LITTERATUR. 

 

LARS WELAMSON. Om brottmålsdomens rättskraft. Akad. avh. Sthm 1949. Nordiska bokhandeln. 284 s. Kr. 16.00.

    I den processrättsliga litteraturen har rättskraftens problem ofta varit föremål för ingående vetenskaplig undersökning. Väsentligen har man dock därvid upphållit sig vid civildomens rättskraft. T. o. m. den eljest rätt fattiga svenska juridiska litteraturen har under de senaste två decennierna berikats med fyra arbeten, som i monografisk form behandla domen i tvistemål. Brottmålsdomens rättskraft har däremot i såväl utländsk som svensk doktrin blivit föremål för en mera styvmoderlig behandling. Huvudsakligen ha dithörande problem dryftats mer eller mindre översiktligt i handböcker och läroböcker i straffprocessrätt eller i förbigående beaktats i framställningar av den straffrättsliga konkurrensläran För svensk rätts del har nu denna lucka i litteraturen på ett förnämligt sätt fyllts genom författarens avhandling. Denna intager en särställning även i så måtto att den är det första monografiska arbete i processrätt, som sett dagen i detta land efter ikraftträdandet av den nya rättegångsbalken.
    Avhandlingen är uppdelad i en inledning och två huvudavdelningar. I inledningen bestämmer förf. utgångspunkterna för sin undersökning genom att närmare precisera rättskraftsbegreppet i brottmål och ge en översikt över reglerna om brottmålsdomens rättskraft i positiv svensk rätt. I samband därmed behandlas frågan huruvida brottmålsdomen liksom domen i tvistemål har såväl en positiv som en negativ rättskraftsfunktion. Med utgångspunkt i några tämligen dunkla uttalanden i förarbetena till RB visar förf., att någon positiv rättskraftsfunktion numera icke kan antagas tillkomma domen i brottmål annat än i ett fåtal mycket speciella fall (t. ex. i mål rörande ansvar för ärekränkning). Denna slutsats är av stor betydelse för den fortsatta undersökningen. Den medför nämligen, att förf. kan koncentrera sin undersökning i avhandlingens båda huvudavdelningar till brottmålsdomens negativa funktion, d. v. s. det förhållandet att domen utgör rättegångshinder vid nytt åtal för samma gärning.
    I avdelning I dryftas vissa grundläggande frågor rörande domens negativa funktion. En mera fristående ställning intaga därvid en undersökning av huru forumregler och regler om åklagares och målsägandes åtalsrätt påverka rättskraftsfrågornas lösning (kap. 6) samt en översikt över rättskraft i brottmål i utländsk rätt (kap. 8). Största delen av denna avdelning ägnas emellertid åt rättskraftslärans viktigaste problem, nämligen frågan när identitet skall anses föreligga mellan det

 

52 HANS THORNSTEDT.förfarande, som redan blivit föremål för dom, och det som beskrives i det nya åtalet. Denna fråga är mycket svår att besvara när en avvikelse i något hänseende föreligger mellan de båda förfarandena, och föga ledning gives därvidlag av RB:s stadgande om rättskraft i brottmål, 30: 9. Detta lagrum föreskriver nämligen blott, att domstolen skall avvisa åtal för en gärning, som redan prövats genom lagakraftvunnen dom. Ej heller förarbetena till RB eller rättspraxis lämna någon nämnvärd hjälp till identitetsspörsmålets besvarande. Förf. har därför hänvisats till att begagna den rättspolitiska grunden för rättskraftsinstitutet såsom i det närmaste exklusivt tolkningsdatum. Hans arbete har härigenom blivit ett intressant försök att tillämpa en renodlad teleologisk metod på ett centralt processrättsligt ämne.
    Innan förf. kan övergå till identitetsfrågan, måste han behandla vissa preliminära frågor. Hans framställning får därvid ofta karaktären av exposéer, som ha betydelse även för lösningen av rättsteoretiska eller praktiskt-processuella spörsmål, som icke ha omedelbart samband med rättskraften. I kap. 4 fastställer förf. vissa terminologiska utgångspunkter för sin följande undersökning och behandlar därvid de i rättskraftsläran viktiga begreppen »gärning», »handling» och »brott». Följande kapitel, kap. 5, är ägnat åt en jämförelse mellan 30: 9 RB och några andra lagrum i RB, vilka liksom 30: 9 innehålla termen »gärning», nämligen stadgandet om litispendens i 45: 1 st. 3, regeln i 45: 5 st. 3 om åklagarens rätt att utan domstolens medgivande av taleändring justera sitt åtal genom att »beträffande samma gärning» inskränka sin talan eller åberopa nytt lagrum eller ny omständighet samt bestämmelsen i 30: 3, som begränsar domstolens prövningsrätt till den gärning, för vilken talan om ansvar förts. Förf. visar här på ett övertygande sätt, att ordet »gärning» med hänsyn till de skilda syften, som bära upp dessa stadganden, icke har samma innebörd i dem alla. Av vikt för lösningen av rättskraftsproblemen är att ordet »gärning» bör givas samma omfattning i 30: 9 och 45: 5 st. 3 men en i förhållande därtill mera inskränkt omfattning i 30: 3, d. v. s. att gränsen för rättskraften bör sammanfalla med gränsen förklagarensrätt till åtals justering men vara mera vidsträckt ängränsen för domstolens prövningsrätt. Rättskraft kan sålunda enligt förf. omfatta en handling eller ett handlingsmoment, som domstolen icke prövat eller ens varit berättigad att pröva, om blott åklagaren kunnat justera sitt åtal till att avse även dessa fakta.
    En viktig utgångspunkt för författarens framställning bildar hans undersökning i kap. 1 av den praktiska funktionen hos avvisningsregeln i 30:9 RB. Förf. utgår från ett konstaterande av att tillämpningen av denna regel alltid innebär en förmån för den tilltalade. Med hänsyn därtill är enligt förf. det enda intresse, som talar mot upprätthållande av denna regel, intresset av straffrättsskipningens effektivitet, vilket definieras (s. 46) såsom intresset av »dels att en rättegång i brottmål leder till fastställande av vem som förövat den åtalade gärningen, dels ock att gärningsmannen, då icke någon särskild straffrihetsgrund föreligger, ådömes en till sin art och intensitet lämplig reaktion». Denna

 

ANM. AV L. WELAMSON: BROTTMÅLSDOMENS RÄTTSKRAFT. 53formulering synes emellertid icke till fullo täcka de synpunkter, som tala emot en (felaktig) brottmålsdoms orubblighet. Straffrättsskipningens huvudsyfte är ju att förverkliga den materiella straffrätten, och detta syfte förfelas, så snart de straffrättsliga reglerna icke tillämpas riktigt, även om felaktigheten icke har avseende på gärningsmannens identitet eller reaktionens art och intensitet. Så t. ex. är det av ett visst intresse, att ett avdömt brott får en korrekt rubricering. Detta är av betydelse icke blott för rättsstatistiska ändamål utan också av mera omedelbara kriminalpolitiska skäl, eftersom lagstiftaren i den nyare strafflagstiftningen givit brotten olika benämningar i medvetet syfte att därigenom öka domens pedagogiska verkan på allmänheten. Det skall villigt erkännas, att detta intresse av att strafflagstiftningen i alla detaljer tillämpas korrekt icke väger alltför tungt i jämförelse med de skäl, som tala för domens orubblighet. Förf. borde dock icke ha förbigått det helt med tystnad. För avvisningsregeln talar enligt förf. ett komplex av intressen; bland dessa framhäves särskilt betydelsen av trygghet för den som varit tilltalad i ett brottmål att saken är utagerad i och med att han frikänts eller undergått det ådömda straffet (s. 49 ff.). Förf. anser det väl motiverat, att avvisning sker även i fall, där det står klart, att den tilltalade i den tidigare processen kommit för lindrigt undan, enär en sådan regel enligt förf. medför, att varje tilltalad skall kunna förlita sig på att hans dom är slutgiltig »och att han sålunda kan inrätta sig i samhällslivet utan att behöva frukta, att hans en gång bedömda förfarande på nytt bringas under domstols prövning» (s. 52). Det vill synas som om förf. något onyanserat betonar vikten av hänsyn till den tilltalades trygghet. I 1 kap. av Tjänstekvinnans son berättar Strindberg, att han som barn kände sig djupt kränkt, om hans bröders fel blevo ostraffade. Människor i allmänhet sakna väl Strindbergs överkänsliga och paranoida inställning, men man torde icke kunna förneka, att allmänheten skulle förlora sitt förtroende för rättsskipningen, om det ofta skulle hända att man icke på nytt kunde få taga upp ett mål, vari en person med orätt frikänts från ett grovt brott eller felaktigt sluppit undan med en mycket lindrig påföljd för ett sådant brott. Däremot skulle det säkerligen för allmänheten framstå som ett uttryck för en stelbent byråkrati, om en lindrig förseelse bleve föremål för ny rättegång på grund av att gärningsmannen felaktigt frikänts eller erhållit för lågt straff. Vid utformandet av resningsreglerna har också lagstiftaren — vilket förf. naturligtvis icke förbisett — beaktat, att läget är olika i fråga om grövre och lindrigare brott.
    Stor vikt lägger förf. vidare vid en annan synpunkt, nämligen att avvisningsregeln utgör ett viktigt incitament för åklagare och målsägande att sörja för grundlig och tillfredsställande utredning i brottmål, därigenom att den åtalande parten från början får klart för sig att en dom, som blir felaktig på grund av bristfällig utredning, icke kan korrigeras genom ett nytt åtal för samma sak. Ett visst berättigande har naturligtvis denna synpunkt, men den synes icke böra tillerkännas alltför stor betydelse vad åklagarkåren beträffar. Åklagarna animeras säkerligen till

 

54 HANS THORNSTEDT.energisk och uttömmande brottsutredning mera genom fruktan för minskat anseende hos kolleger och domstolsledamöter, klander av överordnade, utebliven befordran eller ämbetsstraff än av regeln om domens rättskraft. Vidare torde det sällan inträffa, att en åklagare (allraminst om han är mindre energisk) utan tvingande skäl skulle vilja återupptaga utredningen i ett mål, som avförts ur hans diarium såsom avdömt genom lagakraftägande dom, något som förf. tydligen räknar med som ett praktiskt fall.
    Ett stöd för sin uppfattning att intresset av trygghet för den tilltalade väger mycket tungt, söker förf. påvisa i kap. 2 genom en i och för sig intressant, ehuru koncentrerad historisk översikt över orubblighetsprincipens utveckling i brottmål i utländsk och svensk rätt. Han anser sig därvid kunna konstatera, att en klar parallellism föreligger mellan genomförandet av principen om brottmålsdomens orubblighet och valet mellan inkvisitorisk och ackusatorisk princip såsom ledande grundsats för brottmålsförfarandet. Häri synes förf. finna ett djupare, inre sammanhang, eftersom han hävdar att den tilltalades trygghetsintresse numera bör tillerkännas större betydelse än före 1948 i förhållande till intresset av rättsskipningens effektivitet, på grund av att den svenska processrätten först i och med ikraftträdandet av RB tagit steget fullt ut från inkvisitorisk till ackusatorisk rättegångsform. Man synes emellertid i brist på uttryckliga uttalanden i lagtext eller motiv böra iakttaga stor försiktighet med att tillerkänna en sådan parallellism alltför stor betydelse vid tolkningen av 30: 9 RB.
    Förf. bygger emellertid icke endast på allmänna resonemang; för bestämmande av rättskraftens omfattning söker han ledning också i föreskrifterna i 58: 3 RB om resning till den tilltalades nackdel och de ändamålsavvägningar, som ligga bakom detta stadgande.
    För detta utnyttjande av resningsreglerna har förf. utbildat en metod, som veterligen icke tidigare utnyttjats med full konsekvens. Hans tankegång är följande: Tillämpningsområdena för 58: 3 och 30: 9 RB måste sammanfalla, eftersom å ena sidan resningsregeln endast kan avse rättskraftigt avgjorda förfaranden — föreligger icke rättskraft, kan ju nytt åtal ske — och å andra sidan resning kan beviljas beträffande alla rättskraftigt avgjorda förfaranden under förutsättning, naturligtvis, att i det konkreta fallet resningsförutsättningarna äro uppfyllda. Eftersom 30: 9 RB ger ringa ledning för bestämmandet av gränserna för detta område, bör man i stället genom en analys av resningsregeln fastställa det gemensamma tillämpningsområdets omfattning. I kap. 5, där förf. närmare utvecklar sin uppfattning om betydelsen av resningsregeln för avvisningsregelns tolkning, analyserar förf. även de olika resningsförutsättningarna enligt nämnda lagrum.
    Föreskriften att resning kan meddelas, blott om å det påstådda brottet kan följa straffarbete, och — därest den tidigare domen var fällande — dessutom det nya ansvarsyrkandet skulle medföra tillämpning av en väsentligt strängare straffbestämmelse, anser förf. med all rätt giva uttryck åt en avvägning mellan å ena sidan intresset av straffsanktio-

 

ANM. AV L. WELAMSON: BROTTMÅLSDOMENS RÄTTSKRAFT. 55nens effektivitet och å andra sidan intresset av den tilltalades trygghet. Den bakomliggande synpunkten — av förf. benämnd straffmåttsynpunkten — går enligt förf. ut på att det allmänna intresset av ett brott beivras icke är så starkt, att det påkallar omprövning av ett felaktigt frikännande eller av en dom på ett alltför lindrigt straff, med mindre den straffkvantitet, som den tilltalade eventuellt undgår, om domen blir bestående, är någorlunda betydande. Måhända täcker denna formulering icke helt och hållet bestämmelsens syfte. Stadgandet torde nämligen även vara ett uttryck för tanken, att en alltför lindrig dom av hänsyn till allmänhetens reaktion måste revideras, när det rör sig om ett relativt grovt brott, medan resning icke är påkallad ifråga om lindriga brott, d. v. s. brott, som icke kunna förskylla strängare straff än böter eller fängelse.
    Stor vikt lägger förf. på den i 58: 3 st. 2 RB stadgade förutsättning för resning jämlikt paragrafens st. 1 p. 2, som innebär, att den resningssökande parten skall göra sannolikt, att han icke tidigare kunnat åberopa omständighet eller bevis, varpå resningsansökningen grundas, eller att han har giltig ursäkt för denna sin underlåtenhet. Denna förutsättning är ett uttryck för det av förf. starkt framhävda syftet hos avvisningsregeln att utgöra incitament för åklagare eller målsägare att driva utredningen med omsorg och energi.
    Förf. behandlar icke de resningsförutsättningar, som föreskrivas i 1 p. av 58: 3 st. 1 RB. Enligt detta lagrum kan resning till nackdel för den tilltalade beviljas, om han frikänts eller brottet hänförts under en väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas och till detta resultat kan antagas ha medverkat, att ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller ombud, ställföreträdare eller försvarare gjort sig skyldig till brottsligt förfarande med avseende å målet eller att falsk bevisning framlagts. Dessa resningsförutsättningar synas utgöra tämligen viktiga inskränkningar i den tilltalades trygghetsintresse, i synnerhet som det avsedda brottsliga förfarandet av domstolspersonal eller åklagare icke behöver vara allvarligare än tjänstefel enligt 25: 4 SL. Särskilt betydelsefullt är att lagrummet synes medgiva resning på grund av att åklagaren gjort sig skyldig till en processföring till den tilltalades nackdel, som är straffbar enligt 25: 1 eller 4 SL. Sålunda torde även bristande omsorg eller energi hos åklagaren under vissa förutsättningar leda till resning, vilket ju begränsar räckvidden av nyssnämnda regel i 58: 3 st. 2 RB. Det förtjänar emellertid påpekas, att författarens underlåtenhet att uppmärksamma betydelsen av 58:3 st l p. 1 RB i stort sett icke inverkat menligt på hans följande undersökning av avvisningsregelns räckvidd. Den torde dock ha bidragit till att han, såsom redan antytts, något överdrivit vikten av trygghet för den tilltalade och underskattat betydelsen av straffrättsskipningens effektivitet. Å andra sidan bliva vissa av författarens slutsatser rörande avvisningsregelns omfattning lättare att acceptera, om man håller i minnet, att resning är möjlig i större utsträckning än som framgår av författarens framställning, t. ex. vid kollusion mellan åklagare och tilltalad.

 

56 HANS THORNSTEDT.    I avdelning II söker förf. verifiera de hypoteser om identitetsproblemets lösning, som han framlagt i avd. I. På grundval av sin nyss antydda uppfattning om resningsregelns betydelse genomför han sin undersökning på så sätt att han klassificerar och systematiserar olika situationer, i vilka upptäckten av nya omständigheter kan antagas motivera ett krav på omprövning av en lagakraftvunnen dom, och överväger om varje särskild typ av dylika avvikelser skall anses falla inom området för res judicata med hänsyn till de ändamålssynpunkter, som motivera resningsregeln. Ett viktigt led i denna undersökning blir en jämförelse mellan dessa avvikelsesituationer var för sig och sådana fall, där endast ny bevisning tillkommit och där enligt ordalydelsen av 58: 3 RB res judicata otvivelaktigt måste anses vara för handen. I båda dessa fall föreligga domar, som man vill ha ändrade genom ny rättegång. I det ena fallet är anledningen till denna önskan, att ny bevisning tillkommit som medför att riktigheten av den första domen kan ifrågasättas. I det andra fallet är det tillkomsten av nya omständigheter, d. v. s. nya rättsfakta, som motiverar kravet på omprövning av den första domen. Skall nu, frågar förf., denna olikhet anses vara så betydande, att i det första fallet ändring kan ske endast efter resning, medan i det andra fallet ändring kan äga rum helt enkelt genom ett nytt åtal?
    Vid besvarandet av denna fråga tillämpar förf. klart och konsekvent de värderingar, som han funnit bestämma resningsreglernas utformning, och han visar i sin analys av de olika avvikelsesituationerna stor förtrogenhet med den materiella straffrättens regler. Värdet av hans framställning ökas därigenom att han beträffande varje typ av avvikelser beaktar svensk doktrin och rättspraxis från äldre rättegångsbalkens giltighetstid samt utländsk rätt. Väsentligen genom sin önskan att genomföra en konsekvent tillämpning av lagstiftarens värderingar, sådana förf. med stöd av lagtexten uppfattat dem, kommer han att utsträcka rättskraftreglernas tillämpningsområde längre än doktrin och praxis hittills gjort och även längre än som avsetts i motiven till RB. Hans resultat stå dock i relativt god överensstämmelse med vad som gäller i utländska rättsordningar, även i sådana där man t. o. m. saknar möjlighet att medgiva resning till den tilltalades nackdel. Det kan här icke komma ifråga att närmare referera författarens uppdelning av olika avvikelsesituationer och hans uppfattning rörande rättskraftens omfattning i dem. Av intresse är emellertid att konstatera, att förf. antager res judicata vid avvikelse med hänsyn till det subjektiva momentet, så att t. ex. en dom för vållande till annans död utesluter nytt åtal mot den tilltalade för mord av den avlidne. Över huvud antager förf. res judicata vid alla avvikelser, som hänföra sig till en enstaka handling, vare sig avvikelsen framträder som en komplettering av det redan avdömda förfarandet eller som ett alternativ till något moment däri (kap. 12). Då flera självständiga brottsliga handlingar föreligga, anser emellertid förf. att en dom över en handling i regel icke medför, att res judicata föreligger beträffande den eller de andra handlingarna. Han uttrycker dock sympati för att rättskraften skall sträcka sig

 

ANM. AV L. WELAMSON: BROTTMÅLSDOMENS RÄTTSKRAFT. 57till samtliga handlingar, när ett visst rättsligt samband föreligger mellan dem, t. ex. vid lagkonkurrens eller vid s. k. kollektivdelikt, såsom gårdfarihandel eller obehörigt utövande av läkarkonsten (kap. 13). Särskilt intresse tilldrager sig författarens behandling av res judicata vid s. k. avbrottsstadganden, d. v. s. sådana inom specialstraffrätten förekommande regler, som innebära, att då en tilltalad fortsätter sitt brottsliga förfarande, såsom särskilt brott skall anses vad den tilltalade förbrutit före varje åtal (s. 225 ff.). Sammanfattningsvis kan med användande av konkurrenslärans terminologi sägas, att förf. antager res judicata vid avvikelser som innebära ideell brottskonkurrens, sådan reell brottskonkurrens, vid vilken någon del av handlingsförloppet är gemensam för de olika brotten, samt lagkonkurrens, medan han däremot anser, att dom över ett brott icke medför res judicata beträffande ett därmed reellt konkurrerande brott, som icke har någon del av handlingsförloppet gemensamt med det tidigare dömda.
    Författarens tillvägagångssätt kan måhända synas främmande för den som vant sig att betrakta resningsreglerna såsom sekundära i förhållande till reglerna om rättskraft. Om man emellertid vill ernå konsekventa lösningar av problemet om rättskraftens omfattning i olika avvikelsesituationer och undgå att hamna i mer eller mindre godtyckliga, skönsmässiga avgöranden från fall till fall, synes det med den utformning som stadgandet om rättskraft fått i RB vara nödvändigt att angripa hithörande frågor medelst den metod som förf. använder.
    Däremot synes man kunna rikta den anmärkningen mot förf., att han endast analyserat avvikelsesituationer, i vilka han finner, att res judicata bör föreligga. För att helt kunna övertyga läsaren om riktigheten av sina resultat borde förf. ha ingående behandlat även några situationer, där de värderingar, som kunna utläsas ur resningsregeln, klart tala emot res judicata, och konfronterat dessa fall med dem, där han finner dessa värderingar tala för res judicata.
    De invändningar, som här på några punkter riktats mot avhandlingen, väga dock lätt i betraktande av dess obestridligen stora förtjänster. Dess stil är klar, livfull och energisk, och den är skriven på ett sätt, som väcker och vidmakthåller intresset för dess problem. Förf. vinnlägger sig också om att göra det lätt för läsaren att följa hans framställning av de icke sällan komplicerade situationer, som han har att behandla. Arbetet utmärkes av stor tankeskärpa, teoretiskt skarpsinne och fantasi, och undersökningen genomföres med osedvanlig energi och djärvhet och med en stark känsla för rättslivets krav på konsekvens i regelsystemet. Författarens resultat äro i många avseenden praktiskt värdefulla, ehuru man kanske icke kan förvänta, att de i allo komma att accepteras av våra domstolar. Men även för dem, som måhända icke vilja helt följa författarens rekommendationer, utgöra hans analyser av olika avvikelsesituationer en värdefull utgångspunkt för ställningstaganden till frågor om res judicata i brottmål. Avhandlingen har också fått mycket goda vitsord av vederbörande fakultet och väl meriterat förf. till en docentur vid Stockholms högskola.

Hans Thornstedt.