RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM

SÅSOM MEDEL ATT LÖSA

AFFÄRSTVISTER.

 

AV

ADVOKATEN BERTIL AHRNBORG.

 

Under de sista decennierna har verksamheten på de advokatbyråer, som huvudsakligen syssla med affärsjuridik, undergått betydande förändringar. Mina egna erfarenheter gå tillbaka till början av det första världskriget, då jag under ett par somrar tjänstgjorde på en större advokatbyrå i Stockholm. Rättegångsinställelser förekommo då dagligen, vanligen flera varje dag, och de yngre juristerna på byrån voro fullt sysselsatta därmed en stor del av sin arbetstid. De äldre advokaterna ägnade också mycken tid åt processverksamhet genom att skriva skrifter i de viktigare målen, men inställde sig i rätten i regel blott vid viktigare avsnitt av handläggningen såsom förhör med vittnen eller sakkunniga. Sedermera fick jag, på en annan advokatbyrå, biträda vid avvecklingen av en kristidskommission, och däri ingick några års arbete med utförande av ell hundratal rättegångar, varav åtskilliga voro av mycket stor omfattning. I övrigt förde som bekant det första världskriget med sig ett otal leveranstvister, som under lång tid sysselsatte de svenska affärsjuristerna och domtolarna.
    Till denna processverksamhet finnes numera föga motsvarighet. De större advokatbyråerna ha ofta blott en eller annan rättegång om året, som kan betecknas såsom affärstvist, och flera av de mest anlitade advokaterna åtaga sig över huvud icke gärna att utföra rättegångar. Den ekonomiska kriskonjunktur, som det andra värdskriget medfört, avspeglas i domstolarnas verksamhet huvudsakligen i form av åtal för brott mot kristidsförfattningar. Det är en intressant uppgift att undersöka vad som ligger bakom denna strukturförändring inom ett viktigt område av rättslivet, och jag skall söka att här lämna ett bidrag till belysning av vissa huvuddrag i utvecklingen.

 

RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM VID AFFÄRSTVISTER. 489    En synpunkt ger sig till en början själv: det är ytterst icke advokaterna, som avgöra om rättegångar skola komma till stånd eller icke, utan klienterna. Om rättegångarna nedgå i antal beror det antingen på att tvisterna blivit färre eller på att klienterna i större utsträckning än tidigare vilja lösa dem med andra medel än process eller på båda dessa förhållanden. Men naturligtvis kunna advokaterna ha inflytande på utvecklingen i bägge avseendena och det är otvivelaktigt att så skett i vårt land. Näringslivets inställning till advokatverksamheten har under de senaste årtiondena i grund förändrats. Den misstro emot och underskattning av den skolade juristens medverkan i viktiga affärsavgöranden, som tidigare var vanlig, har efterhand vikit för en alltmera harmonisk samverkan mellan företagare och advokater. Förr skrev affärsmannen i stor utsträckning sina avtal själv; de voro ej sällan bristfälligt avfattade och gåvo därigenom upphov till tvister. Nu anlitas advokaten gärna som en rådgivare i företagets kontinuerliga skötsel och medverkar vid avtalens tillkomst. I många aktiebolag äro advokater styrelseledamöter och deltaga mer eller mindre aktivt i förvaltningen, vilket i hög grad ökar deras insikter i företagens problem och gör dem mera skickade att effektivt bistå klienterna. En och annan renlärig advokat har kritiserat denna utveckling, som förmenas vara mindre väl förenlig med advokatens oberoende ställning gentemot klienten, men de flesta torde i likhet med mig anse att det är till näringslivets — och till advokaternas eget — gagn att de äro förtrogna med de komplicerade förhållanden, som karakterisera det moderna affärslivet; det går icke att med framgång skilja affärer och juridik åt och låta juristen blott hålla sig till affärernas rättsliga sidor.
    Även andra omständigheter ha bidragit att minska affärstvisternas antal, och jag skall nämna några. Det är otvivelaktigt att den utomprocessuella rättstillämpningen är betydligt säkrare och lättare att handskas med nu än förr, icke så mycket beroende på att advokaterna genomsnittligt blivit skickligare — vilket möjligen kan betvivlas — utan därpå att rättskällorna blivit så mycket bättre. Under den period jag avser har gällande rätt på de flesta områden blivit kodifierad i nya lagar, vilka i fullständigliet och, med några undantag, i lättillgänglig form icke lämna mycket övrigt att önska. Goda kommentarer underlätta dessa lagars tillämpning för de praktiserande juristerna, som sällan

 

490 BERTIL AHRNBORG.medhinna studier av vidlyftiga eller specialiserade akademiska avhandlingar. De rättslärde ägna sig ofta åt utgivandet av handböcker, vilka äro lika användbara i det praktiska livet som i den akademiska undervisningen. Vad rättspraxis angår har dess betydelse för affärsjuridiken visserligen starkt avtagit på grund av minskningen i antalet tvister, som hänskjutas till domstolarnasprövning, men betyder, icke minst genom den tidigare framkomna prejudikatfloran, mycket för tillämpningen av den relativt äldre lagstiftningen såsom köplagen och avtalslagen. I stort sett kan sägas, att advokaterna nu för tiden ha betydligt större möjligheter än förr att bedöma rättsspörsmålen i en tvist och därigenom äro i stånd att sluta förlikningar, som överensstämma med en riktig tolkning av gällande rätt. Det skall dock icke fördöljas att den under senare tid framträdande tendensen i rättsskipningen att grunda avgörandet mer på ett hänsynstagande till särskilda omständigheter i det enskilda fallet än på tillämpning av generella regler, verkar i motsatt riktning.1 Hur väl advokaterna än tro sig ha studerat de rättsliga problemen i en tvist, måste de räkna med möjligheten av att överväganden, som utifrån deras kännedom om fallet äro svåra att förutse, komma att

 

    1 Justitierådet HJALMAR KARLGREN säger i en uppsats i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund (årg. 1938 s. 57): »Det är av utomordentlig vikt, att man icke i rättstillämpningen genom ett överdrivet hänsynstagande till vad 'billigheten', 'den materiella rätten' o. s. v. i det enskilda fallet må kräva åsidosätter det vida betydelsefullare, allmänna intresset av att i rättslivet upprätthållas något så när fasta och klara rättsgrundsatser (de må vara uttalade i lag eller utbildade genom rättspraxis). Allmänheten måste redan på förhand kunna, framför allt då genom hänvändelse till en advokat, förskaffa sig ett icke alltför svävande besked om vad som i ett visst hänseende kan anses vara gällande rätt. Man glömmer på många håll så lätt, att lagbud och rättsregler icke äro till enbart för att ge våra domstolar eller andra offentliga myndigheter vägledning vid deras avgörande — det är ju dock, relativt sett, ett försvinnande fåtal rättstvister som gå till. myndighets bedömande — utan även och i främsta rummet för att bereda advokaterna eller av Intressenterna eljest anlitade förtroendemän möjlighet att bilda sig ett omdöme om rättsläget.» I sin lärobok i internationell privaträtt yttrar samme författare (s. 99): »För ögonblicket är i våra domstolar, som av naturliga skäl ha sitt huvudintresse inriktat på hur varje till deras bedömande hänskjuten enskild tvist skall erhålla den bästa, materiellt sett mest tilltalande lösningen, sympatin stor för 'regler' av sistnämnda art, (nämligen anvisningar av kautschuknatur) i analogi med det förhållandet att på straffrättens område den individualpreventiva inställningen både i lagstiftning och rättstillämpning tills vidare har övertaget över den generalpreventiva.» I detta ämne fördes under åren 1938 och 1939 en livlig polemik i nämnda tidskrift och i SvJT, vari bland andra deltogo justitierådet Harry Guldberg samt advokaterna Yngve Schartau, Sune Wetter och Lennart Jacobsson. 

RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM VID AFFÄRSTVISTER. 491få en avgörande inverkan på utgången. Att detta förhållande ökar advokaternas obenägenhet att engagera klienterna i dyrbara rättegångar är påtagligt.
    Den strävan efter rationalisering, som utmärker vår tids industriella och kommersiella verksamhet, gör sig gällande även på affärsjuridikens område. Det är vanligt, att företagarorganisationer till sina medlemmars tjänst utarbeta standardformulär till avtal inom de olika branscherna, och dessa formulär spela numera en stor roll inom affärslivet ifråga om många avtal av rutinkaraktär. De »allmänna leveransvillkor», som utgöra huvuddelen av dessa formulär, reglera flertalet av de spörsmål, som bruka uppkomma vid tillämpning av avtal inom ifrågavarande område och reducera därigenom uppkomsten av tvister. Ur materiell synpunkt är blankettväsendets starka utveckling inom avtalsrätten en företeelse på gott och ont. Den goda sidan har påpekats; avigsidan är avtalsformuleringens ofta påtagliga intressebetoning i den form att säljarens intresse gärna tillerkännes företräde vid kollision med ett köparintresse. Visserligen kan det sägas att avtalens innehåll ytterst beror på om det råder en säljarens eller köparens marknad, men detta förhållande kommer sällan till uttryck ifråga om andra avtalsvillkor än dem, som sammanhänga med priset. De flesta människor och icke minst affärsmän ha en anmärkningsvärd vördnad för tryckta formulär och bry sig sällan om att ens genomläsa dem, när avtal slutas.
    Slutligen bör framhållas, att det nu är vida vanligare än i äldre tider att företagschefer och deras närmaste män ha förvärvat utbildning i ekonomiska och juridiska ämnen. Till handelshögskolorna går en elit av studenter och många av dem komma efter avlagd examen i tjänst hos de större företagen, där de ej sällan efter hand få en ledande ställning. För lägre befattningshavare, som ofta vid handelsskolor fått elementär undervisning i handelsrätt, anordnas inom många branscher fortbildningskurser och föredrag, som omfatta även juridik. Det ligger i sakens natur, att sådan utbildning gör näringslivets folk mer omdömesgillt även i rättsliga ting, och deras omdömesförmåga ökar, i motsats till vad många tro, förståelsen för den utbildade juristens medverkan, där den behöves.
    Det återstår trots den ovan antydda utvecklingen givetvis ett avsevärt antal affärstvister, som kräva rättsligt avgörande, och därmed är jag framme vid ämnets huvudfråga: huru lösas de?

 

492 BERTIL AHRNBORG.I sakens natur ligger, att svaret måste formuleras mer eller mindre vagt och med reservation för den begränsade överblick, som står en enskild person till buds. Men några allmänna synpunkter torde utan större risk för misstag kunna angivas.
    Såväl advokaternas som allmänhetens ställning till rättegången som ett medel att lösa affärstvister har undergått en radikal förändring. Många av de äldre advokaterna betraktade rättegången, visserligen i regel skött från skrivbordet, som en av sina viktigaste arbetsuppgifter, de voro fjärran från »akkordens aand», som Ibsen fördömer i »Brand», och begagnade gärna en kraftfull polemik i umgänget med motparter och deras ombud. En dylik uppfattning om processverksamhet som en viktig uppgift även inom affärsjuridikens område är alltjämt levande i sådana länder som Frankrike, England och U. S. A. Det framgår av vad jag ovan sagt, att denna inställning däremot är flertalet av de moderna, svenska affärsjuristerna främmande. För dem är problemet inför en tvist: hur uppnår jag säkrast det ekonomiskt bästa resultatet för min klient? Hänsyn till prestige, »principer», revanschlust och dylika känslobetonade motiv spela ej nu för tiden stor roll; en rättegång är alltför dyrbar för att av klokt folk användas för tillfredsställande av mer eller mindre primitiva instinkter. Affärsmännen ha tagit intryck av advokaternas inställning och efterhand övergått till en förnuftsbetonad uppfattning om rätta sättet att lösa sina tvister. Det betyder, att parterna och deras ombud med energi, uthållighet och god vilja arbeta på att uppnå förlikning i överensstämmelse med gällande rätt och billighet. På grund av denna positiva grundinställning till en fredlig lösning blir rättegång i de allra flesta fall onödig. Jag vill icke göra gällande, att denna utveckling, ehuru i stort sett naturlig och tillfredsställande, uteslutande är av godo för advokatkårens del. Processverksamheten är en utmärkt utbildning i mångahanda färdigheter och en uppfostran till gott och säkert uppträdande både inför och utom rätta. Den ger också en träning i juridiskt tänkande och problemlösning, som rådgivningen och kontraktsförfattandet icke skänka; även om problemen finnas där också, ställas de sällan på sin spets och man får i allmänhet icke veta om man löst dem rätt eller ej.
    Alternativet till rättegång 0111 den tvist, som ej kan lösas i godo, är skiljedom, och det är väl känt, alt den i stor utsträckning blivit ultima ratio i affärstvister. Skiljedomen har flera på-

 

RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM VID AFFÄRSTVISTER. 493tagliga företräden framför rättegången: den är frigjord från de flesta av rättegångens betungande formföreskrifter, den är snabb och den kan, om framstående jurister anlitas som skiljemän, ges en säkerhet som ej väsentligt understiger rättegångens, i synnerhet sedan möjlighet till fullföljd till högsta domstolen i flertalet rättegångar avskurits. Skiljedomen är visserligen icke billig, eftersom parterna utom sina egna kostnader måste betala skiljemännens arvoden, men denna kostnad kompenseras mer än väl av att det är ett förfarande i en instans. (Till en jämförelse med den nya processen återkommer jag nedan.) Mest av allt betyder det, att skiljedomen är snabb. Jag har ett intryck av att jurister, som äro mer eller mindre främmande för näringslivets förhållanden icke alltid rätt förstå betydelsen av att en affärstvist löses utan dröjsmål, ja, att säkerheten kan vara ett mindre intresse än snabbheten. Affärstvisterna gälla övervägande förhållanden mellan parter, som stå i kontinuerlig affärsförbindelse med varandra och vilja fortsätta att så göra. När de komma i meningsskiljaktighet om tillämpningen av ett avtal sker det ofta utan någon ovänskap — relationerna mellan större företag tendera för övrigt av naturliga skäl att bli rätt opersonliga — och vad de behöva är i främsta rummet att utan längre dröjsmål få veta, huru de skola reglera ett avsnitt av sina affärsförbindelser för att sedan kunna fortsätta dessa som förut. En snabb operation är liksom i sjukvården det bästa medlet att avlägsna ett ont, som eljest kan förvärras. Rättegången bar en olycklig benägenhet att fördjupa konflikter och skapa bestående motsättningar, vilket det är av vitalt intresse för affärsmän att undvika. Offentligheten i rättegång drager med sig prestigehänsyn och andra irrationella inflytanden, som kunna få djupgående skadeverkningar, samt leder ibland till avslöjande av viktiga affärshemligheter, allt i motsats till förfarandet vid skiljedom, som drager sekretessens slöja över förhandlingen.
    Den omfattning, som användningen av standardformulär fått i affärslivet, har i hög grad främjat skiljedomen såsom medel att lösa affärstvister, enär flertalet dylika formulär innehålla en skiljedomsklausul. Såsom exempel kunna nämnas »Allmänna leveransbestämmelser för den mekaniska verkstadsindustrien», Svenska Trävaruexportföreningens och Svenska Värme- och Sanitetstekniska föreningens avtalsformulär samt Svenska Teknologforeningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom

 

494 BERTIL AHRNBORG.husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken. Undantag från denna regel utgöra i allmänhet formulär till avtal inom områden, där tvingande rätt i större utsträckning kommer till tillämpning, såsom försäkringsavtal, hyresavtal och avbetalningskontrakt.
    Det förtjänar i detta sammanhang även nämnas, att avtal som äro av internationell karaktär, vanligen på grund av att kontrahenterna äro verksamma i skilda länder, numera ofta förses med skiljedomsklausul till undvikande av de internationellt privaträttsliga problem, som uppkomma vid domstolsförfarande, och vilkas lösning kan bli beroende på det slumpartade förhållande, i vilket land talan väckes. Den ofta svårlösta frågan vilket lands lag, som skall tillämpas på ett internationellt avtalsförhållande löses ej sällan genom överenskommelse i samband med införande av skiljedomsklausul.
    Det skall emellertid icke förnekas, att det i praktiken kan vara svårt att anordna ett skiljemannaförfarande, som lämnar tillfredsställande säkerhet för ett rättvist avgörande. Visserligen ha vi kommit ifrån den bedrövliga praxis i äldre tider, då parternas advokater, sedan förlikningsförsök misslyckats, upphöjdes till skiljemän och i realiteten fortsatte att plädera inför tredje skiljemannen, som ensam fick bära ansvaret att åstadkomma en riktig dom. Nu kräver god advokatsed, att även parternas skiljemän äro opartiska och obundna inför avgörandet. Med undantag för vissa skiljedomsinstitut har man också rätt allmänt kommit fram till den välgrundade uppfattningen, att alla skiljemännen böra vara jurister, och att den speciella sakkunskap, som tvistens bedömande kräver, bäst inhämtas utifrån, om möjligt genom skiljemännens försorg. Men det är icke lätt att finna skiljemän, som förena betydande rättsliga insikter med någon erfarenhet om det praktiska livets förhållanden, vilket senare är önskvärt åtminstone ifråga om de av parterna utsedda skiljemännen. Och det är ibland allra svårast att utse skiljemän, på vilkas oberoende omdöme man kan lita. Man kan känna farhåga för att en yngre jurist skall visa malplacerad vördnad för en äldre, kanske mer känd eller i högre ställning, eller inan är rädd för att ett stort och mäktigt företag skall imponera på en skiljeman och göra honom mer benägen att se välvilligt på dess argument. Sådant sker ju ofta omedvetet, vilket ej gör påverkbarheten mindre farlig. Många advokater beklaga i likhet med mig, att

 

RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM VID AFFÄRSTVISTER. 495justitieråden äro förbjudna att åtaga sig skiljemannauppdrag; de skulle med säkerhet bli mycket anlitade som tredje skiljeman till båtnad för den ekonomiskt mest betydelsefulla rättsskipningen. Det har också synts mig vara en brist i den nya rättegångsbalken, att den ej tillvaratagit processkommissionens förslag att medgiva prorogation till hovrätt. Härigenom kunde ett kvalificerat och snabbt förfarande hava ställts till näringslivets tjänst och bildat en motsvarighet till de handelsdomstolar, som finnas på vissa håll utomlands.1 Är det för övrigt nu uteslutet att få till stånd ett statligt skiljedomsinstitut, omhänderhaft av framstående jurister, som hava intresse för den egentliga handelsrätten?
    Man har anledning att fråga sig vilken inverkan den nya rättegångsordningen kan väntas få på affärstvisternas avgörande. Det torde delvis framgå av vad som ovan sagts, att den moderna processen ter sig ännu mindre lockande för företagarna än den äldre. Allt det som skrämmer bort affärsmannen från domstolen framträder nu i skärpt relief: offentligheten, som förr i avsevärd utsträckning neutraliserades av skriftligheten, kastar nu sitt strålkastarljus över den stora föreställning huvudförhandlingen är. I det drama, som utspelas på scenen, skall parten själv regelmässigt uppträda i en huvudroll, vars klimax nås i en utsaga under sanningsförsäkran. Avge båda parterna dylik utsaga måste följden ibland bli att den ene eller den andre eller båda (vardera av det motsatta lägret) misstänkas för att begå brott av menedskaraktär, ett förhållande som hittills huvudsakligen varit begränsat till faderskapsmål. Risken för uppkomsten av personliga motsättningar och blottande av affärshemligheter är betydligt större än i den äldre processen. Deltagandet i rättegången vållar affärsmannen ej blott psykiskt obehag, utan tager

 

    1 I processkommissionens betänkande (del I s. 123) göres följande beaktansvärda uttalande: »Beträffande tvistemålen synes det, med hänsyn till den roll dispositionsprincipen spelar vid deras behandling, i regel kunna få ankomma på parterna, om de vilja gå förbi underrätten och börja rättegången i hovrätten. I många tvistemål kan det för parterna vara av stor vikt, att deras sak avgöres med största möjliga skyndsamhet. Detta gäller särskilt i fråga om de talrikt förekommande handelstvisterna. Långsamheten i vår nuvarande rättsskipning har säkerligen varit en huvudorsak därtill, att dessa tvister på senare tiden i stor omfattning av parterna hänskjutits till skiljemäns avgörande. Vid en tvist av större betydelse är det ock sannolikt, att den vid underrätten förlorande parten kommer att fullfölja målet till hovrätten.» Till processkommissionens förslag i denna del anslöt sig Sveriges Advokatsamfund i sitt yttrande över betänkandet. (SOU 1927: 15 s. 288.) 

496 BERTIL AHRNBORG.också hans dyrbara tid i anspråk på ett sätt som han ej gärna finner skäligt. I synnerhet måste det vara svårt att till en förhandling få in ett antal strängt upptagna personer som parter, vittnen och sakkunniga, vilka måste stå till disposition en eller flera hela dagar.1
    Huruvida det nya förfarandet är snabbare än det äldre ifråga om behandling av handelstvister äi svårt att säga. Förberedelsen är ofta skriftlig och det brukar därvid gärna överlämnas åt parterna att bedöma, vilken tid de behöva härför. Även vid muntlig förberedelse visa domstolarna, särskilt i större mål, stor förståelse för parternas behov av tid för sin utredning. Den tidsfrist, som kräves innan huvudförhandling kan hållas, blir av olika anledningar i många fall rätt läng. Jag liar ett intryck av alt det ännu är för tidigt att bedöma, vilken omfattning uppskoven få i den nya processen, men att i varje fall någon större tidsvinst icke är att räkna med för affärstvisternas del i jämförelse med det äldre förfarandet.
    Slutligen har rättegångskostnaden stigit lill en sådan höjd, att den ensam verkar avhållande. Med hänsyn lill att en rättegång, som icke gäller bagateller, måste antagas bliva fullföljd åtminstone till hovrätt, där en större del av förfarandet upprepas, kan rättegångskostnaden efter min, visserligen begränsade erfarenhet, beräknas vara mer än dubbelt så stor som tidigare. Detta beror ej blott på att förfarandet till stor del upprepas i hovrätten, utan även på att advokatens medverkan i rättegången är mer krävande än förr. Det fordras, åtminstone i mer invecklade affärsmål, ett betydligt större och mer samlat arbete att förbereda muntlig sakframställning och plädering än att skriva skrifter. Advokaten har numera icke blott att anskaffa och framlägga utredningen i målet utan även e.i föredragandes krävande uppgift

 

    1 Jfr uttalande av Stockholms Handelskammare i den år 1950 utgivna broschyren »Rättsskipning utan rättegång»: »En mycket stor del av inom näringslivet uppkommande rättstvister hänskjutas för närvarande till skiljemän. Det är inte sannolikt, att processreformen medför någon ändring häri. Domstolsförfarandets offentlighet och parternas skyldighet att vid huvudförhandlingar infinna sig personligen i underrätt kommer säkerligen att avhålla många från att anlita det vanliga processförfarandet. Behovet av särskild sakkunskap vid avgörandet av affärstvister tillgodoses blott i alldeles speciella fall inom de allmänna domstolarna. Såvitt nu kan bedömas, kommer näringslivets önskemål om särskilda specialdomstolar för handels- och sjöfartsmål icke att förverkligas inorn överskådlig tid. Även med de moderniseringar som nu vidtagits, kommer säkerligen processförfarandet att dra ut på tiden och förorsaka parterna betydande kostnader». 

RÄTTEGÅNG OCH SKILJEDOM VID AFFÄRSTVISTER. 497att ordna och presentera denna utredning i sammanhängande, överskådlig och koncentrerad form. Förberedandet av förhör med vittnen är också betydligt mödosammare än på den tid, då skriftliga intyg lades till grund för förhöret. När huvudförhandlingen i ett större mål nalkas, tvingas advokaten att mer eller mindre avstänga sig från sin övriga verksamhet för att ägna sig åt denna uppgift. Blir det utöver hovrättsprocessen en huvudförhandling i högsta domstolen, stiger kostnaden ytterligare. Det är ett tungt ansvar en advokat påtager sig, när han tillråder sin huvudman att börja en rättegång, som kan leda till att denne får betala både sin egen och motpartens rättegångskostnad.
    Vad nu har sagts är icke avsett att vara en kritik mot den nya rättegångsordningen i och för sig; det faller utom ramen för denna uppsats att undersöka huru dess regler verka inom andra områden än affärslivets. Jag har från början hört till dem, som ansett en reform av vårt rättegångsväsen vara ett trängande behov och som därför med tacksamhet hälsade justilierådet Gärdes år 1931 såsom justitieminister tagna initiativ till en huvudsakligen till förfarandet begränsad rättegångsreform. Enighet råder säkert också om att det lagverk processlagberedningen under hans ledning åstadkommit i tekniskt och språkligt avseende hör till den bästa lagstiftning vi äga. Att advokatens medverkan i den nya processen icke blott är mer krävande än förr utan också mer intressant och för hans egen utbildning vida mer givande är obestridligt. Vad jag velat framhålla är, att det nya förfarandet enligt sakens natur d. v. s. med hänsyn till näringslivets intressen måste förstärka den tendens till affärstvisters avgörande utom rätta, som framträtt redan under den äldre rättegångsordningens tid.
    Man kan hysa delade meningar om huruvida det i och för sig är lyckligt eller olyckligt, att rättegångsordningen verkar därhän, alt ett flertal av affärstvisterna undandrages domstolarnas prövning. Det kan sägas ur allmän synpunkt vara ett gott, att domstolarna icke belastas med tvister; om processerna avtaga tyder det på att relationerna mellan medborgarna äro fridsamma. Ett rättegångsförfarande, som med hänsyn till arbete eller kostnader känns betungande, föranleder stridande parter att välja den magra förlikningen framför den feta processen. Häremot kan dock, enligt min mening, med än större fog framhållas, att om anledningen lill att en part avstår från rättegång är praktiska

 

    32 —50700U. Svensk Juristtidning 1950.

 

498 BERTIL AHRNBORG.svårigheter att utföra densamma, blir en förliknings resultat irrationellt; den starkare parten genomdriver då gärna en för sig förmånlig lösning på den svagares — och på rättvisans — bekostnad. Om vardera parten måste räkna med att den andre är i stånd att hänskjuta saken till rättslig prövning ökas sannolikbeten för att parternas advokater skola kunna utan rättegång avväga och genomföra ett materiellt riktigt avgörande. Av vad ovan sagts framgår, att man i vårt land huvudsakligen får lita till en ökad användning av skiljedomsinstitutet såsom ett lättillgängligt och effektivt medel att lösa affärstvister.