NÅGRA FUNDERINGAR KRING HOVRÄTTSORGANISATIONEN.

 

AV

 

PRESIDENTEN KNUT ELLIOT.

 

Den som till äventyrs tror, att under denna rubrik kommer att behandlas domstolsorganisationen som sådan, blir bedragen. Avsikten är icke att här över huvud diskutera processordningen. I denna uppsats avses skola beröras uteslutande vissa frågor, sammanhängande med hovrätternas rekrytering och befordringsgång, frågor som kunna sägas ur processuell synpunkt ha ett periferiskt intresse, men som äro av grundläggande vikt för rättegångsväsendets praktiska gestaltning.
    Den nya rättegångsordningen förutsätter av processekonomiska skäl, att hovrätternas huvudförhandlingar i mycket stor utsträckning förläggas till orter, ej alltför avlägset belägna från parternas hemvist. För att underlätta detta har antalet hovrätter utökats från fyra till sex. En vinst med denna anordning avsågs givetvis bli dels att huvudförhandlingar kunde i större utsträckning hållas å hovrätternas förläggningsorter än som skulle varit möjligt med endast fyra hovrätter, dels ock att hovrätternas resor för huvudförhandlingar utom förläggningsorten förenklades. Huruvida lösningen varit den lyckligaste skall icke här undersökas. Det är kanske också för tidigt ännu att bilda sig en säker uppfattning om värdet av de skedda hovrättsuppdelningarna. Emellertid må framhållas att, då man nu en gång beträtt denna väg, det kan ifrågasättas om ej uppdelningen, av samma skäl som de vilka därvid varit utslagsgivande, borde gå ännu längre. Antalet hovrätter skulle då ytterligare öka.
    Ett rättegångssystem, innefattande ett större antal hovrätter, av vilka flera små och förlagda till orter som ur bosättningssynpunkt te sig mindre tilltalande, medför förhållanden av icke enbart fördelaktigt slag. Olägenheterna äro framför allt att hänföra till rekryteringen. De som söka sig till en dylik, i och för

 

sig mindre lockande hovrätt göra det i övervägande antalet fall därför, att de räkna med en jämförelsevis snabb befordringsgång. Erfarenheten hittills har nämligen visat, att befordringen går hastigare i dessa hovrätter än i andra. Följden är, att ledamotsuppsättningen i de förra har blivit icke oväsentligt yngre än i de senare. Att vara ung är icke något fel. Det juridiska kunnandet påverkas icke därav. Tvärtom kan en yngre domare mången gång vara juridiskt skickligare än sin äldre kollega. Men den allmänna livserfarenhet och den praktiska träning, som också böra utmärka en god domare, kunna endast levnadsåren och längre tids domstolstjänstgöring skänka. Det bästa vore om äldre och yngre domare kunde fördelas något så när proportionellt över samtliga hovrätter. Såsom förhållandena nu äro, händer det i de norrländska hovrätterna ej sällan, att mål företagas till avgörande å en avdelning, där äldste ledamoten, ordföranden således, är så ung att, om han tillhört annan hovrätt, han ännu icke skulle varit ordinarie assessor. Underrättens prövning av målet har ofta skett under medverkan av domare med betydligt större erfarenhet och med tjänstemeriter, vida överträffande hovrättsledamöternas. Ingen av de sistnämnda skulle, därest underrättsdomarens befattning vore ledig, anses mogen att beklädas därmed, men alla anses de mogna att korrigera underrättens dom.
    En förutsättning för att befordringen på sätt som här angivits skall kunna ske snabbare i vissa hovrätter än i andra är, att varje hovrätt betraktas praktiskt taget som en sluten enhet. Endast undantagsvis medges förflyttning från en hovrätt till en annan. Med nuvarande system är det av rekryteringshänsyn nödvändigt fordra, att dylik förflyttning äger rum allenast om det ej är stridande mot den hovrätts intressen, till vilken förflyttningen sker. Icke heller detta är i och för sig tillfredsställande. Ur rättskipningens synpunkt förefaller det, som om vissa fördelar skulle kunna vinnas genom utbyte av ledamöter mellan hovrätterna i viss utsträckning. Man kunde förr höra sägas om en hovrätt att den dömde väl, ont en annan att den skrev väl och om en tredje att den både dömde och skrev väl. Om också ej så allvarligt menat, är uttalandet som sådant betecknande. En cirkulation av ledamöter mellan de olika hovrätterna skulle kunna verka berikande för både ledamöterna och hovrätterna. Därmed skulle rättsvården gagnas.

 

    Ehuru betingad ur rekryteringssynpunkt innebär den snabbare befordringsgången i vissa hovrätter en oegentlighet. Hovrätterna böra, synes det, vara jämställda även i befordringshänseende. Det kan principiellt sett ej vara riktigt, att befordringens snabbhet skall vara beroende av vilken hovrätt vederbörande befattningshavare tillhör. Att märka är också, att befordran inom hovrätten icke har någon som helst betydelse när det gäller sökande av häradshövdingämbete. Här blir som regel hovrättstjänstgöringens längd avgörande, oberoende således av huruvida exempelvis en sökande är hovrättsråd och en annan assessor. Det förefaller eljest som om det skulle varit naturligt, att den som innehade den högsta domartjänsten finge företräde, när det gällde utnämning å annan befattning inom domstolsväsendet.
    De frågor, som här berörts, voro av mindre vikt då antalet hovrätter var begränsat till tre, i konkurrenshänseende beträffande rekryteringen tämligen jämställda. Även då kunde de dock ge anledning till missljud. Problemet växte med tillkomsten av hovrätten för övre Norrland. Det har aktualiserats genom bildandet av ytterligare två hovrätter, och skulle antalet hovrätter öka, torde det bli än mera markerat.
    Ett spörsmål, som osökt uppställer sig, är huruvida den snabbare befordran, som hittills ägt rum i de hovrätter vilka äro i behov därav för sin rekrytering, kan påräknas även i fortsättningen. Denna fråga är omöjlig att med säkerhet besvara. Antalet befattningar i olika grader är förhållandevis lika stort i samtliga hovrätter. För befordran till exempelvis hovrättsråd fordras enligt vad förut sagts som regel, att ett hovrättsrådsämbete blir ledigt i den hovrätt sökanden tillhör. Då antalet hovrättsrådsbefattningar är begränsat, följer att ju snabbare och vid ju yngre år befordran till hovrättsråd skett, dess längre kan det dröja innan befattningen blir ånyo ledig. Regelmässigt inträffar det först vid innehavarens utnämning till häradshövding eller revisionssekreterare. I konkurrensen om domsagorna är såsom nämnts tjänsteåldern, ej tjänsteställningen utslagsgivande. Motsvarande gäller i stort sett vid utnämning till revisionssekreterare. Vakanser genom tjänsteinnehavares övergång till dylik befattning uppkomma därför förhållandevis icke oftare i den ena hovrätten än i den andra. Förutsättningarna för vakanser genom övergång till privat tjänst eller genom utnämning å annan statlig befattning än häradshövding- eller revisionssekreterareämbete

 

äro i vart fall icke större i de avlägsnare hovrätterna än i de mera centralt belägna; snarare tvärtom.
    Logiskt sett borde alltså befordran gå med ungefär samma takt i alla hovrätter. Att erfarenheten visar något annat torde få tillskrivas det förhållandet, att medan befattningshavarna i vissa hovrätter gärna stanna kvar där kanske hela sin tjänstetid, befattningshavarna i andra hovrätter tillvarataga varje tillfälle att erhålla förflyttning å annan tjänst. Ha de t. ex. uppnått förordnande såsom revisionssekreterare, händer det ytterst sällan att de återvända till sin hovrätt; de stanna kvar i nedre justitierevisionen i avvaktan på lämplig domsaga, förordnande inom den centrala förvaltningen eller något annat. Härigenom förbättras adjunktionsmöjligheterna i den hovrätt de tillhöra, och i den mån de lyckas utanför den vanliga turordningen erhålla annan tjänst, förbättras även möjligheterna till befordran å ordinariebefattning. I de hovrätter åter, till vilka ledamöterna återvända efter någon tids förordnande såsom revisionssekreterare, bli sagda möjligheter naturligtvis förhållandevis mindre goda.
    Oavsett vad härav följer torde i hovrätter, vilka i likhet med de norrländska, ha inom sitt domsområde ett antal tingsdomare och tingssekreterarebefattningar, som för närvarande av brist på arbetskraft icke kunna uppehållas med hovrätternas egna befattningshavare utan måste besättas med personal lånad från annan hovrätt, möjligheterna att snabbt nå fram till adjunktion komma att förbli goda åtminstone några år framåt. Så småningom torde emellertid de luckor, som sålunda nu finnas, bli fyllda. Därmed försvinna de reserver, nämnda befattningar nu innebära i befordringshänseende.
    Av det sagda framgår, att revisionssekreterartjänstgöringen i hög grad påverkar hovrätternas arbetsförhållanden. Nedre justitierevisionen är nödvändig för högsta domstolens arbetsuppgifter, och betydelsen av nämnda tjänstgöring även ur utbildningssynpunkt ifrågasattes icke. Däremot kan det dragas i tvivelsmål om tjänstgöringen nödvändigtvis måste utsträckas över så lång tid som nu merendels sker. För hovrätterna, särskilt de mer svårrekryterade, innebär detta en betydande olägenhet. Det medför att de måste, kanske för alltid, avvara flertalet av sina äldsta och mest erfarna ledamöter. Ur hovrätternas synpunkt vore det en fördel, om revisionssekreterartjänstgöringen började tämligen snart efter utnämningen till extra ordinarie assessor. Den borde

 

vidare icke givas längre varaktighet än ett eller högst ett par år. Undantag kunde möjligen tänkas i fråga om revisionssekreterare med viss specialmålsföredragning. Efter förloppet av nämnda tid borde vederbörande regelmässigt återvända till hovrätten. Under förordnande såsom revisionssekreterare borde hovrättsledamoten uppbära samma löneförmåner som dem han skulle åtnjutit i hovrätten jämte, i förekommande fall, tjänstgöringstraktamente. Förfarandet skulle alltså bli likartat det, som kommer till användning exempelvis då en assessor förordnas såsom tingsdomare utanför sin ordinarie stationeringsort. Tillämpningen av detta system torde leda till, att ordinarie revisionssekreterarbefattningar indragas. Detta kunde givetvis ge anledning till allvarliga betänkligheter. Skadeverkningarna skulle emellertid kunna motverkas eller helt undvikas genom att antalet ordinarie befattningar i hovrätterna i stället utökades.
    Omlägges revisionssekreterartjänstgöringen enligt de riktlinjer som här antytts, skulle det bidraga till att även avlägsnare hovrätter finge en något äldre uppsättning tjänstgörande ledamöter än nu kan påräknas. Det får ej betraktas som en underskattning av de yngre krafterna, om detta betecknas som en vinst, ej minst med hänsyn till den muntliga förhandlingsordning som nu är vanlig; det kan väcka en icke helt oberättigad undran hos den rättssökande allmänheten, om inom vissa hovrätters domsområden domarna i överinstansen genomgående äro yngre än domarna i underrätterna. Emellertid löses ej rekryteringsproblemet enbart på denna väg. Grunden till svårigheten torde vara att söka i det påtalade befordringssystemet, som, ehuru till synes ägnat att gynna vissa hovrätter, i själva verket kan ha även motsatt verkan. Den snabbare befordringsgången underlättar visserligen rekryteringen, men det torde vara ställt utom allt tvivel, att denna skulle ytterligare främjas, därest den som sökte sig in vid en viss hovrätt icke därefter praktiskt taget vore bunden vid denna under hela sin hovrättstjänstgöring utan i sinom tid kunde söka och påräkna förflyttning till annan förläggningsort. Den bundenhet, som följer av det nuvarande systemet, måste verka avhållande vid valet av mindre centralt belägna hovrätter. Å andra sidan vore det uppenbarligen orimligt att medge förflyttning endast från vissa hovrätter. Skall en ändring i det nuvarande systemet ske, måste den tillämpas över hela linjen. De murar som finnas mellan de olika hovrätterna måste raseras. Det för-

 

tjänar övervägas, hur en omläggning efter dessa principer skulle kunna genomföras och vad den skulle leda till för resultat.
    Med nuvarande lönegradsplaceringar och avlöningsförmåner är det för en ordinarie assessor icke av större ekonomisk betydelse att vinna befordran till hovrättsråd. Skulle utnämningen innebära förflyttning till annan hovrätt än den vederbörande förut tillhör, kunna orsakas merutgifter i form av högre skatter och allmän fördyring av levnadskostnaderna, som t. o. m. överväga den ringa löneförbättringen. En ändring i dessa förhållanden är nödvändig. Förutsättningar torde också finnas för att sådan ändring inom en nära framtid kommer till stånd. Blir löneökningen för hovrättsråden av den storleksordning man skäligen har rätt att vänta, kan däri ligga en uppmuntran att söka befordran till hovrättsråd icke blott inom den egna hovrätten utan även utanför denna. Emellertid spelar, när det gäller förflyttning till annan hovrätt, icke endast ekonomiska hänsyn in. Erfarenheten visar, att det är mycket svårt att få en ordinarie eller ens en äldre extra ordinarie assessor vid någon av de mera centralt belägna hovrätterna att söka hovrättsrådsämbete vid en hovrätt med mindre eftersökt förläggningsort. Det finns anledning befara, att även om löneskillnaden skulle bli ganska väsentlig denna svårighet komme att kvarstå. Resultatet kunde således bli att vissa hovrätter alltjämt icke komme att locka kvalificerade sökande utanför den egna hovrättens krets. Däremot kan med säkerhet förutses att, om fri konkurrens medgåves, ett ledigt hovrättsrådsämbete i exempelvis Stockholm skulle locka sökande även från andra hovrätter än Svea hovrätt. Bleve konkurrensen alltför stark, skulle det visserligen kunna leda till att befattningshavarna i den hovrätt, som utsattes därför, komme att i sin tur söka lediga ämbeten på andra håll. Möjligheterna för utomstående sökande att genom befordran vinna förflyttning till en mera eftertraktad förläggningsort bli emellertid tämligen små, 0m såsom för närvarande är fallet tjänstgöringstidens längd, ej den innehavda befattningen, får vara utslagsgivande för turberäkningen. En annan grund för bestämmande av ordningsföljden mellan befattningshavarna i olika hovrätter måste tillämpas, om det åsyftade målet skall vinnas. Förslagsvis kunde befordringsgången tänkas bli följande.
    Före utnämning till ordinarie assessor torde av praktiska skäl liksom nu befordran böra i princip ske inom varje hovrätt för

 

sig; någon konkurrens med utomstående kan som regel icke lämpligen ifrågakomma. När åter en befattning som ordinarie assessor blir ledig, synes fältet böra i princip stå öppet även för utomstående. Så är även nu förhållandet, men i olikhet mot vad för närvarande gäller bör turordningen mellan de sökande helt bestämmas av den tid de tjänstgjort vid hovrätt, således oberoende av huruvida de tillhöra den ena eller den andra hovrätten. I och med att utnämning skett till ordinarie assessor bör tjänstetiden icke vidare tillmätas betydelse i konkurrens med befattningshavare, som ännu ej vunnit denna befordran. En ordinarie assessor bör alltså då det gäller befordran till hovrättsråd komma före extra ordinarie assessorer även om dessa äro äldre till tjänsteåren. Mellan ordinarie assessorer inbördes bestämmes turordningen av utnämningsdatum. På samma sätt bör den som vunnit befordran till hovrättsråd gå före till tjänsteåren äldre kolleger, vilka alltjämt stå kvar på assessorsstadiet. Särskilt skulle detta få betydelse vid sökande av häradshövdingämbeten.
    Det sagda kan naturligtvis icke, lika litet som andra regler, tillämpas ovillkorligt. Undantag kunna bli påkallade med hänsyn till speciella meriter eller andra särskilda förhållanden. Detta torde dock ej påverka det åsyftade resultatet: en jämnare befordringsgång och större likställighet i rekryteringshänseende de olika hovrätterna emellan.
    Emellertid synes man ej böra stanna vid att på detta sätt möjliggöra och främja förflyttning genom befordran från en hovrätt till en annan. Systemet skulle leda till att valfriheten vid sökande av hovrättsämbeten i viss mån kringskures. En befattningshavare kunde för att icke försumma sina befordringsmöjligheter se sig nödsakad att söka ett hovrättsrådsämbete vid annan hovrätt än den, som han egentligen önskade tillhöra. Inträffade detta i fall där vederbörande betraktade hovrättsrådsämbetet som sitt slutmål, skulle det framstå såsom obilligt, om han nödgades stanna hela sin tjänstetid vid en hovrätt, som han sålunda valt mer eller mindre ofrivilligt. För att tillrättalägga dylika missförhållanden och för att över huvud göra systemet smidigare synes transporträtt böra medgivas i viss utsträckning. Införande av sådan rätt skulle fylla också ett annat syfte. Ett huvudmål med den ifrågasatta omläggningen av befordringsgången har angivits vara att utjämna den skillnad i åldershänseende, som nu råder mellande olika hovrätternas befattningshavare. Detta mål kunde, om transporträtt ej medgåves, i viss utsträckning förfelas. För så-

 

dant fall skulle nämligen en ordinarie assessor alltid kunna räkna med att förr eller senare bli direkt befordrad inom den egna hovrätten och sålunda kunna — ehuru med risk att turordningen försämrades — helt underlåta att söka lediga hovrättsrådsämbeten på andra håll. Transporträtten motverkar ett sönderbrytande på detta sätt av systemet.
    Det torde vara onödigt att låta transporträtten avse assessorsbefattningar. Däremot bör den tillkomma hovrättsråd. För rätt till transport torde böra fordras viss minimitjänstgöring i sådan egenskap, förslagsvis tre år. Turordningen vid konkurrens med andra sökande bör bestämmas med hänsyn till tiden för den första hovrättsrådsutnämningen. Transporträtt torde icke behöva ifrågakomma mer än en gång för varje befattningshavare.
    En befordringsordning i förening med transporträtt sådan som den här skisserade skulle väl leda till, att de hovrättsråd, vilka önskade stanna i detta ämbete och alltså ej sökte sig ut som häradshövdingar eller överginge i annan tjänst, komme att så småningom samlas i de hovrätter som de funno mest eftersträvansvärda. Övervägande flertalet av dem, som sålunda betraktade hovrättsrådsämbetet som sin slutpost, komme sannolikt att välja någon av de större städernas hovrätter. Vid dessa komme följaktligen att finnas ett antal äldre hovrättsråd, till vilka motsvarighet saknades i de andra hovrätterna. Så många torde de likväl ej bli; troligen ej flera än att de ungefärligen motsvarade behovet av vice ordförande. I övriga hovrätter komme förmodligen hovrättsrådsämbetena, liksom assessorsbefattningarna, att liksom nu blott bli passagetjänster. Emellertid komme åldersfördelningen hovrätterna emellan att bli betydligt jämnare än vad somnu är fallet. Samtliga hovrättsråd, oberoende av vilken hovrätt de tillhörde, skulle vid utnämningen ha bakom sig ungefär lika lång domstolstjänstgöring eller motsvarande praktisk erfarenhet. Och även de mindre eftertraktade hovrätterna kunde räkna med att få behålla sina hovrättsråd åtminstone tre år.
    Dessa rader göra icke anspråk på att anvisa den enda eller den riktiga utvägen ur de olägenheter, som äro förbundna med nuvarande ordning. De äro allenast att betrakta som ett diskussionsinlägg i en fråga som, sett på längre sikt, kan bli avgörande för hovrätternas förmåga att fylla sin plats i domstolsorganisationen. Kunna de väcka intresse och förståelse härför även utom den trängre krets som närmast beröres, ha de fullgjort sin uppgift.