EFTERLYSNING AV EN PLAN.
ETT DISKUSSIONSINLÄGG.
AV
PROFESSOR ÅKE HASSLER.
I den uppsats om lagrevisionen, varmed GÄRDE inleder denna årgång av Svensk Juristtidning, konstaterar han, att våra stora lagstiftningsfrågor i allmänhet icke gynnats av några förliga vindar.1 Det är nu 47 år sedan lagberedningen mottog uppdraget att utarbeta en ny civillagstiftning. Under denna tid ha endast två civila balkar, giftermålsbalken och föräldrabalken, införts i lagen. Arbetet med ärvdabalkens omdaning är ännu ej avslutat. Dessutom har utanför civillagstiftningens område den äldre rättegångsbalken ersatts med en ny balk. Det är enligt Gärdes mening lätt förklarligt, om denna långa tidsutdräkt givit upphov till vankelmod och misströstan, huruvida det tillämnade lagverket någonsin skall kunna föras i hamn.
Utan tvivel finns det starka skäl för en sådan misströstan. Den första civila balken kom till år 1920, den andra år 1949. Räknar man med att den nya Sveriges Rikes Lag kommer att innehålla åtta eller nio civila balkar, återstår det, om arbetet fortskrider i samma takt som hittills, en tidrymd av kanske bortåt hundra år innan det hela blir färdigt. Då äro väl de först tillkomna balkarna för länge sedan mogna för en ny revision.
Bör man i detta läge resignera inför uppgiften att åstadkomma en ny lagbok av den typ, som lagberedningen av år 1903 tänkte sig och som hittills varit det officiellt angivna målet för lagrevisionen? Frågan förtjänar att ställas inför resultatet av det snart femtioåriga arbetet. Ett uppmärksammat förslag att lägga om revisionsarbetet efter andra linjer har i denna tidskrift framförts av WALIN.2 Metoden skulle vara att låta de särskilda lagarna
bestå såsom självständiga enheter men sammanställa dem efter deras innehåll under balkrubriker. Lagrådet har i sitt yttrande över förslaget till föräldrabalk m. m. uttalat sympatier för detta uppslag.1 Som lagrådet anfört skulle detta emellertid innebära, att man uppoffrar intresset att åstadkomma ett verk efter mönstret av 1734 års lag. Man finge alltså uppgiva den stora lagstiftningstradition, som enligt ALEXANDERSON varit »en huvudfaktor i vår rättsutvecklings förlopp sedan många sekler».2 Sveriges Rikes Lag skulle bli Sveriges Rikes lagar, en lagsamling i stället för en lagbok.3 Lagrådet förmenar, att den nya metoden komme att medföra vissa beaktansvärda fördelar. Men de kunna näppeligen uppväga priset — att man avstår från tanken att åstadkomma en ny lagbok.4 Statsmakternas beslut i fråga om föräldrabalken torde väl få anses innebära, att revisionsarbetet skall fortsättas efter hittills följda linjer.5
Om alltså syftet med detta arbete alltfort skall vara att åstadkomma en reviderad Sveriges Rikes Lag, så måste man emellertid fråga sig, huruvida de arbetsmetoder, som hittills tillämpats, verkligen äro ägnade att leda fram till målet. Den långatidsutdräkten tyder på att så icke torde vara fallet. Vilka äro då orsakerna till att verket gått alltför långsamt framåt? GÄRDE har i sin förut nämnda uppsats framhållit, att de personer, åt vilka arbetet blivit anförtrott, alltför ofta ha tyngts av andra uppdrag eller efter någon tid helt övergått till annan verksamhet. Denna iakttagelse är utan tvivel riktig och utgör en tankeställare för dem, som ha ledningen av lagarbetet. Men säkerligen ligger ej häri hela förklaringen. Man kan nog ifrågasätta, om arbetet över huvud bedrivits med den målmedvetenhet och den planmässighet, som äro nödvändiga förutsättningar för att ett så stort verk skall kunna föras i hamn inom rimlig tid.
Härvidlag kan först pekas på det förhållandet, att lagberedningen under tio år (1931—41) fick med åsidosättande av det planenliga revisionsarbetet ägna sig åt lagstiftning om skulde-
brev och aktiebolag. Goda skäl för detta må ha funnits men tydligt är, att sådana avbrott måste äventyra kodifikationsarbetets genomförande. Det synes ha varit naturligare och riktigare, om lagberedningen omedelbart fått företaga den sammanställning i balkform av de särskilda lagarna på ärvdabalkens område, som ännu i skrivande stund icke är avslutad, för att därefter övergå till behandling av förmögenhetsrätten. En primär förutsättning för att revisionsarbetet skall kunna avslutas inom rimlig tid måste vara, att lagberedningen kontinuerligt ägnar sig åt detta arbete.
Vad beträffar planmässigheten kan man vid ett studium av handlingarna icke undgå att känna en viss förvåning över det sätt, varpå arbetet på sin tid igångsattes. Troligen har ingen annan stor lagrevision i modern tid startat med så knapphändiga förarbeten som då lagberedningen år 1903 gick att fullgöra uppdraget att revidera 1734 års lag.1
I propositionen till 1902 års riksdag om inrättande av en lagberedning förekommer angående dennas uppgift endast följande yttrande av departementschefen: »Man synes — — — böra— — — snarast möjligt tillgodose det trängande behofvet af en revision, i större sammanhang, af vår civillagstiftnings liufvuddelar. Äldre bestämmelser, som icke längre svara emot rättsuppfattningen eller tidsförhållandena, böra utmönstras, kännbara luckor fyllas, det nutida samhällslifvets kraf tillfredsställas samt reda och ordning bringas i den stundom nästan förvirrande mångfalden af stadganden, som tillkommit å vidt skilda tider och uppburits af vidt skilda syften.» Yttrandet är som synes inte bara kortfattat utan också mycket allmänt hållet och ger knappast en antydan om planen för den blivande lagrevisionen. Detta förhållande kan emellertid i viss mån förklaras därav, att lagberedningen, sedan ledamöterna i densamma förordnats, skulle ha att avgiva förslag till instruktion för sitt arbete.
I detta förslag, ett aktstycke på något mera än två trycksidor, konstaterade beredningen till en början, att för dess arbeten skulle ämnen hämtas från de rättsområden, som falla inom ramen för de civila balkarna i 1734 års lag. Därefter gav beredningen vad den kallade en »antydan om lagarbetets allmänna plan och syfte» med följande ord: »Det synes för det nu förestående lagstiftningsarbetet vara en uppgift af icke ringa vikt
att, jämte det föråldrade lagstadganden ersättas med nya, afpassade efter ändrade förhållanden, de många tid efter annan tillkomna författningarna, hvilka innefatta förändringar på allmänna lagens område, blifva, med iakttagande af de rättelser och jämkningar, erfarenheten vid tillämpningen gifvit vid handen, åter, i den mån lämpligen kan ske, sammanförda till större enheter, därvid balkindelningen i 1734 års lag torde fortfarandei allmänhet kunna tjäna till ledning.» Uttalandet innehåller knappast mera än vad departementschefen anfört så när som på uppslaget att följa balkindelningen i 1734 års lag.
Lagberedningen övergick därefter till att söka angiva, vilka särskilda delar av det. beredningen anvisade området, som kunde ifrågasättas böra bli föremål för bearbetning. Därvidlag gällde det, enligt beredningens mening, väsentligen att avgöra, när och i vilken ordning arbetet å varje sådan del lämpligen borde företagas. Man kan emellertid knappast finna, att beredningen genomfört denna sin avsikt, vilket borde ha resulterat i en mera långsiktig plan för arbetets bedrivande. I stället konstaterade beredningen tämligen summariskt, att handels-, giftermåls-, ärvda och byggningabalkarna av olika skäl borde lämnas å sido. Slutligen stannade beredningen vid jordabalken och konkluderade med en hemställan, att beredningen skulle närmast till bearbetning företaga denna balk med därtill hörande författningar. Detta blev också Kungl. Maj :ts beslut.
Förslag till ny jordabalk framlades därefter successivt i tre avdelningar, den sista år 1909. Som bekant har den först framlagda avdelningen, om nyttjanderätt och servitut, föranlett lagstiftning (1907), varjämte de i andra delen ingående reglerna om fastighetsexekution lett till ändringar i utsökningslagen och inteckningsförordningen (1912). Det visade sig inte möjligt att vidare behandla förslaget i övrigt, detta på den grund, att man måste avvakta fullbordandet av det jordregister för landet och det fastighetsregister för stad, som skulle ligga till grund för de nya fastighetsböckerna. WESTRING1 uttalade år 1919, att det vore i hög grad beklagligt, att detta stora och helgjutna lagstiftningsverk sålunda blivit fördröjt. Omdömet kunde lika väl fällas i dag, trettio år senare. Men det öde förslaget till jordabalk fått synes visa faran av att taga itu med omfattande lagstiftningsprojekt utan omsorgsfull planering. En noggrann undersökning torde
ha kunnat ge vid handen, att en väsentlig förutsättning för lagverkets genomförande saknades. Vid sådant förhållande hade det väl varit lämpligare att medan registerarbetet utfördes inrikta lagrevisionen på en annan del av civilrätten, exempelvis familjerätten. Det är ju lätt att vara efterklok, men nog bör man taga lärdom av erfarenheten.
Sedermera har Kungl. Maj :t vid olika tillfällen meddelat föreskrifter angående lagberedningens fortsatta verksamhet. Såsom förut framhållits har beredningen därvid ett par gånger anbefallts att ägna sig åt annat lagstiftningsarbete än lagrevisionen. Då denna varit föremål för beslut av Kungl. Maj:t har man nöjt sig med att tämligen kortfattat angiva det närmaste ämnet för revisionsarbetet.1 Detta har sålunda inriktats på kort sikt, utan att någon plan lagts upp för arbetet i dess helhet eller något större parti av detsamma. Egentligen har man endast fasthållit »tanken på en helstöpt ny civillag, kärnan i det gamla så många gånger begynta, åter och åter avbrutna, men alltid segt ånyo upptagna kodifikationsprogrammet», som ALEXANDERSON uttryckt det.2
Någon gång har dock tanken på en mera omfattande plan för revisionsarbetet dykt upp i ett eller annat sammanhang. Sålunda yttrade EKEBERG några kloka ord i debatten om kodifikation av de nordiska ländernas privaträtt vid nordiska juristmötet år 1922.3 Det heter i referatet av debatten: »— — —jag vill förorda en plan för civillagstiftningen i dess helhet (kurs här).— — —Man skall ej för dagens uppgift glömma morgondagens. Den uppgift man närmast har för händer får ej planläggas på ett sätt, som nästa gång kanske vållar svårigheter och gör det nödvändigt att i större eller mindre utsträckning riva ned i morgon vad man bygger upp i dag. En sådan planmässighet befordrar i hög grad enhetlighet och konsekvens i lagstiftningsarbetet — — —-.» Om Ekeberg med detta yttrande avsåg att rekommendera upprättande av en detaljerad plan för revisionen av vår civillagstiftning i dess helhet, kan man endast konstatera, att en sådan plan ännu ej sett dagens ljus.4
I sitt förut omnämnda yttrande över förslaget till föräldrabalk har lagrådet gjort några uttalanden, som i detta sammanhang förtjäna uppmärksamhet.1 Lagrådet finner det önskvärt att till främjande av reda och överskådlighet sammanföra det huvudsakliga av vår allmänna rättsordnings innehåll till ett systematiskt lagverk och sålunda med det material, som den moderna rätten innefattar, söka uppbygga en stomme av rättsregler, motsvarande den som 1734 års lag på sin tid utgjorde.
Detta program, fortsätter lagrådet, innefattar en mycket maktpåliggande uppgift, vars genomförande först och främst kräver en omsorgsfull planläggning (kurs. här). Sålunda måste till en början övervägas, i vilken utsträckning systematiken i 1734 årslag lämpligen kan tjäna till rättesnöre. Man kan naturligtvis icke taga för givet, att detta lagverks formella uppställning i allt skall efterliknas, vare sig i fråga om balkarnas antal eller beträffande sättet att indela dem i kapitel och paragrafer. Vidare måste enligt lagrådet beaktas, att till en reform av sådana mått och med ett sådant syfte som den förevarande knyta sig spörsmål av olika slag, i det reformen måste taga sikte på icke endast den formella sidan utan också på den revision i sakligt hänseende, som kan vara påkallad. Lagrådet utför sin tankegång vidare med anförande av synpunkter, som delvis träffa samman med det ovan refererade uttalandet av Ekeberg.
Det är ganska signifikativt att lagrådet vid en tidpunkt, då arbetet med lagrevisionen pågått i snart ett halvt sekel, anser sig behöva framhålla, att denna uppgift kräver en omsorgsfull planläggning, och närmare angiva sin mening om hur denna bör ske. Ett dylikt påpekande är ingalunda onödigt, eftersom någon egentlig plan för revisionsarbetet icke föreligger. Man vet för närvarande inte mera än att en ny ärvdabalk skall sammanställas av de särskilda lagarna om arv, testamente och boutredningsamt att jordabalken skall restaureras på grundval av 1909 års förslag. Vad sedan skall ske på det civilrättsliga området ligger helt i det ovissa.
Ytterkonturerna av den nya Sveriges Rikes Lag kunna emellertid nu skönjas. Av de tre familje- och arvsrättsliga balkarna
äro två färdiga och den tredje torde väl inom en nära framtid komma att införlivas med lagboken. Dennas första avdelning är därmed klar. Den sista avdelningen, den straff- och processrättsliga, kan väl bli färdigställd om något decennium. En ny rättegångsbalk har ju redan tillkommit, utarbetandet av den straffrättsliga balken1 är långt framskridet och riksdagen har år 1945 begärt revision av utsökningslagen. Denna lag torde böra sammanföras med konkurslagen till en ny utsökningsbalk, som har sin naturliga plats sist i vår allmänna lag.2
Av den nya lagboken äro alltså den första och den sista avdelningen som man får hoppas tämligen nära sin fullbordan. Men mellan dem gapar det stora tomrummet — lagens förmögenhetsrättsliga del — som det nu gäller att fylla. Och det är här som behovet av en detaljerad plan med styrka anmäler sig, icke minst därför att den systematiska behandlingen av detta område erbjuder ojämförligt större vanskligheter än vad fallet varit med lagverket i övrigt. Av framställningen i GÄRDES förut nämnda uppsats framgår, att betydande svårigheter föreligga redan vid bestämmandet av den blivande jordabalkens innehåll och avgränsning särskilt gentemot byggningabalken.3 Principen att systematiskt skilja mellan fastighetsrätt å ena och lösörerätt å andra sidan kunde väl förtjäna ett närmare klarläggande till innebörd och konsekvenser. Men även om denna princip accepteras och 1734 års lags uppställning alltså i detta hänseende följes, synes fastighetsrättens behandling böra ske efter ett enhetligt program. Utformas en jordabalk ensam för sig, har man därmed föregripit revisionen av rättsområdet i övrigt. När det gäller lösörerättens bearbetande får denna synpunkt än större tyngd.
Om planläggningen av förmögenhetsrättens revision har en hel
del skrivits av olika författare.1 Här är ej platsen att närmare ingå på de intressanta synpunkter, som framkommit i dessa inlägg. Det skulle också överstiga författarens förmåga att åstadkomma ens skissen till en plan för den systematiska indelningen av förmögenhetsrätten. Avsikten med föreliggande uppsats har blott varit att fästa uppmärksamheten på angelägenheten av att innan revisionsarbetet skrider vidare en detaljerad plan för detsamma kommer till stånd.2 För att lagrevisionen under den närmaste mans åldern skall kunna bringas till ett lyckligt slut äro två saker av nöden: en väl övervägd plan och ett målmedvetet arbete på att förverkliga den.