NÅGRA SYNPUNKTERPÅ FÖRSVARARENS STÄLLNING.

 

AV

 

ADVOKATEN RAGNAR GOTTFARB.

 

Utanför brottmålsadvokaternas starkt begränsade krets torde man knappast ha anledning betänka, vilken ömtålig positionförsvararen har vid den misstänktes sida. Åklagaren begär korrekt tillmötesgående, domstolen räknar på klar objektivitet ochden tilltalade förlitar sig på full solidaritet. De etiska och rättsliga konflikter, vari försvararen snabbt kan råka, kunna icke lösas i offentlighetens ljus och under lugnt vägande av skäl och motskäl. Den enskilde advokaten får i varje särskilt fall söka taga ställning efter eget omdöme. När jag nu försöker redovisa min egen metod att avgöra några vanliga problem, gör jag det i medvetandet att endast tala för mig själv. Icke desto mindre är det med viss tillfredsställelse jag nedskriver dessa rader. Måhända kunna de föranleda debatt i saken och måhända ger jag någon anledning till eftertanke, det må vara hos en domare, en åklagare eller en kollega.
    Jag har för vana att aldrig sovra de brottmål, jag blir anmodad åtaga mig. Blott min egen tid och min arbetsförmåga utgör min begränsning. Lika säkert som att varje misstänkt är berättigad ha en försvarare vid sin sida, lika säkert är det att jag icke får vägra min medverkan. Det får inte bli så att det uppstår en »elit» av advokater, som endast efter moget övervägande åtager sig intressanta, uppmärksammade eller lukrativa uppdrag. Vardagens tjuvar få icke placeras i en tredje klassavdelning. Och vem kan bedöma hur hårt den enskilde tar en misstanke för brott. Ständigt möter man tilltalade, vilkas förtvivlan inför utsikten att oskyldiga erhålla ett bötesstraff, står i bjärt motsatsförhållande till den tränade »kåkfararens» orubbliga lugn inför förvaringshotet.

 

    Det har blivit allt vanligare att man förordnas till offentlig försvarare och jag anser denna utveckling riktig. Den offentlige försvararen har, bland annat genom detta epitet, fått en annan pondus och därmed andra möjligheter än andra försvarare. Det bereder mig ofta en tillfredsställelse att meddela en förmögen klient, som sökt mig och som tror sig kunna få ett bättre arbete utfört genom att erbjuda ett stort förskott, att jag ej önskar intaga den ställningen, utan att jag skall göra mitt bästa, men erhålla min ersättning förskotterad av allmänna medel. Riktigheten av min uppfattning brukar jag markera genom påpekandet att ett frikännande betyder att staten betalar försvaret. Som sig bör. I varje mål där den misstänkte nekar, där den kriminalpolitiska behandlingen kan vara tveksam, där en juridisk-teknisk fråga kan fordra avgörande, där ungdom eller klen förståndsutveckling spela en roll eller där det kan gälla ovillkorligt frihetsberövande, bör offentlig försvarare förordnas. I andra fall behövs knappast försvarare.
    Förtroende mellan den misstänkte och hans försvarare är grundförutsättningen för varje insats av vikt. Gäller det en anhållen blir det första sammanträffandet i enrum i polisens lokaler av avgörande betydelse. Det har blivit min uppfattning att en öppen, naturlig samtalston, ett intresserat avlyssnande av den misstänktes egen berättelse, ett par frågor — gärna utan omsvep direkt på den ömtåliga punkten — och några korta, ärliga upplysningar, snabbast bana vägen till samförstånd. Att söka fram en detaljerad berättelse innan man hört åklagarens relation av saken kan bereda lika stora svårigheter som välmenande trösteord. Men någon allmängiltig regel kan man icke uppställa. Med intresse och inlevelse får man söka bedöma sitt handlingssätt från fall till fall.
    Förtroendet kan utsättas för påfrestningar då den misstänkte nekar och man själv finner åklagarens bevisning övertygande. Jag vill genast säga att den situationen aldrig berett mig några svårigheter. Om en misstänkt inför en överväldigande bevisning förklarar för mig att han är oskyldig brukar jag säga ungefär följande: »Det är inte min sak att avgöra om Ni är skyldig eller inte och har Ni förklarat att Ni är oskyldig skall jag göra vad som står i min förmåga för att visa att Ni verkligen är oskyldig. Men jag vill gärna säga Er, att som saken nu ligger till, riskerar Ni att Ni blir dömd.» Jag betonar alltid att ingen skall taga på

 

sig ett brott, som han icke gjort och någon gång finner jag anledning säga att man möjligen kan påräkna ett mildare bedömande vid ett erkännande. Om jag i mitt stilla sinne tror att min huvudman trots allt begått det påstådda brottet, är detta utan varje betydelse för mitt handlande. Det är inte jag som är domare i målet och jag kan ta fel. Fullkomligt fel. — Visserligen Kan det någon gång hända att jag även inför domstolen för min klient måste påpeka det fullkomligt orimliga i ett påstående eller i en intagen ståndpunkt, men får jag då en eloge från domaren för mina strävanden att leta fram sanningen, berör det mig mycket pinsamt.
    Jag anser mig icke ha anledning eller skyldighet att inför domstolen omnämna förhållanden till den misstänktes nackdel, varom jag äger kännedom. Jag anser det vara min plikt att bibehållas vid min klients förtroende och att i alla situationer stå vid hans sida.
    Bäst gagnar jag min klients sak genom att hålla mig själv i bakgrunden. Jag måste nogsamt bevaka mig själv så att jag icke faller för frestelsen att för min egen skull ordna en effekt inför åhörarna, pressen eller min egen huvudman. Jag får hellre ta den risken att min klient anser mig vara alltför passiv. Den misstänkte är det instrument jag har att spela på och endast det som kan vara till nytta för honom har jag att beröra. I bevisfrågor saknar ett uttalande om min egen uppfattning varje betydelse och på mig gör det närmast ett komiskt intryck när en försvarare inför domstolen betygar sin uppfattning att klienten talar sanning. Det bör inte intressera domstolen mer än ett uteblivet sådant uttalande. Såvida det ej finnes skäl, men då är det bevisning. Annorlunda ställer sig saken när det gäller det kriminalpolitiska avgörandet. Där har advokatens egen uppfattning ett avsevärt värde. Han hör vid slutet av målet till dem som bäst känner den misstänkte och en försvarares omdöme, ärligt uttalat, måste ha samma värde som ett yttrande från en i socialafrågor väl förfaren sakkunnig. Alla vet att de misstänkta önska frikännande, böter, villkorlig dom, tidsbestämt straff, ungdomsfängelse och förvaring i nu nämnd ordning. Det faller sig naturligt att försvararen yrkar det mildaste av de tänkbara påföljderna efter denna serie och jag vill icke påstå att detta yrkande skall i och för sig tillmätas vikt vid avgörandet. Däremot bör domstolen vara lyhörd för om försvararen anser sig böra re-

 

kommendera sinnesundersökning, vissa särskilda föreskrifter i samband med den villkorliga domen eller delger domstolen sin uppfattning om hur den misstänkte kan komma att reagera vid viss påföljd.
    Jag anser det självklart att jag själv skall höra de vittnen jag påkallat. Om någon lämnar mig en uppgift av förment värde för min klient begär jag att denna person inför domstol såsom vittne upprepar sin utsaga. Jag skulle starkt reagera därest ordföranden försökte förekomma mig genom att själv hålla förhöret. I praktiken är det väl också numera en nästan undantagslös regel, att åklagare och försvarare själva höra vittnena, åtminstone i underrätt. I hovrätt inkallas ju ofta ett förut hört vittne av domstolen därför att referenten önskat kompletterande upplysningar och då ställer sig saken givetvis annorlunda. För att nu inte tala om den roll tilltrosparagrafen kan komma att spela.
    Det är min princip att aldrig avsäga mig ett uppdrag inför domstolen. Jag får icke vara snarstucken och jag får icke lämna min klient i sticket. Ingen vet hur man själv skulle reagera 0m man stode i den misstänktes situation. Men om min huvudman förklarar, att han önskar en annan försvarare, gör jag aldrig några svårigheter. Jag vill dock bekänna att jag ytterst ogärna fortsätter mål som andra påbörjat. Det blir alltid onödiga jämförelser, dubbelt arbete och svårigheter — nu när det ej finns utförliga protokoll — att få veta vad som tidigare förevarit i målet. Domstolarnas nuvarande princip att som regel vägra den dömde byte av försvarare för nästa instans är emellertid ganska diskutabel. Det var en bekymmersam situation när jag för en tid sedan hade att försvara en man i hovrätt i ett mycket allvarligt mål, sedan jag biträtt honom i underrätt och han där varit missnöjd med mig och begärt annan advokat för fullföljd, en begäran som avslagits både av underrätt och hovrätt. Men det betyder ju åtskilligt för statsverkets kostnader.
    Jag är ytterst försiktig, då det gäller att göra ett uttalande till den misstänkte 0m hans utsikter i målet. Mera öppenhjärtig är jag när jag blir tillfrågad om utsikten att med framgång överklaga en dom. Då brukar jag ganska utförligt uttala min uppfattning samt redogöra för alla de fängelsepolitiska frågor, som kunna ha betydelse. Emellertid vägrar jag aldrig min medverkan vid fullföljd av talan mot ett allvarligare straff, hur hopplös denna:

 

talan än kan synas mig. Jag tror också att överrätterna respektera denna princip.
    Stundom förebrår man oss försvarare för att vi »friar till nämnden». Jag tar den förebråelsen med jämnmod. Varför skulle jag icke få framhålla synpunkter, som ha särskilda utsikter att vinna nämndens förståelse. Och nog är jag angelägen att hastigt rätta de missförstånd som få sin reaktion i nämndemännens —och -kvinnornas! — minspel.
    Försvaret av misstänkta, en kärnpunkt i ett rättssamhälle, kostar stora pengar, men det måste det allmänna ha råd till. Vi advokater ha stora utgifter i vår verksamhet, uppdragen som försvarare splittrar vårt arbete, frestar vår fysik och sliter våra nerver. Och ändå kan ingen försörja sig som försvarare. Men det är tjusande, stimulerande. Låt mig också säga, att först nu när vi ha fått ett processystem, som tillåter att alla synpunkter kunna läggas i vågskålen och att alla krafter få spännas, har det blivit en verklig uppgift att vara försvarare i brottmål.