Hovrättsdomarna om hovrättsprocessen. Den diskussion, som vid föreningens Sveriges hovrättsdomare årsmöte d. 15 april 1950 hölls om möjligheterna att förbilliga hovrättsprocessen visade att hovrättsdomarna med stor enighet slå vakt om de bärande principerna i det nya förfarandet.
    Av inledarna refererade lagmannen Hugo Wickström i sammandrag hovrätternas yttranden över statsrevisorernas anmärkningar rörande ökningen av kostnaderna för rättsväsendet (jfr ovan s. 462). Han yttrade vidare bl. a. följande.
    Den fråga som är helt dominerande för rättegångskostnaderna i hovrätterna är den i vilken utsträckning huvudförhandling hålles. De flesta äro ense om att huvudförhandling också i hovrätt bör hållas i stor utsträckning. Möjligheterna till kostnadsminskningar äro därför ej stora. I viss utsträckning bör emellertid hållandet av huvudförhandling kunna begränsas. Alla äro ense om att 500-kronorsgränsen i RB 50:21 bör höjas. Vidare bör möjligheten att avgöra mål utan huvudförhandling när vadetalan är ogrundad användas mera. Det kunde ifrågasättas att införa en möjlighet att avgöra också vädjade brottmål utan huvudförhandling om talan är ogrundad och den gäller t. ex. endast straffmätningen. Här har man emellertid att ta hänsyn också till skäl av psykologisk art som kunna motivera huvudförhandling även om sådan inte är påkallad av sakliga skäl. Mål som inte direkt avse blott rättstillämpningen men där fakta äro klara och det endast gäller bedömningsfrågor — t. ex. om storleken av underhållsbidrag — böra också kunna avgöras utan huvudförhandling. Vissa mål äro av den beskaffenhet att de inte kunna handläggas muntligt, t. ex. vidlyftiga räkenskapsmål och patentmål.
    När huvudförhandling måste hållas, kan kostnadsbegränsning vinnas främst genom inskränkning i vittnesförhören. Tillämpningen av tilltrosparagraferna är mycket skiftande. För de enskilda parterna skulle en begränsning av kostnaderna kunna ernås genom en utvidgning av rätten till fri rättegång. Man borde överväga att införa partiell fri rättegång för parter som själva kunna bära åtminstone någon del av kostnaderna. Därvid kunde man göra en jämförelse med systemet med partiell fri läkarvård. Kunde inte i gränsfallen staten avstå från stämpel och lösen samt betala

 

vittneslönerna mot det att parten betalade sitt ombud? Advokaten har ju möjlighet att gardera sig genom att kräva förskott.
    Advokaten Ragnar Gottfarb, som var andre inledare, framhöll att den effektivaste kostnadsbegränsningen uppnåddes genom förlikning, eftersom man då helt slapp process. Förlikning måste emellertid komma till stånd före målets anhängiggörande eller senast vid förberedelsen; hade målet gått till huvudförhandling borde domaren vara synnerligen försiktig med att ta upp frågan om förlikning, eftersom i regel dessförinnan allt gjorts som kunnat göras för ernående av förlikning. Åtminstone gällde detta när parterna företräddes av advokater. De utförligare domskälen i domarna hade verkat i riktning mot minskad fullföljd. Hovrättsprocessen hade en benägenhet att gå mycket tungt. Ett mål som handlagts på ett par timmar i underrätten toge ofta den dubbla tiden i hovrätten. Anledningen härtill vore nog delvis att hovrätten nedlade för mycket arbete på protokollet. Hovrättstingen hade mötts med stor tillfredsställelse från advokaternas sida. Huvudförhandling borde kunna i hovrätt underlåtas i större utsträckning än nu. 500-kronorsgränsen kunde höjas till det flerdubbla beloppet. I tvistemål kunde huvudförhandling undvaras, om båda parterna voro överens därom och det bara gällde en avvägningsfråga, t. ex. rörande skadestånd i trafikmål eller underhållsbelopp i äktenskapsmål.
    Även den tredje inledaren, hovrättsassessorn Bertil Adéll, berörde frågan om begränsning av huvudförhandlingarna i hovrätt. Det vore inkonsekvent att kräva huvudförhandling för att rätta till det felet att underrätten glömt sammanläggning enligt SL 4:3, när huvudförhandling ej vore erforderlig för bestämmande av gemensamt straff enligt SL 4:4. Göta hovrätt hade sökt nedbringa vittneskostnaderna i mera tidskrävande mål genom att inkalla vittnena till skilda tidpunkter — då de kunde beräknas bli hörda — i stället för till huvudförhandlingens början. Besparingar borde kunna vinnas genom en uppmjukning av bestämmelserna om parternas personliga inställelse i tvistemål. Mycket ofta hade parterna inte mycket att säga. Stämpelavgifterna för domar borde kunna sänkas.
    Diskussionen, vari även f. d. justitierådet Gärde deltog, kom att väsentligen röra sig om samma spörsmål som de av inledarna berörda.

B. L.