OM LEDANDE FRÅGOR VID VITTNESFÖRHÖR.

 

AV

 

ADVOKATEN JUR. DR A. HEMMING-SJÖBERG.

 

Både i den danska och den norska rättegångsordningen stadgas förbud mot ledande, d. v. s. suggestiva frågor vid vittnesförhör, såvida de icke äro oundvikliga. I den danska Lovoin Rettens Pleje heter det i § 183: »Spørgsmaal, hvorved der foreholdes Vidnet Omstændigheder, som først skal godtgøres ved dets Svar, maa saa vidt muligt undgaas», och den norska Lovom rettergangsmaaten i straffesaker § 183 innehåller ett lika lydande stadgande. I den norska Lov om rettergangsmaaten for tvistemål § 217 p. 4 har förbudet erhållit följande formulering: »Spørsmaalene maa ikke uten nødvendighet være formet slik, att de lægger vidnet svaret i munden».
    Att framställa ledande frågor betraktas sålunda närmast som ett oskick, som i möjligaste mån bör stävjas. MUNCH-PETERSEN förklarar, att »suggestive Spørgsmaal (f. Eks.: 'Lovede ikke A.at betale 100 Kr?') bør saavidt muligt undgaas.» Men han påpekar också, att det är vanskligt att helt undvika dylika frågor, och att de under stundom kunna vara nödvändiga, särskilt då det gäller att få ett tvekande vittne att yttra sig. Men ju mera man vid förhöret närmar sig sakens kärna, desto större försiktighet bör iakttagas.¹ SKEIE är strängare. »Suggestive spørsmål er neppe nogensinne nødvendige», förklarar han. »Dommeren må øieblikkelig stanse en part, som søker å overliste et vidne på denne måte. Og selvsagt må han alltid være opmærksom på sine egne spørsmål, så de ikke kommer i strid med forbudet.»²
    Den svenska rättegångsbalken intar en helt annan ställning gentemot ledande frågor. RB 36: 17 st. 3 stadgar: »Frågor, vilka

 

    ¹ MUNCH-PETERSEN: Den Danske Retspleje, del 1 s. 214.
    ² SKEIE: Den norske straffeprocess, band 1 sid. 223. Jfr SKEIE: Den norske civilprocess, band 2 s. 400. 

genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda därtill». Samtidigt som ledande frågor i princip förbjudas, uttalas sålunda, att de dock äro tillåtliga i vissa fall. Huruvida de också i några fall äro tillrådliga eller rent av önskvärda, framgår icke av lagens formulering, utan lämnas öppet.
    Vad är då grunden till att den svenska lagen i vissa fall tilllåter ett förfarande, som de norska och danska lagarna förbjuda? Och vilka äro de »särskilda skäl», som kunna föranleda, att ledande frågor få framställas?

    Att suggestiva frågor kunna framkalla oriktiga utsagor är ett obestridligt faktum. Under sådana förhållanden synes det onekligen ligga närmast till hands att genom en laglig regel förbjuda dylika frågor.
    Frågan om suggestiva frågor behandlades under 1800-talet flitigt i den tyska psykologiska och juridiska litteraturen. I stort sett synes alla ha varit ense om att de borde under alla omständigheter förbjudas. TSCHANGGO kunde därför i en år 1874 utgiven avhandling tala om »die einmiitige Lehre aller älteren und neueren Kriminalisten, dass die Suggestionen verboten und aus den Gerichtshofen zu verbannen seien.»¹
    Psykologerna ha alltjämt vidhållit sin uppfattning och yrkat på förbud. Men under 1900-talet har alltflera jurister, vetenskapsmän och erfarna domare, uppträtt till de ledande frågornas försvar, i det de gjort gällande, att dessa frågor under vissa omständigheter vore gagneliga, ja, till och med att rekommendera. DEINHARD² förklarar sålunda, att suggestiva frågor böra vara tillåtliga, då det gäller att avslöja falska vittnen, STURM³ gör gällande, att det bör tillåtas domaren att använda sig därav, för den händelse vittnen avgivit motstridiga berättelser, då detta ofta vore det bästa medlet att avslöja, vilken relation som vore den riktiga. FUCHS⁴ vänder sig gentemot den bekante vittnespykologen Sterns yrkande om lagstadgat förbud mot suggestiva frågor, under förmenande att dessa, »försiktigt brukade såsom motgift

 

    ¹ TSCHANGGO: Versuch einer Abhandlung von der Suggestion im peinlichen Rechtsverfahren.
    ² DEINHARD: Erfahrungen und Anregungen zur Kunst der Rechtspflege, 1909,s. 43.
    ³ STURM: Zur Lehre vom psychologischen Beweise im Zivil- und Strafverfahren (Monatsschrift fiir Kriminalpsychologie), bd 8 s. 573.
    ⁴ FUCHS: Recht und Wahrheit in unserer heutigen Justiz, 1908, s. 128.

 

kunna vara mycket tjänliga till att avslöja partiska och suggestivt bearbetade vittnen.» GMELIN¹ hänvisar till att domaren vid förhör med vittnen även städse måste beakta deras suggestibilitet och därför såvitt möjligt genom lämpliga frågor pröva vittnena i detta avseende. GUTTMANN² påpekar, att förhöret med de många vittnen som äro partiska, icke blott fordrar skicklighet, utan även en viss teknik. Suggestiva frågor vore ofta erforderliga, men domaren själv borde icke få använda sig därav.
    Utförligast har frågan behandlats av ALBERT HELLWIG.³ Han betonar, att suggestiva frågor till vittnen medföra stor fara för oriktiga och missledande vittnesmål. Men han påpekar, att denna fara egentligen blott föreligger i sådana fall, då man begagnar sig av en suggestivfråga utan att vara medveten om dess suggestiva natur. Om en domare däremot ställer suggestivfrågor endast för att pröva vittnet i avseende å dess suggestibilitet eller trovärdighet, löper han icke någon risk att hålla det genom suggestionen möjligen framkallade oriktiga svaret för sant. Visserligen finns ju möjligheten att detta experiment leder vilse och att domaren exempelvis sätter tro till ett vittne som faktiskt vittnar falskt, blott därför att vittnet ej låtit lura sig av en till honom ställd suggestivfråga. Eller också kan han utan tillräcklig grund anse en persons vittnesmål oriktigt, endast emedan denne vid försöket låtit sig suggestivt påverkas. Men den häri liggande faran motväges dock därav att domaren blott genom en dylik prövning blir satt i tillfälle att bilda sig en åtminstone någorlunda tillförlitlig bild av vittnets personlighet och värdet av hans vittnesmål. Hellwig kommer till den slutsatsen, att i lika hög grad som domaren vid vittnesförhör måste akta sig för att utan att vilja det framställa suggestivfrågor, i lika hög grad kan det medvetna användandet av dylika frågor för prövning av vittnes trovärdighet vara att rekommendera. Han tillägger, att enligt hans mening domaren även bör medgiva parterna att framställa dylika medvetna suggestivfrågor och göra sådana psyko-tekniska prov. Hellwig motsätter sig därför mycket bestämt det av många påyrkade förbudet mot suggestiva frågor.

 

    ¹ GMELIN: Zur Psychologie der Aussage, 1909, s. 23.
    ² GUTTMANN: Unmittelbarheit und freie Beweiswurdigung und die Zukunftunserer Gerichtsverfassung, 1907, s. 80.
    ³ ALBERT HELLWIG: Psychologie und Vernehmungstechnik bei Tatbestandsermittlungen, 1929, s. 264—277. Jfr WACHTMEISTER: Vad är sanning? Vittnespsykologiens grunddrag s. 89—103. 

    I tysk rättspraxis upprätthålles i allmänhet trots frånvaron av lagstadganden i princip förbudet mot suggestiva frågor, ehuru domaren anses ha frihet att medgiva sådana, i varje fall i den omfattning Hellwig förordat.
    I den engelska och i den amerikanska rätten äro ledande frågor (»leading questions») till vittnen ingalunda under alla förhållanden ansedda såsom otillåtna. Tvärtom ha de tagits i anspråk såsom effektiva medel att få fram sanningen.
    Vittnesmålet i engelsk rätt är, som bekant, uppdelat i olika avsnitt:
    1:o) Huvudförhöret (»examination in chief», även kallat»direct examination»), som den påkallande parten håller med vittnet i syfte att få fram fakta, som äro ägnade att stödja hans talan.
    2:o) Motförhöret¹ (»cross-examination»), som hålles av den icke påkallande parten, och genom vilket denne söker dels få fram fakta, som försvaga verkningarna av vad som framkommit vid huvudförhöret, dels framdraga nya för hans egen sakfördelaktiga fakta samt
    3:o) Återförhöret (»re-examination»), den påkallande partens förnyade förhör, varigenom denne i sin tur söker försvaga verkningarna av motförhöret genom att bereda vittnet tillfälle att förklara vad han sagt. Återförhöret är begränsat till de förhållanden, som omfattats av motförhöret.
    Vid huvudförhöret äro ledande frågor strängt förbjudna. Man får sålunda varken framställa frågor i sådan form, att de in-

 

    ¹ »Cross-examination» översättes i allmänhet med ordet korsförhör. I den allmänna föreställningen har detta ord emellertid kommit att få betydelsen av ett hänsynslöst hårt, pressande förhör, vare sig detta ledes av domare, åklagare, advokat eller polis. Man kan sålunda i tidningarnas rättegångsreferat finna sådana missbildningar som: »Den tilltalade utsattes för ett skarpt korsförhör av domaren». I Nordisk Familjebok har artikeln »korsförhör» skrivits av AFZELIUS, som där lämnar en riktig beskrivning av engelsk »cross-examination.» KALLENBERG (Svensk Civilprocessrätt, bd 2 sid. 1109) använder åter ordet korsförhör såsom beteckning på »vittnens ställande till förhör mot varandra för den händelse deras utsagor äro mörka eller stridiga». Under de senaste åren har man däremot börjat använda ordet motförhör (se t. ex. HADDING: Brittisk process, i Svensk Juristtidning 1948, s. 556 och RUDHOLM: Om vittnesbevisning vid engelsk domstol, i Svensk Juristtidning, 1949 s. 629). Under sådana förhållanden synes det mig som om ordet korsförhör lämpligen borde försvinna ur den svenska juridiska terminologin. De i denna uppsatsbegagnade termerna »huvudförhör», »motförhör» och »återförhör» motsvara förövrigt de i den danska litteraturen använda termerna »hovedafhøring», »modafhoring» och »genafhoring». 

bjuda till visst svar, lägga svaret i munnen på vittnet eller framställa en fråga rörande ett omtvistat förhållande i sådan form, att den kan besvaras med »ja» eller »nej». Förbudet mot ledandefrågor beaktas dock icke ex officio av domaren, som endast ingriper för den händelse motparten gör invändning mot frågan. I praxis är det därför ganska vanligt, att ledande frågor förekomma vid huvudförhöret. Advokaterna försöka ibland smussla in mer eller mindre ledande frågor i förhoppning att motparten icke skall uppmärksamma dem. Ibland framställas sådana frågor, även om advokaten har fullt klart för sig, att motparten kommer att protestera och frågan därför aldrig kommer att besvaras. Detta sker i sådana fall då redan i frågan ligger en beskyllning eller insinuation, som advokaten vill ha fram, ett förfarande som dock anses föga korrekt.
    Vid motförhöret äro däremot ledande frågor i full utsträckning tillåtna. Den förhörande parten är i detta avseende alldeles obunden och kan sålunda använda ledande frågor även beträffande fakta, som förut icke berörts, men som han önskar få fram, då de stödja hans egen sak.¹
    Förbudet mot ledande frågor vid huvudförhöret motiveras med vittnespsykologiska betänkligheter mot att vittnena därigenom skulle förledas eller suggereras att avge svar, som ej stämmer med deras minnesbilder. Man utgår ifrån att ett vittne redan från början är mer eller mindre partiskt inställt till förmån för den part, som påkallat dess hörande, och att så gott som alla vittnen under sina samtal med parten och under de föregående förhören inför polis, åklagare eller advokat redan varit föremål för stark suggestiv påverkan. Att under sådana förhållanden tillåta den påkallande parten att vid domstolsförhandlingen utsätta vittnet för nya suggestiva inflytanden skulle göra förhöret till en ren parodi. I den engelska juridiska litteraturen angives därför såsom motiv till förbudet mot ledande frågor vid huvudförhöret, att ett vittne presumeras vara förmånligt inställt gentemot den part, som påkallar honom, och att parten därför genom ledande frågor kan locka vittnet att endast giva för parten förmånliga svar. »Such evidence would obviously be open to suspicion, as being rather the pre-arranged version of the party than the spontaneous narrative of the witness», yttrar PHIPSON¹ i sin kända

 

    ¹ ODGERS: Principles of pleading and practice in civil actions in the High Court of Justice, 9 th ed., s. 327.
    ² PHIPSON: The law of evidence, 7: th ed. 1930, s. 453.

   37 —507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

kommentar till den engelska bevisrätten. Engelsmännen göra sig sålunda inga illusioner om vittnens trovärdighet, och det är denna realistiska syn på saken, som är grunden till reglerna om ledande frågor.
    Vid motförhöret är, såsom nyss påpekats, ledande frågor tilllåtna. Det gäller nu för den part, som icke påkallat vittnet, att söka förmå vittnet att komplettera eller korrigera sitt vittnesmål, så att verkningarna av vittnets partiskhet i möjligaste mån elimineras. Genom ledande frågor söker motparten nu suggerera vittnet att säga vad han förmenar vara sanningen. Det svar, som hans klient uppgivit vara det riktiga och som han därför vill få fram, lägger han i vittnets mun, i förhoppning om att vittnet så att säga skall komma av sig i sin föresats eller benägenhet att tala till förmån för motparten. Mången gång begagnar sig den frågande parten härvid av överraskningsmomentet. Det är därför ett vittne vid motförhöret understundom utsattes för en trumeld av frågor, som framställas i så snabb följd, att vittnet icke skall hinna övertänka, hur han skall lägga sina svar för att icke avslöja de oriktigheter, halvsanningar eller överdrifter, vartill han förut vid huvudförhöret kan ha gjort sig skyldig. Genom ledande frågor kan vittnet därjämte suggereras att omtala något, som han vet vara riktigt, men som han vill hålla inne med. Den omständigheten, att vittnet är partiskt till förmån för motparten, utgör en garanti för att vittnet icke skall suggereras att säga något, som han vet vara oriktigt eller ej vet något om. Härtill kommer, att en ledande fråga kan tjäna som ett psykotekniskt prov för belysande av vittnets suggestibilitet.
    Erfarenheten lär enligt enhällig engelsk och amerikansk uppfattning, att »cross-examination» och ledande frågor är det verksammaste medlet att »skilja sanning från lögn och att reducera överdrivna uppgifter till sina riktiga dimensioner».¹
    Vid återförhöret (»re-examination») äro liksom vid huvudförhöret ledande frågor icke tillåtna.
    Den engelska uppfattningen torde kunna sammanfattas sålunda, att med svar på ledande frågor, framställda av part, till vars förmån vittnet är inställt, kan man ingenting bevisa, tyde utgöra alltför grumliga källor för att de skola vinna tilltro. »Evidence that is given in answer to leading questions is of the

 

    ¹ WELLMAN: The art of cross-examination, 4th ed., s. 7. Jfr HERMAN and GOLDBERG: You may cross-examine! s. 10, WROTTESLEY: The examination of witnesses in court, s. 64 och THEODOR PETERSEN: Retsliv og Retspleje i England, s. 114. 

weakest character», heter det i Harris' berömda vägledning för advokater.¹ Därför förbjudes den påkallande parten att använda sig därav. Men genom sådana frågor kan man sönderslita ovederhäftiga vittnesmål, reducera överdrifter till de rätta proportionerna och avslöja mer eller mindre medvetna lögnare.
    I praktiken ha nu angivna regler medfört, att motförhöret oftast sker blott genom ledande frågor. För att giva en bild av huru ett vittnesförhör vid engelsk domstol förlöper, och vilken roll ledande frågor därvid spela, må här återgivas ett exempel, hämtat ur en mycket anlitad handbok i bevisrätt.²
    A är åtalad för att ha av B bedragit sig till 25 £. Målsägaren B avliöres såsom vittne av åklagaren.

 

Examination in chief:
Fråga: Visade den tilltalade något för Er?
Svar: Ja.
Fråga: Vad var det?
Svar: Ett stort papper, som han vecklade ut.
Fråga: Yttrade han något därom?
Svar: Ja.
Fråga: Vad sade han?
Svar: Han sade, att det var ett aktiebrev på 100 £ i Aktiebolaget X.
Fråga: Trodde Ni på det?
Svar: Ja, visst.
Fråga: Sade han något mer?
Svar: Ja, han bad att jag skulle låna honom 25 £.
Fråga: Gjorde Ni det?
Svar: Ja, jag gav honom en check.

 

Cross-examination :

Fråga: Ni såg väl inte ens på det stora papperet han visade?
Svar: Nej.
Fråga: Sade Ni inte till den tilltalade, då han höll på att veckla ut papperet: »Besvära Er inte med det»?
Svar: Jo, det tror jag, att jag gjorde.
Fråga: Var det inte då så, att aktiebrevet eller vad det nu var, inte intresserade Er mycket?
Svar: Nej, inte mycket.
Fråga: Väl överhuvudtaget inte alls?
Svar: Det har Ni kanske rätt i.

 

Re-examination:

Fråga: Skulle Ni ha lämnat den tilltalade några pengar, om han inte hade visat Er det s. k. aktiebrevet eller sagt någonting om det?'
Svar: Nej.

 

    ¹ HARRIS: Hints on advocacy, 16th cd. s. 38.
    ² ELIAS: Evidence in a nutshell, 4th ed. 1945 s. 71—72.

 

    Det bör observeras, att alla frågor i »cross-examination» äro suggestiva.
    Från huvudregeln att ledande frågor ej må framställas vid huvudförhöret finnes emellertid åtskilliga undantag.
    1 :o) Såsom av föregående framställning framgår, grundar sig denna regel icke i och för sig på det rent formella förhållandet, att den förhörande parten påkallat vittnets hörande, utan i stället därpå att man presumerar, att vittnet är partiskt inställt till förmån för den påkallande parten. Emellertid inträffar emellanåt, att en part inkallar ett vittne, som han kan misstänka eller redan från början vet vara inställt till förmån för lians motpart. Så händer t. ex. i mål om testamentsklander, att den part, som klandrar testamentet, kan anse sig böra inkalla ett testamentsvittne, även om han vet, att denne är partisk till motpartens favör. Om vittnet i ett sådant fall visar sig vara fientligt inställt (»hostile» eller »adverse») kan parten, om domaren så medger, i huvudförhöret använda ledande frågor. Den omständigheten, att vittnets berättelse icke stöder den påkallande partens talan, anses dock icke i och för sig vara tillräcklig för att han skall betraktas såsom »fientlig». Han måste visa sitt »fientliga» sinnelag på ett tydligare sätt, genom sitt uppträdande, motvilja att svara eller ge klara besked, el. dyl. »A witnessis considered adverse only when, in lie opinion of the Judge, he bears a hostile animus to the party calling him and so does not give his evidence fairly and with a (lesire to tell the truthto the Court», heter det hos PHIPSON.¹
    2:o) I vissa fall äro ledande frågor nödtvungna. Om ett vittne kallas för att motbevisa, att ett visst yttrande fällts av någon person, räcker det icke alltid, att han tillfrågas om vad som yttrats, utan huruvida just det påstådda yttrandet fällts. Detta måste därför upprepas för honom. Om sålunda käranden, hörd såsom vittne, tagit på sin ed att svaranden yttrat: »Varorna behöva icke alla vara likadana som provet», bör och skall svaranden, då han höres av motsidan, i huvudförhöret tillfrågas: »Yttrade Ni någonting till käranden om att varorna icke alla behövde vara likadana som provet, eller något uttryck av samma innebörd?»² Och om ett vittne visar sig vara glömskt, måste han understundom hjälpas på väg genom en

 

    ¹ PHIPSON: a. a. s. 452. Jfr WROTTESLEY: On the examination of witnesses, s.35, ELIAS: a. a. s. 63 och ODGERS: Principles of pleading and practice s. 326.
    ² ODGEBS: a. a. s. 326.

 

ledande fråga. Ett vittne sade sig icke komma ihåg namnen på innehavarna av en firma så att han kunde upprepa dem, men trodde sig kunna igenkänna dem, om de lästes upp för honom. Ett rättsfall utvisar, att detta förfarande fick tillämpas.¹ Detsamma gäller, om vittnets utsaga avviker från hans tidigare muntliga eller skriftliga förklaringar.²
    För en praktisk jurist framstår det för övrigt såsom alldeles självklart, att ledande frågor måste användas för att av ett vittne få uttalanden om förhållanden, som lian för tillfället icke kan erinra sig. Jag väljer ett exempel ur den förut citerade handboken: Ett vittne har förut hörts vid polisdomstolen och där bl. a. omtalat, att den tilltalade under ett samtal för honom uppvisat ett aktiebrev. Vid förhöret inför domstolen, där vittnet ger en relation av vad som förekom vid samtalet, har vittnet glömt denna detalj. Den påkallande parten får då med domarens tillstånd fråga, huruvida det vid tillfället talades något om ett aktiebrev.³ Det är ju uppenbart, att vittnets glömska icke kan hävas utan ett påpekande av vad saken rör sig om. En ledande fråga därom är därför oundviklig.
    3:o) Ofta är det lämpligt att börja förhöret med några för saken likgiltiga frågor, t. ex. om vittnets yrke, levnadsförhållanden, el. dyl. Detta sker i synnerhet när ett vittne är ovant vid rättegångsförhandlingar, nervöst, blygt eller försagt. En inledande likgiltig fråga kan då verka lugnande och vänja vittnet vid att höra sin egen röst. Dylika frågor få för förkortande av förhandlingarna framställas i ledande form.
    Till detta bör blott tilläggas, att den engelske domaren äro bunden av dessa regler. Han äger sålunda, då han så anser lämpligt, själv framställa även ledande frågor. Men då domaren endast sällan lägger sig i vittnesförhöret och i sådant fall blott genom en eller annan supplerande fråga vid förhörets slut, använder han sig ytterst sällan av förmånen.
    I motiven till RB 36: 17 anger processlagberedningen i vilka fall ledande frågor äro tillåtna: »Sådana frågor äro berättigade, då den part, som åberopat vittnet, avslutat sitt förhör och motparten vill söka få fram, att vittnets uppgifter icke äro tillförlitliga. » Regeln är tydligen en motsvarighet till den engelska

 

    ¹ PHIPSON: a. a. s. 453.
    ² Criminal Procedure Aet 1865, som också gäller i civila mål.
    ³ ELIAS: a. a. s. 62.

 

rättens huvudregel, att ledande frågor äro förbjudna vid huvudförhöret, men tillåtna vid motförhöret. Processlagberedningen tillägger: »Även eljest kunna dylika frågor tillåtas, t. ex. då det gäller att undersöka, huruvida ett vittne lätt kan påverkas». Härmed åsyftas tydligen frågor eller psyko-tekniska prov av den typ Hellwig rekommenderat för den tyska rättens del.
    Enligt motiven bör, under förutsättning att parterna äro företrädda av kompetenta personer, vittnesförhöret ordnas efter den engelska metoden, d. v. s. vittne höres först av den påkallande parten och därefter av motparten, dock med rätt för domaren att, när han så finner erforderligt, även framställa frågor. Både i den norska och danska rätten är vittnesförhöret anordnat på samma sätt. När de svenska motiven angiva, att ledande frågor äro tillåtna vid motförhöret, synes detta utvisa, att den svenska rätten i princip även accepterat den engelska regeln om ledande frågor, till skillnad mot den danska och norska rätten, som förmått detta instrument för framkallande av bättre och tillförlitligare resultat vid vittnesförhör. Då ledande frågor vid motförhöret äro tillåtna för att pröva tillförlitligheten av vittnets vid huvudförhöret lämnade uppgifter, torde dock sådana frågor icke böra tillåtas beträffande förhållanden, som icke berörts vid huvudförhöret, och som avse nya fakta, på vilka parten vill grunda sin talan. Däremot torde de böra tillåtas beträffande nya fakta, som förmenas vara ägnade att ställa vid huvudförhöret lämnade uppgifter i ny belysning.
    Såsom förut påpekats, grundar sig den engelska huvudregeln om ledande frågor på presumtionen att ett vittne är partiskt inställt till förmån för den part, som påkallat hans hörande. Man synes av samma skäl böra acceptera det ovan under 1) angivna undantag från regeln, som tillämpas, då presumtionen visar sig vara oriktig, eller med andra ord, då ett vittne visar sig avigt inställt mot den påkallande parten. Man synes därför icke kunna resa någon invändning mot att domaren i dylika fall tillåter den påkallande parten att i huvudförhöret använda sig av ledande frågor.
    Att ledande frågor under alla förhållanden äro tillåtna i sådana fall, där fullständiga uppgifter icke annat än genom dylika frågor kunna erhållas, torde vara uppenbart. Jag hänvisar tillde här ovan under 2:o) angivna exemplen.
    Likaledes torde det icke böra möta något hinder, att sådana inledande frågor, som angivas under 3:o), framställas i ledande

 

form. Då självfallet dylika frågor aldrig få avse omstridda förhållanden, kunna de ju icke förorsaka någon skada.
    Sedan huvudförhör och motförhör ägt rum, må givetvis parterna i tur och ordning, om domaren så tillåter, framställa ytterligare frågor. Sådan begränsning i avseende å innehållet i dessa frågor, som gäller för engelsk »re-examination», saknar stöd i lag och är främmande för svensk rättegångsordning, varför den icke bör ifrågakomma.
    Därest man godtar de regler, jag i det föregående uppställt, torde man ock böra acceptera följande därav dragna konklusioner:
    Om den påkallande parten på grund av den under 1 :o) angivna undantagsregeln medgives rätt till ledande frågor, förlorar motparten den rätt till sådana frågor, som han eljest skulle haft.
    Vittne, som inkallas av domstolen ex officio, bör icke få förhöras med ledande frågor av någondera av parterna, såvida icke vittnet tydligt visar sin partiskhet till förmån för ena parten, i vilket fall det kan föreligga skäl att tillåta den andra parten att begagna ledande frågor.
    Därest en part i hovrätten begär förnyat förhör med vittne, som vid underrätten hörts på begäran av motparten, bör han alltjämt vara bibehållen vid den rätt att framställa ledande frågor, som han hade, då vittnet först hördes.
    Vid förhör med sakkunnig, som inkallats av part, tillämpas reglerna för vittnesförhör även i vad avser rätten att framställa ledande frågor. Det bör tilläggas, att erfarenheten visar, att ett skarpt motförhör med utnyttjande av ledande frågor här ofta är starkt av nöden. Att däremot vid förhör med av domstolen tillkallad sakkunnig ledande frågor icke få användas, synes uppenbart.
    Det torde böra tilläggas, att därest den förhörande framställer ledande frågor utan att vara därtill berättigad, det i första hand ankommer på motparten att göra invändning däremot. Men domaren torde ex officio böra ingripa, även därest motparten skulle underlåta att protestera. Den i det föregående omtalade engelska praxis att låta de ledande frågorna passera, såvida icke motparten protesterar däremot, förutsätter en åklagare och advokatkår, som fullt behärskar konsten att hålla ett förhör och den härför nödiga tekniken, vilket man i vårt land ännu icke kan räkna med.