YRKANDET, TALAN OCH SAKEN.
AV
PROFESSOR PER OLOF EKELÖF.
Föremålet för denna undersökning är den mening med vilken man begagnar de tre termerna, yrkandet, talan och saken. Som material härför kommer jag främst att begagna de stadganden i rättegångsbalken, där termerna förekomma. I någon mån kommer emellertid även dessas användning i rättegångsskrifter, domar och rättsvetenskapliga arbeten att beaktas.
Den som icke är förtrogen med juridisk metod kunde förmoda att det härvid enbart vore fråga om en rent teoretisk undersökning av rådande språkbruk. Detta är emellertid icke förhållandet. Vilken betydelse en term har t. ex. i ett lagstadgande är beroende på hur detta tolkas. Men på ett flertal punkter saknas varje material för bedömande av hur svenska jurister tolka de stadganden som jag i det följande kommer att beröra. Dessutom skulle ett fastställande härav förmodligen visa att åsikterna äro mycket skiftande bland dem som överhuvudtaget hysa någon mening i de berörda tolkningsfrågorna. Att nöja sig med ett sådant resultat kan naturligtvis icke komma ifråga.
Under sådana omständigheter är det klart att en definition av de ovannämnda termerna mer eller mindre måste ha normativ karaktär. Håller man sig blott inom ramen för gällande rätt behöver detta emellertid inte vara något fel. Då termernas innebörd varken anges i lagen eller motiven till denna, utgör det en angelägen uppgift för den juridiska doktrinen att till ledning förrätts tillämpningen uppställa ändamålsenliga definitioner. Härvid måste man tydligen utgå från den tolkning av lagen som man själv finner vara den lämpligaste. Vidare må uppmärksammas att det ej är någon mening med att söka uppnå sådana definitioner att alla tänkbara fall kan bedömas enbart genom subsumtion under lagens ordalydelse. Även om ens fantasi skulle räcka till för en dylik uppgift, bleve definitionerna säkerligen så kompli-
cerade, att de saknade varje praktiskt värde. Härav följer att vi i vår undersökning ej bör ta hänsyn till sådana mera speciella situationer, som då och då dyka upp i praktiken. De få bedömas genom analogisk tillämpning av lagen mot bakgrund av dennas ändamål.
De termer, som undersökningen gäller, beteckna uppenbarligen sakförhållanden som endera förekomma i rättegångar eller där tillmätas betydelse. Låt oss då först fastställa vilka sakförhållanden det härvid överhuvudtaget kan vara fråga om. I t. ex. ett kravmål framställer käranden en begäran att rätten måtte förplikta svaranden att betala eller m. a. o. att rätten skall meddela ett avgörande med visst angivet innehåll. Som stöd härför åberopar käranden vissa sakförhållanden, t. ex. att det föreligger en försträckning samt att gäldenären ej betalt trots att förfallodagen inträtt. Denne kan i sin tur på av honom åberopade skäl begära att borgenärens begäran skall avslås. Sedan parterna beretts tillfälle till bevisning och argumentation meddelas domen, varigenom kärandens begäran endera beviljas eller avslås.
Att fastställa det område, inom vilket termernas mening är att söka, vållar tydligen inga svårigheter. Att avgöra vad som inom detta område utgör den ifrågavarande meningen är däremot värre. Det är helt enkelt fruktansvärt svårt. Även mycket överraskande lösningar av problemet kunna icke utan vidare avvisas såsom orimliga. Låt mig börja med att anföra ett exempel härpå. I 42: 181 talas om »dom i anledning av talan om anspråk som medgivits». Då anspråk här betyder detsamma som saken,2 kan man av stadgandet dra den slutsatsen att det är denna som är föremål för ett medgivande. I 42: 7 p. 2 heter det emellertid »medgivande av kärandens yrkande»3 och i 44: 8 st. 1 talas om »medgivande av käromålet», en term som är synonym med »kärandens talan».4 Då man vidare måste anta att vad som medgives är detsamma på alla tre ställena, kan tydligen uttrycket »talan om anspråk» i 42: 18 ersättas med. enbart »talan» eller »yrkande» utan att stadgandets innebörd förändras. Under så-
dana omständigheter måste man fråga sig om icke våra tre termer äro synonyma.
Skulle de tre termerna ha samma mening, ligger det närmast till hands att anta denna utgöras av kärandens ovan berörda begäran, som han i stämningsansökningen riktar till rätten. Vad först angår »talan» -finns det flera stadganden i rättegångsbalken, vilkas innebörd kan förenas med denna betydelse av termen. I 13: 1 och 2 stadgas om »talan om åläggande för svaranden att fullgöra något» och om »talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består» varjämte 13: 5 och 7 st. 1 reglera de fallen att käranden »återkallar» sin talan eller en tredje man »övertager» denna. Här kan med talan tydligen avses kärandens begäran till domstolen att denna måtte meddela ett avgörande med visst angivet innehåll. Vidare må erinras om sådana uttryckssätt som »talan i anledning av skadegörandehandling», »talan om ansvar för falskt åtal» samt »åtal för brott».1 Med åtal skulle sålunda menas en begäran att domstolen måtte döma den misstänkte till straff.
Även svaranden brukar ju rikta en begäran till rätten motsvarande den som vi i det föregående berört för kärandens del. Anhåller svaranden att kärandens begäran skall avslås, har han ju därmed även begärt att rätten måtte meddela ett avgörande med visst angivet innehåll. Jag skulle tro att man i juridiskt språkbruk stundom använder »svarandens talan» eller »svaromålet» i denna betydelse. Mera tveksamt är däremot om detta uttryckssätt accepterats av lagen. I 13: 4 st. 1 stadgas nämligen att »talan skall väckas genom stämning», något som uppenbarligen icke gäller svarandens talan. Emellertid talar man överhuvudtaget icke om ett väckande av svarandens talan. Denna endast »framställes». Under sådana omständigheter kan det ej anses strida mot lagens språkbruk att tillskriva även svaranden en talan i ovan nämnd bemärkelse.
Emellertid kan man ifrågasätta om ej termen talan i lagen begagnas även i en annan och vidare betydelse. I 43: 7 och 9 talas om parts »utveckling» och hans »slutförande» av sin talan.2 Här avses tydligen med denna term icke enbart partens till rätten riktade begäran utan även alla de skäl, som han anför till stöd härför. Både rättsfakta, bevisfakta, erfarenhetssatser, natur-
lagar och rättsregler kunna tydligen utgöra dylika »skäl».1 En så vid betydelse kan termen talan icke ha t. ex. i 13: 1. Man torde därför få anse att lagen använder densamma i tvenne olika betydelser.2
Låt oss nu övergå till att undersöka om även termen yrkande begagnas för att beteckna parts begäran att rätten måtte meddela ett avgörande med visst angivet innehåll. I juridiskt språkbruk är detta uppenbarligen vanligt förekommande. Som exempel kan anföras det sätt varpå kärandens »yrkande» brukar anges i stämningsansökningar. Sådana formuleringar äro ju vanliga som att »svaranden måtte förpliktas att betala», »avtalet måtte förklaras vara bindande», »rätten måtte ge käranden visst tillstånd», »rätten måtte förklara käranden ha bättre rätt än svaranden» samt »rätten måtte döma till äktenskapsskillnad».
Även lagen synes begagna termen yrkande i den nu berörda betydelsen. Visserligen talas det i 42: 2 p. 1 om »de omständigheter, varå käranden grundar sin talan», men i stadgandets andra punkt, som handlar om denna »talan», betecknas densamma som »det yrkande käranden framställer». Vidare må hänvisas till 13: 3 p. 2. Enligt detta stadgande kan käranden under rättegången »yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket» av ett rättsförhållande som har prejudiciell betydelse i målet. I den bestämmelse, dit hänvisning sker, talas däremot om att »talan om fastställelse» av ett sådant rättsförhållande kan väckas i samband med en talan för vars prövning rättsförhållandet är av betydelse. Ett yrkande enligt 13:3 p. 2 rubriceras ju också i denna paragraf som ett fall av tillåten »taleändring».
Ovan anförda exempel hänföra sig emellertid endast till kärandens yrkande. Vad angår den begäran svaranden riktar till rätten, betecknas denna visserligen i 10: 17 st. 2 som hans yrkande. Det där reglerade fallet är emellertid såtillvida säreget att svaranden begär rättens förklaring om att en honom tillkommande fordran måtte gå i avräkning mot kärandens. För andra fall är det tveksamt om lagen verkligen betecknar svarandens begäran som ett yrkande. Det får sålunda anses vara en öppen fråga om med »parternas yrkanden» i 17: 7 p. 3 även avses t. ex.
ett bestridande från svarandens sida. Vidare må erinras om att i 42: 7 p. 2 icke ett avgörande av rätten utan kärandens yrkande anges som föremål för svarandens bestridande. I det praktiska rättslivet är det emellertid vanligt förekommande att svaranden säger sig »yrka att rätten måtte ogilla kärandens talan».
Av det föregående får emellertid ej dras den slutsatsen att »talan» och »yrkande» äro synonyma. Det förhåller sig i stället så att det förra begreppet faller inom det senares omfång och att »talan» sålunda betecknar ett visst slag av yrkande. Detta klargöres bäst genom några exempel. För parts begäran om säkerhetsåtgärd och fortsatt handläggning av målet använder lagen termen yrkande.1 Här skulle man icke i stället kunnat begagna beteckningen talan. Med talan avses tydligen endast parts yrkande om att rätten måtte meddela ett slutligt avgörande i målet.2
Vi övergå härefter till »saken». I äldre rättegångsbalken användes denna term som synonym med »målet» och båda termerna begagnas för att beteckna ibland det processuella förfarandet, själva rättegången, ibland en fråga av betydelse i denna. Under senare tid har emellertid framträtt en tendens att i den förra betydelsen endast använda termen mål, medan »saken» reserveras för att beteckna det ifrågavarande spörsmålet.3 Rättegångsbalken synes på det hela taget iaktta denna distinktion. Men det finns undantag härifrån. Ett exempel på att själva förfarandet betecknas som »saken» erbjuder förmodligen 17:1, där det talas om »beslut varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer saken från sig». Enligt motiven avses härmed nämligen »avgöranden, varigenom rätten utan att ingå på prövning av saken skiljer målet ifrån sig». Och som exempel på att »målet» betecknar en fråga av betydelse i processen må anföras stadgandet i 14: 6 enligt vilket flera mål kunna handläggas i en rättegång.4
Men vilken fråga är det då som betecknas som »saken»? I 6: 3 p. 5 talas om att protokollet skall uppta »en kort beteckning av saken». Då det härvid tydligen är fråga om något av dominerande betydelse i processen, kunde man tänka sig att som saken
betecknades kärandens tidigare berörda begäran. I så fall vore termen synonym med »kärandens yrkande» och »käromålet». Hade »saken» däremot en självständig betydelse, kunde därmed avses frågan om kärandens begäran överhuvudtaget skall beviljas eller avslås. I så fall innebure hela rättegången en handläggning av saken eller målet. Det är möjligt att sistnämnda term har denna betydelse i 32: 5, som handlar om vilandeförklaring. Där regleras bl. a. det fallet att det »för prövning av mål är av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan rättegång, först avgöres». Förmodligen bör hit räknas även det fallet att fråga, som har betydelse för bedömande av ett processhinder, har relevans i en annan rättegång. Annorlunda förhåller det sig emellertid med huvudstadgandet angående processhinder i 34: 1.Ett sådant beskrives där som »hinder för målets upptagande».Här förutsättes tydligen prövningen av fråga om processhinder ej utgöra ett moment i handläggningen av »målet» eller »saken». Men efter vilken princip skall man då bedöma om en fråga ingår häri eller icke?
Enligt en vanligt förekommande uppfattning är saken detsamma som processföremålet eller tvistefrågan som man också säger. Denna måste ju vara något vartill rätten har att fatta ståndpunkt i rättegången. Som processens föremål kan sålunda betecknas kärandens begäran att rätten måtte meddela ett avgörande med visst angivet innehåll eller frågan om denna begäran skall beviljas eller avslås. Av det föregående har emellertid framgått att lagen åtminstone ibland använder termerna saken och målet i en mer begränsad betydelse. Och inom doktrinen har som bekant processföremålet angivits vara den rättighet eller det rättsskyddsanspråk, som käranden påstår tillkomma honom. Då denna uppfattning varit allmänt accepterad under de sista decennierna och efter allt att döma även godtagits av rättegångsbalkens upphovsmän, kan det synas som om termens mening måste bestämmas mot bakgrunden av densamma. Detta tycks även Olivecrona anse trots att han tagit bestämt avstånd från uppfattningen att processens föremål skulle vara en rättighet. Han har sålunda gjort gällande att stadgandet om domens rättskraft i 17: 11, där termen saken förekommer, överhuvudtaget icke är begripligt om man ej tar hänsyn till läran om processföremålet.1
Gemensamt för alla olika teorier om processföremålet är att enligt desamma de faktiska omständigheter, som käranden åberopar, utgöra grund för den ifrågavarande rättigheten samt att denna i sin tur är grund för kärandens yrkande.1 I annat sammanhang har jag gjort gällande att med termen rättighet betecknas, då rättigheten säges vara grund för något, ett komplext rättsfaktum, samt då densamma grundas på att ett sakförhållande föreligger, ett komplex av rättsföljder.2 Är detta riktigt, framstår läran om processföremålet som en orimlighet. I ett mål t. ex. om betalning för levererad vara behöver ju icke säljaren påstå att hela det komplex av fakta föreligger, vilket utgör en förutsättning för hans fordran. Som exempel kan nämnas att det icke ankommer på honom att åberopa att varan ej varit behäftad med fel eller att fordringen ej preskriberats. Dessa sakförhållanden kunna under sådana omständigheter icke sägas utgöra delar av processföremålet. Men säljaren behöver inte heller göra gällande alla de rättsföljder som äro anknutna till den av honom åberopade grunden. Det står honom fritt att begränsa sin talan till viss eller vissa av dessa. Som exempel kan nämnas att han kan avstå från att kräva moraränta. Rättsföljden att köparen skall betala sådan ränta kan i så fall ej anses tillhöra processföremålet.
Vi skola emellertid här icke närmare syssla med läran 0m processföremålet utan undersöka vad som menas med »saken» enbart på grundval av lagens ordalydelse och de ändamål som uppbära densamma. Olivecrona betecknar den ifrågavarande läran som »en ideologisk överbyggnad på fakta, som ingalunda tjänar att göra saken klarare». Måhända äro ändock dessa fakta sådana, att termen kan ges en mening, som är förenlig med en ändamålsenlig tolkning av de stadganden, i vilka de förekomma.
Vid den tidigare skildringen av de sakförhållanden, bland vilka man hade att söka de tre termernas mening, berördes ej alls våra tankevanor vid lösandet av juridiska problem. Man säger att köpeavtal ha de rättsföljderna att säljaren skall leverera
den försålda varan till köparen och denne betala köpeskillingen till säljaren. Men strängt taget gäller ju detta endast 0m avtalet icke är behäftat med t. ex. svek. Att vi ändock uttrycka oss på detta sätt förklaras måhända främst av att vi särskilt fästa avseende vid det sedvanliga. Men det sammanhänger nog även med att man inom juridiken sammanför sådana stadganden för sig,vilka ha betydelse inom ett flertal olika rättsinstitut. Som exempel kan just nämnas ogiltighetsreglerna i avtalslagens tredjekapitel. Frågar man efter rättsföljderna av köpeavtal i allmänhet tas ingen hänsyn till dessa regler. Och ändock är det ju såatt många av de rättsföljder, som anges i köplagen, icke inträda,om t. ex. säljaren svikligen bedragit köparen.
Motsvarande gäller de regler som rätten har att tillämpa i en rättegång. Antag att käranden begärt att svaranden skall förpliktas betala honom en summa pengar. Det finns inga lagstadganden som till detta sakförhållande anknyter rättsföljder om hur rätten skall avgöra målet under olika förhållanden. Däremot finns det regler 0m vad som skall ske då processhinder föreligger, då endera parten uteblir eller svaranden medger käromålet. Vidare lia vi stadgandet om att rätten endast får beakta rättsfakta, som åberopats av endera parten. Antag emellertid att ett åberopat rättsfaktum bevisats i målet. På grundval av vilka stadganden skall rätten bedöma rättsföljderna härav? Ehuru vi här icke syssla med brottmål, må det i detta sammanhang erinras 0m att det i strafflagen anges inom vilka latituderrätten skall utmäta straff för olika brott. Däremot innehålla deprivaträttsliga lagarna inga motsvarande handlingsregler för rätten i dispositiva tvistemål. De enda regler som stå till budsäro sålunda de som ange vilka rättsföljder för medborgarna, som äro anknutna till ifrågavarande rättsfaktum, eller m. a. o. vad dessa ha att iaktta på grund av detta sakförhållande. Men dessa rättsföljder sakna ju strängt taget relevans i processen. Detär ju ej fråga 0m vad svaranden skall göra utan vilket avgöranderätten skall meddela. Antag emellertid att i ett kravmål käranden bevisat den åberopade försträckningen utan att svaranden lyckats bevisa något motfaktum. Rätten skall då förplikta svaranden betala det yrkade beloppet. Den skall m. a. o. meddela en dom, där innehållet i domslutet utgöres just av den rättsföljd som för gäldenärens del är anknuten till försträckningen. Detta möjliggör att lagens handlingsregler för medborgarna kunna få
en s. a. s. analogisk användning som handlingsregler för domaren.
Vi förstå nu hur det kan komma sig att fråga om processhinder ej anses vara »en del av saken» utan en »rättegångsfråga», som faller utanför denna.1 Reglerna om när kärandens talan skall avvisas, sammanställas ej med dem' som läggas till grund för en dom utan hänföras i stället till dem som angå själva förfarandet. Den tanken ligger då nära till hands att med saken enbart menas frågan om domens innehåll eller m. a. o. om käromålet skall bifallas eller ogillas, för den händelse en dom överhuvudtaget skall meddelas i rättegången. Att käromålet bifallits innebär emellertid att domslutet överensstämmer med kärandens begäran. Och denna går alltid ut på att i domslutet skall upptas viss rättsföljd. Att svaranden »förpliktas» betala en summa pengar betyder detsamma som att han skall eller är skyldig att göra detta. Sistnämnda uttryckssätt begagnas ju om det är fråga omen fastställelsetalan. Och att käranden har »bättre rätt» till en fastighet än svaranden kan anses beteckna ett helt komplex av rättsföljder med avseende på den ifrågavarande fastigheten. Någonting motsvarande gäller även kärandens begäran att ett avtal skall förklaras för bindande eller ogiltigt. Även dessa uttryckssätt beteckna en viss juridisk betydelse, i förra fallet t. ex. att svaranden är förpliktad att prestera enligt avtalet och i det senare att avtalet ej utgör grund för någon sådan förpliktelse.
Avgörande för varuti saken består skulle sålunda vara just den rättsföljd som käranden begär att domslutet skall innehålla. Jag kommer att beteckna denna som den rättsföljd käranden gör gällande i målet. Att denne säges göra rättsföljden gällande innebär sålunda i detta sammanhang ingenting annat än att han begär att rätten skall uppta densamma i sitt domslut. Vidare skulle jag vilja understryka att saken icke är detsamma som frågan om den ifrågavarande rättsföljden äger giltighet eller icke.2 Så må det te sig ur kärandens synvinkel. Men som Olivecrona understrukit i olika sammanhang, kan rätten meddela dom
i målet utan att alls inlåta sig på frågan om rättsföljdens giltighet.1 Som exempel kan nämnas att käromålet bifalles på grund av svarandens medgivande eller utevaro. Att denne uteblivit t. ex. i ett kravmål har ju i och för sig ingen som helst betydelse försvarandens betalningsförpliktelse utan därtill anknytes endast den rättsföljden att rätten skall bifalla käromålet. Annorlunda kan det visserligen synas förhålla sig då rätten grundar domslutet på »det materiella rättsläget», som man brukar säga. Såsom tidigare påpekats tillämpas ju härvid civilrättsliga regler om när rättsföljder av ifrågavarande slag äga giltighet. Emellertid må man uppmärksamma att rätten endast får beakta åberopade rättsfakta, att den är bunden av parts erkännande av ett sådant sakförhållande samt att om varken existensen eller icke-existensen av ett åberopat rättsfaktum bevisats i målet, rätten har att tillämpa en regel om bevisbördans fördelning. Härav följer att rätten kan vara förhindrad att ta hänsyn till ett sakförhållande som har betydelse för frågan om rättsföljdens giltighet. Även om domen grundas på. »det materiella rättsläget» är sålunda denna fråga icke identisk med »saken» eller m. a. o. med spörsmålet om domslutet skall innehålla don ifrågavarande rättsföljden eller istället ett ogillande av käromålet.2
För undvikande av missförstånd skulle jag vilja tillägga att man av det föregående inte får dra den slutsatsen att domar i allmänhet ej skulle överensstämma med det materiella rättsläget. Men domens materiella riktighet, som man ju också säger, garanteras på annat sätt än genom att rätten prövar rättsföljdens giltighet. Ja, denna garanti utgöres bl. a. just av de regler, som stå i vägen för en sådan prövning. Reglerna om bevisbördans fördelning gör det meningslöst för part att komma med grundlösa påståenden, reglerna om tredskodom att söka sabotera processen genom utevaro och åberopandets betydelse medför att vardera parten bättre kan förbereda sin talan. Samtidigt som dessa regler bidra till att domar i allmänhet bli riktiga, medföra de emellertid att en och annan process, i vilka de vinna tillämpning, får ett materiellt oriktigt slut. Att här gå in på den oriktiga domens problem skulle föra för långt och jag lar därför nöja mig med
att erinra 0m att de flesta oriktiga domar fylla en lika viktig funktion i rättsordningens tjänst som de riktiga domarna.
I detta sammanhang må några ord även sägas 0m de indispositiva målen, ehuru vi annars icke komma att beröra detta slag av mål. Även domslutets innehåll i ett skilsmässomål kan ju fattas som ett komplex av rättsföljder. Att rätten dömer till skillnad mellan makarna betyder ju detsamma som att den dekreterar att makarna i olika avseenden skola bete sig mot varandra på visst bestämt sätt. Detta komplex av rättsföljder har emellertid enligt gällande rätt anknutits enbart till skillnadsdomen som rättsfaktum. Man kan då icke säga att frågan om dessa rättsföljders giltighet prövas i rättegången. Däremot kan man tydligen göra gällande att saken även i ett skilsmässomål utgöres av frågan om kärandens talan skall bifallas eller ogillas. Motsvarande gäller för brottmålens del. I dessa ha emellertid den åtalande parten endast att yrka ansvar för det begångna brottet och rätten bestämmer själv den påföljd som vid bifall till åtalet skall anges i domslutet.
Men låt oss återvända till de dispositiva målen. Även andra definitioner av »saken» i sådana mål kunna tänkas än den som berörts i det föregående. En möjlighet vore att handläggningen i målet ansågs angå själva saken endast såvida därvid berördes vad som tidigare betecknats som »det materiella rättsläget». Medgav svaranden redan i svaromålet eller avkunnades tredskodom på grund av parts utevaro vid första inställelsen, skulle »saken» i såfall överhuvudtaget ej ha varit föremål för någon handläggning. Och med denna term skulle man sålunda endast beteckna frågan om käromålet bör bifallas på den av käranden åberopade grunden. Man kan icke utan vidare avvisa en sådan definition såsom orimlig eller stridande mot rådande språkbruk.
Att den rättsföljd, som käranden begär att domslutet skall innehålla, framstår såsom varande av sådan vikt i målet, beror naturligtvis på dess betydelse för domens rättsföljder.1 Det är ju dessa som förklarar kärandens intresse av den dom han begär. Bland dessa rättsföljder är det emellertid främst domens rättskraft och exigibilitet som ha praktisk betydelse. Antag att käran-
den väckt fullgörelsetalan trots att det är ostridigt att hans anspråk ej är förfallet till prestation. Hans talan skall då avvisas såvida icke något sådant fall föreligger varom stadgas i 13: 1. Man kunde tänka sig att även prövningen av en sådan fråga ansågs ingå i handläggningen av saken. Av stämningsansökningen i målet bör ju framgå icke blott vilken rättsföljd käranden gör gällande utan även om han för fullgörelse- eller fastställelsetalan. Att avgöra varuti saken består blir därför icke mer komplicerat om man dit även räknar frågan om rätten kan meddela just det slags dom käranden begär eller om käromålet istället skall avvisas på grund av att så icke är förhållandet. Detta innebure tydligen att till saken hänfördes visserligen icke alla men väl vissa frågor om processhinder. Som exempel må nämnas just fråga om sådana processförutsättningar varom stadgas i 13: 1 och 2.
Efter att ha kompletterat bilden av hur det går till i en process, skola vi nu åter ta itu med att undersöka innebörden av våra tre termer. Detta skall sålunda ske även med »talan» och »yrkandet». Så mycket är nämligen klart att de tre termernas betydelser s. a. s. ligga mycket nära varandra. Det kan därför tänkas att vad som ovan framhållits om »saken» kan kasta nytt ljus även över problemet om vad man menar med termerna talan och yrkandet.
Vad först angår kärandens talan må erinras om att härför även används beteckningen käromålet. Som exempel kan nämnas 14: 1, som handlar om flera käromål, som handläggas i en rättegång. Härvid har käranden tydligen väckt mer än en talan motsvaranden, ett uttryckssätt som för övrigt begagnas på andra ställen i lagen.1 Att man i sådana fall hellre begagnar termen käromål kan ju bero på att ordet talan ej har någon pluralform. Antag emellertid att de olika käromålen framställas i samma stämningsansökan. Menas med kärandens talan hans begäran om dom, förefaller det under sådana omständigheter oegentligt att tala om flera käromål. Däremot blir uttryckssättet i 14: 1 acceptabelt om man antar, att en bifallande dom kan bestå av flera »avgöranden» i den meningen att flera rättsföljder upptagits i domslutet samt att varje rättsföljd, som käranden gör gällande i
målet, motsvaras av ett käromål.1 Så är ju också förhållandet. Yrkar käranden att svaranden skall förpliktas dels att betala en summa pengar dels utlämna en lös sak, anses han ju ha väckt två käromål och icke ett. Å andra sidan kan ett helt komplex av rättsföljder vara föremål för en enda talan. Som exempel kan anföras att käranden för talan om bättre rätt till en sak. När man på detta sätt sammanför ett flertal rättsföljder under en gemensam beteckning skall vi icke gå in på. I förevarande sammanhang räcker det med att konstatera att då käranden ansetts ha väckt flera käromål, varje sådant motsvaras av en viss rättsföljd eller av ett visst komplex av rättsföljder.
Tidigare har påpekats att vad som prövas i målet lika väl kan sägas vara kärandens begäran som frågan om denna skall beviljas eller avslås. Då man säger det vara kärandens talan eller käromålet som skall prövas i rättegången avses därmed emellertid i allmänhet prövningen icke av hela det ovannämnda spörsmålet utan endast av frågan om domslutet skall innehålla den rättsföljd, som gjorts gällande, eller ett ogillande av käromålet. Förmodligen förklaras detta av det samband som enligt det föregående skulle råda mellan käromålet och rättsföljden. Som exempel kan nämnas att medan det i 13:2 st. 2 talas om »sakens prövning», 17: 5 st. 1 reglerar det fallet att »prövningen av viss talan beror av annan talan, som handlägges i samma rättegång». Här betyder »sak» och »talan» tydligen detsamma. Att det i sistnämnda stadgande heter »viss talan» och icke »viss sak» torde enbart bero på att nian menar endast en sak föreligga även om käranden för mer än en talan i rättegången. I 16: 2 st. 2 talas sålunda om att »flera käromål äro i saken» och i 42: 20 st. 1 avses med »del av saken», ett av flera framställda käromål.2 Särskilt sistnämnda stadgande ger ju klart vid handen att med ett käromål kan menas frågan om viss rättsföljd, som käranden gjort gällande, skall upptas i domslutet, eller om detta just på denna punkt skall innehålla ett ogillande av kärandens begäran.
Ett annat stadgande av intresse i detta sammanhang är 10: 14 st. 2 enligt vilket »genkäromål upptages av den rätt som upptagit huvudkäromålet». Man kan ha delade åsikter om hur detta stadgande bör tolkas för det fall huvudkäromålet avvisas vid första
inställelsen t. ex. därför att det instämts till fel forum. Men arman genkäromålet böra prövas i detta fall, även om domstolen med avseende på denna talan icke är rätt forum enligt någon annan forumregel än 10: 14 st. 2, så avses med »huvudkäromålet» frågan om huvudkärandens begäran överhuvudtaget skall beviljas eller avslås. Anser man däremot, som Kallenberg gjort gällande med avseende på äldre rättegångsbalken,1 att i detta fall även genkäromålet bör avvisas, ställer det sig mer naturligt att med »huvudkäromålet» endast mena frågan om den ursprungliga talan skall bifallas eller ogillas. Rätten kan ju sägas ha »upptagit» denna fråga först då densamma börjat beröras under handläggningen. En tredje möjlighet vore visserligen att i överensstämmelse med den tidigare framställningen å sid. 531 låta »huvudkäromålet» beteckna enbart frågan om bifall till kärandens talan på den av honom åberopade grunden. I så fall skulle emellertid genkäromålet avvisas även då den ursprungliga talan medgivits redan i svaromålet eller huvudkäranden uteblivit vid första inställelsen. Emot en sådan tolkning tala uppenbarligen starka praktiska skäl.2 Såvida huvudkäranden vid första inställelsen återkallar sin talan och genkäranden icke begär att denna ändock skall prövas, kan det däremot ifrågasättas om ej genkäromålet bör avvisas. Men i så fall avskrives ju det ursprungliga målet utan att dom meddelas och sålunda även utan att överhuvudtaget frågan om huvudkärandens talan bör bifallas eller ogillas blir föremål för någon handläggning.
Även termen svaromål föranleder motsvarande tolkningssvårigheter. Av 42: 7 framgår att termen i detta stadgande begagnas i den mera vidsträckta betydelse som vi tidigare berört på sid. 523 f. I detta sammanhang må särskilt uppmärksammas att i svaromålet även ingår uppgift på de processhinder svaranden anser föreligga. Annorlunda förhåller det sig i 13: 5, som reglerar det fallet att käranden »återkallar sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål». Enligt motiven är detta icke fallet om återkallandet föranletts av svarandens foruminvändning vid första inställelsen. Med svaromål avses här sålunda enbart den del av svarandens processuella verksamhet som har avseende på frågan om kärandens talan skall bifallas eller ogillas.
Vidare må här uppmärksammas lagens krav i 42: 2 p. 1 på att stämningsansökningen skall innehålla uppgift på »de omständigheter, varå käranden grundar sin talan».1 Härmed avses ej alla omständigheter som stödja dennes begäran att rätten måtte meddela dom med visst angivet innehåll. Som exempel kan nämnas »de omständigheter, som betinga rättens behörighet», vilka beröras under en annan punkt i samma paragraf. Till »grunden för kärandens talan» räknas uppenbarligen endast rättsfakta som ha betydelse såväl för frågan om rättsföljdens giltighet som för spörsmålet om käromålet bör bifallas eller icke.
Vi övergå därefter till »yrkandet». Det överensstämmer med vanligt språkbruk att säga käranden i en tvist angående betalningsskyldighet kräva betalning av svaranden. Detta uttryckssätt förekommer även i lagen. I 13: 3 p. 1 regleras sålunda det fallet att käranden »kräver annan fullgörelse än den, varom talan väckts». På andra ställen används emellertid i stället verbet yrka i denna betydelse. I 15: 1 talas sålunda om att käranden»yrkat betalning». Här tänkes tydligen yrkandet riktat ej till rätten utan till svaranden. Vad käranden framställer genom sitt yrkande måste i så fall tydligen vara det som här kallats den rättsföljd som han gör gällande i målet.2 Att denna lämpligen betecknas just på detta sätt sammanhänger naturligtvis med att kärandens yrkande tänkes riktat även mot svaranden. Och förmodligen förklaras härigenom även den tidigare berörda tveksamheten om svarandens bestridande bör rubriceras som ett av denne framställt yrkande.3
I detta sammanhang må även uttrycken »medgivande och uppgivande av yrkande» uppmärksammas. Använder man orden i dess vanliga betydelse är det naturligtvis endast rätten som kan medge en till densamma riktad begäran. Betecknas denna begäran som kärandens yrkande, är det alltså oegentligt att tala om att detta medges av svaranden. Annorlunda förhåller det sig däremot om innehållet i yrkandet antas vara den rättsföljd käranden gör gällande.
Motsvarande gäller kärandens »eftergivande» (uppgivande) av
sitt yrkande eller sin talan. Man skiljer häremellan och hans återkallande av talan, vilket som bekant har helt andra rättsföljder än eftergivandet.1 Att så måste vara förhållandet framstår klart om man antar det vara den i målet relevanta rättsföljden som eftergives medan det är kärandens till rätten riktade begäran som återkallas.
För undvikande av missförstånd må påpekas att medgivandets och eftergivandets rättsföljder givetvis ej är beroende av hur man fattar innebörden av dessa termer. Man kan lika väl säga att det är kärandens till rätten riktade begäran som medges. Men då är förutsättningen att man använder termen i en från det vanliga språkbruket avvikande, rent teknisk betydelse. Och detta bör naturligtvis undvikas såvida någon annan utväg står till buds.
Det finns emellertid även ett särskilt skäl att icke anse det vara den till rätten riktade begäran som medges. Föreligger processhinder skall kärandens talan avvisas även om svaranden medgivit. Detta förhållande kommer bättre till uttryck om medgivandet säges avse den förpliktelse, som käranden gör gällande i målet, och icke dennes till rätten riktade begäran. Man har där medgivit en antydan om att medgivandets betydelse begränsar sig till frågan om käromålet skall bifallas eller ogillas.
Vad slutligen angår saken ha vi tidigare antagit denna vara en fråga av dominerande betydelse i målet liksom vi i olika sammanhang berört varuti denna fråga kunde tänkas bestå. Vårt material har härvid väsentligen bestått av stadganden för varstillämpning det är av betydelse om viss handläggning angår saken eller icke. I det följande skola vi uppmärksamma några andra stadganden, vilka anknyta rättsföljder till att saken förblir densamma under rättegångens förlopp eller till att tvenne rättegångar angå samma sak. Som demonstration av skillnaden häremellan må anföras 13: 2 st. 2: »Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna, består eller icke består, må talan om fastställelse därav upptagas.» Bevisning och argumentation med avseende på en sådan fråga ingår alltid i handläggningen av saken, men frågan utgör
ett moment i själva saken endast om densamma göres till föremål för en fastställelsetalan.1
Uppenbart är att avgörande för sakens identitet måste vara den begäran käranden riktar till domstolen. Problemet begränsar sig sålunda till vad det är i denna begäran som konstituerar saken. Som framgått av den föregående framställningen å sid. 529 ff kan man härvid fästa avseende vid olika kriterier och härpå kommer de olika stadganden vi skola behandla i det följande att erbjuda exempel.
Ett stadgande, enligt vilket sakens identitet är av betydelse, återfinnes i 13: 3 st. 3 där det heter att »käranden kan åberopa ny omständighet till stöd för sin talan, såvida icke därigenom saken ändras». Här kan sakens identitet icke vara beroende av vad slags dom käranden begär. Antag att käranden i stämningen yrkat att rätten måtte förplikta svaranden att betala en skuld samt att han under processen ändrar sitt yrkande till att i stället avse en fastställelse av fordringen enligt 13: 2. Det ovannämnda stadgandet äger icke tillämpning på detta fall. Visserligen åberopar käranden nya omständigheter, nämligen de som grunda rätt för honom att föra fastställelsetalan, men som tidigare påpekats är enligt lagens uttryckssätt en processförutsättning icke en »omständighet som käranden åberopar till stöd för sin talan».2
Men antag att med »saken» avses frågan om kärandens talan bör bifallas eller ogillas. I så fall skulle det bli fråga om en annan sak, såvida åberopandet av den nya grunden kombineras med att käranden begär att rätten måtte i sitt domslut uppta en annan rättsföljd än som begärdes i stämningsansökan. Som exempel kan nämnas att käranden under förberedelsen i ett skadeståndsmål uppskattar skadan till ett större belopp än som skett i stämningsansökningen eller yrkar ersättning även för en skada, som ej angivits i denna. I vad mån detta är tillåtet framgår av paragrafens första stycke. Men vilken uppgift fyller då stadgandet i paragrafens slutrad? Detta synes förutsätta möjligheten av att åberopandet av den nya omständigheten (grunden) medför att den relevanta rättsföljden blir en annan, ehuru käranden icke
yrkar högre belopp eller annan prestation än som skett i stämningsansökningen.
Motiven till 13: 3 st. 3 innehålla ett uttalande av betydelse tordenna fråga. Det heter där: »Beror sålunda, såsom vid obligatoriska förpliktelser i allmänhet, talans individualitet av den till stöd för talan åberopade grunden, innebär anförandet av en helt annan grund en ändring av tvisteföremålets individualitet och därmed av saken.» Vad som avses härmed framstår klart, om avgörande för »talans individualitet» antas vara vilken rättsföljd käranden gör gällande i målet. Är en affärsman skyldig en annan 1,000 kr. i resterande köpeskilling enligt ett köpekontrakt och lika mycket enligt ett annat sådant kontrakt, så gäller tydligen tvenne skilda rättsföljder med exakt samma innehåll. Köparen är ju skyldig att betala icke 1,000 utan 2,000 kronor. Antag nu att säljaren i stämningen yrkar 1,000 kr. på grund av det ena kontraktet. Enligt lagens stadgande Innebär det i detta fall en förbjuden taleändring, att käranden i stället för eller vid sidan av detta kontrakt åberopar det andra kontraktet, och detta gäller även om han fortfarande yrkar endast 1,000 kr. i betalning. Annorlunda förhåller det sig däremot om käranden i tvist angående bättre rätt till en fastighet i stämningsansökningen åberopar ett skifte till stöd för sitt yrkande och under processen därjämte ett köp. Med kärandens äganderätt menas här ett komplex av rättsföljder och enligt dessa är svaranden förpliktad till ett och samma beteende vare sig kärandens rättsställning grundas på skifte eller köp.1 Härav framgår att en ändring av saken innebär att käranden gör gällande en annan rättsföljd än den som han i stämningsansökan begärt att rätten skall uppta i sitt domslut.
Av det tidigare från motiven citerade uttalandet kunde man få det intrycket att, åberopande av en ny grund i ett mål t. ex.om betalningsförpliktelse alltid medför att »saken» blir en annan. Det är emellertid endast fallet om, till den nya grunden äran knuten en annan rättsföljd än till den ursprungliga och det är ingalunda alltid förhållandet. Det i SvJT 1941: 12 refererade rättsfallet är härvidlag belysande. Ett försäkringsbolag yrkade att en husägare måtte ersätta bolaget vad detta utbetalat i brandförsäkring. Som grund åberopades att husägaren genom grovvårdslöshet vållat branden (försäkringsavtalslagen § 25 st. 1).
Då underrätten fann vårdslösheten icke ha varit grov, åberopade bolaget i hovrätten därjämte att försäkringstagaren vid försäkringens utbetalande på bolaget överlåtit sitt skadeståndsanspråk mot husägaren.
I detta fall medförde ej åberopandet av den nya grunden någon ändring av »saken», ty den rättsföljd bolaget gjorde gällande förblev densamma. Detta framgår därutav att om underrätten bifallit bolagets talan och denna dom verkställts, så hade icke längre husägaren någon betalningsförpliktelse gentemot bolaget på grund av överlåtelsen av skadeståndsanspråket.
Att det måste förhålla sig på detta sätt framstår som självklart om man besinnar att en rättsföljd ingenting annat är än den juridiska betydelse som enligt gällande rätt tillkommer ett sakförhållande. Det ligger ju ingenting konstigt i att tvenne olika sakförhållanden var för sig har den betydelsen att ett rättssubjekt skall iaktta ett och samma beteende.
En annan fråga är om man uppnår en ändamålsenlig tolkning av 13:3 st. 3 såvida avgörande för sakens identitet anses vara vilken rättsföljd käranden gör gällande i målet. Enligt min mening är detta förhållandet, ehuru jag av utrymmesskäl ej kan ingå på frågan i detta sammanhang.1 Däremot skulle jag vilja understryka att spörsmålet om rättsföljdens identitet är en teoretisk fråga, vars bedömande sålunda ej är beroende av ändamålssynpunkter. Då man inom doktrinen menat frågan avse processföremålets, den omtvistade rättighetens identitet, har man däremot vid konstruktionen härav beaktat önskvärdheten av att de rättsregler, enligt vilka sakens identitet har betydelse som rättsfaktum, erhålla ett lämpligt innehåll. För att uppnå en ändamålsenlig begränsning av domens rättskraft, har man sålunda ansett det vara fråga om olika »rättigheter till rättsändring» och på grund därutav om olika »saker», då en kontraktspart yrkar att avtalet måtte förklaras för ogiltigt på grund av svek och då bristande förutsättningar åberopas till stöd härför.2 Enligt det föregående är däremot i saken i dessa fall tydligen densamma.
Vidare må påpekas att rättsföljdens identitet är helt oberoende av vilken rättsregel som vinner tillämpning. Antag att det i en
tvist angående betalning för levererad vara visar sig att köparen är omyndig på grund av underårighet. Säljaren åberopar då dennes obehöriga vinst som grund för sitt yrkande (FB 9:7). Helt andra rättsregler vinna härigenom tillämpning. Men rättsföljden är densamma, ty har köpeskillingen betalts, är ju den omyndige icke längre skyldig att betala egendomens värde på grund av obehörig vinst. Anser man emellertid att med »saken» i 13: 3 st. 3 avses processföremålet, den omtvistade rättigheten, kan man härvid komma till annat resultat. Enligt Kallenberg förutsätter dettas identitet att detsamma ej ändras »till sin juridiska kvalitet» och han anser det därför innebära en ändring av saken om kärandens yrkande att ett visst hus måtte rivas först grundas på avtal och sedan på servitut.1
Slutligen må här erinras därom att grunden mången gång först under förberedelsens lopp blir klart fixerad till sitt innehåll. Som exempel kan nämnas att i ett skadeståndsmål händelsebeskrivningen i stämningsansökningen är så vag att därav icke klart framgår om käranden åberopar vårdslöshet eller farlig verksamhet eller båda delarna. För tillämpningen av 13: 3 st. 3 är detta utan betydelse, ty då rättsföljden är densamma, kan käranden åberopa farlig verksamhet även om endast vårdslöshet angivits som grund i stämningsansökningen. Härav framgår även att man med avseende på det nu berörda problemet icke såsom inom rättskraftläran behöver fastställa när det är fråga om flera olika grunder samt endast om variationer av en och samma grund. Däremot måste man tydligen kunna bedöma när det är fråga om olika rättsföljder. Antag att gäldenären väckt en negativ fastställelsetalan under åberopande av att skulden är preskriberad. Under rättegången åberopar han jämväl betalning. Här måste man fråga sig om det bör tillmätas någon betydelse att vissa av försträckningens rättsföljder kvarstå även sedan fordringen preskriberats. Angående detta problem skulle jag även vilja tillägga att det är stycke 3 och icke punkt 3 av 13: 3 som äger tillämpning på detsamma. Ändringen av kärandens talan består ju icke däruti att han framställer ett nytt yrkande på väsentligen samma grund utan att han framställer ungefär samma yrkande på en helt nygrund.
Låt oss härefter övergå till 17: 11, ett stadgande som vållar särskilda tolkningssvårigheter. Bortses från bestämmelsen röran-
de kvittningsfordran samt hänvisningen till kapitlen om särskilda rättsmedel består stadgandet av tvenne delar. I det första stycket säges att »dom äge rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts» och i det tredje stycket att »fråga, som sålunda avgjorts, ej ånyo må upptas till prövning».
Till en början hålla vi oss till första stycket. Det naturligaste sättet att fatta detta stadgande synes mig vara att anse detsamma tillägga lagakraftvunnen dom vissa rättsföljder, vilka betecknas som dess rättskraft. Antag att med saken menas frågan om kärandens talan skall bifallas eller ogillas och att saken sålunda »avgjorts», såvida endera den rättsföljd, som käranden gör gällande, har upptagits i domslutet eller detta innehåller ett ogillande av käromålet. Att ett sådant avgörande äger rättskraft eller är bindande, som man ju också säger, kunde man mena att —såvida rätten verkligen bedömt hela kärandens yrkande — på grund av domen den ifrågavarande rättsföljden äger giltighet, om käromålet bifallits, samt att så icke är fallet, om detta ogillats. En annan möjlighet vore att med domens rättskraft avsåges att, vare sig käromålet ogillas eller bifalles, den av käranden åberopade grunden upphör att vara relevant med avseende på rättsföljden, samt att, såvida käromålet bifalles, domen därutöver har den rättsföljd som anges i domslutet.1 En detaljundersökning av rättskraftsinstitutet verifierar på det hela taget riktigheten av dessa definitioner. Men endast på det hela taget. Man laborerar sålunda t. ex. med en begränsning av rättskraften i subjektivt hänseende. Att gå in härpå skulle emellertid föra för långt. Däremot skola vi i det följande något uppehålla oss vid en fråga rörande vilken de båda definitionerna skilja sig från varandra.
Antag att i det förut begagnade exemplet brandförsäkringsbolaget grundat sin talan enbart på försäkringsavtalslagen § 25 st. 1 samt att denna talan ogillats, enär svarandens vårdslöshet ej befunnits vara grov. Sedan denna dom vunnit laga kraft, väcker bolaget samma talan på nytt, men härvid åberopar detta att försäkringstagaren vid försäkringens utbetalande på bolaget överlåtit sin rätt till skadestånd mot svaranden. Det är omtvistat huruvida här föreligger res judicata eller icke och vi skola här ej ge
oss i kast med denna invecklade fråga.1 Besvarandet av densamma är tydligen beroende av om man anser domens rättskraft innebära preklusion även av andra grunder för den i målet relevanta rättsföljden än dem käranden åberopat. Men ger då icke ordalydelsen av 17:11 st. 1 någon vägledning i förevarande avseende? Jo, det är väl förhållandet om med saken menas frågan om giltigheten av den rättsföljd käranden gjort gällande i målet. Stadgandet kan i så fall anses innebära att rättsföljden upphör att gälla, om käromålet ogillas. Emellertid ha vi tidigare funnit det icke vara rimligt att anse spörsmålet om rättsföljdens giltighet vara saken eller m. a. o. den fråga som »avgöres» genom domen.2 Däremot ha vi ansett saken kunna definieras som frågan om rätten skall i domslutet ange att käromålet ogillas eller om där skall upptas den rättsföljd, som käranden gjort gällande.3 I så fall utsäger 17: 11 st. 1 tydligen icke något om den här berörda frågan. Genom uttrycket »såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts», berörs endast spörsmålet om domens rättskraft för det fallet rätten dömt över mer eller mindre änkäranden yrkat. Har rätten i domslutet upptagit en rättsföljd, som käranden ej gjort gällande i målet, skall vid bedömande av domens rättskraft ingen hänsyn tas till denna rättsföljd. Detsamma är förhållandet om rätten av glömska underlåtit att där upptaen rättsföljd som käranden gjort gällande. Och motsvarande gäller en dom, varigenom käromålet ogillats.
Däremot kan det icke anses uteslutet att frågan om sakens identitet är av betydelse enligt den andra delen av lagens rättskraftstadgande, 17: 11 st. 3. Om så är fallet beror emellertid på hur man överhuvudtaget uppfattar detta stadgande. Dess mening kan tänkas vara att den betydelse, som tillkommer domen enligt paragrafens första stycke, alltid skall beaktas ex officio. Detta skulle sålunda även gälla rättskraftens s. k. positiva funktion.Vissa praktiska skäl kunna anföras härför, men frågan är om-
tvistad.1 Stadgandets innebörd kan emellertid även vara att den tidigare domen i vissa fall utgör rättegångshinder.2 Lika litet som 11: 1 st. 2 i och för sig ger vid handen att bristande processbehörighet är ett sådant hinder, kan ju 17: 11 st. 1 sägas lösa denna fråga med avseende på lagakraftvunnen dom. Godtas denna tolkning, skulle 17: 11 st. 3 utsäga att i där angivna fall domens rättskraft skall beaktas ex officio samt föranleda avvisning av den senare talan.1 Som stöd för denna tolkning kan anföras att uttryckssättet i 17: 11 st. 3 överensstämmer med det som begagnas i 13: 6 och 42: 4 st. 2, vilka otvivelaktigt stadga om processhinder. Det råder väl ej heller några tvivelsmål om att den tidigare domen i vissa fall utgör processhinder, vilket lagstadgande som än må utgöra grunden härför. Som bekant anser man avvisning böra ske, då saken är densamma i båda processerna.
Frågan är emellertid vad som här menas med saken. Antag att en borgenär väckt fastställelsetalan mot gäldenären samt att denna talan bifallits. Då gäldenären ändock ej betalar frivilligt, väcker borgenären fullgörelsetalan. I denna process har ju den förra domens rättskraft en avgörande betydelse, men denna visar sig ej genom att käromålet skall avvisas utan genom att detsamma skall bifallas, såvida ej gäldenären kan påvisa något motfaktum som hänför sig till tiden efter den förra processen. Man kunde härav vara benägen att dra den slutsatsen att avgörande för om »frågan» är gemensam i de båda processerna ej blott är vilken rättsföljd käranden gör gällande utan även vad slags dom han begär.
Antag emellertid att borgenärens fastställelsetalan i stället ogillats. Då skall han naturligtvis icke ha framgång med sin senare fullgörelsetalan. Men bör denna avvisas eller ogillas? Ja, resonerade vi riktigt i föregående stycke borde det senare vara fallet. Jag har emellertid en känsla av att man i praxis i ett sådant fall skulle avvisa borgenärens fullgörelsetalan.4 Som skäl härför
skulle kunna anföras att då processhinder skola beaktas ex officio, man på detta sätt får åtminstone en viss garanti för att det ej meddelas mot varandra stridande domar. Toges hänsyn till den föregående domen endast såvida den åberopades av svaranden, får man nämligen räkna med risken att detta icke sker och borgenärens fullgörelsetalan bifalles t. ex. genom en tredskodom mot gäldenären. Men varför är det då så viktigt att förhindra detta? Även det rättsläge som härigenom inträtt kan ju genomföras i praktiken.1 Grundas fordringen på en försträckning, medför fastställelsedomen endast att denna upphör att vara av betydelse, medan det, sedan tredskodomen meddelats, är denna som utgör grund för gäldenärens betalningsförpliktelse.
Vidare må man lägga märke till att precis samma situation kan inträffa även om den första talan bifalles, såvida fastställelsedomen ej beaktas ex officio i fullgörelseprocessen. Under sådana omständigheter måste man fråga sig vad det överhuvudtaget är för mening med att i vissa fall låta den tidigare domens rättskraft leda till käromålets avvisande i stället för dess ogillande. Möjligen kunde man göra gällande att så bör ske då svaranden är lika väl betjänt därmed som med ett ogillande. I så fall skulle 17: 11 st. 3 äga tillämpning, såvida ett ogillande av käromålet ej skulle ha några andra rättsföljder än den tidigare domen, vilken låge till grund för ogillandet.2 Men varuti skulle den »fråga»bestå, som enbart i dessa fall är gemensam för de båda processerna?
Ett stadgande, som erinrar om 17: 11 st. 3 är 13: 6 angående litispendens. Även i detta fall skall avvisning ske om de båda processerna angå samma »fråga». Likheten begränsar sig emellertid icke härtill. Även då det gäller litispendens visar det sig svårt att ange vad som konstituerar denna identitet. Så mycket
synes mig emellertid klart att litispendens icke föreligger såvida den nya talan bereder käranden några fördelar, som han ej kan uppnå i den pågående processen. Som exempel kan nämnas det förut omnämnda fallet, i vilket ett brandförsäkringsbolag under åberopande av försäkringsavtalslagen § 25 st. 1 väckt talan mot den som vållat branden. Anses domen i denna process ej utgöra något hinder för bolaget att i en senare process göra samma rättsföljd gällande på en annan grund, bör bolaget kunna väcka denna senare talan även innan det första målet avdömts.1 Pågrund av stadgandena i 50:25 st. 3 och 55: 13 är det ju icke säkert att han i denna process överhuvudtaget kan som en ytterligare grund åberopa överlåtelsen från försäkringstagaren. Att det ena käromålet ogillas och det andra bifalles medför ej heller några olägenheter. Och så snart ett av målen bifallits, avskrives naturligtvis det andra, såvida detta icke redan avdömts.
Med avseende på domens rättskraft har tidigare gjorts gällande att termen saken (frågan) ej kan ges en sådan innebörd, att de båda processerna i det ovan berörda fallet kan sägas handla om olika saker.2 Då det gäller litispendens tillkommer emellertid ännu en svårighet. En fastställelsetalan utgör enligt motiven till 13: 6 intet hinder för väckande av en fullgörelsetalan, genom vilken samma rättsföljd göres gällande, medan motsatsen gäller för den händelse de båda käromålen väckts i motsatt ordning. Borgenären kan ju i det förra fallet vinna något ytterligare genom sin nya talan, nämligen en exekutionstitel. Däremot bereder en fastställelsedom honom icke några fördelar utöver dem som han kan uppnå genom en fullgörelsetalan. Domens rättskraft i de båda processerna är ju identiskt densamma.
Den senast berörda svårigheten skulle tydligen lösas om man finge anta att saken i en fastställelseprocess utgjorde en del av saken i motsvarande fullgörelseprocess. Och detta är intet orimligt antagande. Avgörande för varuti saken består är ju vad käranden begär. Begär denne tvenne domar med precis samma rättsföljder, så är det fråga om samma sak.3 Och då fastställelsedomen icke har några rättsföljder, som ej även tillkommer motsvarande fullgörelsedom, skulle man alltså kunna säga att saken i fastställelseprocessen är en del av saken i frigörelseprocessen.'
Slutligen skulle jag vilja påpeka att man naturligtvis alltid kan säga att tvenne processer angå samma fråga i den meningen som avses i 13:6, då kärandens talan i den senast anhängiggjorda rättegången icke bereder denne några fördelar utöver dem han kan uppnå i den andra processen. Vad som enligt denna definition är gemensamt för de båda processerna har emellertid icke den ringaste likhet med vad man enligt vanligt språkbruk betecknar som en fråga. Den förmenta definitionen är i själva verket ingenting annat än ett försök att utan hänsynstagande till ordalydelsen av 13: 6 ange när litispendens föreligger enligt gällande rätt. Som stöd för att förfara på detta sätt kan emellertid anföras uttalandet i motiven att »en utförligare reglering av spörsmålets detaljer är onödig; den bör kunna överlämnas åt rättstillämpningen». Härmed har lagstiftaren anförtrott en speciell arbetsuppgift ej enbart åt rättstillämpningen utan även åt doktrinen.
Jag har med detta nått slutet av min undersökning. Denna är uppenbarligen så ofullständig att det inte tjänar mycket till att försöka hopsummera de uppnådda resultaten. Ett fastställande av de tre termernas mening förutsätter en långt grundligare penetration av de här berörda instituten än som kunnat ske inom ramen för en kort uppsats. Emellertid synes den här företagna undersökningen, hur bristfällig denna än må vara, ge vid handen, att det är föga troligt man kan uppställa definitioner av termerna, vilka kunna tillämpas i alla de olika sammanhang, där termerna förekomma. Men även om det skulle förhålla sig så att man får åtnöja sig med flera betydelser samt att termernas innebörd i vissa stadganden rent av förblir oklar, tror jag ändock en grundlig undersökning av termernas mening skulle vara till gagn för undervisningen och underlätta rättstillämpningen. Då den teleologiska metoden begagnas vid utformningen av olika rättsinstitut tas ofta mera hänsyn till dessas samhällsfunktion än tillgällande lagtext. Det ligger en viss fara häri. Åtminstone måste det vara en fördel om man kan uppställa sådana definitioner av de termer, som lagen begagnar sig av, att dennas stadganden kunna begagnas som de olika rättsinstitutens bärande principer.