Medicinalstyrelsens utlåtanden rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet. Enligt 42 § fjärde stycket 3 punkten sinnessjuklagen skall undersökningsläkaren i utlåtande om tilltalads sinnestillstånd ange de skäl och omständigheter på vilka han grundar sitt omdöme. I sista punkten samma stycke stadgas, att om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, utlåtandet skall tillika innehålla jämväl skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.
    Sedan JO på sin tid (1946) funnit att föreskriften i sista punkten icke städse iakttagits i de utlåtanden som medicinalstyrelsen avgivit, förklarade JO att medicinalstyrelsens praxis icke stode i överensstämmelse med gällande lag (se SvJT 1947 s. 634).
    I en d. 4 jan. 1949 dagtecknad skrivelse till JO hemställde förste läkaren Axel Wersén, att JO måtte vidta sådan åtgärd att frågan om överinseendet över det rättspsykiatriska undersökningsväsendet upptoges till omprövning.¹
    I skrivelsen uttalade Wersén att det förefölle honom som om medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd förlitade sig för mycket på sin auktoritativa ställning. Det hette vidare: »Över dess verksamhet vilar i stor utsträckning ett mörker, som hindrar kontroll, kritik och studium av ärendenas behandling. Detta är en svag punkt i vår rättsskipning. Det ökar risken för misstag inom domstolarna. Det hindrar åstadkommandet av en fast och enhetlig praxis. Det är hindersamt för domarens men framför allt för rättspsykiaterns fortbildning. Redan i seklets början gingo bl. a. Gadelius och Kinberg till angrepp mot medicinalstyrelsen i denna punkt och särskilt Kinberg har senare gång på gång i tal och skrift levererat en skarp, positiv kritik, men förgäves. En liten ljusning inträdde då JO år 1947 i en skrivelse till medicinalstyrelsen bl. a. gjorde följande uttalande: 'Det åligger uppenbarligen medicinalstyrelsen likaväl som undersökningsläkaren att tillse, att utredningen har den fullständighet, som lagen angiver.' Man måste fråga sig om det behövs en lagändring för att överinstansen skall framlägga skälen för sina slutsatser i alla de fall där den gjort ändring i undersökningsläkarens utlåtande.»
    I sin förklaring till JO över Werséns skrivelse anförde medicinalstyrelsen bl. a.
    att över dess verksamhet icke vilade något annat »mörker» än den sekretess, som betingades av bestämmelserna i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. I anslutning härtill och under erinran om JO:s i skrivelse d. 11 april 1947 gjorda uttalanden rörande förevarande undersökningsförfarande ville styrelsen framhålla, att då styrelsen förklarade någon icke sinnessjuk eller sinnesslö person vid brotts begående ha lidit av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, styrelsen i utlåtande därom i den omfattning som befunnes erforderlig särskilt angåve, på vilka speciella omständigheter styrelsen grundade sitt omdöme.
    I skrivelse till chefen för justitiedepartementet förklarade JO att han vid prövning av ärendet funnit detsamma icke föranleda annan åtgärd än att, då vad Wersén anfört möjligen kunde vara förtjänt av beaktande, om fråga framdeles uppkomme om ändring i gällande bestämmelser rörande granskningen av rättspsykiatriska utlåtanden, handlingarna i ärendet överlämnades till statsrådet för kännedom.

 

    ¹ Se Svenska Läkartidningen 1949: 46:2,825 (nr 52).

 

    I sitt utlåtande (1950 nr 1) efter verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning har riksdagens första lagutskott därefter anfört:
    »Vid granskningen av ett hos justititieombudsmannen behandlat ärende, som med hänsyn till handlingarnas innehåll överlämnats till chefen för justitiedepartementet, har utskottet uppmärksammat, att medicinalstyrelsen i vissa angivna fall underlåtit att i yttranden över rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål motivera avvikelser från läkarens mening. Då utskottet erfarit, att styrelsen jämväl i andra fall utan angivande av motivering frångått den av vederbörande läkare uttalade åsikten, har utskottet ansett sig böra upptaga frågan i förevarande sammanhang.
    Enligt 42 § fjärde stycket 3 punkten sinnessjuklagen skall i rättspsykiatriskt utlåtande angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri givet omdöme grundas. I sista punkten angives tillika, att om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras hava vid gärningens begående lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, utlåtandet tillika skall innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.
    De nuvarande reglerna om sinnesundersökning i brottmål äro utformade med tanke på att domstolarna skola erhålla material för ett självständigt bedömande av tillräknelighetsfrågan. Detta syfte tillgodoses icke minst genom de ovan återgivna bestämmelserna om motivering av de rättspsykiatriska utlåtandena. Enligt utskottets mening måste dessa bestämmelser gälla medicinalstyrelsens yttranden likaväl som undersökningsläkarnas utlåtanden. Domstolen skulle eljest sakna underlag för en prövning av det föreliggande rättspsykiatriska materialet i de fall då läkaren och medicinalstyrelsen beaktat andra symtom än läkaren eller i förekommande fall ställt annan diagnos än denne. Utskottet har tidigare haft anledning ingå på medicinalstyrelsens praxis i sådana fall då bestämmelsen i 42 § fjärde stycket sista punkten varit tillämplig. Därvid uttalade utskottet (utl. nr 1 till 1947 års riksdag), att de skäl, som åberopats vid bestämmelsens tillkomst, uppenbarligen hade samma betydelse i fråga om medicinalstyrelsens som i fråga om undersökningsläkarens utlåtanden. Denna mening har understrukits av justitieombudsmannen i skrivelse till medicinalstyrelsen, redovisad i ämbetsberättelsen till 1948 års riksdag. Vad sålunda uttalat säger motsvarande giltighet beträffande den i lagrummets tredje punkt stadgade allmänna motiveringsskyldigheten.»
    Inte minst för domstolarna torde det vara av intresse att medicinalstyrelsens skyldighet att anföra fullständig motivering till sina utlåtanden på detta sätt auktoritativt fastslagits.

S. E.