42 SIGURD DENNEMARK.    Skuldstatut. Rättsfallet NJA 1941: 350 gällde i och för sig en mera begränsad fråga, nämligen vilken lag som skulle tillämpas i en tvist om ett arbetsavtal, men avgörandet äger stort intresse för skuldstatutets bestämmande över huvud taget. — Fakta voro i korthet följande. Tre svenska medborgare, av vilka den ene (A) var bosatt i Sydafrika, den andre (B) i England och den tredje (C) i Sverige, träffade ett skriftligt avtal av innehåll att A och B anställde C som assistent vid en av dem i Transvaal, Sydafrika, utövad praktik för massage och sjukgymnastik. I avtalet förband sig C vid vite av 1,000 pund sterling att icke efter anställningens upphörande arbeta som massör eller sjukgymnast inom Transvaal. Avtalet, som hade svensk text, undertecknades av C i Sverige samt av A (genom B) och B i England. Två i Sverige bosatta svenska medborgare tecknade å avtalet solidarisk proprieborgen för uppfyllande av C:s förbindelser enligt detsamma. Sedan C slutat anställningen och i strid mot avtalet omedelbart öppnat egen verksamhet som massör och sjukgymnast i Transvaal, väckte A och B talan vid svensk domstol (Oppunda tingslags häradsrätt) mot C och hans borgensmän under yrkande att det i avtalet stipulerade vitet måtte utdömas. Svarandena invände, att sydafrikansk lag skulle tillämpas å rättsförhållandet samt att enligt denna lag konkurrensförbudet vore ogiltigt. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade de därvid i första hand, att ett rättsförhållande grundat på ett tjänsteavtal borde regleras av den lag som gällde på platsen för arbetets utförande.
    Häradsrätten fann emellertid, att även om nämnda princip borde gälla i vissa fall, detta likväl icke utan vidare kunde anses vara förhållandet i det föreliggande fallet med hänsyn till de särskilda omständigheter som där förelågo. I detta hänseende framhölls att både A, B och C vid avtalets ingående voro svenska medborgare, att C — d. v. s. arbetstagaren — då var bosatt i Sverige och att han för sin del godkände avtalet här. Dessa omständigheter anknöte var för sig till användningen av svensk lag. Därtill komme, att A och B måste antagas ha haft så stort intresse av konkurrensförbudet och vitesutfästelsen, att de icke skulle ha ingått avtalet med mindre svensk lag, enligt vilken nämnda avtalsbestämmelser vore giltiga, kommit i tillämpning samt att C, som måste ha insett den vikt A och B fäste vid ifrågavarande bestämmelser, icke kunde antagas vid avtalets ingående ha haft annan mening än att han skulle respektera dessa bestämmelser i enlighet med svensk rättsuppfattning. Vid avvägning mot varandra av de skäl som sålunda och i övrigt kunde anföras för de olika ståndpunkterna i frågan fann häradsrätten, att avgörande vikt borde tillerkännas de omständigheter som talade för användningen av svensk lag.
    Häradsrättens dom fastställdes av både Svea hovrätt och HD. Domen torde få anses innebära, att den s. k. individualiserande metoden definitivt godtagits i svensk rättspraxis. Enligt denna metod, som HD första gången tillämpade i det berömda guldklausulmålet (NJA 1937: 1), bör man vid skuldstatutets fastställande icke fästa avgörande vikt vid ett enda anknytningsfaktum, det må vara gäldenärens hemvist, orten för

 

INTERNATIONELL PRIVATRÄTT 1941—1948. 43avtalets ingående eller för dess uppfyllelse eller något annat, utan man bör mot varandra väga alla in casu relevanta fakta, däribland båda kontrahenternas nationalitet och hemvist, orten för såväl avtalets ingående som dess uppfyllelse, belägenheten av den egendom avtalet gäller, språket i avtalstexten, det för betalningen överenskomna myntslaget o. s. v.1 Även i ett senare rättsfall, NJA 1942: 389, har den individualiserande metoden tillämpats. I det målet ansågos de utslagsgivande anknytningsfakta vara att avtalet slutits i Sverige och att det avsåg överlåtelse av härstädes befintlig egendom.2
    Rättsfallet 1941:350 är såtillvida av särskilt intresse att domstolarna där tillämpade den individualiserande metoden i en tvist om ett arbetsavtal, ehuru huvudregeln i sådana tvister är att den lag som gäller på platsen för arbetets utförande skall vara avtalsstatut.3 I och för sig må det ha varit välgrundat, att domstolarna i detta speciella fall ej följde huvudregeln, vars praktikabilitet och enkelhet eljest är uppenbar. Men i allmänhet får det likväl anses önskvärt, att den individualiserande metoden ej tillämpas i arbetsrättsliga tvister. Överhuvud taget synes det tveksamt, om den individualiserande metodens segertåg i ett allt större antal länder kan anses vara enbart av godo. Framför allt kan mot denna s. k. principlöshetens princip invändas att den lätt leder till att ett och samma rättsförhållande blir olika bedömt i olika länder, därför att domstolarna i en stat fästa avgörande vikt vid vissa anknytningsfakta och domstolarna i en annan stat vid andra. Sålunda är det väl — vad NJA 1941: 350 beträffar — mycket möjligt, att en sydafrikansk domstol hade verkställt avvägningen mellan de i rättsförhållandet föreliggande anknytningsfakta på ett annat sätt än vad de svenska domstolarna gjorde.4
    I fråga om sistnämnda rättsfall må emellertid noga beaktas, att domstolarna icke nöjde sig med en allmän avvägning mellan de olika anknytningsfakta som rättsförhållandet företedde utan att de kompletterade denna avvägning med en undersökning av vilken lag parterna kunde antagas ha velat underställa problemet om konkurrensförbudets giltighet, därest de vid avtalets ingående haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. Inom litteraturen har tvekan yppats, om domstolarna därvid laborerat med en fingerad partsvilja eller om nämnda led i domsmotiveringen endast finge anses falla inom ramen för vanlig avtalstolkning (se NIAL a. a. s. 27 not 1, s. 29 not 2 och s. 57 not 1 samt KARLGREN

 

    1 Se närmare NIAL a. a. s. 36 ff, KARLGREN, Kortfattad lärobok i internationell privaträtt s. 93 ff och förf:s uppsats i SvJT 1943 s. 683 ff.

   2 Detta rättsfall behandlas närmare nedan å s. 13 f.

   3 Jfr NIAL a. a. s. 56.

   4 Jfr förf:s uppsats i SvJT 1943 s. 685. Jag anförde där mot den individualiserande metoden, att den vore så tänjbar att den kunde utnyttjas till vinnande av de ur nationalistisk synpunkt mest tillfredsställande resultaten och detta i en till synes strängt objektiv lagkonfliktregels namn. NIAL har (a. a. s. 42 not 1) avfärdat dessa farhågor med att det naturligtvis måste förutsättas, att de olika ländernas rättsskipning icke vore »korrumperad». I anledning av denna något överraskande vändning må man med KARLGREN (i TfR 1946 s. 337 not 1) fråga, om icke domstolar, medvetet eller omedvetet, kunna vara obehörigt nationalistiskt påverkade utan att vara korrumperade. 

44 SIGURD DENNEMARK.a. a. s. 95). Med hänsyn till formuleringen av häradsrättens dom synes väl det senare alternativet ligga närmast till hands. Men också ur en mera principiell synpunkt förefaller det rimligt att, om två parter med öppna ögon kommit överens om en viss avtalsbestämmelse — i detta fall konkurrensförbudet med tillhörande vitesutfästelse — och det sedan uppstår tvist mellan dem huruvida avtalsbestämmelsen skall bedömas enligt en lag som godkänner densamma eller enligt en lag som innehåller förbud mot en sådan bestämmelse, man anser det motsvara parternas vi ja att den förra lagen skall vara tillämplig. Givet är, att den av partsviljan — denna må betecknas såsom fingerad eller verklig — sålunda utpekade lagen likväl icke skall tillämpas, om den befinnes strida mot domslandets ordre public eller om tvisten gäller ett spörsmål, där man av en eller annan anledning alls icke är villig att låta partsviljan spela någon roll vid skuldstatutets fastställande. Men i övriga fall synes nämnda synpunkter böra tillmätas stor betydelse. Eljest blir följden, att lllojaliteten premieras och att den ena parten får möjlighet att spekulera i den andres okunnighet i rättsliga ting.1