LITTERATUR. 

 

THEODOR PETERSEN. Retsliv og Retspleje i England. København 1949. Nyt Nordisk Forlag, Arnold Busck. 300 s. DKr. 20.5o.

    Det är inte bara svenska jurister som under de senaste åren i ökad omfattning vidgat sina vyer och ökat sina kunskaper genom att på ort och ställe studera andra länders rättsliv och rättsordningar. Men medan de svenska juristerna i stor utsträckning kunnat stanna inom Nordens gränser för att få nya synpunkter och vinna värdefulla erfarenheter för sitt arbete ha deras danska och norska kolleger haft större anledning att ställa färden något längre bort. Byretsdommer Petersen i Köpenhamn har under sommaren 1947 besökt England och där ingående följt arbetet vid domstolar och advokatkontor. På grundval av sina iakttagelser och med utnyttjande av ett stort antal engelska juridiska arbeten har han skrivit en bok om engelsk rätt, som är värd att uppmärksammas även av svenska jurister.
    Det skall genast sägas att för de jurister som i dessa dagar planera en studieresa till England utgör Petersens bok ett utomordentligt hjälpmedel att komma det svårtillgängliga engelska rättssystemet in på livet. Och för alla dem som inte ha möjlighet till en sådan resa men ändå ha intresse av att lära känna det fängslande engelska rättslivet utgör boken en ersättning därför som tidigare ej stått till buds.
    Beträffande England gäller ju i högre grad än ifråga om något annat land att den som vill förstå dagens rättsliv måste söka förklaringen långt tillbaka i tiden. Det är därför helt i sin ordning att Petersen inleder sitt arbete med en rättshistorisk översikt som går femtonhundra år tillbaka i tiden eller ända till år 449 e. Kr., då förf:s förfäder sägas ha för första gången landstigit på Englands kust.
    Huvuddelen av boken ägnas åt en redogörelse för det engelska rättegångsväsendet: domstolsorganisationen, rättegångsförfarandet i tvistemål och brottmål samt de inom rättslivet verksamma yrkesmännens utbildning, ställning och uppgifter. Boken innehåller vidare en översiktlig redogörelse för vissa delar av den materiella rätten, nämligen äktenskapsrätt, arvs- och testamentsrätt samt straffrätt. I ett avslutande kapitel ges några värdefulla vinkar och råd till dem som avse att bege sig till England för praktiska juridiska studier. Genom att följa dessa råd kunna de undvika många dagars onyttigt irrande i den engelska domstolsorganisationens labyrinter.
    Framställningen är, oaktat rikedomen på faktiska uppgifter, ledig och lättläst. Härtill bidrager en mängd praktiska exempel, ofta hämtade från olika rättsfall, samt uttalanden och synpunkter från engelska jurister och juridiska författare. Ej sällan inledas kapitlen med ett välfunnet

 

citat från någon engelsk auktoritet. Sålunda får FRANCIS BACON inleda kapitlet om förundersökning i brottmål med sentensen Justice is sweetest when it is freshest — ord som ha en särskild aktualitet i dagens Sverige. Petersen har självfallet icke avsett att ge någon uttömmande och inträngande redogörelse för alla de rättsliga företeelser som behandlas. Genom de talrika litteraturhänvisningarna blir boken emellertid en god utgångspunkt för den som vill fördjupa sina kunskaper inom något särskilt område.
    Någon ingående redogörelse av de olika avsnitten av boken skall ej lämnas här. Inte heller finns det anledning att på någon punkt taga upp diskussion med författaren. Framställningen är huvudsakligen rent deskriptiv, vilket ej hindrar att författarens personligen starkt positiva inställning till den engelska rättsordningen ofta lyser igenom. Genom att skilda frågor och förhållanden belysas med uttalanden från även kritiskt inställda engelska jurister ställas dock många problem under debatt. Flera av dessa ha direkt intresse för svenska jurister. Hit höra t. ex. frågorna om domarkårens kvalitet och domarnas antal samt deras ställning i förhållande till administrationen. I sistnämnda hänseende må endast framhållas den vikt som man på engelskt håll lägger vid att domarna icke betraktas som »civil servants» i vanlig betydelse. Det i Sverige ej sällan förekommande förhållandet att domare under några år tjänstgöra inom förvaltningen för att sedan återvända till sina domarämbeten saknar helt sin motsvarighet i England och innebär enligt engelsk uppfattning en fara för att domarna icke helt frigöra sig från sin tidigare anknytning till förvaltningen. Därigenom kunna de, menar man, omedvetet bli benägna att ansluta sig till de synpunkter som i rättstvister förfäktas av Kronan. I detta sammanhang må också beröras frågan om förtroendet för domstolarna. Det torde vara allmänt erkänt att tilliten till domstolarna och domarkåren kanske ingenstädes är starkare än i England. Petersen lämnar många bidrag till förståelsen av de sammansatta faktorer varpå detta förtroende vilar. Frågan är av särskilt intresse för oss mot bakgrunden av den debatt om förtroendet för domstolarna som för några år sedan — på äldre rättegångsbalkens tid — fördes i pressen och i de juridiska facktidskrifterna. Som bekant riktades kritik särskilt mot överrätternas rättsskipning och den förtroendekris varom talades angavs i främsta rummet sammanhänga med dessa domstolars bevisvärdering, grundad som den var på vad som fanns antecknat i underrätternas protokoll och inte på en muntlig, offentlig förhandling inför rätten.
    Det är självfallet att förtroendet för domstolarna i första hand beror på tilltron till att de domar som fällas äro riktiga i såväl faktiskt som rättsligt hänseende. Men då det alltid finns minst två parter i en rättegång, är det naturligt att åtminstone den ena av dessa ofta ställer sig oförstående eller undrande till domstolens uppfattning om hur saken faktiskt ligger till. Det rent rättsliga avgörandet saknar han ofta möjlighet att bedöma. Det är därför av största vikt att domstolarna och de yrkesmän som verka där åtminstone i ett hänseende alltid tillfredsställa

 

båda parternas, den förlorandes lika väl som den vinnandes, uppfattning om vad som är rent spel, rättvisa och likhet inför lagen, nämligen i allt det som rör handläggningen av målen och särskilt då förhandlingen inför domstolen. För att tilltron till domstolarna skall kunna upprätthållas och stärkas är det nödvändigt att båda parterna lämna domstolen i den förvissningen att målet från domstolens sida handlagts opartiskt och omsorgsfullt och att de verkligen fått framföra till domstolen allt vad de önskat. Orsaken till att engelsmännen hysa ett så fast rotat förtroende till sina domare och äro så stolta över sin rättsskipning torde i icke ringa grad sammanhänga med de regler som man i England uppställt för rättegångens yttre förlopp, bevisreglernas utformning samt domarnas och advokaternas sätt att bemöta varandra, parter och vittnen, kort sagt den atmosfär som skapas kring rättsförhandlingen. I dessa hänseenden ger Petersen en detaljerad och levande bild av förhållandena i England. Och det torde i första hand vara på detta område som de svenska juristerna ha lärdomar att hämta, lärdomar som numera, efter den nya rättegångsbalkens genomförande, kunna omsättas i praktiskt handlande. Därvid förtjänar dock hållas i minnet vad en svensk jurist, som gjort sig väl förtrogen med engelskt rättsliv, en gång uttryckt sålunda: Av engelskt rättsväsen ha vi svenskar mycket att lära men föga att efterlikna.

Sten Rudholm.