Stadsdomarna och det statliga domstolsväsendet. I en av borgmästaren Rylander vid årets riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla om vidtagande av sådana åtgärder att vad 1943 års domarutredning föreslagit rörande stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet förverkligas.
Domarutredningen hade i sitt betänkande ang. vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna (SOU 1946:57) helt allmänt uttalat, att det av flera skäl vore önskvärt, att de domare, som erhölle befattning vid rådhusrätt, ägde möjlighet att tjänstgöra även vid andra domstolar och att övergå till befattning vid dessa domstolar. Det
borde enligt domarutredningens uppfattning vara möjligt att efter hand i hovrätterna anordna adjunktionstjänstgöring i någon utsträckning även för rådhusrätternas jurister. För förverkligande av önskan om jämställdhet mellan städernas domare och övriga domare vore det enligt domarutredningen av vikt, att även de förra kunde ifrågakomma till förordnanden som revisionssekreterare. Några närmare utformade konkreta förslag framlades ej av domarutredningen.
Utskottet inhämtade över motionen yttrande från ett antal domstolar, de berörda personalorganisationerna samt Svenska stadsförbundet.
I sitt utlåtande (nr 22) anförde utskottet:
»De allmänna domstolarna i vårt land kunna indelas i två skilda grupper, å ena sidan de kommunala rådhusrätterna och å andra sidan övriga domstolar, som äro statliga. På motsvarande sätt äro landets domare delade i två kårer, de i rådhusrätterna tjänstgörande kommunalt anställda och avlönade stadsdomarna och övriga domare, som äro statligt anställda och avlönade. Tidigare ha dessa båda kårer i bl. a. utbildnings- och befordringshänseende varit strängt isolerade från varandra, men efter hand ha skiljelinjerna på olika punkter blivit mindre skarpa. Alltjämt kvarstå emellertid mycket betydande olikheter.
Denna uppspaltning på två domarkårer har såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till befattningshavarnas egna intressen i flera avseenden haft olyckliga verkningar, såsom framhållits i åtskilliga av de över motionen avgivna yttrandena. Motionen har till syfte att i ett hänseende söka motverka dessa olägenheter och att föra de båda kårerna närmare varandra. Flertalet hörda myndigheter och organisationer ha i anslutning härtill mer eller mindre klart uttalat, att på längre sikt det eftersträvade målet måste vara att åstadkomma ett enhetligt domarstånd, en uppfattning, som delas av utskottet.
De väsentliga hindren för uppnående av detta mål ha i ett par remissyttranden angivits vara dels de skilda procedurer, som tillämpas vid tillsättning av domar i rådhusrätterna och av övriga domare, dels ock de olika avlöningsförhållanden, som gälla för de båda kårerna. I likhet med några remissinstanser finner utskottet, att dessa hinder icke kunna slutgiltigt undanröjas, förrän rådhusrätterna förstatligas. Utskottet uttalade sig vid fjolårets riksdag klart för att denna reform skulle komma till stånd. Utskottet har icke haft anledning frångå denna ståndpunkt. Dock är ännu ovisst, när reformen kan genomföras.
Emellertid torde även före tidpunkten för ett förstatligande frågan om en utjämning av skiljaktigheterna mellan de båda domarkårerna kunna med fördel upptagas till behandling. Redan i och med att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter, vilket kan väntas ske relativt snart, aktualiseras frågan om domarvalet i städerna. Den särställning, som på olika punkter tillförsäkrats domarna, t. ex. då de undantagits från den allmänna förflyttningsskyldigheten, medför att övergångstiden från en ordning till en annan måste bliva ganska lång. Skäl tala därför för att man i syfte att avkorta denna i god tid före ett förstatligande till övervägande upptager, huru anställnings- och avlöningsvillkoren skola ordnas för den blivande enhetliga domarkåren. Redan inom en icke alltför avlägsen framtid kunna sålunda förutsättningar vara för handen att ta itu med problemet om domarkårernas förenhetligande. De i yttrandena på ömse håll uttalade farhågorna för rekryteringen till de olika domstolarna liksom den oro för framtiden, som förefinnes inom de olika personalgrupperna och varom yttrandena bära vittne, kunna anföras som skäl för att man icke alltför länge skjuter på frågan.
I avbidan på att problemet tages upp i hela dess vidd bör man emellertid enligt utskottets mening icke underlåta att i huvudsak inom ramen för nu gällande ordning göra vad som är möjligt för att efter hand minska olikheterna mellan de båda kårerna. Ett medel därvidlag är att åstadkomma en ökad cirkulation mellan rådhusrätterna och de statliga domstolarna. Ändamålet härmed skulle vara inte endast att närma personalgrupperna till varandra utan också — och det är ur allmän synpunkt väsentligt — att tillgodoföra domstolar i olika instanser de erfarenheter, som vunnits vid andra domstolar. Motionären har i sådant syfte påyrkat ett genomförande av vad 1943 års domarutredning föreslagit rörande stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet, varmed i detta sammanhang åsyftas hovrätterna och nedre justitierevisionen. Liksom utredningen har motionären tänkt sig att stadsdomare skulle beredas tillfälle tjänstgöra såsom ledamot i hovrätt eller såsom revisionssekreterare, företrädesvis på så vis att han för någon tid bytte tjänst med befattningshavare av sist angivet slag.
Alla hörda remissinstanser utom en, som ställt sig tveksam, ha uttryckligen tillstyrkt att stadsdomare beredes möjlighet till tjänstgöring i hovrätt. Även utskottet är av den uppfattningen, att det vore önskvärt, att stadsdomare mera regelbundet kunde adjungeras som ledamot i hovrätt, liksom att hovrättsdomare erhölle möjlighet att tjänstgöra i rådhusrätt. Detta är i och för sig möjligt redan med nu gällande regler, men för att någon cirkulation av betydelse skall komma till stånd och man få tillfälle pröva erfarenheterna av ett sådant system, torde erfordras ett initiativ från K. M:t. Vilken form detta skall erhålla ankommer på K. M:t att avgöra. Utskottet förutsätter därvid, att cirkulationen anordnas på sådant sätt att rekryteringen till den statliga domarbanan icke försvåras och befordringsgången på denna icke försenas. I samband med att K. M:t tager detta initiativ få närmare övervägas de spörsmål av ekonomisk natur, som sammanhänga med de av cirkulationen betingade ändrade tjänstgöringsförhållandena för därav berörda befattningshavare och som med god vilja böra kunna lösas.
Det kan enligt utskottets mening icke möta några principiella hinder att låta stadsdomare tjänstgöra även såsom revisionssekreterare. Särskilda åtgärder för att främja ett sådant utbyte synas emellertid icke nu böra vidtagas. De praktiska svårigheterna äro nämligen så stora, att denna möjlighet till cirkulation kan antagas icke bliva utnyttjad i större utsträckning. Därest i något fall intresse för växeltjänstgöring skulle föreligga, få uppkommande frågor lösas alltefter de i fallet föreliggande omständigheterna.
Flertalet remissinstanser ha utförligt behandlat det även i motionen berörda problemet om förutsättningarna för och verkningarna av en ökad cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna även i samband med befordran. Därvid ha framför allt befordringsgrunderna på domarbanan diskuterats. I denna del behöver utskottet blott erinra om grundlagsbudet att vid alla befordringar avseende skall fästas allenast vid sökandenas förtjänst och skicklighet. Frågan vilket värde som skall tillmätas olika slag av domstolstjänstgöring vid bestämmande av förtjänst och skicklighet ankommer icke på utskottets bedömande utan får, då den blir aktuell i förekommande befordringsärenden, avgöras av K. M:t.»
Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M:t ville överväga åtgärder för att befrämja stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och statliga domares tjänstgöring i rådhusrätt.
Riksdagen har bifallit utskottets hemställan.
B. L.