PARTSFÖRHÖR UNDER

SANNINGSFÖRSÄKRAN -

ETT ÖVERSKATTAT BEVISMEDEL?

 

AV

 

ADVOKATEN OLOF BEHM.

 

Framför mig ligga tre domar i två civilmål. Det ena, som handlagts och avgjorts både av underrätt och hovrätt, gällde en tvist mellan två personer, av vilka käranden påstod sig enligt ett muntligt avtal med svaranden hava samäganderätt jämte denne till en viss fastighet, varå svaranden ensam hade lagfart.

 

    Svaranden bestred, att någon samäganderätt eller något avtal om gemensam förvaltning av fastigheten träffats. Käranden uppgav, att det muntliga avtalet om denna samäganderätt slutits mellan parterna i samband med att de mer än tio år före rättegångens anhängiggörande gemensamt inköpt den då obebyggda tomten, varå de därefter på gemensam bekostnad byggt ett bostadshus. Som ett enligt kärandens uppfattning avgörande indicium på att köpet skett för båda parternas räkning anförde käranden, att han själv genom sin hustru erlagt den första, kontanta delen av handpenningen till säljaren, ett fastighetsbolag, som exploaterat det tomtområde, varå fastigheten var belägen.
    Båda parterna hördes inför underrätten under sanningsförsäkran rörande bl. a. omständigheterna vid köpet av tomten. Käranden försäkrade därvid, att han tillsammans med svaranden träffat köpeavtalet samt att kärandens hustru därvid erlagt ett kontant belopp som handpenning till säljaren. Svaranden bestred, även han vid förhör under sanningsförsäkran, att det tillgått så, som käranden uppgav. Han försäkrade, att ingen annan än han själv träffat det preliminära köpeavtalet med säljaren och till honom betalt handpenningen. Parterna uppgåvo samstämmigt, att en viss namngiven person förmedlat försäl jningen och varit närvarande vid det tillfälle, då handpenningen erlades.
    Vidare uppgav käranden under förhöret, att anledningen till att icke båda parterna gemensamt utan svaranden ensam skrivits för köpet var den, att förenämnde mäklare under förhandlingarna sagt, att käranden och hans hustru, som då båda voro i sextioårsåldern, varit för gamla

 

för att erhålla byggnadslån hos säljaren, vilket var den vanliga formen för finansiering av ett villabygge. Härom hörd yttrade svaranden, att det väl vore möjligt, att mäklaren sagt något dylikt, ehuru svaranden för sin del icke hade något minne av att ett sådant yttrande fällts. »De pratade så hemskt mycket, men ordalagen kommer jag inte ihåg. Jag lade inte direkt på minnet vad de sade.»
    Underrätten biföll kärandens talan. I domskälen refereras bl. a. uttryckligen vad käranden under sanningsförsäkran uppgivit om sin höga ålder såsom hinder för honom att jämte svaranden skrivas som köpare. Likaså refereras nyss citerade yttrande av svaranden, vilket yttrande i domskälen karakteriseras som »otillförlitligt».
    Svaranden anmälde och fullföljde vad emot domen.
    I hovrätten hördes på vadekärandens begäran som vittnen både mäklaren och den representant för fastighetsbolaget, som mottagit och kvitterat handpenningen. Den senare hade i många år representerat tomtbolaget vid exploatering av ifrågavarande område.
    Mäklaren, som var personligen bekant med båda parterna och som därför väl erinrade sig huru det tillgått vid tomtköpet, förklarade under vittnesförhöret bestämt, att frågan om vadesvarandens ålder icke vid tillfället varit på tal. Han sade sig f. ö. aldrig hava hört talas om att fastighetsbolaget haft någon åldersgräns för tomtspekulanter.
    Fastighetsbolagets representant erinrade sig visserligen icke huru det tillgått vid just denna försäljning men förklarade bestämt, att åldern för en spekulant på någon av bolagets tomter aldrig spelat någon roll för bolaget. Eftersom han själv ostridigt varit den, som för säljarens räkning ombesörjt ifrågavarande försäljning, kunde han sålunda försäkra, att det av vadesvaranden åberopade hindret för denne att i eget namn köpa tomten icke förelegat.
    Vadekärandens inför underrätten lämnade uppgift om vem av parterna som erlagt handpenningen vid det preliminära köpet bekräftades inför hovrätten av mäklaren.
    Hovrätten upphävde underrättens dom och ogillade vadesvarandens talan.

 

    Det andra målet angick klander av redovisning. Käranden hade till svaranden på sin tid överlämnat några tavlor till försäljning för kärandens räkning. Då käranden icke kunde förmå svaranden att inom skälig tid avgiva en sådan redovisning för vid försäljningen influtna medel, som käranden kunde godkänna, hänsköts tvisten till domstol, där käranden yrkade att utfå ett visst belopp utöver vad svaranden under hand före talans anhängiggörande erlagt.

 

    Svaranden hade i den klandrade redovisningen påfört käranden 1) 1.a. kostnaden för ramar till två av de försålda tavlorna med 300 kronor. Käranden hade i stämningsansökan uttryckligen påpekat, att han icke ville godkänna denna post, därest svaranden ej kunde förete verifika

 

tioner på beloppet. Svaranden uppgav under förberedelsen, att detta var honom omöjligt, enär han icke hade separata verifikationer på just dessa båda ramar. Käranden medgav då etthundra kronor men icke mera såsom i och för sig skälig ersättning för de båda ramarna.
    Svaranden anmälde som bevisning om parternas rättsförhållande överhuvudtaget (vilket även i övriga avseenden var tvistigt) förhör med sig själv under sanningsförsäkran. Under detta förhör försäkrade svaranden, att ramarna, som varit »handgjorda ramar, speciellt tillverkade för varje tavla, kostat minst trehundra kronor».
    I domskälen refererar underrätten ordagrant svarandens nu citerade förklaring och yttrar: »På grund härav finner häradsrätten svaranden vara berättigad till avdrag för ramarna med tillhopa 300 kronor». Kärandens talan bifölls i huvudsak, men svarandens påstådda utgift för de båda ramarna, 300 kronor, förklarades avdragsgill med hela det av svaranden uppgivna beloppet. Den enda bevisning om ramarnas värde, som av svaranden åberopats, var som synes hans egen försäkran.
    Svaranden anmälde vad. Käranden anmälde icke vad, men efter att ha fått kännedom om domskälen företog han en skyndsam utredning angående priset på ramarna. Det visade sig vara lätt att med biträde av sakkunniga konstatera, att ramarna sammanlagt icke kunnat kosta mera än ungefär 130 kronor. Tavlorna hade nämligen av svaranden sålts till två offentliga samlingar, där ramarna utan risk för förväxling kunde granskas och värderas av sakkunniga.
    Käranden ämnade med stöd av denna utredning enligt RB 50: 2 å sin sida fullfölja talan med yrkande om ändring av domen beträffande ifrågavarande motfordran men förhindrades att göra detta därigenom att svaranden underlät att fullfölja sin anmälda vadetalan. Underrättens dom vann sålunda laga kraft och svaranden fick på kärandens bekostnad gottskriva sig 300 kronor för ramar, som icke voro värda hälften.

 

    De flesta jurister med något intresse för rättsutvecklingen i vårt land torde ännu i friskt minne bevara debatterna kring processreformen om partsutsagan i civilmål såsom bevismedel. Partsutsagan under sanningsförsäkran, sanktionerad av ett allvarligt straffhot i händelse parten lämnar osanna uppgifter, var ett institut, som, sett mot bakgrunden av en lagstadgad rätt och skyldighet för domaren till fri bevisprövning, tedde sig som ett av de mest eftersträvansvärda målen för reformen av vårt rättegångsväsen. Så långt min erfarenhet sträcker sig har detta bevismedel också redan från första stund livligt anammats och tagits i anspråk omedelbart efter det den nya rättegångsbalken börjat tillämpas. Det förefaller som om utvecklingen redan visar en tendens i den riktningen, att partsutsagan under sanningsförsäkran slutligen blir ett bevismedel, som undantagslöst kommer att användas åtminstone i varje civilpro

 

cess, där parternas uppgifter om saksammanhanget i minsta mån avvika från varandra.¹
    Ifall min uppfattning om denna tendens är riktig, är det av vikt att med största uppmärksamhet följa utvecklingen och redan från början genom granskning av de enskilda fallen sökade gränser — om sådana finnas — inom vilka ifrågavarande bevismedel ur objektiva synpunkter kan anses vara värdefullt.
    Om man jämför de båda av mig härovan refererade fallen, så finner man, att de förete en bestämd och betydelsefull likhet. I målet om sin påstådda samäganderätt till svarandens fastighet uppgav käranden under sanningsförsäkran 1) att ett muntligt avtal härom före köpet träffats mellan parterna, 2) att detta avtal manifesterats därigenom att kärandens hustru — men icke svaranden — erlagt handpenningen, 3) att svaranden ensam kommit att skrivas för fastigheten av den anledningen att mäklaren under förhandlingarna påstått, att käranden vore för gammal att köpa tomten.
    Bevisskyldigheten för riktigheten av dessa tre uppgifter ålåg käranden. Att uppgiften om det muntliga avtalet icke kunde styrkas med andra bevismedel än partens egen sanningsförsäkran är icke anmärkningsvärt. Om ingen utom parterna kan äga kännedom om ett visst rättsfaktum, så är det tvärtom naturligt, att den part, som åberopar faktum, anmäler sin egen under sanningsförsäkran avgivna utsaga såsom enda bevisning. Annorlunda ställer det sig i med uppgiften nr 2, nämligen att kärandens hustru men icke svaranden erlagt handpenningen. Denna yttre konkreta omständighet var — som käranden i målet också gjorde gällande — ett betydelsefullt indicium på att uppgiften nr 1 var riktig. Men för styrkande av uppgiften nr 2 borde ju ett annat bevismedel också ha stått till kärandens förfogande än hans egen utsaga, nämligen vittnesförhör med mäklaren, som enligt kärandens uppgift varit närvarande då köpet skedde och handpenningen erlades. Detsamma gäller om uppgiften nr 3.

 

¹ Huruvida vid lagens tillkomst en så flitig användning av detta bevismedel verkligen var av lagstiftaren åsyftad är en fråga, som jag icke skall nu ingå på. Som lagen är skriven, gälla inga restriktioner. I motiven till 37: 1 skriver processlagberedningen: »Partsförhöret skall gälla faktiska omständigheter, som äro av vikt för avgörandet. Emellertid behöver detsamma icke begränsas till vissa närmare angivna fakta. Det kan avse hela det händelseförlopp, som är av betydelse i målet» (kurs. gjord här). 

Om mäklaren under förhandlingarna om tomtköpet sagt kuranden, att denne vid uppnådda sextio års ålder var för gammal för att godtagas som köpare, borde ju mäklaren kunna erinra sig ett sådant uttalande. Käranden — som f. ö. i målet hörde ett ovanligt stort antal vittnen — begärde icke vittnesförhör med mäklaren.
    I redovisningsmålet visste svaranden både genom stämningsansökans innehåll och genom de förberedande förhandlingarna, att käranden icke utan bevisning från svarandesidan om riktigheten ville godtaga uppgiften om priset på de två tavelramarna. Det hade i målet blivit ostridigt, att båda tavlorna sålts till två konstmuséer. Härav kunde envar draga den slutsatsen, att svaranden ju hade möjlighet att genom vittnen eller sakkunniga bevisa att ramarna voro av den kvalitet, som svaranden uppgav, nämligen »handgjorda, speciellt tillverkade för varje tavla» och därför värda det uppgivna priset. Även om man godtager svarandens visserligen i och för sig anmärkningsvärda uppgift, att det var omöjligt för honom att förete någon räkning eller något kvitto på ramkostnaden, så återstår den frågan, varför han icke åtminstone anskaffade ett eller flera vederhäftiga intyg. Hade sådana intyg anskaffats och före huvudförhandlingen företetts för käranden eller dennes ombud, så finnes intet skäl att antaga, att käranden efter granskning av intygsgivarnas sakkunskap och allmänna vederhäftighet skulle ha vidhållit sitt bestridande av posten ifråga. Någon särskild svårighet att med vittnen styrka skäligheten av det yrkade avdraget förelåg f. ö. icke heller. Ingendera av de båda städer, där de två konstverken voro utställda, låg på så stort avstånd från den plats, där underrätten hade sitt säte, att förhör med vittnen eller sakkunniga angående värdet av ramarna hade varit förenat med någon svårighet. Svaranden valde emellertid icke något av de båda andra bevismedel, som här hade kunnat ifrågakomma, nämligen vittnen eller sakkunniga. Han begärde endast förhör med sig själv under sanningsförsäkran.
    Likheten mellan de båda refererade fallen är, som synes, att käranden i samäganderättsmålet och svaranden i redovisningsmålet åberopade endast sina egna under sanningsförsäkran avgivna utsagor som bevisning om vissa faktiska förhållanden,

 

ehuru annan bevisning om dessa förhållanden i båda fallen kunnat förebringas.
    Kan man uppställa någon allmängiltig regel om bevisvärdet av partsutsagan i sådana fall som de nu angivna, d. v. s. då parten underlåter att anlita andra bevismedel, ehuru de stå honom till buds?
    Innan jag söker besvara denna fråga skall jag med utgångspunkt från advokatens erfarenhetsområde tillåta mig några allmänna reflexioner om värdet av partsutsagan såsom bevismedel. Jag erinrar då först därom att partsutsagan under straffansvar visserligen skall sedan förberedelsen är avslutad avgivas först och sålunda innan annan bevisning upptages. Men parten har innan han avgiver sin högtidliga försäkran konfronterats med motpartens alla mot hans yrkanden gjorda bestridanden och invändningar och med dennes relation av saksammanhanget. I allmänhet vet han också vad de blivande vittnesmålen komma att innehålla eller i varje fall vad motparten ämnar bevisa med sina vittnen. Men som regel är det icke ens då parterna först mötts inför domarbordet, som de å ömse sidor erhållit kunskap om sina skyldigheter i fråga om bevisningen. I de allra flesta fall har varje part redan vid den första fullständiga genomgången av fallet hos sin advokat fått klart för sig vad det är som måste bevisas i målet, därest han skall vinna en eventuell process. Om jag återvänder till mina båda exempel, så visste käranden i samäganderättsmålet långt innan han avgav sin högtidliga försäkran, att han måste kunna bevisa att han träffat ett avtal med svaranden om samäganderätt. Den redovisningsskyldige tavelförsäljaren visste likaledes långt före huvudförhandlingen, att han måste på ett eller annat sätt bevisa, att hans motfordran uppgick till 300 kronor, därest han skulle bli berättigad påföra käranden beloppet. När parten träder fram inför domarbordet har han vid försäkrans avgivande klart för sig, att hans framgång i processen är mer eller mindre direkt beroende av vad han kommer att säga. Ett vittne, som skall säga hela sanningen, kan trots sitt edsansvar befinna sig i en svår situation, då det gäller för honom att tala om allt han vet. Men motsvarande situation blir självfallet ännu mera pressande för parten själv. Det är icke säkert, att han alla gånger är medveten om straffansvaret och om sin skyldighet att tala sanning, men även om så

 

förhåller sig pressas han från ena hållet icke blott av sitt intresse för målets utgång utan även av vad han tidigare inför sin advokat och inför domstolen uppgivit och av vad advokaten med ledning av dessa uppgifter framlagt för domaren redan i stämningsansökan och därefter under förberedelsen. En domarregel säger: »Det man gärna ser, där vittnar och håller man gärna med». Bildlikt talat kan parten känna sig nödsakad till en kryssning mellan det egna nederlagets Scylla och straffhotets Charybdis. Härtill kommer, att det faktiskt finnes många människor som äro så övertygade om sin »moraliska» rätt, att de mer eller mindre medvetet i sin föreställning omforma verkligheten så att fakta icke skola komma i strid med det syfte de föresatt sig, nämligen realiserandet av denna sin rätt. Exempel på sådana »tillrättalägganden» av verkligheten genom förtigande eller förbigående av fakta eller genom dessas grupperande i skenbara kausalsammanhang eller i falska tidsföljder kan man finna även på andra områden av mänsklig samvaro. Det är tillräckligt att hänvisa till den offentliga debatten i politiska frågor. Då käranden i samäganderättsmålet försäkrade, att hans hustru erlagt handpenningen med 100 eller 150 kronor, så var detta en faktisk uppgift, vilken måste ha tett sig för domaren som ett påtagligt indicium vari på kärandens uppgift om parternas rättsförhållande. Senare visade det sig, att kärandens hustru visserligen lämnat mäklaren 150 kronor — men detta hade skett i ett helt annat sammanhang långt efter det fastighetsköpet var fullbordat. Det är möjligt, att käranden var i godtro, då han under straffansvar lämnade denna och andra uppgifter till styrkande av att rättsförhållandet mellan honom och svaranden var sådant, som det stod i stämningsansökan. God tro i dessa sammanhang är beroende icke endast på minnet av faktiska händelser och iakttagelser m. m. utan i hög grad även av vederbörandes intelligensnivå och omdömesförmåga. Men framför allt måste hänsyn tagas till processens betydelse för parten. Som jag redan framhållit, kan detta gälla även om vittnet men givetvis alltid och i högre grad om parten själv.
    I samäganderättsmålet lät sig domaren övertyga av kärandepartens försäkran, att ett samäganderättsavtal blivit träffat med svaranden, men bland domskälen redovisades på denna punkt även svarandens utsaga, vilken på domaren hade gjort ett otill

 

förlitligt intryck. Frågan om anledningen till att käranden icke inkallat mäklaren bland sina många andra vittnen framställdes däremot aldrig till käranden vare sig av kärandens ombud eller från svarandesidan. Det är möjligt, att detta var en försummelse åtminstone från svarandesidan, men då man icke vet huru käranden skulle ha besvarat en sådan fråga är det icke lönt att försöka konstruera förloppet av rättegången, därest frågan framställts. Att svaranden själv underlät att inkalla mäklaren och fastighetsbolagets disponent som vittnen berodde helt enkelt därpå, att han icke räknade med att kärandens egen berättelse om hur det tillgått vid fastighetsköpet skulle tillmätas det bevisvärde, som senare visade sig bli fallet. Svaranden själv var, som av domskälen framgår, ganska försiktig i sina uppgifter om vad som förekommit under förhandlingarna om tomtköpet. Denna försiktighet lades honom till last såsom ett indicium på otillförlitlighet och denna otillförlitlighet gottskrevs käranden vid den slutliga prövningen av bevisningen.
    I redovisningsmålet godtogs däremot svarandens egen försäkran om en kvittningsgill motfordran såsom full bevisning om denna fordran. I detta mål var det uppenbart, utan att någon framställde en fråga härom, att svaranden hade haft möjlighet att under förberedelsen anmäla vittnen eller sakkunniga för styrkande av sin påstådda motfordran.
    Om jag nu återgår till den fråga, som jag här ovan framställt, vågar jag besvara den på följande sätt: Om en part vill styrka ett visst relevant faktum eller rättsförhållande genom sin försäkran under sanningsplikt men underlåter att använda annan till buds stående bevisning om samma faktum eller förhållande, så måste en sådan underlåtenhet tillmätas betydelse vid uppskattningen av partsutsagans bevisvärde. Det synes mig, att en viss grad av presumption mot tilltron till partsutsagan i sådana fall är påkallad. I ett civilmål torde domaren sakna möjlighet att på eget initiativ genom frågor till parten skaffa sig kunskap om anledningen till att parten icke anlitar även annan bevisning. Därest de båda av mig här ovan refererade fallen skulle vara allmängiltiga vid bedömande av den betydelse, som partsutsagan enligt nya RB redan fått eller tenderar att få, så fruktar jag, att utvecklingen är inne på en farlig väg. Om ett av parten framställt påstående om existensen av ett av motparten bestritt re

 

levant faktum med stöd av den förres sanningsförsäkran regelmässigt skulle godtagas t. o. m. i sådana fall, då annan bevisning borde stå till buds, då skönjes ett tillstånd, som jag för min del skulle vilja karakterisera med uttrycket »ur askan i elden». Den legala regeln att två samstämmiga vittnen voro fullt bevis fick i praktiken många gånger ur materiell synpunkt beklagliga konsekvenser. Detta berodde på de allmänt kända brister, som ofta vidlåda ett vittnesmål. Men vad som gällde och alltjämt gäller om vittnesmålen är i ännu högre grad giltigt beträffande partens egen utsaga. Före nya RB:s införande var domaren vid prövningen av vittnenas utsagor i viss mån bunden av lagens positiva bestämmelse. Vid tillämpningen av den nya ordningen med fri bevisprövning synes det mig vara viktigt, att betoningen icke i så hög grad lägges på friheten, att man glömmer att det dock alltjämt är fråga om en verklig prövning.
    Jag har i det föregående redan erinrat om att det icke alltid är givet, att parten, då han avgiver sin högtidliga försäkran, verkligen har klart för sig det straffansvar, under vilket han står i begrepp att tala och besvara till honom framställda frågor. I den försäkran han avgivit är det troligen orden »på heder och samvete», som närmast och starkast påverka hans föreställning om betydelsen av den avgivna försäkran. »Heder» och »samvete» äro relativa begrepp. Om parten anser sig ha den moraliska rätten helt och hållet på sin sida, så anpassar han mer eller mindre avsiktligt sakframställningen därefter, men — och detta är det i sammanhanget viktigaste — han är icke alltid på det klara med att osannfärdiga uppgifter kunna under vissa förutsättningar få urbota straff till följd. Jag har redan i åtskilliga fall kunnat konstatera, att den erinran om vikten av den avlagda försäkran, som parten enligt 37:3 skall erhålla innan förhöret börjar, i praktiken fått den rudimentära form, som vi så väl känna igen från vittnesförhören: »Enligt lagens föreskrift erinras etc.». Denna form för erinran om partens ansvar synes mig icke vara tillräcklig. Den är knappast mera än försvarlig när det gäller vittneseden, men därvidlag gäller dock att meneden är känd för alla som ett grovt brott med svåra straf f påföljder. Att partens berättelse efter avlagd sanningsförsäkran avgives under ett allvarligt straffhot är däremot föga känt utanför juristernas egen krets. Detta beror väl

 

till stor del på att institutet ännu är nytt. Men i många fall måste man också räkna med en hos menige man djupt rotad föreställning om processen såsom ett slags hasardspel, där den knepigaste spelaren har den största utsikten att vinna.
    Till belysning av vad jag nu senast framhållit om betydelsen av erinran enligt 37: 3 vill jag berätta en episod, som jag i början av min advokatbana bevittnade.

 

    Det gällde ett faderskapsmål, som skulle avgöras efter edgång. Av någon anledning hade eden anförtrotts åt svaranden, men häradsrätten hade samtidigt beslutat hänvisa honom till hans själasörjare för undervisning om edens vikt innan han erhöll tillfälle avlägga eden. Då målet på den utsatta dagen för edgången påropades, inställde sig svaranden medförande ett bevis från pastorn om erhållen undervisning. Han sade sig på ordförandens fråga också beredd att nu avlägga eden. Den unge notarie som satt som ordförande läste prästbeviset och frågade därefter svaranden: »Nå, vad sade prästen om eden?» Efter en stunds tystnad kom svaret: »Han sade, att det är synd att ljuga.» »Sade han inte något mera?» — På denna fråga kom intet svar. Det blev ganska tyst i tingssalen, när ordföranden slutligen frågade: »Sade inte pastorn, att man kan få fängelse om man begär mened?» Efter lång tystnad kom svaret: »Jaa, det får väl vara då.» Det blev ingen edgång.

 

    Med detta har jag naturligtvis icke velat säga, att part skall över hövan skrämmas eller pressas med straffhotet — men domaren skall tillse, att parten verkligen vet »vikten därav», att han berättar hela sanningen. Domaren fullgör endast sin lagliga skyldighet när han undervisar parten härom och lagens uttryck »erinre» kan icke anses vara en formföreskrift.