Den straffrättsliga rubriceringenav »billån». I sitt yttrande till 1950 års riksdags andra kammares allmänna beredningsutskott över två i kammaren väckta motioner, nr 81 av herr Birke m. fl. om utredning ang. effektiva åtgärder mot tillgrepp av motorfordon och nr 128 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. ang. utredning av billånekriminalitetens orsaker och de lämpligaste åtgärderna för dess stävjande, gick ungdomsfängelsenämnden — under ordförandeskap av justitierådet C. G. Hellquist — också in på den i motionerna berörda frågan om den straffrättsliga rubriceringen av »billånen». Nämnden anförde därvid följande.

 

    1 Jag har i andra sammanhang haft anledning förorda rattfylleribrottets inordnande bland strafflagens allmänfarliga förbrytelser (i riksdagen och i Dag. Nyh. 26/5 1950). 

UNGDOMSFÄNGELSENÄMNDEN. 445    Det torde sällan förekomma, att den som begått tillgrepp av bil dömes för stöld. Vanligen bedömes brottet såsom grovt egenmäktigt förfarande enligt SL 20:6 andra stycket.
    Det vill förefalla som om rättstillämpningen på detta område icke alltid står i god överensstämmelse med den tolkning av lagbestämmelserna som enligt förarbetena bör vara den riktiga.
    Till stöd för att tillgrepp av bil i allmänhet bör betecknas som egenmäktigt förfarande kunna åberopas uttalanden av straffrättskommittén i 1940 års betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Kommitténs avsikt torde ha varit att begränsa stöldbegreppet så, att såväl bil- som cykeltillgrepp icke skulle bli att hänföra till stöld (jfr betänkandet s. 96). Om gärningsmannens uppsåt blott varit att tillfälligt nyttja en tillgripen sak och sedan kasta bort eller överge den, borde tillgreppet enligt kommittén anses som egenmäktigt förfarande. Ett sådant uppsåt, anmärker kommittén, är särskilt vanligt vid tillgrep av båtar, cyklar och andra fortskaffningsmedel (betänkandet s. 116).
    I propositionen (nr 4) till 1942 års riksdag gjordes i den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen icke någon saklig ändring. Departementschefen yttrade emellertid — efter ett uttalande om det för stöld utmärkande tillägnelseuppsåtet — att det kunde antagas att tillgrepp av cykel jämväl enligt förslagets brottsbestämning komme att bedömas såsom stöld även i många fall när gärningsmannen endast tillfälligt nyttjat cykeln. Lagrådet uttalade sig i samma riktning beträffande cykeltillgreppen och fortsatte därefter: »Detsamma torde icke sällan äga tillämplighet jämväl i fråga om de s. k. billånen. Om fordonet förstörts eller eljest gått förlorat eller dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter, lärer det, om tillgreppet skett med åtminstone eventuellt uppsåt att för alltid avhända ägaren bilen, saknas giltigt skäl att icke betrakta tillgreppet såsom stöld, låt vara att gärningsmannen icke tillägnat sig fordonet i de nbemärkelsen, att han upptagit det bland sina ägodelar eller på annat sätt tillgodogjort sig dess värde.»
    Första lagutskottet gjorde icke någon erinran med anledning av dessa uttalanden i propositionen, och denna godkändes i förevarande delar av riksdagen.
    I belysning av det sagda borde det enligt ungdomsfängelsenämndens åsikt vara tämligen klart, att lagens mening ingalunda är att tillgrepp av fordon generellt skola straffas såsom egenmäktigt förfarande. Enligt den uppfattning som särskilt i lagrådets yttrande kommit till uttryck skulle otvivelaktigt ej så få brott, vid vilka bilar tillgripits och utsatts för hänsynslös behandling, vara att bedöma såsom stöld. Ett sådant tillgrepp och förfarande, genom vilket en bil praktiskt taget går förlorad för ägaren, är ur dennes synpunkt helt jämförligt med stöld. Och det måste i många dylika fall vara tydligt att brottslingen, även om han icke direkt åsyftade det, insett att hans förfarande med bilen kunde leda till sådan förlust för ägaren. Förutsättningarna för stöldstraff torde då föreligga. Även rent objektivt kan ofta ett dylikt handskande med annans bil med fog vara att anse som

 

446 UNGDOMSFÄNGELSENÄMNDEN.ett tillgodogörande för egen räkning av bilen. Detta innebär tillägnelse i lagens mening och gör således brottet till stöld.
    Såsom förut nämnts synes denna uppfattning om lagens innebörd icke ha vunnit anslutning i rättstillämpningen. Tillgrepp av bilar bedömas tämligen schablonmässigt såsom egenmäktigt förfarande. Något vägledande prejudikat torde icke finnas, då frågan veterligen icke dragits under högsta domstolens prövning.
    En orsak till denna inställning hos domstolarna kunna vara de ovan berörda meningsskiljaktigheter som gjort sig gällande i förarbetena till den nya lagen. Straffrättskommitténs framställning torde ha tilldragit sig större uppmärksamhet än propositionen, och man har icke tillräckligt beaktat betydelsen av de där gjorda uttalandena. Därtill kommer att biltillgreppen i äldre rättspraxis icke plägade bestraffas som stöld utan som »olovligt brukande» jämlikt SL 22:12 i dess äldre lydelse. En ytterligare förklaringsgrund är kanske att söka däri att lagen i 20: 6 andra stycket direkt nämner tillgrepp av fortskaffningsmedel. Bland de omständigheter som skola beaktas vid bedömande om egenmäktigt förfarande är grovt upptages nämligen, att brottet »innefattar tillgrepp av annans fortskaffningsmedel som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats eller icke återställts». Detta konkreta angivande av svårare brott av ifrågavarande slag kan vara ägnat att avleda uppmärksamheten från huvudfrågan, nämligen huruvida egenmäktigt förfarande över huvud taget föreligger. Detta är ju, enligt den mening som ovan framförts, mången gång icke fallet, om vanvården är särskilt svår eller ägaren ej återfått bilen.
    Med den innebörd som här ovan antagits vara den riktiga ger lagen erforderliga möjligheter till en differentiering av nu ifrågavarande brott och deras förövare efter de omständigheter som föreligga vid brotten. Brotten kunna enligt nämndens erfarenhet både subjektivt och objektivt vara till sin natur så olika, att det måste anses synnerligen tillfredsställande att de lindrigare fallen kunna hållas utanför stöldområdet, under det att de verkligt allvarliga både betecknas och bestraffas såsom stöld. Det skulle enligt nämndens mening vara till skada för kriminalvården, i synnerhet beträffande ungdomar, om tillgrepp, som icke varit förbundna med allvarligare skada eller olägenhet för bilägaren, skulle föranleda att förövaren bleve stämplad som tjuv. Vid dylika särskilt av ungdomar begångna tillgrepp saknas ej sällan det för tjuvnadsbrottet typiska tillägnelseuppsåtet, och stöld skulle av förövaren och säkerligen också både av domare och av lekmän uppfattas som en orättvis och inadekvat benämning på tilltaget. Härmed är naturligtvis icke sagt, att icke de svårare brotten, även då de begås av unga personer, böra bedömas enligt de förut angivna grunderna. Det finnes f. ö. så mycket mindre anledning att vid svåra brott undvika stöldbeteckningen beträffande biltillgreppet som detta ofta är förenat med tillgrepp av bensin, inbrott i kiosker och butiker m. m., vilka senare brott ju bedömas som stöld.
    Frågan om biltillgreppens straffrättsliga rubricering har kanske icke så stor praktisk betydelse för straffmätningen, enär straffskalan för grovt egenmäktigt förfarande är densamma som för enkel stöld. Det bör dock anmärkas, att om de svåraste fallen av biltillgrepp hänföras till tjuvnad,

 

DEN STRAFFRÄTTSLIGA RUBRICERINGEN AV »BILLÅN». 447straffmaximum blir betydligt högre genom den därmed öppnade möjligheten att tillämpa 20 kap. 4 § om grov stöld.
    För att åstadkomma en ändring i lagtillämpningen på ifrågavarande område synes lagändring icke vara nödvändig. Troligen skulle ett klargörande och auktoritativt uttalande i lagtolkningsfrågan medföra ändring i praxis. Av betydelse vore givetvis, om frågan i några typfall av riksåklagaren bleve underställd högsta domstolens prövning.