Interpellationssvar om de

båda domarkarriärerna. Som sökande till det hösten 1949 lediga häradshövdingsämbetet i Härjedalens domsaga anmälde sig bl. a. rådmannen Nyman i Eskilstuna och hovrättsrådet Mankell i hovrätten för Nedre Norrland.
    K. M:t anbefallde i vanlig ordning presidenterna i rikets hovrätter att efter samråd med högsta domstolens ordförande avgiva utlåtande i ärendet. Vid sammanträde d. 15 nov. 1949 antecknades beträffande Nyman, att alla de närvarande — samtliga presidenter med undantag av en voro ense om att hans tjänstemeriter, omfattande bland annat mera än 5 års borgmästarförordnanden i hemstaden, voro goda samt att han var en skicklig domare. De betänkligheter, som likväl yppades, lågo helt på det principiella planet och hade sin grund i det gamla motsatsförhållandet med avseende å statligt och kommunalt anställda domare.
    Beträffande denna fråga enade sig vid sammanträdet presidenterna Holger Elliot, Lindhagen, Knut Elliot och Romberg om följande yttrande till vilket de frånvarande, högsta domstolens ordförande och presidenten Wieslander, i huvudsak anslöto sig:

    Den dualism inom det svenska domstolsväsendet som består i de två domarkårerna — den statliga och den kommunala med deras olika förutsättningar i fråga om tillsättning, avlöning och verksamhetsfält framträdde i äldre tid med dess mindre komplicerade förhållanden icke såsom en olägenhet av samma styrka som samma förhållande gör i våra dagar och dock var dualismen i formellt hänseende kanske mera framträdande då än nu. Ett och annat försök har ju nämligen gjorts för att utjämna motsättningarna. Beträffande utbildningen har man i visst hänseende fått en gemensam utgångspunkt genom kravet på ådagalagd fiskalskompetens, även om principen icke är genomförd över hela linjen — varvid särskilt tänkes på borgmästartjänsterna. Vidare har det i valproceduren uttryckta kommunala inflytandet i visst hänseende modifierats. Några ansatser ha också gjorts att övervinna de svårigheter för ett överflyttande från den ena staden till den andra eller den ena kåren till den andra kåren, som särskilt de olikartade pensionsförhållandena medföra. Men allt detta är dock endast försök, och på denna väg kan man icke komma fram till någon verklig lösning av de grundläggande principiella och praktiska problem, som kännetecknas av domarvalet i städerna och av de heterogena avlöningsprinciperna. Och den uppfattningen torde numera hålla på att stadga sig att det var ytterst olyckligt att man icke i samband med rättegångsreformens genomförande tog ett verkligt krafttag i ändamål att söka förstatliga hela rättegångsväsendet. Icke minst bland de kommunala myndigheterna själva torde insikten vara allmän om att detta var ett misstag, men en gång måste en lösning i den riktningen tvinga sig fram.
    I detta ärende rör det sig om en detaljfråga av det stora problemet, nämligen om en stadsdomares möjlighet att bli överflyttad till statlig tjänst. Att detta tidigare skett i ett eller annat fall är otvivelaktigt men fallen äro

 

448 B. L.mycket fåtaliga och så långt nu kan överblickas ha omständigheterna för varje gång varit så särpräglade, att fallen icke kunna betraktas såsom prejudicerande.
    Ett bifall till rådmannens ansökning öppnar däremot utsikter med stora konsekvenser. Här ligga icke några särpräglade omständigheter bakom. Fallet är ytterst allmängiltigt och samma sorts skäl kunna åberopas av nästan varje stadsdomare. Att en rådman vill komma över i statlig tjänst kan ofta från hans synpunkt te sig naturligt. Vanligen känner han sig stängd i befordran. I det sammanhanget göres gällande, att de högst avlönade stadsdomarbefattningarna nämligen borgmästartjänsterna i stor utsträckning besättas med personer ur den statliga karriären. Rättvisan skulle därför tala för att stadsdomarna bereddes kompensation genom att få tävla vid tillsättningen av statliga tjänster. Men även andra skäl kunna tänkas bli åberopade. Efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande hör man då och då uttryck för ett visat missnöje från stadsdomarnas sida över de ändrade arbetsförhållandena, bland annat över att rådmännen icke sällan få ett mindre kvalificerat och mindre självständigt arbete än tidigare. Det föreligger alltså anledning att räkna med talrika ansökningar från stadsdomarhåll om erhållande av häradshövdingämbeten, därest fältet nu lämnas öppet.
    Stadsdomarnas ovan återgivna resonemang är ingalunda invändningsfritt. Med utgångspunkt från den nya regeln om fiskalskompetens såsom förutsättning för erhållande av assessors- eller rådmanstjänst, ha vissa omständigheter — särskilt de bättre löner städerna betala och friheten vid rådhusrätterna från de i hovrätterna på fiskals- och assessorsstadiet vanliga förflyttningarna till olika underdomstolar — medfört en stark strömning från hovrätterna till ordinarie tjänst vid rådhusrätterna på det yngre stadiet, en strömning som för vissa hovrätter medfört betydande olägenheter. Med tiden börjar dock kanske vederbörande känna förhållandena inom den egna rådhusrättsmiljön en smula trånga och han börjar också förstå att möjligheterna att komma längre på stadsdomarbanan icke äro de bästa. Under intrycket härav framstår den statliga domarbanan i förklarat ljus med sin tjänstgöring omväxlande i häradsrätt, hovrätt och nedre justitierevisionen och med den egna domsagan såsom slutpunkt. Men den omständigheten att vederbörande numera ångrar det en gång träffade valet medför väl icke i och för sig någon moralisk rätt att få välja om.
    Inte heller om man tänker på stadsdomarnas befordringsutsikter ligger saken så enkelt till som det gjorts gällande. Om en stadsdomares möjligheter att komma fram till de allra bäst avlönade befattningarna på stadsdomarbanan äro begränsade genom att personer från den statliga domarkarriären föredras, så torde orsaken därtill djupast sett bero på de former, i vilka det kommunalpolitiska inflytandet över tillsättningen tar sig uttryck. Men däremot icke i ingripande från statsmakten eller i medveten strävan från den statliga domarkarriären.
    Den tiden ligger icke så långt tillbaka, då städernas myndigheter handskades synnerligen fritt med rekryteringen av städernas rättsväsende. Resultatet kunde ha blivit mycket sämre än det blivit, men det kan inte förnekas att valet av rådhusrättsledamöter på sina håll lämnade åtskilligt övrigt att önska. När sedermera strävandet till en rättsskipningens förnyelse trängde fram också till städernas myndigheter, blev det tydligt att man vid borgmästarval måste i högre grad än tidigare beakta kvalitetssynpunkten. I den mån någon lämplig borgmästarkandidat ej ansågs finnas inom stadens egen rådhusrätt — och på bedömandet av lämpligheten kunde naturligtvis ibland ovidkommande synpunkter inverka — måste man uppsöka och i fortsättningen understödja en kandidat utifrån; att lita enbart på det resultat, ansökningsförfarandet gav, var att lämna för mycket åt slumpen. Vid letandet efter en kandidat var det ganska naturligt att man ofta vände sig till den statliga domarkåren. Den erbjöd mera lättillgängligt jämförelsematerial och svårigheterna voro mindre att enas om en kandidat som togs därifrån än om en, som togs från en annan stad. Ofta har man väl också trott

 

INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA. 449att en person ur den statliga karriären skulle komma att stå friare i förhållande till lokala kotteriintressen. Med tiden har utvecklingen fortsatt efter ungefär samma linjer. Benägenheten att söka kandidater ur den statliga karriären har väl närmast ökats även om man kan peka på åtskilliga fall under senare tid, då rådmän befordrats till borgmästare. Men det bör fortfarande betonas, att tendensen icke beror på någon logisk nödvändighet eller på någon samlad strävan utifrån utan närmast är ett resultat av de interna diskussionerna hos de kommunala myndigheterna.
    I och för sig kan den angivna utvecklingsgången betraktas såsom önskvärd, i det att den nära ansluter sig till vad som antagligen bleve följden, om rättsväsendet helt förstatligas. I praktiken har den också slagit bättre ut än man kunnat befara.
    Huruvida kompensationstanken har ett berättigande eller icke beror ju ytterst på vikten av de intressen, som stå på andra sidan. Dessa utgöras här av den statliga domarkårens intresse, som sedan århundraden varit knutet till den befordringsgång, där den egna domsagan utgjort slutstenen. Under senare tid har som bekant den tidpunkt, då ordinarie befattning kan uppnås inom den statliga domarkarriären, blivit allt längre förskjuten upp i levnadsåren, och extraordinarie-frågan inom den statliga karriären börjar ta hotande dimensioner. Under sådana förhållanden är naturligtvis en utökning av de grupper, som stadigvarande kunna beräknas komma i fråga vid häradshövdingutnämningar, ägnad att väcka betänkligheter.
    Mot detta invändes från stadsdomarhåll — och hämed kommer man in på frågans verkliga kärnpunkt — att om en stadsdomare utnämnes till häradshövding, blir ju hans gamla befattning ledig och kan sökas av de från häradshövdingbefattningen utestängda eller av andra domare från den statliga karriären. Förhållandet mellan de båda kårerna skulle således icke förryckas. Resonemanget kan låta bestickande men man har förbisett att fallen icke äro jämförbara.
    Ehuru av mindre betydelse förtjänar det först att framhållas, att det ingalunda är ovanligt att bland statliga domare finna personer, som ställa sig avvisande mot tanken på en rådhusrättskarriär över huvud för egen räkning. Skälen härtill kunna vara många, men här skola nämnas ett par exempel, nämligen dels ovilja mot att låta sig ställas under val och dels de lotterimässiga utsikterna vilka slags medarbetare man under en överskådlig tid har att räkna med i den trånga kretsen för en rådhusrätt.
    Det viktigaste är emellertid att icke någon, som avser att söka sig till rådhusrätt, har någon garanti för att han kommer dit. I den statliga karriären kan var och en, som efter objektiv gallring i flera omgångar blivit godkänd, räkna med att han någorlunda i tur och ordning kommer fram till en sluttjänst. En rådmanstjänst — vilket det här närmast är fråga om — kan man icke erhålla utan att man blir upptagen på stadsfullmäktiges förslag, och vidare beror utgången på resultatet av omröstningen. K. M:t kan visserligen utnämna en person, som kommit med på förslaget utan att få de flesta rösterna, men det är självklart att särskilda omständigheter måste föreligga för att K. M:t förfar på det sättet. Att det föreligger en grundväsentlig skillnad mellan sätten för tillsättning av domare på det statliga och på det kommunala området ligger i öppen dag. Och det innebär icke något klander mot de kommunala myndigheterna utan endast ett konstaterande av huru osäkert det mänskliga omdömet fungerar när det lämnas åt sig självt, om man säger, att ovidkommande synpunkter eller otillräckliga eller missvisande upplysningar ha alldeles för stort spelrum vid upprättande av kommunala förslag på domartjänster. Om det skulle bli vanligt att rådman finge söka domsaga, skulle således de utslagna domarna från den statliga karriären, som med hänsyn till deras allt mera beskurna gamla befordringsområde såge sig nödsakade att söka gå över på stadsdomartjänster, kunna få kämpa en ganska hård och oviss kamp. Särskilt gäller det om dem, som på en eller annan personlig grund ha svårt att på kort sikt göra sig gällande inför utomstående.

 

    29—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

450 B. L.    Den sökande rådmannen har åberopat vissa uttalanden i ett statligt betänkande och i en tidskriftsuppsats angående angelägenheten att åstadkomma en utjämning i befordringsnormerna mellan domare i statlig och kommunal tjänst i ändamål att skapa en enhetlig domarkår och häva stadsdomarnas isolering. Med stöd av dessa uttalanden kan det tänkas göras gällande, att förevarande yttrande intar en annan och mot stadsdomarna mera avog ståndpunkt. Det är då angeläget betona att om slutmålet råder ingen meningsskiljaktighet. Även de, som avgivit detta yttrande, omfatta med den största uppriktighet tanken på en enhetlig domarkår och enhetliga befordrings- och avlöningsprinciper. Men en viss skillnad föreligger otvivelaktigt mellan förevarande yttrande och de av rådmannen åberopade uttalandena. I själva verket är skillnaden dock mera skenbar än verklig. Vid en noggrann genomläsning av de åsyftade uttalandena märker man nämligen att vad där talas om skapandet av enhetlighet är omgärdat med reservationer, vilka uppehålla sig vid de svårigheter, som möta mot vinnande av det önskvärda målet. Dessa svårigheter äro alldeles desamma, som framhållits här, främst domarvalet. Den egentliga skillnaden är egentligen att det i de åberopade uttalandena lämnats öppet huru svårigheterna skola övervinnas, medan i det föreliggande yttrandet mera direkt sagts ut, att man icke kan nå det önskvärda målet på annan väg än genom ett förstatligande av rättsväsendet i den mån det nu ligger under kommunal regi.
    Med den nu lämnade framställningen har det icke varit meningen att säga att en stadsdomare aldrig skall kunna komma i fråga att bliva överflyttad till statlig tjänst. Men meningen är att ett sådant överflyttande skall bero på särskilda omständigheter, varvid bör beaktas att överflyttningen måste vara betingad av förhållanden, som göra att avgörandet icke kan verka prejudicerande. I det nu aktuella fallet föreligga icke sådana omständigheter, som kunna motivera ett undantag, och rådmannen lärer följaktligen icke böra upptagas på förslag.
    Det bör slutligen betonas, att ett bifall till rådmannens framställning i förevarande fall, so.m skulle kunna komma att efterföljas av liknande, knappast kan ske utan att det tages under övervägande, huru man skall gradera tjänstemeriter, som en stadsdomare vill åberopa i konkurrens med en domare i statlig tjänst.
    I anslutning till vad i det föregående anförts rörande önskvärdheten att förstatliga städernas rättegångsväsen få vi slutligen hemställa, att åtgärder utan dröjsmål vidtagas i syfte att söka genomföra ett sådant förstatligande. De skäl som tala härför äro väl kända och behöva icke här utvecklas. Sannolikt är vägen fram till målet lång, och svårigheterna att nå ett resultat äro förvisso stora. Desto angelägnare synes oss vara att man ofördröjligen griper sig an med uppgiften.

    De, som avgivit detta yttrande, uppförde på förslaget med uteslutande av rådmannen tre hovrättsjurister med hovrättsrådet i främsta rummet. Av annan mening var presidenten Laurin, som för sin del satte rådmannen före hovrättsrådet. Han yttrade därvid:

    En verklig lösning av de med dualismen inom domarkåren förenade problemen torde icke kunna nås utan att domstolarna i städerna förstatligas. En sådan reform är emellertid, ehuru även ur andra synpunkter önskvärd, sannolikt mycket avlägsen. Under tiden bör man målmedvetet sträva efter att överbygga de nuvarande svårigheterna.
    Tidigare var det mycket ovanligt att någon övergick från den ena domarbanan till den andra. Domaraspiranterna inträdde från början på endera banan och stannade sedan där. På båda sidor betraktades det som obehörigt intrång i förvärvade rättigheter om undantag från denna regel skulle ifrågasättas eller förekomma. Olägenheterna i rekryterings- och befordringsavseende voro uppenbara. Inte minst därför att det också blev en isolering rådhusrätterna inbördes, framträdde dessa olägenheter särskilt på det sät-

 

INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA. 451tet, att många drogo sig för att söka till rådhusrätt, då de därigenom voro uteslutna från andra befordringsmöjligheter än — kanske mycket ovissa — sådana inom den egna rådhusrätten. Ehuru de som regel bättre avlönings- och tjänstgöringsförhållandena i rådhusrätterna nog avsevärt uppvägde denna isoleringsrisk, blev rekryteringen till rådhusrätterna lidande därav. Det torde å andra sidan också kunna antagas att rådhusrätterna fostrade många domare, vilkas utestängande från konkurrens på den statliga domarbanan icke var till någon fördel för det hela.
    På sistone har isoleringen av de olika banorna såtillvida minskats, att statliga domare ofta inträda på olika stadier av rådhusrättskarriären — såsom assessorer, såsom rådmän, såsom borgmästare. Däremot brytes alltjämt icke stadsdomarnas företrädesrätt då det gäller befordran från assessor till rådman i de större städerna. Och i den andra riktningen är det alltjämt så att spärren praktiskt taget aldrig brytes; med samma vaksamhet som förut uteslutas de, som en gång inträtt i rådhusrätt, från befordran på den statliga domarbanan. I viss mån betinga dessa spärrar varandra — man vill inte gärna uppge den ena så länge den andra finns — och så länge de kvarstå, så länge kvarstå också de gamla olägenheterna. Visserligen ha också dessa på sistone ytterligare mildrats genom att skillnaden i löner på många håll gjort rådhusrättstjänsterna i ekonomiskt avseende lockande, men det är icke tvivel om att många dugande hovrättsjurister alltjämt draga sig för att gå till rådhusrätt därför att de riskera att bli fastlåsta och att således deras möjligheter för framtiden minskas. Svårigheterna att vinna befordran utanför rådhusrätten trots benägenhet att besätta borgmästartjänsterna med statliga domare leder lätt till en känsla av att arbetet i rådhusrätt underskattas. Och alltjämt framstår det som en brist ur allmän synpunkt att de i många avseenden skilda erfarenheterna på de olika banorna i så begränsad omfattning kunna tillgodogöras på den andre. Oavsett de enskilda befordringsintressena måste spärrarna mellan banorna vara ur det allmännas synpunkt mycket olyckliga.
    Man måste därför enligt min mening gå vidare i strävandena att undanröja dessa spärrar. Om det sker å båda sidor måste invändningarna minska i styrka. Det skall gärna erkännas att en svårighet ligger i de olika tillsättningsprocedurerna, m. a. o. i den frigjordhet från formella tjänstemeriter som präglar den kommunala ordningen. Man kan visserligen enligt min mening icke göra gällande att denna ordning — annat än möjligen i något undantagsfall — lett till ovärdigas befordran; snarare synes ofta möjligheten att oberoende av tjänstår välja en bra kandidat ha framstått som välgörande. Men berörda förhållanden göra, att en garanterad matematisk ömsesidighet aldrig kan uppnås, även om objektivt riktiga värderingsgrunder för meriter kunde uppställas. Statsmakterna ha emellertid fått ökade möjligheter att motverka isoleringstendenserna hos rådhusrätterna själva och ha också begagnat — och böra begagna — dessa möjligheter. Det faktiska resultatet av tillsättningsproceduren i städerna borde redan nu ge statsmakterna gott fog för att, utan kränkning av andras intressen, lätta på spärrarna även då det gäller övergång till den statliga domarbanan. För varje steg som tages på den ena sidan blir det lättare att ta ett nytt på den andra. Och många steg ha i själva verket redan tagits på den ena — nästan inga på den andra.
    Med det sagda vill jag icke göra gällande att tiden ännu är mogen för att alla stadsdomare skulle erhålla statliga domarbefattningar efter sina tjänstemeriter och att deras meriter därvid alltid skulle likställas med statliga meriter. I sistnämnda avseende måste konstateras att det alltjämt finns kvar såväl rådmans- som borgmästartjänster i mindre rådhusrätter, för vilka en sådan meritvärdering icke är rimlig. Var gränsen bär skall dragas kan givetvis vara föremål för olika meningar, men det är enligt min mening uppenbart att i varje fall för en mängd rådhusrättstjänster det formella meritvärdet bör i och för sig likställas med andra domarmeriter. Därför är icke givet att ens i de fall, då man enligt dessa grunder kommer till

 

452 B. L.längre tjänstemeriter för en stadsdomare än för en statlig domare, den förre alltid bör slå ut den senare i konkurrens om en statlig domarbefattning. Särskild hänsyn måste här tagas till vederbörandes personliga lämplighet för den sökta tjänsten, ehuru detta tyvärr eljest icke kan ske i den omfattning som vore önskvärd, och vidare påkallas måhända tills vidare en viss återhållsamhet av ovan berörda strävanden efter ömsesidighet vid befordran mellan de båda domarbanorna. På grund härav kan det sålunda göras gällande, att man bör fordra speciellt goda skäl för övergång till den statliga domarbanan, då det gäller ledamot av en sådan rådhusrätt, vid vilken från början och alltigenom rekryteringen ännu sker utan möjlighet för utomstående att konkurrera, således särskilt rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg. Denna senare reservation är dock tvivelaktig, då det knappast är rationellt att låta en viss persons möjligheter till befordran uteslutas av sådana omständigheter. Skall man över huvud anlägga kompensationssynpunkter, bör man väl se det mera i stort. I varje fall borde det emellertid redan nu finnas goda förutsättningar att bryta med de gamla föreställningssätten, då fråga är om ledamöter i de medelstora rådhusrätter, vid vilka assessorstjänsterna nu rekryteras med assessorer eller äldre fiskaler i hovrätt — även om assessorerna ännu regelmässigt utan konkurrens utifrån befordras till rådmän — liksom i fråga om många på samma sätt rekryterade rådmanstjänster i städer utan assessorer. Det är givetvis önskvärt att sådana jurister skaffa sig tjänstgöring som revisionssekreterare och, om de icke redan haft det, adjunktion i hovrätt, men ofta kunna deras egna önskemål därom icke tillgodoses.
    Farhågorna för att alltför många rådhusrättsjurister skulle söka häradshövdingetjänster, om spärrarna lossas, äro enligt min uppfattning överdrivna. I varje fall för närvarande, och troligen under en lång tid framåt torde ekonomiska och personliga faktorer föranleda att dessa fall i praktiken skulle bli mycket få. Även tillmötesgående av några få fall skulle emellertid ha stor betydelse för motverkande av stadsdomarnas nuvarande känsla av diskriminering och isolering.
    Även med det betraktelsesätt, jag här sökt utveckla, kan det nog vara föremål för viss tvekan, huruvida rådmannen i detta fall bör sättas i första eller andra rummet. Skillnaden i meriter mellan honom och hovrättsrådet, vare sig man räknar från dagen för hovrättstjänstgöringens början eller sammanlägger meriterna från första fiskalsförordnandet, är nämligen endast omkring ett år. Jag vill emellertid sätta rådmannen främst. Hans tjänstgöring som rådman i nära 6 år och t. f. borgmästare i över 5 år i en stor stad med förhållandevis ovanligt få rådhusrättsjurister måste uppenbarligen formellt och sakligt vara icke mindre värda än vanliga statliga domarmeriter. I själva verket torde en sådan tjänstgöring göra honom alldeles speciellt skickad för ett häradshövdingämbete. Det har också vitsordats att han är en mycket dugande kraft. Det synes mig knappast rimligt att en man med sådana meriter och förutsättningar skulle, endast därför att han för tio år sedan valt att arbeta i en rådhusrätt i stället för att fortsätta i hovrätt eller på landet, vara avstängd från att i konkurrens med avsevärt yngre kamrater få ett häradshövdingämbete, som han eftersträvar och i och för sig väl är värd. Och har verkligen staten anledning att avskära sig från möjligheten att till denna svårbesatta och avlägsna domsaga förvärva en särskilt dugande kraft, endast därför att vederbörande belastas av tjänstgöring i rådhusrätt och att domarbanorna skola hållas isär? Ytterligare kan tilläggas, om nu ett sådant skäl må åberopas, att det väl är mycket troligt att den tjänst rådmannen nu innehar kommer att besättas med en hovrättsassessor om han befordras.

    I anledning av presidenternas yttrande ingav föreningen Sveriges stadsdomare en d. 6 dec. 1949 dagtecknad skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Däri anfördes:

    I presidenternas utlåtande har till diskussion upptagits frågan rörande de verkningar, som befordran av stadsdomare till statlig domartjänst skulle

 

INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA. 453medföra för den statliga domarkarriären samt frågan om stadsdomarnas moraliska rätt att söka och erhålla statlig domarbefattning. Däremot synes vid diskussionen frågans rättsliga innebörd hava helt lämnats åsido. Enligt styrelsens mening är dock den uppkomna frågan först och främst ett rättsligt spörsmål av synnerligen viktig art och av vitalt allmänt intresse.
    Jämlikt 28 § regeringsformen skall vid alla befordringar avseende fästas endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Styrelsen hävdar gentemot presidenternas majoritet att denna grundlagsregel skall gälla även i de fall, då stadsdomare söka statlig domartjänst. Det kan erinras, att enligt lagen om val av borgmästare och lagfaren rådman motsvarande regel gäller för hovrätt vid upprättande av förslag till borgmästar- och rådmanstjänst, Såvitt styrelsen har sig bekant, torde hovrätterna vid upprättande av förslag till dylika tjänster hittills hava tagit hänsyn allenast till förtjänst och skicklighet och icke till huruvida sökandena varit stadsdomare eller statliga domare. Att under sådana förhållanden nu göra gällande, att stadsdomare i princip icke få ifrågakomma till statlig domartjänst är icke rimligt. Styrelsen finner den grundlagsfästa principen om befordran efter förtjänst och skicklighet vara så självklar och allmängiltig, att styrelsen ej finner erforderligt att inför herr statsrådet närmare utveckla sina synpunkter i denna del.
    Då den förevarande frågan i presidenternas utlåtande behandlats uteslutande med hänsyn till de praktiska konsekvenserna och till de skilda domarkårernas intressesynpunkter, finner styrelsen nödvändigt att i korthet även ingå härpå.
    I utlåtandet har gjorts gällande att, om stadsdomarna erhölle tillfälle att fritt konkurrera om häradshövdingämbeten, man finge räkna med talrika ansökningar från stadsdomarhåll till dylika ämbeten och att en sådan fri konkurrens skulle väcka betänkligheter med hänsyn till den statliga domarkårens intressen. De farhågor, som i detta hänseende åberopats, torde såsom president Laurin framhållit vara överdrivna. Härvid bör till en början framhållas, att, såsom jämväl uttalats i utlåtandet, befordran till häradshövding i regel sker först, då vederbörande uppnått en ganska hög levnadsålder, och att stadsdomare, som under sådana förhållanden skall kunna med framgång konkurrera, nått sådan position och ekonomisk ställning, att häradshövdingämbete endast i undantagsfall framstår såsom lockande. Med hänsyn härtill torde någon konkurrens av betydelse från stadsdomarhåll över huvud taget icke kunna förväntas. Konkurrensen torde inskränka sig till de fall, då en stadsdomare av ett eller annat personligt skäl önskar utbyta sin kommunala domartjänst mot häradshövdingbefattning. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att det ur samhällsnyttans synpunkt måste vara av stor vikt, att den domarerfarenhet, som förvärvats under verksamhet såsom stadsdomare, kan tillgodogöras hela domstolsväsendet. Ett upprätthållande av principen om likställighet mellan domarkårerna torde även underlätta rekryteringen av stadsdomarbefattningarna och bidraga till att bryta stadsdomstolarnas isolering.
    Skall frågan bedömas ur ren intressesynpunkt, kräver enkel rättvisa, att karriären inom stadsdomstolarna förbehålles stadsdomarna och att sålunda statliga domare oberoende av skicklighet och förtjänst icke annat än under särskilda omständigheter, som ej verka prejudicerande, uppsättas på förslag till stadsdomartjänst. I själva verket torde den av styrelsen hävdade fria konkurrensen, om man ser saken ur krassa intressesynpunkter, medföra större nackdelar för stadsdomarkåren än för befattningshavarna inom den statliga domarkarriären. Det behöver blott beträffande nu i tjänst varande borgmästare erinras, att, såvitt framgår av en hastig överblick, från den statliga domarkarriären komma, av de 37 borgmästare, som utnämnts under åren 1929—1949, 19 eller omkring 51 %, av de 24, som utnämnts under åren 1939—1949, 14 eller omkring 58 %, och av de 10, som utnämnts under åren 1945—1949, 7 eller sålunda 70 %. Därtill kommer, att det regelmässigt är borgmästartjänsterna i de större och medelstora städerna, som innehavas av personer från den statliga domarkarriären. En-

 

454 B. L.dast en av de nuvarande häradshövdingarna i riket är förutvarande stadsdomare, och detta utgör ett undantagsfall, som hade sina alldeles särskilda skäl.
    K. M:t utnämnde d. 9 dec. 1949 Mankell till det sökta häradshövdingeämbetet.
    I anledning av vad som förevarit i ifrågavarande befordringsärende framställde borgmästaren Rylander i riksdagens II kammare en interpellation, vari han till justitieministern riktade följande två frågor: 1) Vilken uppfattning har herr statsrådet i frågan om kommunalt anställda domare böra komma i fråga vid besättande av statlig domartjänst? 2) Anser herr statsrådet — om på sätt majoriteten av hovrättspresidenterna uttalat stadsdomare endast undantagsvis skulle anses böra komma i fråga vid besättande av statlig domarbefattning — att vid hovrätts upprättande av förslag enligt 3 § lagen om val av borgmästare och rådman motsvarande grundsatser skola tillämpas, så att statligt anställda domare icke böra ifrågakomma till sådan befattning, om icke särskilda skäl föreligga, som kunna motivera ett undantag och göra, att förslaget icke kan verka prejudicerande?
    Den av interpellanten i andra frågan upptagna principen har aktualiserats i ett annat befordringsärende. Sedan Stockholms magistrat d. 2 jan. 1950 ledigförklarat två vikariatslöneförordnanden såsom rådman i Stockholm anmälde sig inom föreskriven tid såsom sökande till förordnandena revisionssekreteraren Källblad samt tre assessorer vid Stockholms rådhusrätt. Magistraten avgav till Svea hovrätt yttrande i ärendet, varvid under hänvisning till hovrättspresidenternas yttrande och stadsdomarföreningens framställning bl. a. uttalades följande.

    Magistraten biträder helt den uppfattning, som på olika håll kommit till uttryck i uttalanden av innehållet att vid befordringar inom det svenska domstolsväsendet avseende endast borde fästas vid de sökandes förtjänst och skicklighet samt att den rådande dualismen med två domarkårer — en statlig och en kommunal — är ytterst otillfredsställande och snarast borde undanröjas genom ett förstatligande av hela rättegångsväsendet.
    Emellertid har hovrättspresidenternas majoritet, utgående från det beklagliga förhållandet att nämnda dualism alltjämt är rådande, låtit sitt yttrande utmynna i det principuttalandet att stadsdomares överflyttande till statlig tjänst icke bör förekomma annat än i undantagsfall, då särskilda omständigheter motivera sådan överflyttning och aå densamma är betingadav förhållanden, som göra att avgörandet icke kan verka prejudicerande. Sedan K. M:t vid sitt beslut i utnåmningsärendet rörande omförmälda häradshövdingämbete till innehavare av detta ämbete utnämnt den av presidenternas majoritet förordade sökanden, måste det antagas att statsmakterna godtagit majoritetens principuttalanden såsom vägledande i befordringsfrågor inom domstolsväsendet. Den sålunda fastslagna principen måste givetvis äga giltighet även i fråga om överflyttning av statlig domare till stadsdomartjänst. En motsatt uppfattning i sistberörda hänseende skulle uppenbarligen i sin tillämpning kunna leda till synnerligen otillfredsställande resultat och till uppenbara orättvisor i befordringsärenden rörande domartjänster.
    I det nu förevarande ärendet kan enligt magistratens mening avgörande icke träffas med bortseende från det faktiska läge, i vilket befordringsfrågor av ifrågavarande slag enligt vad nu angivits befinna sig. Den princip, som för närvarande synes gälla i fråga om överflyttning av stadsdomare till statlig domartjänst, bör sålunda i förevarande fall äga motsvarande tilllämpning.

 

INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA. 455    Det torde icke heller föreligga några särskilda omständigheter av beskaffenhet att föranleda att föreliggande fall betraktas såsom ett undantagsfall, i vilket ett avsteg från principen tillfälligtvis borde ske, detta så mycket mindre som det här endast är fråga om förordnanden för begränsad tid. Då det gäller dylika förordnanden synes det i förhandenvarande läge kunna med än starkare skäl hävdas, att överflyttning från den ena domarkåren till den andra bör undvikas, om icke särskilda förhållanden framtvinga sådan överflyttning. Det torde för övrigt vara obestridligt, att en överflyttning i ett fall av det slag, varom nu är fråga, lätt kan få prejudicerande verkan med avseende å icke endast tillfälliga förordnanden utan även utnämningar till ordinarie tjänster. — — —
    Magistraten anser sig slutligen icke böra underlåta att framhålla, att vissa farhågor uttalats om avsevärt minskat intresse bland de yngre befattningshavarna för fortsatt tjänstgöring inom rådhusrätten ävensom om minskade möjligheter till nyrekrytering av rådhusrättens domarpersonal, därest föreliggande ärende kommer att avgöras i en beträffande befordringsgången för verkets egna befattningshavare ogynnsam riktning.

    Vid bedömande av värdet av sökandenas tjänstemeriter fann magistraten Källblad vara sina medsökande överlägsen. Med hänsyn till vad i det föregående anförts ansåg sig magistraten likväl böra förorda de båda assessorer, vilka voro i turordning inom rådhusrätten placerade främst bland de sökande, till erhållande av ifrågavarande förordnanden.
    I en av tre ledamöter av magistraten biträdd reservation förordades efter en prövning av sökandenas meriter i det föreliggande fallet Källblad jämte en annan av de sökande till förordnandena.
    Svea hovrätt lämnade d. 15 febr. 1950 Källblad det ena rådmansförordnandet. Från detta beslut var en ledamot av hovrätten skiljaktig, i det han ville föreslå två rådhusrättsassessorer till erhållande av förordnandena.
    Sedan förordnandet för revisionssekreteraren genom besvär av en av de sökande stadsdomarna dragits under K. M:ts prövning, beslöt K. M:t d. 31 mars 1950 lämna besvären utan bifall.

 

    Interpellationen besvarades av justitieministern d. 12 maj 1950. Därvid anförde statsrådet Zetterberg bl. a.:
    Som allmänt känt är saknas i Sverige en enhetlig domstols- och domarorganisation. I motsats till häradsrätterna och överrätterna äro rådhusrätterna kommunala organ. Deras ledamöter äro kommunalt avlönade och tillsättas efter val av kommunens fullmäktige, låt vara att utnämningsrätten ligger hos K. M:t. På grund av denna organisatoriska åtskillnad har det aldrig förekommit någon mera livlig cirkulation mellan den statliga och den kommunala domarkåren. Vissa åtgärder ha dock vidtagits för att närma de båda domarkategorierna till varandra. Främst må nämnas införandet av enhetliga kompetensbestämmelser. Till innehavare av befattning som lagfaren rådman eller assessor i rådhusrätt må i regel utses endast den som innehaft förordnande som ledamot eller fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarförordnande. En dylik hovrättsprövning är också den grundläggande förutsättningen för befordran inom den statliga domarkarriären. Så gott som samtliga domaraspiranter ha nu samma grundläggande praktiska utbildning efter sin teoretiska examen, nämligen tjänstgöring i domsaga och därefter aspirant- och fiskalstjänstgöring i hovrätt.

 

456 B. L.    Ehuru således vissa förutsättningar tillskapats för en mera enhetlig domarkarriär, är det ett faktum att de båda domarkategorierna fortfarande äro i någon mån isolerade från varandra. En viss cirkulation förekommer dock. Det är sålunda inte så sällsynt att stadsdomarbefattningar besättas med personer ur hovrättskarriären. Detta gäller särskilt borgmästarebefattningarna. Av de borgmästare som utnämnts under de två senaste årtiondena har ungefär halva antalet tagits ur den statliga domarkarriären. Även rådmans- och assessorsbefattningar vid rådhusrätterna ha ibland besatts med domare eller domaraspiranter i statlig tjänst.
    Om alltså rådhusrätterna i ganska stor utsträckning rekryteras från de statliga domstolarna, är det däremot mera sällsynt att rådhusrättsjurister utnämnas till statliga domarbefattningar. Under de senaste årtiondena har det endast ett fåtal gånger hänt att en stadsdomare utnämnts till häradshövding och i intet fall att en stadsdomare blivit hovrättsråd. I ett par fall ha rådmän utsetts till justitieråd.
    Det måste emellertid härvid beaktas, att det endast i undantagsfall förekommer att häradshövding- och hovrättsrådsämbeten sökas av kommunala domare. Man kan då fråga sig vad det är som föranlett, att ansökningar till lediga statliga domarbefattningar i så ringa utsträckning inkommit från kommunala domare. En anledning kan ju tänkas ha varit, att man hyst den uppfattningen att sådana domare i princip inte kunde påräkna utnämning till statlig domarbefattning. Emellertid kan något stöd för en sådan uppfattning knappast hämtas av utgången i några konkreta utnämningsärenden.Andra mera reella hinder ha däremot förelegat.
    Till en början må erinras om det för befordran till häradshövdingämbete i allmänhet gällande kravet på tjänstgöring i alla tre instanserna, alltså inte blott i underrätt utan även såsom dömande ledamot i hovrätt och såsom revisionssekreterare, d. v. s. föredragande i högsta domstolen. En dylik tjänstgöring ingår såsom ett regelmässigt led i de statliga domarnas utbildning. Däremot ha rådmännen endast i sällsynta undantagsfall kommit att fullgöra ledamotstjänstgöring i hovrätt och föredragning i högsta domstolen.
    Vidare må nämnas löneförhållandena och vad därmed sammanhänger. Domartjänsterna i hovrätt ha varit och äro i förhållande till stadsdomartjänsterna i allmänhet så lågt avlönade att redan av den anledningen någon övergång från stadsdomartjänst till hovrättsdomartjänst knappast kommit i fråga. Förhållandet är något annorlunda i fråga om häradshövdingämbetena. Så länge häradshövdingarna till väsentlig del avlönades med sportler, förelågo betydande skillnader i inkomst mellan små och stora domsagor. De små domsagorna kunde i regel inte utöva någon större dragningskraft på eventuella aspiranter från stadsdomarbanan. Och till de större eller eljest mera lockande domsagorna var konkurrensen ofta mycket hård. Efter löneregleringen för häradshövdingarna har i viss mån inträtt en ändring i dessa förhållanden. Häradshövdingelönerna ha kraftigt utjämnats genom en stark reducering av de högsta och en höjning av de lägsta. En jämförelse mellan häradshövdingarnas nuvarande inkomster och löneläget för befattningshavarna i de större och medelstora städerna visar att borgmästarlönerna —

 

INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA. 457om man tar hänsyn till att de i allmänhet äro försedda med ålderstillägg — ligga på nivå med eller — i några fall — överstiga häradshövdinglönerna. Vad rådmännen angår komma de visserligen endast i de tre största städerna upp i häradshövdings lön men i ytterligare några städer är skillnaden tämligen obetydlig. Och vid en jämförelse av denna art måste man hålla i minne att häradshövdingarna i stor utsträckning äro stationerade på orter, där förhållandena i fråga om tillgången på skolor m. m. sådant, som är av stor ekonomisk betydelse, ofta äro vida ogynnsammare än i städerna med rådhusrätt. Utöver dessa ekonomiska faktorer tillkommer den omständigheten att när en rådman uppnått sådan ålder, att fråga kan uppkomma för honom att söka domsaga, så har han i regel så vuxit in i sin stad att starka personliga skäl avhålla honom från att lämna denna.
    Av vad jag nu framhållit synes mig framgå, att de olika faktiska hinder, som hittills förelegat och alltjämt föreligga för en mera allmän rekrytering av statliga domartjänster från rådhusrätterna, äro så betydande, att redan dessa förhållanden kunna ge förklaring till att städernas domare så sällan blivit utnämnda till statliga domarbefattningar.
    Jag ber härefter att få något beröra frågans rättsliga sida.
    Enligt § 28 regeringsformen skall Konungen vid alla befordringar fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Med uttrycket »förtjänst» avses enligt stadgad uppfattning de mera formella meriter som grundas på anciennitet och förut innehavda tjänster. »Skicklighet» syftar på den mera reella och individuella lämpligheten för den ifrågavarande befattningen.
    Först är att märka, att grundlagen inte genom det åberopade stadgandet förbjuder uppställandet av sådana särskilda kompetensvillkor som t. ex. fiskalsgodkännande i hovrätt för erhållande av domarbefattning över huvud eller godkänd tjänstgöring i nedre justitierevisionen för utnämning till häradshövding. Genom dylika villkor avses ju att vinna garantier för att de som utnämnas besitta erforderlig skicklighet. Däremot skulle det icke vara förenligt med lagrummet att uppställa villkor som inte hade annan funktion än den rent negativa att spärra tillträdet för vissa kategorier av sökande.
    Grundlagen anger inte vad slags tjänstgöring eller annan verksamhet som bör tillgodoräknas såsom »förtjänst». Man kan emellertid anse det ligga i sakens natur, att hänsyn bör tagas till all sådan tjänstgöring som är ägnad att göra vederbörande skickad att sköta den tjänst utnämningen avser. Ej heller föreskriver lagrummet, hur olika slag av tjänstgöring bör värderas. Det är emellertid uppenbart att all tjänstgöring ej kan värderas lika. När det gäller utnämning till exempelvis häradshövdingämbete, måste en väl vitsordad tjänstgöring som fullgjorts såsom domare i både underrätt och hovrätt och såsom föredragande i högsta domstolen ofta tillmätas högre värde än en, låt vara lika väl vitsordad tjänstgöring som fullgjorts helt eller väsentligen blott i en rådhusrätt. En tjänstgöring av förstnämnda slag måste nämligen i regel antagas ha inneburit en allsidigare och rikare utbildning. Därest alltså som sökande till en häradshövdingetjänst — det

 

458 INTERPELLATIONSSVAR OM DE BÅDA DOMARKARRIÄRERNA.enda slag av statlig domartjänst som det egentligen här kan bli fråga om — anmäla sig dels en sökande med endast eller väsentligen endast tjänstgöring i rådhusrätt och dels en sökande med tjänstgöring av det för domare i den s. k. hovrättskarriären vanliga slaget och om vidare de båda sökandenas tjänstgöringstider icke äro väsentligt olika, torde alltså ofta den senare böra tillerkännas ett företräde vid meritberäkningen.
    Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke anser några principiella hinder böra resas mot utnämning av stadsdomare till statliga domarbefattningar. Även i utnämningsärenden med sökande från skilda domarkategorier måste det avgörande vara de allmänna befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet.
    Slutligen vill jag begagna detta tillfälle att göra några mera allmänna uttalanden, delvis i anslutning till vad första lagutskottet anfört i sitt av riksdagen numera bifallna utlåtande nr 221 i anledning av en motion av interpellanten. Enligt min uppfattning måste den rådande uppdelningen av domarkåren i en statlig och en kommunal gren anses mindre lämplig av flera skäl, framför allt av principiella grunder. Denna historiskt betinga dedualism kan egentligen blott avskaffas på ett sätt, nämligen genom rådhusrätternas förstatligande. Det är min avsikt att vid lämpligt tillfälle igångsätta en utredning härom. Först genom en sådan reform kunna de av interpellanten berörda problemen vinna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning. I avbidan härpå är det dock önskvärt, att kontakterna mellan de båda grenarna av domarkåren på olika sätt förstärkas. Vad särskilt angår frågan om befordringar från rådhusrätterna till statliga domartjänster, skulle möjligheterna härtill ökas, om de rådhusrättsjurister, som aspirera härpå, kompletterade sin utbildning genom tjänstgöring i hovrätt och justitierevisionen. För att underlätta en sådan cirkulation mellan domstolarna är det möjligt att vissa åtgärder behöva vidtagas, såsom interpellanten själv påpekat i nyssnämnda motion.

    Justitieministern har alltså tagit bestämt avstånd från de principer för utnämningarna, för vilka majoriteten av hovrättspresidenterna gjort sig till tolk.

B. L.