Spridda spörsmål. Clearing. Clearingnämnden ställde medel till svensk banks förfogande för inlösen av kuponger till ett av en dansk institution utgivet obligationslån. Medlen ansågos omhändertagna av banken för kuponginnehavarnas räkning och alltså icke tillhöra den danska institutionen (NJA 1941:445 och 606). Rörande litteratur i ämnet se s. 448 i arkivet samt MICHAELI a. a. s. 317 ff.
    I de tidigare omnämnda målen angående verkan här i landet av den tyska lagstiftningen om tvångsförvaltning av judiska företag förklarade domstolarna, att bestämmelserna i clearingavtalet mellan Sverige och Tyskland skulle iakttagas vid utbetalning av belopp som tillkommo de tysk-judiska emigranterna (NJA 1941:424 och 1942:385).4 Mången har säkerligen frågat sig, om det vid sådant förhållande verkligen var någon glädje för flyktingen att vinna processen. Ty om beloppet inbetalades på clearingen, blev följden att det utbetalades till den kommissa-

 

    1 Se härom NIAL a. a. s. 144 not 4.

   2 A. a. s. 132—141.

   3 NIAL framhåller själv, att den av honom föreslagna regeln icke är lämplig i sådana fall då egendomen endast tillfäligtvis befinner sig inom den valutalagstiftande statens gränser. Med dylika fall borde man kunna komma till rätta medelst ordrepublicprincipen »eller på annat sätt» (s. 139 not 2).

   4 Jfr NIAL a. a. s. 133.

 

SvJT 1950
Spridda spörsmål. 49

INTERNATIONELL PRIVATRÄTT 1941—1948. 49riske förvaltaren och ej till flyktingen.1 Denne hade emellertid en viss trumf på hand. Om han nämligen lät bli att driva in fordringen, kom någon inbetalning på clearingen aldrig till stånd, och beloppet blev därmed oåtkomligt även för den kommissariske förvaltaren. Detta förhållande lär i praktiken ha utnyttjats av vissa flyktingar på det sättet, att de vände sig till de tyska myndigheterna med begäran om dessa myndigheters samtycke till att betalningen finge äga rum utom clearingen mot det att flyktingarna avstode från en del av beloppen till förmån för vederbörande tyska instanser. Förslagen godtogos i åtminstone vissa fall. Därvid dispenserade även clearingnämnden för sin del från avtalets bestämmelser. Sedan mitten av april 1945 har clearingnämnden haft möjlighet att på egen hand medgiva betalning vid sidan av clearingen (se SFS 1945: 114, § 9).

    Konkurs. Vissa internationellt-konkursrättsliga spörsmål behandlas i NJA 1945: 488. Ett franskt konkursbo, som enligt fransk rätt var behörigt att föra talan inför domstol, ansågs äga dylik allmän partsbehörighet jämväl här i riket. Konkursboets rättssubjektivitet och därmed dess partsbehörighet bedömdes alltså efter fransk rätt (jfr utlåtande av ENGSTRÖMER, refererat å s. 494 f i arkivet, ingressen). Den franska konkursdomen tillerkändes emellertid icke rättsverkan med avseende å förvaltningen av konkursgäldenären tillhörig egendom här i riket, vilken egendom icke ansågs ingå i konkursmassan. Beträffande verkan av »utomnordisk» konkurs i Sverige, se NJA II 1935 s. 8 f, Engströmers nyssnämnda utlåtande, NIAL a. a. s. 95 ff, KARLGREN i TfR 1946 s. 338 f och MICHAELI a. a. s. 403 not 5.

    Tillämplig lag i mål om faderskap till barn u. ä. Svensk lag har såsom lex fori ansetts tillämplig i mål mot norsk man om faderskap och underhållsbidrag till ett i Sverige av norsk kvinna utom äktenskap fött barn (NJA 1946: 310). Rörande de motiv som legat bakom detta avgörande hänvisas till Just.R. E. Linds utförliga yttrande. Där framhålles att lex fori-principens tillämpning i faderskaps- och underhållsfrågorna är att uppfatta som ett undantag från regeln att personalstatutet avgör vilken lag som skall tillämpas på det familjerättsliga området. Frågor om exempelvis äktenskaplig börd samt vårdnaden av barn i eller utom äktenskap avses alltjämt skola bedömas enligt personalstatutet. — Betr. litteratur i ämnet se s. 311 i arkivet.

    Stadfästelse å beslut om äktenskapsskillnad. Ansökan om stadfästelse å utländsk domstols beslut om äktenskapsskillnad — enligt 3: 6 i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap — har ansetts kunna bifallas utan att ansökningshandlingarna delgivits motparten i målet (NJA 1946: 233).

    Giltighet här av utländsk myndighets beslut i visst fall. År 1943 beviljades två norska makar äktenskapsskillnad av norska justitiedepartementet. Hustrun ingick samma år äktenskap i Norge med en i Sverige

 

    5 Jfr GRÖNWALL i SvJT 1941 s. 956.

   4—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

??
SvJT 1950

50 SIGURD DENNEMARKbosatt svensk. År 1946 förklarade departementet det tidigare skillnadsbeslutet ogiltigt, enär beslutet vore ett utslag av maktmissbruk från de nazistiska myndigheternas sida. Genom lagakraftägande dom ogillade Oslo byrett ett av hustrun framställt yrkande att departementets beslut av år 1946 måtte upphävas. Sedan hustrun vid svensk domstol yrkat skillnad i det senare äktenskapet och mannen vid samma domstol yrkat återgång däri, uppstod (se NJA 1947: 346) frågan huruvida departementets beslut av år 1946 och byrettens dom ägde giltighet här i riket (jfr 22 § KF d. 31 dec. 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap). Då problemet knappast kan anses ha något mera allmänt intresse ur internationellt-privaträttslig synpunkt, må här allenast hänvisas till referatet (se särskilt s. 351 nederst och s. 352).

    Boutredningsman. I SvJT 1944 rf s. 54 beröras vissa frågor som uppstå vid förordnande av boutredningsman jämlikt lagen d. 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 3 och 4 §§).