genom arv eller testamente förfaller icke intecknad fordran till betalning. Se NJA II 1883, 1, s. 20—22. Därest förlagstagarens dödsbo avträdes till konkurs, torde förlagsgivaren kunna göra gällande förmånsrätt på samma sätt, som om förlagstagaren levat. Jfr NJA II 1883, 1, s. 21—22, J. R. Naumanns yttrande. Då förlagstagarens arvingar övertagit boet, och i 4 kap. lagen 9. 6. 1933 om boutredning och arvskifte omförmäld tid för egendomsavträde gått till ända, utan att dylikt egendomsavträde skett, och arvinge sedan går i konkurs, utan att förlagsintecknad fordran dess förinnan blivit betald eller säkerhet för dessbetalning ställts, synes emellertid förlagsgivarens fordran näppeligen kunna göras gällande i sagda arvinges konkurs. Jfr Ask a. a. s. 40. Märk även formuleringen av 11 § i det till HD remitterade förslaget till förlagsinteckningsförordning, se NJA II 1883, 1, s. 20. Att övergång av förlagsintecknad rörelse till dödsbodelägarna icke upptogs som förfalloanledning i FIF berodde nämligen på den under en tid efter dödsfallet provisoriska karaktären av detta övertagande samt därpå att dödsbodelägarna kunde bli lidande, om en plötslig realisation av förlagsegendomen måste företagas för att få medel att betala skulden. Se NJA II 1883, 1, s. 20—22 och Ask a. a. s. 40.»

    Av den tredje meningen i uttalandet framgår visserligen, att förmånsrätten — såsom här förut hävdats — kan göras gällande i dödsboets konkurs på motsvarande sätt som i förlagstagarens konkurs under dennes livstid. Men när man sedan läser fortsättningen, blir man något tveksam om vad Lögdberg egentligen menar. Det är därvid först uttrycket »då förlagstagarens arvingar övertagit boet», som förefaller dunkelt och som måhända avser att markera en åtskillnad med det fall, att boet övertagits till förvaltning av boutredningsman i gäldsbefriande syfte eller eljest (jfr vad ovan sagts om Asks uppfattning applicerad på boutredningslagens system). Det är vidare påfallande, att Lögdberg — med Asks uppfattning såsom bakgrund — icke direkt besvarar

 

   1 Jfr 2 kap. 7 § BL.

 

406 L. FOGELKLOU.spörsmålet, huru länge förmånsrätten under av honom angiven förutsättning kan göras gällande i dödsboets konkurs utan blott framhåller det på grund av förlagsinteckningsinstitutets karaktär rätt självklara förhållandet, att förmånsrätten icke lärer kunna göras gällande i konkurs efter arvinge, som övertagit förlagsrörelsen. Att Lögdberg härvid talar om förlagsgivarens »fordran», när han uppenbarligen åsyftar »förmånsrätt», får väl anses vara en ren lapsus.1 När Lögdberg sedan i slutet av uttalandet berör frågan om motivet till att rörelsens övergång till dödsbodelägarna icke i FIF upptagits såsom förfalloanledning, framhåller han, att så föranletts av bl. a. den under en tid efter dödsfallet provisoriska karaktären av rörelsens övertagande, ett uttryckssätt, som möjligen kan antyda, att Lögdberg anser Asks uppfattning fortfarande tillämplig.
    Eftersom det enligt FIF måste anses klart, att förmånsrätten icke upphör vid dödsfallet, kan man, såsom de successionsrättsliga reglerna äro utformade i BL. av ovan anförda skäl svårligen finna annat än att — i avsaknad av uttryckligt lagstadgande av motsatt innebörd — förlagsgivaren bibehåller sin förmånsrätt i dödsboets konkurs under obegränsad tid och oberoende av om konkursen jämlikt BL:s regler medfört gäldsbefrielse för bodelägarna eller ej. Till stöd för denna uppfattning kan måhända även åberopas ett nyligen tillkommet hovrättsutslag (SvJT 1949, s. 114), vari frågan — tyvärr ej i renodlat skick — varit föremål för prövning. Enligt detta rättsfall, rörande vars detaljer hänvisas till rättsfallsreferatet, ansågs en i viss rörelse uttagen förlagsinteckning, sedan förlagstagaren avlidit och hans dödsbodelägare överenskommit att under oförändrad firma i handelsbolag fortsätta rörelsen, sakna verkan uti handelsbolagets egendom och sålunda bl. a. i sådan handelsbolagets egendom, som tidigare utgjort dödsboets förlagsegendom. Av intresse i rättsfallet är bl. a., att inteckningen icke förklarades över huvud taget sakna verkan. Med hänsyn till omständigheterna kan detta möjligen ha berott på att inteckningen fortfarande ansågs kunna äga verkan i sådan eventuellt hos dödsboet kvarvarande förlagsegendom (t. ex. fordringar för försåld egendom), som i samband med bola-

 

    1 Genom underlåtenhet att inom föreskriven tid påkalla egendomsavträde har ju arvingen i det angivna fallet just ådragit sig personligt ansvar för förlagsgälden, som sålunda, om arvingen försättes i konkurs, av förlagsgivaren kan bevakas i denna konkurs, låt vara såsom en oprioriterad fordran. 

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING. 407gets övertagande av rörelsen icke övergått å bolaget. Om så verkligen varit fallet, torde detta innebära, att Asks uppfattning ansetts icke längre riktig.
    Då förlagstagaren efterlämnat blott en bodelägare och boförvaltningen icke omhänderhas av boutredningsman, ställer sig frågan om förmånsrättens upphörande i anledning av förlagstagarens död av naturliga skäl mera tveksam.1 I sådant fall inträder nämligen bodelägaren utan särskild åtgärd i full rätt till arvlåtarens egendom och motsvarighet finnes ej till den för en boutredning i normala fall föreliggande slutpunkten genom arvskifte. Emellertid lärer denna omständighet icke föranleda en annan principiell uppfattning av dödsboförvaltningen och dödsboets rättsliga karaktär än den vanliga. Den dödes egendom utgör sålunda tills utredningen slutförts (d. v. s. tills bl. a. gäld betalats och legat verkställts) en särskild förmögenhetsmassa, låt vara att det praktiskt sett kan vara svårt att särskilja boets egendom från egendom, som tillhör den ensamförvaltande bodelägaren.2 I det avseende, varom här är fråga, synes dock denna svårighet icke vara av större betydelse, enär förlagsegendomen ingår i en av arvlåtaren under bokföringsplikt bedriven rörelse. I sammanhang härmed kan framhållas, att bodelägaren, i den mån han övertar rörelsen, enligt firmalagens regler skall göra anmälan därom. För övrigt skall sådan anmälan ske även då rörelsen t. v. fortsättes för dödsboets räkning. Genom denna anmälningsskyldighet åstadkommes en publicitet, varigenom förlagsgivaren beredes möjlighet att vidta åtgärder till sitt skydd.
    I enlighet med ovan hävdade uppfattning om förmånsrättens bibehållande efter förlagstagarens död torde, om äganderätten till egendomen från dödsboet successionsrättsligt (i första hand genom arvskifte) övergått till bodelägare — vare sig nu detta skett före eller efter det tid för egendomsavträde gått till ända3 — förmånsrätten däri få anses ha upphört på motsvarande sätt som om egendomen av dödsboet genom försäljning eller annorledes överlåtits å en utomstående person. Huruvida sedan en sådan

 

    1 Om boförvaltningen handhas av boutredningsman, har denne att i sinom tid redovisa bobehållningen till bodelägaren, som sålunda icke direkt övertar kvarlåtenskapen.

   2 Se EKEBERG, S. 38—40.

   3 Att arvskifte sker, innan tid för egendomsavträde utlupit, är väl ett rent undantagsfall. Men tänkbart är, att viss egendom före nämnda frists utgång t. ex. utgivits såsom förskott å bodelägares beräknade andel i boet. 

408 L. FOGELKLOU.successionsrättslig övergång av egendomen, som praktiskt taget är undandragen förlagsgivarens kontroll, enligt BL:s regler medför, att bodelägarna bliva personligen ansvariga för förlagsgälden, är en omständighet, som synes sakna annan betydelse för förmånsrättens upphörande än att förmånsrättens förlust för förlagsgivaren framstår såsom mindre obillig genom inträdet av bodelägarnas ansvar för gälden. Förlagsgivarens rätt är därjämte på så vis skyddad, att, om egendomsavträde sker efter det arvskifte hållits, skiftet jämlikt 4 kap. 5 § BL helt eller delvis kan gå åter, varvid utskiftad egendom skall återbäras till boet.1 Om sådan återgång sker, synes situationen böra bedömas på samma sätt som vid återvinning i konkurs, till följd varav förlagsgivaren torde åtnjuta förmånsrätt i till boet återburen förlagsegendom. Återbäringsskyldighet på motsvarande sätt kan för övrigt åvila även den, till vilken egendom utgivits såsom legat.2
    Mot bakgrunden av förut anförda förhållanden är det skäl återkomma till den av Lyth framställda frågan, huru en förlagsgivare för tillgodoseende av sina intressen lämpligen bör förhålla sig vid förlagstagarens frånfälle. Härvidlag äro väl omständigheterna i de särskilda fallen så mångskiftande, att något generellt svar på frågan ej kan lämnas. Då emellertid förlagsgivaren givetvis har anledning att uppmärksamma problemet, som för honom kan vara av stor betydelse, må några synpunkter härpå anföras.
    Den säkerhet förlagsinteckningshavaren åtnjuter är — såsom förut framhållits — redan under förlagstagarens livstid tämligen vansklig. Och än vanskligare blir den vid förlagstagarens död, låt vara att förmånsrätten fortfarande kan göras gällande i dödsboets konkurs. Att så är fallet beror bl. a. på, att förlagskrediten ofta främst kan ha lämnats på grund av kreditgivarens förtroende för förlagstagarens person och dennes sätt att driva förlagsrörelsen. Vid förlagstagares död bortfaller emellertid för kreditgivaren det moment av trygghet, som nämnda förhållande inneburit. Därtill kommer, att efter dödsfallet risken för att förlagsegendom säljes eller skiftas eller annorledes avhändes dödsboet med verkan att förmånsrätten förloras uppenbarligen är större än eljest.

 

    1 Se EKEBERG, S. 273 ff.

    2 Se 4 kap. 6 § BL.

 

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING. 409    På grund härav bör förlagsgivaren, då han fått kännedom om dödsfallet, i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet åt förlagskrediten samt söka hålla sig underrättad om boets ställning, rörelsens bedrivande och boutredningens fortskridande.1 Förlagsgivaren kan för sådant ändamål lämpligen ta upp kontakt med dödsboet för att få del av dess synpunkter på rörelsens bedrivande och förlagsgäldens reglering. Regelmässigt är det väl så, att efter dödsfallet rörelsen tills vidare fortsättes för dödsboets räkning och att sedermera frågan om rörelsens överlåtande till utomstående eller dess övertagande av bodelägarna eller någon av dem blir aktuell, i samband varmed frågan om reglering av förlagsgälden senast torde uppkomma. Skall den nye innehavaren av rörelsen övertaga förlagsgälden, måste förlagsgivaren tillse, att ny förlagsinteckning med dennes medgivande uttas.2 I detta sammanhang kan erinras om förut omnämnda anmälningsskyldighet rörande rörelsens bedrivande, vilken är ägnad att underlätta förlagsgivarens övervakning.
    Skulle förlagsgivaren finna, att under boutredningen — utan hans medgivande — företages utskiftning av förlagsegendom eller en onormal försäljning eller realisation av sådan egendom eller eljest förekommer något av beskaffenhet att kunna äventyra förlagssäkerheten, torde han ha anledning att under åberopande av bestämmelserna i 11 § FIF (respektive i eventuellt utfärdad omslagsrevers upptagna särskilda förfalloklausuler) omedelbart uppsäga förlagsinteckningen (förlagskrediten) till förtidsbetalning samt vidta erforderliga åtgärder.3 Har ingripandet närmast föranletts av att dödsboet utskiftat förlagsegendomen, är därvid att beakta, att förlagsgivaren kan vidta åtgärder såväl mot dödsboet, bl. a. för att bringa ovan omnämnda återbäringsregler i

 

    1 Vanligtvis har förlagsinteckningen pantsatts såsom säkerhet för en omslagsrevers, som innehåller de aktuella lånevillkoren, bland vilka — såsom i fråga om vanliga banklån är brukligt — kan ha upptagits klausul innefattande rätt att kräva förtidsbetalning, om säkerheten äventyras e. d.

   2 För åtnjutande av stämpelfrihet bör därvid den förut utfärdade förlagsinteckningsreversen regelmässigt kunna komma till användning. Se 1914 års stämpelförordning 17 §. Jfr vidare nedan.

   3 11 § FIF medger rätt till omedelbar betalning bl. a. »om det skäligen kan befaras, att på grund av förlagstagarens förvållande förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas». Denna bestämmelse torde kunna tillämpas å ur förlagsgivarens synpunkt obehöriga successionsrättsliga transaktioner med avseende å förlagsegendomen, i den mån dessa transaktioner icke kunna anses hänförliga under övriga i sagda paragraf upptagna förfalloanledningar. 

410 L. FOGELKLOU.funktion, som mot för gälden eventuellt personligen ansvariga bodelägare. Har åter ingripandet föranletts av att förlagsegendom avhänts boet genom obehörig försäljning m. m., kan erinras om det låt vara tidsbegränsade skydd förlagsgivaren har av de särskilda återvinningsreglerna för dödsbo i 33 § konkurslagen, vilka medge rätt till återvinning i större utsträckning än eljest. I anslutning härtill framhålles, att bestämmelsen i 4 kap. 8 § BL, varigenom borgenär i princip betas rätt att avkräva dödsboet förfallen gäld efter den avlidne, innan tid för egendomsavträde utgått, ej utgör hinder för förlagsgivaren att dessförinnan uppsäga krediten till förtidsbetalning och omedelbart anställa talan mot boet om dettas förpliktande att betala.1
    Ifrågavarande spörsmål är givetvis också av betydelse för den inskrivningsrättsliga handläggningen av förlagsinteckningsärenden. I detta hänseende torde särskilt frågan om dödning av förlagsinteckning böra uppmärksammas. För att en förlagsinteckning skall kunna dödas förutsättes uppenbarligen, att den enligt civilrättsliga regler fortfarande är gällande vid dödningstillfället. Emellertid synes icke sällan i praxis förekomma det förfaringssättet, att i samband med förlagsrörelses övergång efter förlagstagarens död till ny ägare — antingen nu övergången skett genom frivillig överlåtelse eller genom successionsrättsligt fång — förlagsinteckningen först dödas och därefter fastställes på nytt på grund av medgivande från den nye ägaren. Enär en sådan övergång av förlagsrörelsen till ny ägare, i allt fall om övertagandet omfattar all dödsboets förlagsegendom, regelmässigt får anses medföra, att den förmånsrätt, som erhållits genom förlagsinteckningen, bortfaller, i anledning varav också förlagsinteckningen faktiskt upphör att gälla, lärer det vara synnerligen tveksamt, huruvida nämnda praxis är riktig.
    Frågan om tidpunkten för upphörandet efter förlagstagarens dödsfall av den genom förlagsinteckning stiftade förmånsrätten,

 

    1 Ovan framförda synpunkter rörande förlagsgivarens åtgärder för tillgodoseende av sina intressen, sedan förlagstagaren avlidit, avse främst sådana fall, då kreditgivaren enbart har förlagsinteckningssäkerhet och förlagstagaren veterligen icke äger nämnvärd förmögenhet. Finnes — såsom vid bankbelåning i regel är fallet — därjämte annan fullgod real- eller namnsäkerhet eller är förlagstagaren en otvivelaktigt solvent person, har kreditgivaren regelmässigt icke anledning att på grund av dennes frånfälle vidta några särskilda åtgärder. Den omständigheten, att borgen ställts för krediten, torde, såsom klausulen om bankernas pantvård i av bankerna gängse tillämpade reversformulär är avfattad, icke kunna anses innefatta skyldighet för långivaren att ingripa i borgensmannens intresse. 

ETT SPÖRSMÅL ANGÅENDE FÖRLAGSINTECKNING. 411är slutligen av intresse även i ett skatterättsligt avseende, som nära hänger samman med den inskrivningsrättsliga behandlingen av förlagsinteckning i visst fall. Enligt 17 § i 1914 års stämpelförordning föreligger nämligen vid sökande av inteckning, som tidigare stämpelbelagts, icke förnyad stämpelplikt, då inteckning dödats »eller av annan anledning upphört att gälla» och ny inteckning »inom ett år därefter» sökes i den förut intecknade egendomen eller del därav. Den dag, då en förlagsinteckning enligt civilrättsliga regler anses ha upphört att gälla genom förmånsrättens bortfallande, torde sålunda vara utslagsgivande för beräkningen av nämnda ettårsfrist. Även i detta hänseende är det otillfredsställande, att några klara lagregler beträffande tidpunkten för förmånsrättens upphörande efter förlagstagarens frånfälle icke förefinnas.