NATANAEL GÄRDE

 

70 ÅR.

 

Otiuin cuni dignitate. Om någon är värd denna förmån, skall det väl vara den som uppnått de sjuttio åren efter ett hängivet och inflytelserikt arbete i det allmännas tjänst. Vad våra främsta jurister angår bruka emellertid de som uppnått denna ålder sällan visa någon längtan efter att avsluta sitt arbetsliv och slå sig till ro. Justitierådet Gärde utgör härvid intet undantag. Han är fortfarande en av vårt lands ledande jurister.
    Gärde föddes den 27 juli 1880 i Seglora socken i Älvsborgs län, där han även tillbragte sin barndom. Uppväxttiden på landet tycks ha skänkt honom bestående intryck, ty sitt sinne för friluftslivets behag har han bevarat livet igenom och varje sommar brukar han tillbringa någon tid nere i fädernebygden. Måhända ha upplevelserna under barndomsåren i den gamla västgötabygden även bidragit till att skapa den känsla för det värdefulla i våra svenska samhällstraditioner som han visat i sin politiska och juridiska gärning. I ett av sina riksdagsanföranden säger han det vara »det gamla kärnvirket från den äldre rättegångsbalken som i många punkter också bildar stommen i den nya». Själva ordvalet i detta uttalande visar att det ej var avsett endast som ett torrt konstaterande av ett sakförhållande.
    Efter skolgång i Göteborg kom Gärde till Uppsala, där han under seklets första år avlade filosofie och juris utriusque kandidatexamina. Från sina humanistiska studier bevarar Gärde ett särskilt intresse för samhällshistorien. Både i sina riksdagsanföranden och i sina många uppsatser, av vilka de flesta tryckts i denna tidskrift, har han med förkärlek skärskådat de juridiska problemen även ur historiskt perspektiv.
    År 1905 inskrevs Gärde som extra ordinarie hovrättsnotarie i Göta Hovrätt och där fullföljde han sin domarkarriär till 1915, då han blev hovrättsråd. Det blev emellertid icke vid de allmänna domstolarna, som Gärde skulle komma att utföra den väsent

 

ligaste delen av sin domargärning. År 1919 utnämndes han till vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol, som han 1921 utbytte mot vattendomstolen i Stockholm.
    I vattendomstolarna trivdes Gärde utmärkt. Han hade här fått ett arbete, som icke blott erbjöd invecklade och intressanta juridiska frågor utan även krävde en mängd olika skönsmässiga avgöranden vid vilka hans praktiska läggning kom till sin rätt. Dessutom fick han genom tjänsteresor lära känna olika delar av landsbygden och träffa människor med skiftande yrkes- och livserfarenhet.
    Redan innan Gärde blev vattenrättsdomare hade han emellertid kommit i kontakt med det intressanta rättsområde, som vattenrätten utgör. Åren 1915—1917 var han nämligen sekreterare i den kommitté, som utarbetade förslaget till vattenlagen, och under följande år fick han i uppdrag att utreda flera mera speciella frågor av vattenrättslig natur. På dessa uppgifter nedlade han ett intensivt arbete och han torde ha tagit en betydande del i utformningen av vattenlagen.
    År 1928 utnämndes Gärde till regeringsråd och 1929 till justitieråd. Han kom emellertid icke länge att syssla med vår högsta rättsskipning. Redan tidigare hade han tagits i anspråk för politiska värv. Åren 1926—1928 var han konsultativt statsråd i den första Ekmanska ministären. Och då Ekman våren 1930 på nytt bildade regering, fick Gärde utbyta sin plats i Högsta domstolen mot den viktiga befattningen som landets justitieminister.
    Det måste väl betraktas som ett värdefullt inslag i vårt politiska liv att så många av våra främsta hovrätts jurister även varit verksamma som riksdagsmän och statsråd. Visserligen har väl i regel deras inflytande i rent politiska frågor varit begränsat. Men de ha spelat stor roll icke blott vid den lagtekniska utformningen av genomgripande reformer utan även överhuvudtaget vid länkandet av utvecklingen i rättsliga former.
    Redan som konsult kom Gärde i kontakt med genomförandet av viktiga lagförslag. Det gällde icke blott omfattande lagverk som försäkringsavtalslagen och arvslagen utan även en politiskt så känslig reform som den rättsliga regleringen av kollektivavtalsrätten samt inrättandet av arbetsdomstolen. Från hans justitieministertid må vidare nämnas växel- och checkla

 

garna samt dagsbotsreformen. Särskilt på den sistnämnda nedlade Gärde mycket arbete och det var nog till stor del hans fortjänst att den omstridda frågan om bötesstraffets utformningfann sin slutliga lösning.
    Som justitieminister blev Gärde även i tillfälle att bidra till det lagstiftningsarbete inom vilket han sedermera kom att utföra sin mest betydande livsgärning. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, som avlämnats 1926, hade varit ute på remiss och många skiftande uppfattningar hade framförts om hur denna segslitna reformfråga borde lösas. På grundval av dessa förarbeten framlade Gärde till 1931 års riksdag en proposition angående de allmänna principer varpå det fortsatta reformarbetet skulle bygga. Detta visade sig vara ett lyckligt grepp. Gärde, som själv nedlagt mycket arbete på propositionens utformning, vann för det sätt varpå han löst sin uppgift ampla lovord i riksdagen även från dem som i olika avseenden ställde sig kritiska till hans förslag. Med smärre ändringar antogs detta också av riksdagen.
    I sin proposition framträder Gärde som en hängiven anhängare av de moderna processprinciperna. Måhända spelade det härvid en viss roll att han som vattenrättsdomare haft att tillämpa ett förfarande som i vissa avseenden var mera modernt utformat än processen vid de allmänna domstolarna. Vidare får man väl anta att en man med hans temperament och lätthet att komma i kontakt med sina medmänniskor måste ha särskilt sinne för den muntliga förhandlingsformens fördelar. Å andra sidan gjorde sig även här hans praktiska läggning och sinne för det möjliga gällande. »Principrytteriet är ett lika stort fel som principfastheten en förtjänst», säger han i en av sina uppsatser om processreformen. Att med dogmatisk stränghet utforma den nya processen efter dess bärande principer var honom sålunda främmande. I viss mån hade detta skett under det tidigare reformarbetet. Där Gärde fann det vara motiverat, gjorde han härvidlag avsevärda modifikationer. Och om han också höll hårt på själva grundstrukturen hos det nya förfarandet, kunde han av taktiska skäl ge vika i frågor, som syntes honom av mindre betydelse. Förmodligen hade reformen aldrig kunnat föras i hamn, om icke dess främste förespråkare haft en sådan inställning.

 

Förkärleken för det gamla och misstron mot det nya var som bekant stark.
    Utformningen av den nya Rättegångsbalken anförtroddes som bekant åt processlagberedningen, som tillsattes år 1932. Då den frisinnade regeringen efterträtts av en socialdemokratisk, blev Gärde beredningens ordförande. Han fick därmed ledningen av ett av de mest omfattande lagskrivningsarbeten som utförts i vårt land sedan tillkomsten av 1734 års lag. Och han kan vara stolt över sitt verk. Rättegångsbalken är ett lagverk av högsta klass. Språket är klart och koncist. Vissa stadganden framstå rent av som korthuggna, innehållsdigra sentenser. Den gällande rättegångsbalken är visserligen icke som den gamla kasuistiskt avfattad och manar icke liksom denna med konstnärlig verv fram olika processuella situationer. Men det är nu en gång tidens mod att lagen skall skrivas torrt och abstrakt. Och rättegångsbalken är ej så abstrakt att den är svårbegriplig. På sina ställen skänker den rent av ett visst behag genom den kärva, en smula arkaiserande stilen.
    Ibland hör man klagomål över att rättegångsbalken skulle vara för vidlyftig och utförlig. Men vad som skall stå i lagtexten och vad som skall stickas undan i motiven är ju delvis en smaksak. Och under alla omständigheter är rättegångsbalken mera kortfattad än andra moderna europeiska processlagar. Jag skulle vidare vilja våga det påståendet att dess olika stadganden liksom sambanden dem emellan äro så väl genomtänkta att lagen även härvidlag söker sin like.
    I vilken utsträckning processlagberedningens olika ledamöter medverkat till rättegångsbalkens utformning undandrar sig naturligtvis en utomståendes bedömande. Men man tar nog icke fel om man antar att Gärde genom sin tankeskärpa, sitt praktiska sinne och sin formuleringsskicklighet i hög grad bidragit till att lagen blivit vad den är.
    Även efter sin statsrådstid har Gärde varit politiskt verksam. Åren 1938—1945 tillhörde han sålunda första kammaren, där han blev i tillfälle att följa processreformen även under dess sista riksdagsbehandling. Då reformen därefter skulle genomföras i praktiken, fick han som ordförande i processnämnden inflytande också över detta dess allra sista skede.
    Under det sista decenniet ha även andra viktiga värv anför

 

trotts Gärde. 1941 blev han sålunda ordförande i utlänningsnämnden, som har att avge yttranden i frågor angående uppehållstillstånd för utlänningar. Genom sin humanitära läggning och sin känsla för rättssäkerheten har Gärde här utfört ett arbete för vilket vi alla få vara honom djupt tacksamma. Andra viktiga uppdrag som han haft under senare år är ordförandeskapen i 1943 års sekretessutredning och 1944 års tryckfrihetskommitté. I överensstämmelse med sin liberala åskådning hävdade han härvid vikten av en obeskuren tryckfrihet.
    År 1948 utsågs Gärde till ordförande i lagberedningen, där han fått ta itu med en så intrikat uppgift som reformeringen av vårt inteckningsväsen. »Det är underligt att jag ej tröttnar på att syssla med lagstiftning», hörde jag honom en gång säga. Kanske detta dock ej är besynnerligt, då det gäller en så rikt utrustad människa som Gärde. Han har icke blott en underbar lätthet att sätta sig in i och bedöma svåra problem utan även en vitalitet och en arbetsglädje som är sällsynt bland människor med krävande intellektuellt arbete. Vad man främst skulle vilja önska Natanael Gärde på hans sjuttioårsdag är att hans verksamhet uppe på arbetsrummet i Rosenbad skall bereda honom lika mycket nöje under kommande år som fallet varit under de decennier som flytt.
 

Per Olof Ekelöf.